Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.

[Pink Nynari]

Anonym skrev:

Jag har precis hittat mig till sidan och har läst hela din tråd. Jag vill bara säga att jag känner igen mig sååå mycket i det du skriver. Det känns som livet är bara en ond spiral, man kommer ingen annanstans än neråt. Tyvärr har jag ingen råd att ge. Men jag vill tacka dig, att få läsa någon annan som beskriver precis vad jag tänker och känner är otroligt skönt. Jag hoppas det underlättar något för dig att veta att du inte är ensam också <3 kram

Tack för att du skriver en rad! Då vet jag att det finns fler som läser och som bryr sig. Vi är många som är i liknande sist. Men ofta känner man sig helt ensam och maktlös över situationen och måendet.

[Pink Nynari]

Det har varit tuffa dagar, lokalen är så gott som tömd nu då allt som såldes på auktion hämtades i tisdags. Jag var där vid utlämningen och efter lunch åkte jag till vårdcentralen för såromläggning. Men när jag sedan kom tillbaka till lokalen så blev jag bara sittandes på golvet två timmar och inte orka med alls att packa in de sista småplocket i bilen. För allt som inte sålts lämnades kvar. Jag fick bara mer och mer ångest men kroppen orkade inte för jag blev bara matt, likblek och illamående. Så jag var tvungen att ta det lugnt. Igår hade jag flera vårdmöten och jag fick en ny diagnos, diabetes typ 2. Vårdcentralen fick remissen ifrån MAVA (var där på grund av astmaanfall) om att jag hade höga blodsockervärden och att jag behövde utredas för diabetes. Men det hjälpte inte heller att jag påminde vårdcentralen i början på januari. Först nu när jag ringde och bokade en egen tid så fick jag min diabetesutredning. Tyvärr är det 2-3 månaders kö till diabetessköterskan så jag får ingen blodsockermätare eller information innan dess. Läkaren skrev bara ut en diabetesmedicin åt mig, men den har kraftiga biverkningar i början och jag kan inte börja med den riktigt än för jag äter antibiotika fortfarande och ska göra en röntgen med kontrast 2 maj, och då får man inte äta den här medicinen för det blir för stor påfrestning för njurarna. Så jag väntar lite. Läkaren ville att jag skulle börja samma dag jag var där, men har jag väntat över 6 månader på en utredning kan jag vänta en vecka till på att börja med medicinen och jag har så smått börjat ändra kosten för egentligen vill jag prova det först. Men jag får ingen blodsockermätare förrän jag träffat sköterskan som visat hur man gör (men jag vet redan hur man gör).
Jag känner mig besviken på min vårdcentral men den andra vårdcentralen i stan har mycket sämre rykte så jag är inte så sugen på att byta ändå. Jag har en helg framför mig som är helt blank, det känns otroligt jobbigt. Jag vill inte fastna i min ångest och destruktiva dystra tankar. Jag behöver ha något planera för att motivera mig till att fortsätta leva och att låta bli att skada mig själv. Så jag behöver en plan för helgen, men jag har inte kommit på något än.

Planera att ha tid för dig, gör saker du brukar kunna njuta av. För mig att det ofta svårt. Jag njuter inte av saker längre, så då försöker jag tänka på saker som jag tyckte om förut. Tex, läsa, sitta i solen med musik, film maraton, osv. Saker som hjälper/hjälpte dig återhämta dig. Lägg inte press på dig själv att nu måste du vara glad och göra en massa grejer heller, ta det lite som det kommer också.

 

[Pink Nynari]

Jag har slitit hårt för att tömma lokalen helt, alla saker som inte togs tillvara på efter auktionsutlämningen har jag fått ta rätt på och så har jag slängt alla sopor. Så idag lämnade jag in nycklarna och det känns som en stor sorg. Nu börjar det stora arbetet att sortera igenom alla saker jag tagit med mig hem och att lägga ut en del på annons för att försöka få in lite pengar. Försäkringskassan tar minst 30 dagar på sig att besluta om min sjukpenning så jag har varken pengar till hyran eller till mat. Jag fick anstånd på att betala hyran till 20 maj men då måste den vara betald och jag är inte säker på om jag hinner få min sjukpenning innan dess, vilket stressar mig. De sista hundralapparna jag har går åt till att besikta bilen på måndag för annars får jag körförbud då besiktningsperioden tar slut. Så jag vet inte hur jag ska lösa allt, jag får bara försöka sälja så mycket jag kan.

