Dagens samhälle

Red Simyna skrev:

Det är spännande att läsa det du skriver, Azure Qyjesy <3 Tack för att du vill dela med dig av ditt inre! Tänker att det inte låter konstigt att du hamnade i det här eftersom du kanske varit van vid att hålla en viss distans till människor under uppväxten – och därför som ett ”försvar” gjorde likadant senare? Även att bristen på vuxna och nära kompisar också ju kan göra att andra relationer då (t ex på sociala medier eller kollegor) kanske plötsligt blir värdefullare och skörare än vad man egentligen är bekväm med? Det kanske säger något om vårat mänskliga behov av uppskattning och av att ”bli sedda”? Vad härlig det lät med att hitta glädje och lätthet! Är det att personer ska vara lite lättsamma som lockar just nu? Kan absolut relatera och förstå den där känslan av att bli nästan äcklad/känna avsky när andra människor sätter en på en piedestal. Tror det också kan vara ett friskhetstecken att man vill att det ska vara ”jämlikt” innerst inne och inte att den ena skulle vara bättre på något sätt än den andra? Oj, jag vet inte riktigt hur jag förhåller mig till det. Har ganska svåra problem med att få just relationer att bli på bådas villkor, tror jag. Går ganska ofta in i att ”bli hjälten” i folks liv. Alternativt att jag blir väldigt behövande själv. Har otroligt svårt att hitta en balans i det. I min uppväxt fanns heller inga vuxna så har fått hanka mig fram. Tror insikten när det gäller behov är att vara totalt clueless gällande vad man kan kräva i en relation och även vad som är rimligt att ge. Verkar inte ha en kompass överhuvudtaget gällande det. I min uppväxt fick jag klara mig själv så antar att jag haft/har stora behov (alltså rimliga egentligen men eftersom ingen förälder fanns där kunde de ju betraktas som ”stora”). Samtidigt som jag också klarat av att finnas där för andra. Så det har blivit en del dramatiska band mellan mig och andra. På gott och ont hehe.

Ja, precis så. Ett passande citat: “Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad”.

Ja, jag tror det. En ömsesidig kärlek och respekt är det viktigaste. Men efter det… Jag vill bara kunna skratta. Prata om intressanta men lätta saker. Har djupdykt i mig själv i så många år. Mitt liv är på tok för allvarligt.

Känner igen det där med de två ytterligheterna du beskriver. Och känner igen mig jättemycket i det sista stycket! Vad är det som brukar bli fel för dig? Och hur skulle du önska att det var? Låter så oerhört starkt (men också orättvist) att du har lyckats finnas där för både andra och dig själv. <3 Har det känts som rätt sak att göra, eller varit väldigt slitsamt också?

Några lärdomar jag har fått med mig är att kräva/förvänta mig absolut noll av andra. Och att ge för att jag vill, inte för att jag ska få likadant tillbaka när jag behöver. Det innebär också att jag bara ska ge när jag har kapacitet till det. Inte ge på min egen bekostnad alltså (story of my life, haha). DOCK utesluter inte det att uttrycka mina behov och önskningar. Svår balans. Samt, slutligen, att redan från början i en relation “testa” lite i form av att be om hjälp och liknande, för att etablera att “hjälpandet” ska kunna gå åt båda håll. Annars blir det lätt att jag i 99 fall av 100 sitter och lyssnar/stöttar den andre, och när det är “min tur” (något har hänt i mitt liv) så är den inte alls intresserad av att finnas kvar för mig.

Ja, Doktor Glas, va? =) Är ett bra citat!

Prata om lättsamma saker för att livet ska kännas mer njutbart låter väldigt klokt. Hejja dig! Menar du då att vara rolig och göra det lättsamt i kontakt med andra, eller är det mer att skapa “lätt energi” överlag och “harmonisk dynamik” i tillvaron, som du vill åt?  Alltså komma bort ifrån det “mörka” på olika sätt?

