16 maj, 2018 kl. 19:02

Svårt att känna gemenskap

Visar 12 inlägg - 61 till 72 (av 129 totalt)

Första ← 1 2 3 … 5 6 7 … 9 10 11 → Sista

Red Dykepi Trådstartaren 15 mar, 2019 kl. 20:08

Anonym skrev:

Av det du har skrivit låter du som en mycket omtänksam person som ger av dig själv och ser människor. Det är ganska ovanligt och ger mersmak. Det är härligt med sådana personer och därför vill de ha dig i sina liv. När någon gillar dig och vill umgås ofta kanske du känner att det blir för ”mycket” ? Av den anledningen kanske du drar dig omedvetet till personer som inte behöver dig lika mycket och då kanske du blir ensam? Jag har en bekant som är väldigt social och trevlig, frågar och lyssnar och tar sig an det man säger. Det är lätt att tro att hon inte vill annat än att träffas för hon kan inte slita sig de gånger vi råkar ses. Sedan visar det sig att det mest var en fasad. När jag hör av mig har hon alltid andra som är mer prioriterade. Hon vill hålla avståndet men lurar mig med att sin entusiasm. Jag har även träffat några andra med just den här stilen. Jag är väldigt annorlunda där, jag kan bara vara så innerlig och ”gullig” när jag tycker mycket om någon. Fint att du övar upp din självkänsla, för jag tror det kan vara en stor del i detta problem. Jag har själv funderat på om det är därför människor inte hör av sig till mig. Jag kanske utstrålar dålig självkänsla. Men då är ju frågan vad de som trots allt gillar mig ser hos mig 🙂 När folk jag inte vill umgås med tar kontakt brukar jag avböja. Jag säger helt enkelt rakt ut att jag tycker vi är för olika. Men det finns gradskillnader. Ibland är det mer neutralt och då kan jag fortsätta umgänget särskilt om jag har behov av sällskap. Min nyfikenhet kan också göra att jag tackar ja till att umgås eller prata med människor som jag egentligen inte känner så mycket för. Jag ser det inte som en förlust även fast jag längtar efter en mer själslig kontakt där allt stämmer. De flesta pratar om jobb och familj och jag vill närma mig lite svårare livsfrågor. Jag kan inte minnas att jag haft någon bekant som inte fattat vinken när jag inte kan eller vill träffas. Jag blir nog bara ointressant om det inte klickar. Däremot har det funnits flera killar som varit förtjusta och hängt kvar länge trots att jag tydligt signalerat ointresse. Men det händer sällan numera. Hur är det med kärlekspartners för dig? Svaret på din sista fråga är att jag behöver känna en gemenskap som är självklar, som bara finns där. Jag vill kunna samtala mycket med en medveten person som inte är styrd av gällande normer och som inte påverkas för mycket av vad andra gör. Och precis som du skrev tidigare är det något som är svårt att ta på, det bara händer något med vissa människor. Men de är få! Jag kan gå på en aktivitet och liknande med olika människor och bara se dem som de är. Alltså kan jag tycka det är okej med sällskapet den stunden det varar även om det inte leder till den känslan jag önskar. Men då har jag ju heller inga förväntningar på att det ska bli något särskilt. Därmed inte sagt att jag inte kan känna mig utanför och få för mig att de inte gillar mig. Det är olika i olika sammanhang för mig. Däremot väljer jag bort situationer där jag känner att jag måste hålla upp för mycket fasad eller där jag vet att jag kommer störas för mycket. Ofta är det en chansning eftersom det är nya människor. (Jag har få vänner).

Åh, tack så mycket! <3 Vad glad jag blir av att du säger så. 🙂 Jag har alltid “sett” människor, och jag försöker att visa medkänsla gentemot mina medmänniskor. Detta innebär dock inte att jag vill umgås med alla, men du har nog rätt i att detta kan ge “mersmak”.

