Dagens samhälle
-
Avregistrerad användare TrådstartarenEngagera mig i människor hjälper inte mig.. Skapa en familj, ja jag är inte den typen.. är oftast olyckligt kär och extremt kräsen.. Hur jag önskar att saker vore? Ja, lättare. Att jag hade fått allt från början; lycka, popularitet, vänner, kärlek.. Men lite sent nu, när jag redan är så ”skadad” av hur det varit för mig.
Så lycka, popularitet, vänner och kärlek hade känts värdefullt för dig om det hade kommit tidigare? Men nu är det för sent? Kan det inte finnas människor som känner liknande som dig, som du kan vara vän med? Bara att du inte har hittat dem än? Eller hur tänker du kring livet, att det inte är värt att leva längre?
Hej Purple Qequmi, Ja absolut, det kanske är lite skillnad mellan ”bota” och ”lindring” på ens mående? Bota en depression tror inte jag heller att naturen kan göra. Vet inte riktigt exakt vad man brukar säga att den gör, kanske är det någon form av självläkning den sysslar med? Minns inte om jag läst eller hört något om det. Tror hur som helst att dagens samhälle där vi jämförs med varandra på ett extremt sätt kan resultera i oerhört många sidoeffekter som kan bli orsaken till många människors lidande. Naturen brukar åtminstone inte skada en sådär. Förutom nu då med naturkatastroferna. Jag blir så inspirerad av att visualisera att vi verkligen är ett jordklot och ska värna om både den och även varandra. Att bli beroende av varandra igen då kan man säga. Och plågar man något (som vi gör/gjort med naturen) slår den liksom tillbaka. Nu verkar vi nåt vägs ände och behöver tänka om.
Lindring för stunden är meningslöst! Jag behöver bot mot mitt lidande. Vad är det för mening med att göra något som bara hjälper för stunden?!
Mitt enda hopp är typ att någon uppfinner en mirakeldryck som man kan dricka så man mår bra! Hatar detta liv, så trött på att inget får mig att må bra!
Så lycka, popularitet, vänner och kärlek hade känts värdefullt för dig om det hade kommit tidigare? Men nu är det för sent? Kan det inte finnas människor som känner liknande som dig, som du kan vara vän med? Bara att du inte har hittat dem än? Eller hur tänker du kring livet, att det inte är värt att leva längre?
Det skulle vara värdefullt om det kom nu också! Fast, vart jag ska hitta det vet jag inte. Någon enstaka vän här och där skulle inte hjälpa!
Jag har ju inte det som jag vill ha, och det är inte lätt att skaffa det heller!
Avregistrerad användare TrådstartarenJag förstår, har också känt att det är exotiskt. Sedan en tid tillbaka är jag mycket mer uppmärksam på naturen och kan nästan då få samma förnimmelse/känsla som man kunde ha som barn att vara ”ett med världen”. Kanske du kan göra mer av det också? Har du bra minnen av naturen som barn? Liksom snegla upp emot himlen flera gånger om dagen, ta in den ordentligt, se molnen, stjärnorna, månen och allt det mäktiga? Tycker typ det är en motkraft till ”prestation” och ”prestige”? Även när jag cyklar får jag som själsliga minnen av skogen och hur man kunde känna av den som barn. Likadant med havet. Har förstått också att man mår sjukt bra av att vara ute i naturen så kan varmt rekommendera det för att få en ”boost”. Jag kommer satsa på ett hippieliv här framöver. Redan börjat lite smått. Det känns fantastiskt. Vidgar vyerna och känns mer ”jordnära” att leva på det sättet. Meningsfullare.
Bor i en storstad och behöver liksom aktivt ta mig iväg till naturen, så det blir sällan. Himlen är förstås där ändå, den skulle jag kunna ägna mer fascination 🙂 Låter så fint att du lyckas connecta sådär, till det som är och har varit viktigt för ditt välmående.
Vad ingår i ditt hippieliv? Låter helande.
Vad tror du om livet, vad är meningen egentligen? Hur blir man lycklig, eller åtminstone mår bra? Sker det i det lilla, det man skapar kring sig själv? Eller – med hänsyn till hur samhället ser ut – kan det vara så att man behöver något slags “erkännande” utifrån på att man är någon viktig? Är den aspekten värd att sträva mot?
Avregistrerad användare TrådstartarenJag har ju inte det som jag vill ha, och det är inte lätt att skaffa det heller!
Samma här.
Jag brukar få rådet om att ta ett steg i taget… Men det är svårt, när man inte har en garanti på att det kommer leda till något bra.
Samma här. Jag brukar få rådet om att ta ett steg i taget… Men det är svårt, när man inte har en garanti på att det kommer leda till något bra.
Det enda mål jag har med livet är att må bra! Det är det enda jag vill ha i livet! Men det verkar vara en utopi!
Avregistrerad användareDet är svåra (men roliga) frågor det där =) Jag tror man kan klara sig på att vara en persons viktigaste person i livet. T ex genom en partner eller en bästa kompis. Att för den personen är man den absolut viktigaste som finns. Sedan tror jag på bekräftelse lite då och då, liksom en uppmuntran att man gör bra saker -eller gör bra ifrån sig. Presterar så som man själv och andra önskar av en, det tror jag kan göra oerhört gott för självkänslan och även motivationen att fortsätta vidare. Utan bekräftelse tror jag lätt att man annars riskerar att känna sig tom och ihålig. Kanske göra fel beslut för man tror man är kass för ingen säger ju något. Också väldigt skadligt att gå runt som ett levande spöke på det sättet, tror jag, efter egna erfarenheter där jag varit i sammanhang av att ha känt mig just så. Så ett erkännande att man är viktig ska man inte underskatta och känna sig skamfylld över, om man behöver det, tänker jag. Hörde någonstans någon säga att mår man bra och trivs på jobbet så är man oftast lycklig även på sin fritid. Och så likadant att vantrivs man på jobbet så är man oftast olycklig på fritiden också. Det tycker jag stämmer. Tycker du det?