Kloka insikter. Lite sorgligt tänker jag bara att du förväntar dig noll av andra? Förstår samtidigt vad du menar, för jag är likadan. Kan dock känna ett sting av sorg när andra inte t ex vill ställa upp så innerst inne är jag tydligen inte alls fine med det. Är det likadant för dig?

Jodå, det har överlag berikat mig att ställa upp för andra. Flera av de har dock knappast förtjänat det. Kan gräma mig över att jag kanske gett till helt fel personer. Och gör det än idag. Men det är förstås också en svår avvägning vilka man ska lägga som mest energi på. Får jag ett extra liv skulle jag inte göra om det, om vi säger så, hehe. Hur känner du där?

Red Simyna skrev:

Ja, Doktor Glas, va? =) Är ett bra citat! Prata om lättsamma saker för att livet ska kännas mer njutbart låter väldigt klokt. Hejja dig! Menar du då att vara rolig och göra det lättsamt i kontakt med andra, eller är det mer att skapa ”lätt energi” överlag och ”harmonisk dynamik” i tillvaron, som du vill åt? Alltså komma bort ifrån det ”mörka” på olika sätt? Kloka insikter. Lite sorgligt tänker jag bara att du förväntar dig noll av andra? Förstår samtidigt vad du menar, för jag är likadan. Kan dock känna ett sting av sorg när andra inte t ex vill ställa upp så innerst inne är jag tydligen inte alls fine med det. Är det likadant för dig? Jodå, det har överlag berikat mig att ställa upp för andra. Flera av de har dock knappast förtjänat det. Kan gräma mig över att jag kanske gett till helt fel personer. Och gör det än idag. Men det är förstås också en svår avvägning vilka man ska lägga som mest energi på. Får jag ett extra liv skulle jag inte göra om det, om vi säger så, hehe. Hur känner du där?

Precis!

Mest att umgås med människor som jag känner mig hemma och avslappnad med. Som hjälper mig att se det lättsamma och roliga i livet. Även om båda är i skiten just nu, så hittar vi något att skratta åt ändå. Det är guld.

Yes, är med dig där. Lite sorgligt, och lite ledsen blir jag också. Men jag har litegrann kommit till acceptans med att jag nästan alltid kommer ha den positionen. Jag är känsligare för vänners beteenden, och behöver mer av dom, än andra människor som har familj. Sedan har jag haft den enorma turen att det då och då har dykt upp en riktigt fin vän eller partner, som motbevisat mig.

Ja, det är så lätt att det blir så. Och oftast vet man inte det förrän i efterhand, eller hur? Har också blivit bränd så många gånger. Men det här med att “växeldra” lite/”testa”… Alltså tidigt uttrycka sina behov, be om hjälp (även fast man skulle klara det själv). Bara för att befästa från början att relationen ska vara jämlik. Vad säger du om det? Väldigt teoretiskt hehe, men det har hjälpt mig! Även om det är svårt många gånger och ibland känns lite onaturligt.

Kan det vara så att genom att ge, så blir du värdefull för andra och får ganska garanterat vara kvar? Att det därför kan vara svårt att bara vara, utan att ställa upp så mycket. Eller ännu värre, att kräva tillbaka, för då kan det riskera att de stöts bort helt och hållet? Eller ger du mycket för att det är rätt sak att göra, för att du vet att det är vad du själv hade uppskattat och behövt? Du hamnar ofta i hjälte-rollen skrev du, visst?

Usch, det är verkligen kämpigt när man inte har haft bra förebilder inom människor/relationer. Man får, som du säger, hanka sig fram och chansa sig till rätt beteende eller respons ibland. Jättesvårt. Det är ganska ofta jag står helt oförstående eller gör barnsliga misstag. En del har överseende. Dom flesta inte.

Vad intressant. Har inte tidigare sett det på det sättet att be om hjälp tidigt i en relation (även om man kanske inte skulle behöva den) för att befästa att relationen ska vara jämlik. Wow alltså, ska definitivt börja testa det! Är det inte lite så också att man gärna vill att andra ska hjälpa en med lite lätthet i kroppen? Inte att motparten känns enormt besvärad och uttråkad av det man beskriver och att den ska “tvingas” svara på det?