Jag har aldrig känt att personer som jag känt gemenskap med har velat umgås för mycket, utan det är snarare så att jag har träffat ytterst få personer som jag faktiskt har känt gemenskap med. Och när jag väl träffar en sådan person, och vi ännu inte hunnit lära känna varandra ordentligt (Vi kanske t.ex. bara har pratat med varandra ytligt i något sammanhang) så nojar jag jättemycket över att personen kanske inte är särskilt intresserad av att lära känna mig, och då blir jag inbunden och osäker och urkass på att ta initiativ.

Wow, vad starkt av dig att berätta för dem du inte vill umgås med att du tycker att ni är för olika! Det är ju ett respektfullt sätt att avböja. Jag brukar, numera, försöka låta kontakten rinna ut i sanden. Då handlar det dock om personer som jag fått kontakt med på internet och bara träffat ett fåtal gånger IRL. När det gäller personer som jag känt under en längre tid, ibland flera år, så känns det mycket svårare. Jag lärde känna dem långt innan jag accepterade att det inte är så många människor som jag känner gemenskap med, så jag försökte lura mig själv att jag kände gemenskap och fortsatte därför att umgås. Det blev en slags överlevnadsstrategi, men till slut kom verkligheten ikapp.

Vad skönt att du inte haft någon bekant som inte fattat vinken när du dragit dig undan! Jag har haft flera sådana bekanta, och då blir det väldigt jobbigt. Jag vill ju inte göra någon annan illa, samtidigt som jag inte vill göra våld på mig själv. I två fall har jag till slut sagt att jag tyvärr känt att vi inte har klickat. Den ena personen tog det jättebra, medan den andra blev sur och tyckte att jag inte gav hen någon chans eftersom vi bara hade träffats ett fåtal gånger.

Jag har jättesvårt att få det att stämma när det kommer till kärlek också. Jag har faktiskt aldrig haft något förhållande. Det känns sorgligt, men jag har helt enkelt inte träffat rätt. Visst har jag blivit förälskad, men det har inte varit besvarat. En förklaring till att jag har svårt att hitta en partner är definitivt det faktum att jag är homosexuell, men inte alls känner mig hemma i HBTQ-sammanhang eller i de snäva normer som jag upplever finns i “gayvärlden”.

Hur har du det själv med kärlek? Tycker du att det är lättare att hitta ömsesidig kärlek än att hitta rätt vänner?

Jag söker exakt samma sak som du! Du beskriver det så himla bra! Jag behöver också känna den där självklara gemenskapen, den som bara finns där. Även medvetenhet är viktigt för mig, då jag tycker att normer är hemskt tråkiga och begränsande.

Vad bra att du kan undvika situationer där du känner att du måste hålla upp alltför mycket fasad. Det gäller att välja situationer som inte äter en inifrån, utan där man åtminstone kan vistas utan att må dåligt.

När du umgås med människor som du egentligen inte vill umgås med, kan du då få för dig att de inte gillar dig? Eller gäller det bara när du umgås med människor som du gärna vill fortsätta träffa? För mig är det det senare. När jag umgås med dem jag inte vill träffa så oroar jag mig inte för vad de tycker och tänker om mig, för OM det skulle vara så att de inte skulle vilja träffa mig mer så vore det ingen förlust för mig. Om däremot någon som jag VILL umgås med inte skulle vilja träffa mig mer så skulle det vara en jättestor förlust.

Red Dykepi Trådstartaren 15 mar, 2019 kl. 23:49

I morgon ska jag hem till en av de vänner som jag inte känner någon gemenskap med. Jag känner mig nästan gråtfärdig när jag tänker på det. Jag lärde känna hen när jag ännu inte hade accepterat vad jag behöver i en relation och att det gör att jag har svårt att känna gemenskap, så jag tänkte att om jag bara anstränger mig och bjuder till så kommer jag nog att tycka att det är roligt om ett tag.

Det tyckte jag aldrig. Däremot kände jag länge en stor press att tycka det. Den här vännen är nämligen i samma ålder, har liknande intressen och precis som jag som definierar hen sig som introvert. Därför ansåg jag att det borde finnas någonting att bygga på, för alla andra verkade ju söka sig till människor i liknande ålder och med liknande intressen och personlighetsdrag. Det verkade t.o.m. vara så att andra människor aktivt letade efter sådana gemensamma nämnare, och för många verkade sådana gemensamma nämnare vara en förutsättning för att kunna känna gemenskap.

