Mitt liv är förstört, vill inte leva

[Purple Docude]

Hej,

 

Jag är 37  och mitt liv går bara utför. För ett år sedan var jag lycklig. Hade sambo, vi hade planer på att försöka få barn, gemensam bostadsrätt. Nu sitter jag här i min tillfälliga lägenhet, blev brutalt plötsligt dumpad för ett halvår sedan, inga barn och är så rädd att inte hinna få det. Två nära vänner har slutat höra av sig, trots att de vet hur jag mår. Men redan innan jag blev lämnad hade de börjat dra sig undan. En av mina närmsta vänner är såklart gravid mitt i det här. Orkar inte prata med henne på grund av det. Alla mina närmsta vänner har barn eller är gravida. Alla lyckas utom jag.  Mådde dåligt psykiskt en tid innan jag blev lämnad, tror det var anledningen till att han drog.

Hade precis byggt upp det liv jag ville ha. Nu står jag på noll, har mått extremt dåligt i 6 månader och mådde dåligt även året innan det och ser ingen ljusning. Har försökt hitta någon slags ljus i tillvaron men det går inte. Går i terapi via vc och äter antidepp som inte fungerar men läkaren vill ändå inte byta medicin eller höja dosen. Även jobbet går dåligt, gör flera misstag och blir besviken på mig själv för det.

Kan inte släppa mitt ex, saknar honom varje sekund. Han tog livet ifrån mig. Och jag vet inte hur jag ska hitta någon som helst livsglädje igen.

Jag är så fruktansvärt trött men sover dåligt senaste veckorna trots antidepp och sömntabletter. Eller jag sover kanske okej, men är ändå så fruktansvärt trött.

Vad ska jag göra? Ser bara mörker och vill inte leva mer. Mitt ex var min närmsta person och jag orkar inte leva utan honom.

[Pink Kefygi]

Jag är ledsen för din skull, du har haft maximal otur den senaste tiden och jag förstår att det känns outhärdligt tungt… varit där själv, inte precis som du men känslan. Vad är det för mening . Hamnar där igen då och då. Men så ibland är det  inte så. Hang in there. Det vänder till slut, du är fortfarande ung och det kommer fler chanser till lycka. Försök att inte vara så hård mot dig själv! Du är bra och värd att må  bra. All värme och kärlek till dig!

[Purple Docude]

Pink Kefygi skrev:

Jag är ledsen för din skull, du har haft maximal otur den senaste tiden och jag förstår att det känns outhärdligt tungt… varit där själv, inte precis som du men känslan. Vad är det för mening . Hamnar där igen då och då. Men så ibland är det inte så. Hang in there. Det vänder till slut, du är fortfarande ung och det kommer fler chanser till lycka. Försök att inte vara så hård mot dig själv! Du är bra och värd att må bra. All värme och kärlek till dig!

Tack för ditt svar och pepp <3 Känner mig tyvärr för gammal för barn snart, och det är den största sorgen för mig. Då jag och mitt ex nästan hade nått dit. Har också så extremt svårt att förstå hur en person man varit så nära bara lämnar en utan att ha lyft de här känslorna med mig innan, utan tvärtom lurat mig att tro att vi skulle ta steg framåt. Har så svårt att hitta någon form av framtidstro bara när alla mina drömmar krossats.

[Purple Docude]

Jag vet inte hur jag ska orka. Har inget att leva för. Alla mina nära vänner har familj. Har skaffat några nya vänner men det är inte samma sak. Saknar riktigt nära relationer, med personer med samma humor och intressen. Det är så svårt. När man gjort upp att ses med någon som har barn ställer de alltid in, vilket jag kan förstå men det är så tråkigt.

 

Kan inte heller släppa mitt ex. Jag saknar honom hela tiden. Tänker på honom hela tiden och drömmer om honom på nätterna. Vill inte leva utan honom.

Har försökt med dejtingappar men det är ingen som är minsta intressant som vill träffa mig.

Det kan inte vara möjligt att mitt liv ska vara såhär? Det är orättvist och inte rätt, när alla jag känner lyckas med sina relationer och skaffar barn.

Förstår inte varför jag har sån extrem otur att jag måste uppleva det här. Orkar inte leva mer. Säger till läkaren/psykologen att jag mår jättedåligt, trots medicin. Enda jag får är kbt, ingen ny medicin eller annan dos. Vet inte vad jag ska göra. Känns så fruktansvärt hopplöst.