När jag gjort mina största misstag som “hjälte” irl har det varit med just flertalet personer som inte alls själva klarat av att hjälpa mig direkt. Eller två av dem klarade det men de verkade vara mycket påverkade. Som att det gick emot en naturlag att ställa upp för någon på det sättet. Det verkar inte som att “vara hjälte” suits all, så att säga.. =)

Har funderat ganska mycket på vad en jämlik relation är. Vad man kan kräva och så vidare. Inte blivit riktigt klok på det så känns därför som jättesmart det du skriver om att sätta “en ribba” för hur det rent naturligt fungerar för en. När man på riktigt faktiskt vill ha hjälp och när man själv är villig att hjälpa den andra? Tidigt förmedla vad för typ av relation det handlar om? Lite som en kärleksrelation att man inte tolererar dåliga beteenden och visar motparten var gränserna går?

Gör du aktivt så numera med kompisar att ni växeldrar? Har du bra erfarenheter av det? Alltså har du lärt dig mycket om motparten då och ifall ni är kompatibla eller inte? Om du vill säga <3

Jag tänker ofta på att det hade varit så mycket enklare att leva som de gjorde förr innan elektriciteten.
Det var inte alls särskilt länge sedan vi fick elektricitet, nån gång på 1800 talet.

Under hela mänsklighetens historia fram till idag så har vardagen bara bestått i att få mat på bordet.

Det har inte funnits speciellt mycket tid att tänka på annat än att överleva, då fanns ingen ica, coop eller willys utan det var upp till dig att antingen jaga eller jobba på jordbruket.

Dom som hade tid att tänka på andra existensiella frågor var de som hade pengar.

Personligen så flyr jag samhället ibland för att sova ute i naturen eller i bilen och det är då man börjar uppskatta det man faktiskt har: rent dricksvatten ur kran, kylskåp och frys, en säng, tak över huvudet med värme, mat som man kan tillaga på spis ska inte underskattas, laga mat på sprit/gaskök är inte det lättaste.

Så mitt tips, gå ut och sov en natt i naturen utan tält med risk för hypotermi, myror och andra insekter som kryper över kroppen som därtill ger dig sömnbrist, utan underhållning i form av tv och telefon, ta med en bok, ta med den mat du orkar bära, det underlättar om du har kök men du kan pröva öppen eld, var beredd på att elden inte tar sig.

Gör man detta många gånger så kanske man uppskattar de små sakerna i samhället som faktiskt gör skillnad. 🙂

Red Simyna skrev:

Vad intressant. Har inte tidigare sett det på det sättet att be om hjälp tidigt i en relation (även om man kanske inte skulle behöva den) för att befästa att relationen ska vara jämlik. Wow alltså, ska definitivt börja testa det! Är det inte lite så också att man gärna vill att andra ska hjälpa en med lite lätthet i kroppen? Inte att motparten känns enormt besvärad och uttråkad av det man beskriver och att den ska ”tvingas” svara på det? När jag gjort mina största misstag som ”hjälte” irl har det varit med just flertalet personer som inte alls själva klarat av att hjälpa mig direkt. Eller två av dem klarade det men de verkade vara mycket påverkade. Som att det gick emot en naturlag att ställa upp för någon på det sättet. Det verkar inte som att ”vara hjälte” suits all, så att säga.. =) Har funderat ganska mycket på vad en jämlik relation är. Vad man kan kräva och så vidare. Inte blivit riktigt klok på det så känns därför som jättesmart det du skriver om att sätta ”en ribba” för hur det rent naturligt fungerar för en. När man på riktigt faktiskt vill ha hjälp och när man själv är villig att hjälpa den andra? Tidigt förmedla vad för typ av relation det handlar om? Lite som en kärleksrelation att man inte tolererar dåliga beteenden och visar motparten var gränserna går? Gör du aktivt så numera med kompisar att ni växeldrar? Har du bra erfarenheter av det? Alltså har du lärt dig mycket om motparten då och ifall ni är kompatibla eller inte? Om du vill säga <3