Läst allt du skrivit. Tack för att du orkar dela med dig. På något sätt får jag styrka av att läsa det du beskriver, styrka att inte känna sig ensam i självskadetankar och hopplöshetskännsla.

 

Sen känner jag en oro inför psykiatrin. Jag har mått dåligt sedan jag varit 16 (idag är jag 28) har precis blivit mottagen till att komma på ett inledande samtal på vuxenpsyk. Rädd att jag inte kommer få något stöd. För får jag inte det är det inte långt kvar tills allt faller för mig. Har hållit min näsa ovanför vattenytan i för många år.

 

Men jag hoppas att jag har mer tur.

 

Vill hur som helst ge dig en lång, varm och kärleksfull kram. Du är så mycket starkare än du fattar.

[Pink Nynari]

Anonym skrev:

Läst allt du skrivit. Tack för att du orkar dela med dig. På något sätt får jag styrka av att läsa det du beskriver, styrka att inte känna sig ensam i självskadetankar och hopplöshetskännsla. Sen känner jag en oro inför psykiatrin. Jag har mått dåligt sedan jag varit 16 (idag är jag 28) har precis blivit mottagen till att komma på ett inledande samtal på vuxenpsyk. Rädd att jag inte kommer få något stöd. För får jag inte det är det inte långt kvar tills allt faller för mig. Har hållit min näsa ovanför vattenytan i för många år. Men jag hoppas att jag har mer tur. Vill hur som helst ge dig en lång, varm och kärleksfull kram. Du är så mycket starkare än du fattar.

Hoppas du blir lyssnad på och att du vågar öppna dig och berätta hur du faktiskt mår och vad du behöver hjälp med när du kommer på samtalet. Det gäller att våga tala om hur man mår för att de ska kunna ha en chans att förstå att du behöver hjälp. Tack för att du läser min tråd och skriver uppmuntrande ord.

Jag känner med dig vännen. Mitt liv känns slut och jag är väl inte den som söker hjälp av vården i första taget. Jag bär på så mycket smärta och är skadad i både kropp och själ. Känner bara tomhet och ensamhet. Vill ingenting längre och glädjen är borta sedan många år sedan. Varje dag är en kamp. Du är inte ensam. Kram

[Pink Nynari]

Jag fick ett riktigt högst ångestpåslag igår kväll och ringde mobila akutteamet men ingen som jobbade det arbetspasset fungerar för mig att prata med utan det ökar bara på ångesten än mer. Jag kände att min gräns var nådd både fysiskt och psykiskt men jag ville inte åka in till psykakuten, jag orkade inte sitta i ett väntrum i flera timmar. Så jag gjorde en kompromiss med mig själv tog en halv lugnande/ångestdämpande tablett. Jag gillar inte att ta medicin mot ångest och den hänger i så länge sedan och idag var jag tvungen att gå upp tidigt och köra till jourcentralen för såromläggning. Så då tog jag en halv tablett för att jag inte skulle känna av den så mycket nu på morgonen. Jag lyckades låta bli att skada mig men impulsen att göra det var stark. Jag kämpar på en dag i taget, ibland bara en minut i taget, men det är knappt att jag orkar med mig. Jag försökte för andra gången att dra ner på smärtstillande men det går bra inte.  En positiv sak var ändå att vårdcentralen igår ordande en tid åt mig till diabetessköterskan 8 maj.

