[Indigo Vohiku]

Det finns ju så många som jobbar inom psykiatrin att det måste finnas någon som ger dig bra och genuint stöd. Har du provat privat vård?

Kan du se mönster i livet? Var felar det och varför? Vad kan du förändra nu och vad behöver du jobba med långsiktigt? Vad gillar du med dig själv, vad är du bra på?

Var rädd om dig!

[Indigo Vohiku]

När jag var 16 hade jag också blivit våldtagen flertalet gånger. Mina föräldrar var deprimerade. Precis som du finns missbruk i släkten, både pappa, farfar och pappas syskon har haft problem och flera dött unga. Min pappa dog långsamt av sitt missbruk för några år sedan, när jag var 25.

Vad jag förstod på min pappa var att alkoholmissbruket var otroligt hårt lindat i honom. Dels för att han fick kraftiga abstinensbesvär men också för att hjärnan övertalar och övertygar till förbannelse att det är det enda som gör livet värt att leva i princip. Han beklagade sig jämt och ständigt över att ingen ville hjälpa honom. Att han sträckte ut sin hand till vården flera gånger och ingen tog den.

Så enkelt är det inte. Det finns INGEN ANNAN än DU som kan sluta. Ingen. Vården kan hjälpa till med att göra avvänjningen lättare. De kan ge mediciner som gör kroppen lugnare. De kan ge mediciner som avskräcker en från att dricka mer. Men de KAN INTE ta bort missbruket.

Det är inte säker att det som hjälpte mig hjälper just dig. Men du KAN. Du har allt som krävs. Du är stark, modig, fantastisk. Jag är ledsen att du behövt gå igenom allt det du har behövt att göra. Det ska inget barn någonsin behöva.

Prata med andra i samma situation som du. Ta emot det stöd och den hjälp som finns. Låt vuxna stötta dig och stå dig nära. Kontakta kriscentrum eller vad som finns där du bor för att prata om det du upplevt.  Undvik människor som drar ner dig djupare och skapa kontakter med andra som önskar bli friska.

Glöm inte bort att du är viktig. Stor kram!

 

[Indigo Vohiku]

Vad bra att du i alla fall skriver här om dina tankar och känslor just nu. Du verkar ha haft det väldigt tufft och kämpigt med en sjukdom som gör att du inte känner framtidstro. Att få besked om en sjukdom man inte kan bli frisk ifrån måste vara otroligt jobbigt. Att allt känns väldigt mörkt?

Det behöver dock inte vara mörkt. Sorgen över det som är och aldrig blir behöver du få bearbeta men det finns ljus kvar. Problemet är att glädje, kärlek och lycka sällan kommer till en. Det behöver vi ständigt jobba för och ibland få hjälp av andra.

Var är du i livet nu? Gillar du ditt jobb eller finns ett läge att byta? Studera?

Kan du engagera dig i något? Börja med en ny hobby eller börja med volontärarbete? Det kan ju vara ett sätt att både få nya vänner och att hitta mening och glädje för dig själv. Även i rullstol kan man stötta andra som har det svårt!

Vet känslan. Skickar en stor kram, kärlek, lite skratt och mod! (Mobilens autokorrekt föreslog att jag skulle skicka surströmming istället för skratt. Lovar att inte skicka det!) Var rädd om dig!!!

[Indigo Vohiku]

Vad tufft du har haft det! Det tar tid att komma tillbaka känslomässigt och mentalt. För en del är det en hjälpsam process att börja arbeta och få rutiner och vardag. För andra är det viktigaste att läka i lugnet med bra filmer och promenader i skogen.

 

Tänker som ovanstående, kan du tänka dig att jobba med något helt annat?

[Indigo Vohiku]

Finns det något annat du kan “unna” dig för att få känslan av att slappna av en stund? Som inte är berusningsmedel?

För mig hjälper promenader, att lyssna på musik, att prata med någon om livet. Jag älskar känslan av att öppna en burk och är superberoende av energidryck. Finns det något som kan funka för dig? Börja med nån kurs på kvällarna? Prata med någon? Lär dig rita något, spela instrument, laga ny mat…?

Vad behöver du i livet för att minska stressen och orka må bra? Vad kan du förändra kortsiktigt och långsiktigt? Vilka behov ligger bakom dina känslor just nu och hur kan du stötta dig själv på andra sätt? Vad tycker du om?

[Indigo Vohiku]

Tack för ditt svar! Vill tänka att jag ger barnen något viktigt de bär med sig in i vuxenlivet. Men som du säger svider det att inte kunna ge dem vad de behöver. Jag tror mina barn upplever att de har det rätt okej. Vi bor bra, även om det är hyres. De får ju mat på bordet. Presenter och julklappar och vi är bra på att skapa minnen och göra aktiviteter som är i stort sett gratis. Det var dock lättare när drivmedlet var billigare, nu känns det som att vi sitter fast hemma.

 

Jag tycker om min förmåga att älska med hela själen och ha ett empatiskt sätt att tanka på. Mina barn upplever mig som otroligt rolig, skrattig och påhittig. Brukade göra i alla fall. Jag vågar säga ifrån när människor far illa och hjälper alltid till om jag kan.

Drömmar som grusats… att kunna köpa hus. Att kunna unna mig att gå på spa eller bio med en kompis. Att kunna ge barnen pengar för att äta eller shoppa med sina vänner. Att låta dem göra de sporter de vill. Att kunna gå till frisören. Saknar att dela kärleken för mina barn med någon annan. Någon som älskar lika villkorslöst som jag. Inte ens mamma ringer och frågar hur de mår. Hon vet ingenting om dem men låtsas vara världens bästa mormor de 2 gånger vi ses per år. Pappa lever inte längre.

Min ekonomiska situation är helt fruktansvärd. Jag gör saker varje år för att förbättra. Säljer, ökar inkomst, slår ihop lånen. Varje år händer något som gör att jag ändå går back. Nu är det matpriserna och bränslepriserna. Tänk om bostadens hyra ökar med 10 %? Önskar jag kunde få en skuldsanering men skäms mot samhället och tror inte jag blir beviljad heller.