Ja, absolut! Man vill ju att de ska ge av hjärtat, såklart. Och det får man en chans att checka av då också. Låter så tråkigt att det tagit emot på ett sånt sätt när de fått chansen att hjälpa till med något. Kul att du gillar tankesättet, hoppas det kan hjälpa lite för dig också! 🙂 låter nästan manipulativt nu när jag skriver om det haha, men känner att när man som oss har blivit bränd så många gånger, på orättvisa grunder genom att man egentligen har gett för mycket av sig själv/verkligen menat gott… Så är det inte mer än en självbevarelsedrift att ta till någon form av “strategi” kring det.

Ja, verkligen! Man kan fundera i all evighet, men det är så givande att läsa vad ni andra skriver! För jag behöver verkligen bolla det här med någon. Svårt att sitta och klura på relationer med enbart sig själv, haha. För mig handlar det mesta om behov och gränser. Precis som du skriver där också. Jag har kommit fram till att det är där det oftast brister för mig. Mina behov är åsidosatta (för att jag inte uttrycker dem) och gränser finns inte, utan det blir på den andres villkor. Jag försöker tänka på det här hela tiden, och jag försöker pressa mig till att uttrycka mina behov/önskningar tidigt och ja, faktiskt be om hjälp.

Jag har fått bra erfarenheter av det. Har på långa vägar inga orimliga krav. Och har faktiskt fått se att många fler än förväntat steppar upp till det här, och möter mig halvvägs.

Vad har du lärt dig från relationer? 🙂

Anonym skrev:

Jag tänker ofta på att det hade varit så mycket enklare att leva som de gjorde förr innan elektriciteten. Det var inte alls särskilt länge sedan vi fick elektricitet, nån gång på 1800 talet. Under hela mänsklighetens historia fram till idag så har vardagen bara bestått i att få mat på bordet. Det har inte funnits speciellt mycket tid att tänka på annat än att överleva, då fanns ingen ica, coop eller willys utan det var upp till dig att antingen jaga eller jobba på jordbruket. Dom som hade tid att tänka på andra existensiella frågor var de som hade pengar. Personligen så flyr jag samhället ibland för att sova ute i naturen eller i bilen och det är då man börjar uppskatta det man faktiskt har: rent dricksvatten ur kran, kylskåp och frys, en säng, tak över huvudet med värme, mat som man kan tillaga på spis ska inte underskattas, laga mat på sprit/gaskök är inte det lättaste. Så mitt tips, gå ut och sov en natt i naturen utan tält med risk för hypotermi, myror och andra insekter som kryper över kroppen som därtill ger dig sömnbrist, utan underhållning i form av tv och telefon, ta med en bok, ta med den mat du orkar bära, det underlättar om du har kök men du kan pröva öppen eld, var beredd på att elden inte tar sig. Gör man detta många gånger så kanske man uppskattar de små sakerna i samhället som faktiskt gör skillnad. 🙂

Amen till allt du har skrivit! Ska ta mig en funderare på hur jag kan få in mer av sånt här i mitt liv. Så inspirerande, och så klokt.

Vad fick dig att börja göra så? Det låter så naturligt egentligen, men är ju ändå en stor kontrast mot det “vanliga” livet. Både tankesätt och att faktiskt åka ut och sova i naturen utan dagens alla bekvämligheter.

Anonym skrev:

Amen till allt du har skrivit! Ska ta mig en funderare på hur jag kan få in mer av sånt här i mitt liv. Så inspirerande, och så klokt. Vad fick dig att börja göra så? Det låter så naturligt egentligen, men är ju ändå en stor kontrast mot det ”vanliga” livet. Både tankesätt och att faktiskt åka ut och sova i naturen utan dagens alla bekvämligheter.

