Hem > Forum > Depression > Ibland önskar jag att jag blev sjuk

Ibland önskar jag att jag blev sjuk

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Sjuk så att jag fick en legitim anledning att dö. Eller bara bli inlagd på sjukhus i ett halvår.

    Känner mig konstant deppig och ledsen. Har inga föräldrar. Är ensam om mina barn och även om min partner finns så är det inte samma sak som att dela föräldraskapet med en biologisk förälder. Aldrig haft ett jobb jag trivs med. Pluggat massor men tappat orken. Har usel ekonomi och är skuldsatt tills jag är gammal. Inte råd att ge barnen ett värdigt liv ens. Kan inte resa. Kan inte ens skaffa mig ett gymkort för jag lånar varje månad för att ens ha råd med mat. Inte för att jag vill gymma. Men principen.

     

    Allt är meningslöst. Vill bara försvinna från jordens yta. Provat Allt. Har sökt hjälp. Samtal hjälper tillfälligt men aldrig över tid.

    Det jag spontant tänkte när jag läste din text var hur jäkla stark du verkar vara. Det kan inte vara lätt att gå igenom det du gör.

    En sak jag jag kan relatera till är känslan att inte kunna ge barnen en dräglig tillvaro. Det är hemskt att känna sig som en dålig förälder men jag har lärt mig en sak med åren. Får barn bara kärlek så blir de trygga. Även om de inte har rätt klädmärken eller åkt skidor i fjällen.

    Du skrev bara om de saker som du var ledsen och orolig för. Men vad är det bästa med dig själv? Har du haft några tidigare intressen/drömmar som nu grusats på grund av ditt mående?

     

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar! Vill tänka att jag ger barnen något viktigt de bär med sig in i vuxenlivet. Men som du säger svider det att inte kunna ge dem vad de behöver. Jag tror mina barn upplever att de har det rätt okej. Vi bor bra, även om det är hyres. De får ju mat på bordet. Presenter och julklappar och vi är bra på att skapa minnen och göra aktiviteter som är i stort sett gratis. Det var dock lättare när drivmedlet var billigare, nu känns det som att vi sitter fast hemma.

     

    Jag tycker om min förmåga att älska med hela själen och ha ett empatiskt sätt att tanka på. Mina barn upplever mig som otroligt rolig, skrattig och påhittig. Brukade göra i alla fall. Jag vågar säga ifrån när människor far illa och hjälper alltid till om jag kan.

    Drömmar som grusats… att kunna köpa hus. Att kunna unna mig att gå på spa eller bio med en kompis. Att kunna ge barnen pengar för att äta eller shoppa med sina vänner. Att låta dem göra de sporter de vill. Att kunna gå till frisören. Saknar att dela kärleken för mina barn med någon annan. Någon som älskar lika villkorslöst som jag. Inte ens mamma ringer och frågar hur de mår. Hon vet ingenting om dem men låtsas vara världens bästa mormor de 2 gånger vi ses per år. Pappa lever inte längre.

    Min ekonomiska situation är helt fruktansvärd. Jag gör saker varje år för att förbättra. Säljer, ökar inkomst, slår ihop lånen. Varje år händer något som gör att jag ändå går back. Nu är det matpriserna och bränslepriserna. Tänk om bostadens hyra ökar med 10 %? Önskar jag kunde få en skuldsanering men skäms mot samhället och tror inte jag blir beviljad heller.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.