[Pink Nynari]

Livet är tungt och jag får kämpa mycket. Orkeslösheten har gjort att jag fastnat vid datorn och titta på serier på Netflix flera dagar i sträck. Igår träffade jag min läkare och jag fick sjukskrivningen förlängd med  3 veckor. För några veckor sedan vara jag nere i djupaste mörker och jag tänkte på döden dygnet runt. Jag har fortfarande självmordstankar dagligen men jag har inga självmordsplaner för tillfället och nu har jag lägre stunder som jag inte tänker på döden. Måendet varierar mycket. Är ångesten hög kommer självskadeimpulserna och blir allt starkare. Men jag försöker sysselsätta mig för att distrahera mig ifrån ångesten och då minskar också självskadeimpulserna. Nu är det 5 veckor sedan mitt självmordsförsök och jag har inte skadat mig något mer sedan dess. Sorgen över att ha förlorat mitt företag finns där och jag har ännu inte kommit ur min depression men jag har fått lite mer distans till konkursen nu när tidningarna inte längre skriver om det och jag har tömt lokalen och lämnat in nycklarna. Det är helg igen, helt blank utan någon planering, det känns ensamt och ingen kommer sakna mig förrän på måndag om jag försvann. Det är extra svårt att motivera mig själv att låta bli att skada mig när det är helg och inte en människa kommer att sakna mig. Har jag en tid att passa med ett bokat möte så hjälper det mig för då kan jag inte skada mig så allvarligt att jag inte kan gå på den bokade tiden. Men nu är det som sagt en helt blank helg som väntar. Så jag får göra upp en plan för vad jag greja med här hemma för att inte fastna i mitt destruktiva tänkande.

[Pink Nynari]

Jag fortsätter kämpa, ångesten plågar mig och självmordstankarna är dagliga. Jag har blivit erbjuden ett nytt jobb som jag tänker att jag kan prova, men det är för mig en helt ny branch och det kommer att ta enormt med energi att lära mig allt nytt. Något måste jag ju göra efter min sjukskrivning så jag har inte mycket till val än att börja jobba. Mitt hem ser fortfarande ut som ett bombnedslag och jag skulle behöva få lite ordning hemma.

[Pink Nynari]

Jag är inte van att bara gå hemma dygnet runt, jag skulle kunna utföra så mycket nu när jag har så gott om tid. Men jag blir så gott som apatisk och orkar inte ens ta tag i det där med matlagning och andra hushållssysslor. Jag vet inte hur jag ska hitta en motivation och bra rutiner. Inget tycks göra mig glad eller intresserad, jag känner bara en stor likgiltighet. Jag träffade diabetessköterskan för ett par dagar sedan men jag fick just ingen information alls av henne mer än en broschyr som jag får läsa själv. Hon visade mig hur jag kollar blodsockret och sedan får jag experimentera själv med olika maträtter och se vilket utslag det ger. Resten av veckan har jag inte orkat göra så mycket, men jag försöker anstränga mig att åtminstone röja en liten stund varje dag. Gårdagen var total katastrof för jag var så trött och det kom även ett inkassokrav med posten, en skuld jag borgat för och inte har råd att betala in. Så jag fick sådan ångest och bara grät och grät. Nu väntar jag på att det ska bli måndag så jag kan ringa och be att få en avbetalningsplan. Jag har en skuld till att betala och den har jag inte fått någon summa på än så jag vet inte hur hög den kommer att bli och det oroar jag mig mycket över. Livet är verkligen inte lätt och jag vet inte hur jag ska kunna klara av att betala mat och hyra. Min sjukpenning fick jag igår i alla fall så förra månadens hyresavi är nu betald. Men jag klarar inte betala av alla skulderna på en låg sjukpenning. Så jag behöver komma igång och arbeta så jag får lön.

[Pink Nynari]

Måendet går lite upp och ner. Idag var en sådan dag jag bara grät tills jag somnade jag av utmattning och sov bort eftermiddagen. Jag kände bara för att ge upp och ge efter och fastnade helt i mina självmordstankar. Jag deppade så ikväll också så jag åkte och köpte lite fikabröd och struntade för en stund i min diabetes. Jag kände inte att jag orkade bry mig, jag ville bara tröstäta. In framtid känns så dyster och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till ett liv som jag finner meningsfullt och trivs med. Veckorna bara går men jag kommer ändå inte ur depressionen.