Mitt specialintresse är allt som rör friluftslivet (har asperger), har alltid känt att man kan vara sig själv i naturen, inga krav, inga blickar, inga åsikter, man bara är.

Sen har jag blivit inspirerad av många andra äventyrare bland annat Göran kropp och Ueli steck, men också filmer som into the wild, wild och netflix manhunt the unabomber.

Den senare för att jag sympatiserar med hans idéer, hans gärningar däremot var hemska.

Jag håller på med en del som andra tycker är udda men jag bryr mig inte, de ger mig motivation.

Förstår precis, behov och gränser – att uttrycka de och få gehör eller ett fint gensvar, så viktigt det är! Vad starkt att du kommit så långt att du aktivt medvetandegjort det här och därför påminner dig själv om att göra det.

Känner mig lite tom idag så märker att jag har svårt att hitta orden och tankarna på vad jag lärt mig av relationer. Kanske att jag har lärt mig att intuitionen ofta stämmer. De personer som jag lärt känna och som jag fått en bild av och t ex tänker är pålitliga och kan finnas där för en om det skulle krisa på något sätt, det brukar stämmer överens med vad som senare händer i verkligheten. Och likadant med de personer som jag inte tror lär tycka om att “ställa upp” så värst mycket, brukar i regel heller inte göra det.

Där tror jag kanske det finns en hel del lärdomar att dra, liksom att våga lita på sin intuition när det gäller andra personer. Att slippa gå på onödiga minor eller “bli besviken” när man egentligen satt på ett hyfsat rimligt facit på förhand. Sånt kan jag fundera på ibland, varför jag inte lyssnar mer på sånt jag misstänker eller läser av är troligast.

Har ett par vettiga barndomskompisar och behöver definitivt inte ha olika strategier när det gäller dem, alltså lite det här med att typ klura ut hur man ska hantera en person, eller “lära den” att bli mer oegoistisk, osv. Det finns inte ett spår av det. Det är så sjukt skönt att slippa. Vissa brukar säga att det är naivt eller orealistiskt men jag har alltid trott på att relationer inte ska behöva pratas igenom titt som tätt. Att man har som små “krissamtal”. I min värld är det tecken på dysfunktion. Då brukar andra svara att det ingår i “alla relationer” men nu tycker jag att jag levt ett tag att jag vidhåller min tes att ju mindre “prata igenom -faser” en relation kräver, desto sundare än den. Det är kanske mitt svar på din fråga vad jag lärt mig =)

Är du bra på att lita på din intuition och tycker du den brukar stämma?

Green Kovigu,

Vad häftigt det lät med att bo i en bil och naturen!! Blev inspirerad av att läsa!

Red Simyna skrev:

Förstår precis, behov och gränser – att uttrycka de och få gehör eller ett fint gensvar, så viktigt det är! Vad starkt att du kommit så långt att du aktivt medvetandegjort det här och därför påminner dig själv om att göra det. Känner mig lite tom idag så märker att jag har svårt att hitta orden och tankarna på vad jag lärt mig av relationer. Kanske att jag har lärt mig att intuitionen ofta stämmer. De personer som jag lärt känna och som jag fått en bild av och t ex tänker är pålitliga och kan finnas där för en om det skulle krisa på något sätt, det brukar stämmer överens med vad som senare händer i verkligheten. Och likadant med de personer som jag inte tror lär tycka om att ”ställa upp” så värst mycket, brukar i regel heller inte göra det. Där tror jag kanske det finns en hel del lärdomar att dra, liksom att våga lita på sin intuition när det gäller andra personer. Att slippa gå på onödiga minor eller ”bli besviken” när man egentligen satt på ett hyfsat rimligt facit på förhand. Sånt kan jag fundera på ibland, varför jag inte lyssnar mer på sånt jag misstänker eller läser av är troligast. Har ett par vettiga barndomskompisar och behöver definitivt inte ha olika strategier när det gäller dem, alltså lite det här med att typ klura ut hur man ska hantera en person, eller ”lära den” att bli mer oegoistisk, osv. Det finns inte ett spår av det. Det är så sjukt skönt att slippa. Vissa brukar säga att det är naivt eller orealistiskt men jag har alltid trott på att relationer inte ska behöva pratas igenom titt som tätt. Att man har som små ”krissamtal”. I min värld är det tecken på dysfunktion. Då brukar andra svara att det ingår i ”alla relationer” men nu tycker jag att jag levt ett tag att jag vidhåller min tes att ju mindre ”prata igenom -faser” en relation kräver, desto sundare än den. Det är kanske mitt svar på din fråga vad jag lärt mig =) Är du bra på att lita på din intuition och tycker du den brukar stämma? Green Kovigu, Vad häftigt det lät med att bo i en bil och naturen!! Blev inspirerad av att läsa!