Avregistrerad användare TrådstartarenDet enda mål jag har med livet är att må bra! Det är det enda jag vill ha i livet! Men det verkar vara en utopi!
Lät som världens bästa mål. Det förstår vi ju båda två inte kan komma från en dag till en annan. Men det där med lindringar för stunden som ni skrev om förut, om du gör sånt gång på gång så har ju totalmåendet ändå förbättrats? Och kanske kan det gå att komma närmare goda vänskaper genom att vara med i någon förening eller liknande? Tänker att även om det är 1 000 steg till att må bra, så går det ändå att närma sig.
Det är svåra (men roliga) frågor det där =) Jag tror man kan klara sig på att vara en persons viktigaste person i livet. T ex genom en partner eller en bästa kompis. Att för den personen är man den absolut viktigaste som finns. Sedan tror jag på bekräftelse lite då och då, liksom en uppmuntran att man gör bra saker -eller gör bra ifrån sig. Presterar så som man själv och andra önskar av en, det tror jag kan göra oerhört gott för självkänslan och även motivationen att fortsätta vidare. Utan bekräftelse tror jag lätt att man annars riskerar att känna sig tom och ihålig. Kanske göra fel beslut för man tror man är kass för ingen säger ju något. Också väldigt skadligt att gå runt som ett levande spöke på det sättet, tror jag, efter egna erfarenheter där jag varit i sammanhang av att ha känt mig just så. Så ett erkännande att man är viktig ska man inte underskatta och känna sig skamfylld över, om man behöver det, tänker jag. Hörde någonstans någon säga att mår man bra och trivs på jobbet så är man oftast lycklig även på sin fritid. Och så likadant att vantrivs man på jobbet så är man oftast olycklig på fritiden också. Det tycker jag stämmer. Tycker du det?
Ja jag har nog fått för lite beröm och bekräftelse! Men jag kan ju liksom inte gå och köpa beröm och bekräftelse! Om andra inte ger en det, vad kan man göra åt det?!
Avregistrerad användare TrådstartarenDet är svåra (men roliga) frågor det där =) Jag tror man kan klara sig på att vara en persons viktigaste person i livet. T ex genom en partner eller en bästa kompis. Att för den personen är man den absolut viktigaste som finns. Sedan tror jag på bekräftelse lite då och då, liksom en uppmuntran att man gör bra saker -eller ifrån sig. Presterar så som man själv och andra önskar av en, det tror jag kan göra oerhört gott för självkänslan och även motivationen att fortsätta vidare. Utan bekräftelse tror jag lätt att man annars riskerar att känna sig tom och ihålig. Kanske göra fel beslut för man tror man är kass för ingen säger ju något. Också väldigt skadligt att gå runt som ett levande spöke på det sättet, tror jag, efter egna erfarenheter där jag varit i sammanhang av att ha känt mig just så. Så ett erkännande att man är viktig ska man inte underskatta och känna sig skamfylld över, om man behöver det, tänker jag. Hörde någonstans någon säga att mår man bra och trivs på jobbet så är man oftast lycklig över på sin fritid. Och så likadant att vantrivs man på jobbet så är man oftast olycklig på fritiden också. Det tycker jag stämmer. Tycker du det?
Hahaha, vet, stora funderingar. Men tänk att livet levs genom det lilla. När jag var tonåring så var hela grejen att bli någon viktig, flytta till New York eller Kalifornien eller liknande. Jag vet att många kompisar hade liknande idéer. Jag har strävat efter sånt hela mitt liv. För att börja inse att det goda fanns vid mina fötter, överallt, hela tiden. Det känns som ett sånt misslyckande, att ge upp den där jakten. Att inse att det inte var så mycket för. Men också guld, på ett sätt? Det innebär ju att jag inte behöver sträva längre än dit jag redan står, för lyckan går att skapa här och nu, med enbart en enda människa. Paradoxal insikt.
Känner igen mig i det. Jag tror ofta att folk inte bryr sig eller tycker illa om mig, haha. Hittar på historier i mitt huvud och sedan blir jag arg på dessa människor. De har lärt sig allt mer nu, att jag har ett behov av att de helt enkelt behöver höra av sig lite mer (ge bekräftelse). Tror också att vi är allmänt dåliga på att bekräfta varandra på t.ex. jobbet. Varför det, tro?
Jag har dock fortfarande kvar känslan av att jag behöver “bli någon”. Har väl att göra med att jag känt mig oälskad och bortvald som barn osv. Att ett erkännande skulle bli någon slags revansch. Kanske inte helt hälsosamt.
Intressant! För mig stämmer det tyvärr inte, då jag har det väldigt bra på jobbet och kommer hem och upplever kontrasten. Lider av stor ensamhet och en mycket trasig familjehistorik. Önskar att det kunde spilla över, men jag känner ofta att jag “faller” utanför jobbet, då jag saknar nära relationer i mitt privatliv. Känns som att jag mest finns där för alla andra (i mitt jobb), men ingen finns där för mig för att fylla på reserverna.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.