Tack för ditt svar! Vill tänka att jag ger barnen något viktigt de bär med sig in i vuxenlivet. Men som du säger svider det att inte kunna ge dem vad de behöver. Jag tror mina barn upplever att de har det rätt okej. Vi bor bra, även om det är hyres. De får ju mat på bordet. Presenter och julklappar och vi är bra på att skapa minnen och göra aktiviteter som är i stort sett gratis. Det var dock lättare när drivmedlet var billigare, nu känns det som att vi sitter fast hemma.
Jag tycker om min förmåga att älska med hela själen och ha ett empatiskt sätt att tanka på. Mina barn upplever mig som otroligt rolig, skrattig och påhittig. Brukade göra i alla fall. Jag vågar säga ifrån när människor far illa och hjälper alltid till om jag kan.
Drömmar som grusats… att kunna köpa hus. Att kunna unna mig att gå på spa eller bio med en kompis. Att kunna ge barnen pengar för att äta eller shoppa med sina vänner. Att låta dem göra de sporter de vill. Att kunna gå till frisören. Saknar att dela kärleken för mina barn med någon annan. Någon som älskar lika villkorslöst som jag. Inte ens mamma ringer och frågar hur de mår. Hon vet ingenting om dem men låtsas vara världens bästa mormor de 2 gånger vi ses per år. Pappa lever inte längre.
Min ekonomiska situation är helt fruktansvärd. Jag gör saker varje år för att förbättra. Säljer, ökar inkomst, slår ihop lånen. Varje år händer något som gör att jag ändå går back. Nu är det matpriserna och bränslepriserna. Tänk om bostadens hyra ökar med 10 %? Önskar jag kunde få en skuldsanering men skäms mot samhället och tror inte jag blir beviljad heller.