Förstår! Tack! Det kan vara jättesvårt att lita på intuitionen tycker jag, kanske framför allt för att man inte har tillräckligt med erfarenhet för att dra slutsatser intuition –> konsekvens. Men jag ska nog testa det, varför inte! Har alltid haft svårt för att “följa mitt hjärta” och liknande. Inte fattat vad det inneburit, samt att jag har alltid tyckt att det rimligaste är att vara logisk och tänka sig fram till saker. Känslor ändras ju ändå, snabbt… Men mitt liv har blivit så enormt färglöst och känslofattigt… Att jag nog kan göra gott i att känna in mer, och följa nån slags intuition och inre önskan/känsla… Svårt!

Vad underbart med goda vänner som varit med länge. Det, är en rikedom! Jag köper det du säger. Låter som det ligger en lätthet i det. “Är det lätt så är det rätt.” Att man får vara som man är. När jag tänker efter, så kan jag instämma. Jag har några gamla vänner som jag försökt prata mer djupt med, adresserat problem osv. Våra relationer flöt nog inte på särskilt bra egentligen ändå. Har också några vänner som det är så enkelt med. Vi har inte känt varandra länge. Men vi har kul. Det är enkelt. Samtidigt är vi raka och ärliga. Om något är ett problem så sägs det rakt ut, det behöver inte bli en större grej än så. Jag hade 1000 kontakter förut, men dessa 2-3 vänner är värda mer än allt det.

Jag ser ditt namn då och då i olika trådar här, vill bara säga att jag uppskattar verkligen att läsa det du skriver! Så genomtänkt, klokt, empatiskt och lärorikt. <3

Ja vad klokt, “är det rätt så är det lätt”. Förstår precis vad du menar med att det finns en glädje i kontakten, att man har kul ihop. Är det kanske att man känner och förstår varandra överlag som gör att det inte blir konstiga missförstånd eller tolkningar av den andres beteenden? Man läser inte in att den andra personen har trista agendor eller beter sig på vissa sätt för att själv få fördelar? Så känner jag iallafall med mina barndomskompisar att det finns en grundrespekt och även humor, vi är ju trots allt otroligt lika i grund och botten och har säkert präglats och formats av varandra eftersom vi känt varandra sedan dagis. Det är ett spännande ämne vad som får relationer att fungera och när det blir för avancerat. Känner du så med de där 2-3 kompisarna att ni har en extra värme inför varandra – om du vill säga? Tycker det lät underbart!!

Tack! Vad snällt sagt! <3

Ja, säkert! En grundtillit. Har man funnits så länge i varandras liv så lär det bygga på något annat än en egen snabb vinst av något, liksom.

Jag känner mest att vi kan vila hos varandra, oavsett dagsform. Verkligen noll fasad. Sen är jag alltid rädd för att människor ska försvinna och tolkar lätt olika saker som det, men jag har börjat prata lite mer med dom om det och de kan förstå det utifrån min historia och försöker göra små anpassningar och tänka på det. Jag skämdes jättemycket för att ta upp det, men för dom var det viktigt att få höra att dom ibland gjorde något som fick mig att må dåligt, det var absolut inte med mening, och nu har dom ändrat på det. Det var en fin reaktion. 🙂

<3 Hur mår du idag?