Jag hade aldrig känt igen mig i detta, men heller aldrig träffat någon som definierade gemenskap på samma sätt som jag och som också var “kräsen” när det gällde människor. Däremot hade jag hört om många som inte hade några vänner alls, samtidigt som jag hade många men knappt ville umgås med någon av dem. Då började jag tro att det var något fel på mig, och bestämde mig för att ge järnet för att känna gemenskap. På den vägen är det.

Hur som helst så ska jag alltså hem till ovan nämnda vän i morgon. Jag känner mig så falsk, som en hycklare. Skuldkänslorna är enorma, samtidigt som jag fått allt svårare att hålla skenet uppe. Det tar allt mer energi att inte bryta ihop av den molande och ihåliga känslan av ensamhet som uppstår när jag umgås med denna vän (och övriga vänner som jag inte känner gemenskap med). Ofta har jag svårt att bryta upp, eftersom det känns som om vännen (och även hens sambo) förväntar sig att jag ska stanna många timmar, men nu känner jag att jag bara inte fixar det. Därför har jag hittat på en nödlögn, som innebär att jag måste vara hemma vid en viss tid i morgon.

Jag har mina överlevnadsstrategier, men jag känner mig elak och falsk. Det är som om det bor en låtsasmänniska inom mig, och henne tar det en massa energi att spela. (När jag skriver detta så inser jag att det nog inte är den riktiga människan som de här vännerna tycker om, utan låtsasmänniskan. Jag lärde ju känna dem när jag strävade efter att vara henne på heltid.

Red Dykepi Trådstartaren 16 mar, 2019 kl. 18:47

Nu är jag på väg hem. Jag är så trött att jag känner mig helt darrig och på gränsen till febrig. Det tar så ofantligt mycket energi att umgås utan att få den minsta stimulans.

Innan jag gick sa min vän att hen gärna vill ses igen, och hen hade tänkt ut flera evenemang som hen ville gå på med just mig. HEN får ju stimulans av att umgås med MIG, och jag får sådana skuldkänslor för jag känner mig så falsk.

Avregistrerad användare 17 mar, 2019 kl. 22:31

Hej Red Dykepi!

Hur har du det nu?

Det låter som en jätteknivig situation du satt dig i. Jag förstår dig! Den här vännen vet inte om att du inte känner gemenskap och hen vill vara med dig. “Vänskapen” har pågått så pass länge men det är bara den ena som vill fortsätta. Du vet inte hur du ska säga sanningen.

Men du måste säga sanningen nu. Det är en prövning men jag tror det är viktigt i din process att bara träffa människor som du trivs med. Tror du att du kan testa att säga det även om det kommer kännas jobbigt? Kan du öva på hur du ska säga det, så det inte låter för hårt och taskigt? Svårt, men det kommer att vara en lättnad om du är ärlig.

Anledningen till att jag säger sanningen är att jag själv råkat ut för flera bekanta som inte hört av sig, velar eller kommer med undanflykter om vi ska ses. Det kan gå år och under den tiden har jag svävat i ovisshet om de vill träffa mig eller inte. Jag hade i det läget hellre velat höra att de inte känner att de har så mycket gemensamt med mig. Jag hade blivit ledsen, men sedan hade jag kunnat gå vidare och raderat dem från telefonen.

Det finns inget värre än att man svävar i ovisshet. Och som jag skrev tidigare så blir jag full av förhoppningar när en bekant visar stor entusiasm och glädje över att se mig, för jag tolkar det som äkta, att hen vill umgås med mig. En har t ex sagt att hen vill göra en resa med mig, visa mig speciella platser som jag skulle gilla. Men det blev aldrig något av, det är undanflykter hit och dit. Jag tröttnade och nu går jag omvägar när jag ser människan. Det finns ju ingen anledning att strö förhoppningar över människor man inte vill ha i sitt liv! En del lämnar ut privata saker och det tolkar jag som att jag måste vara speciell för dem. Men det visar sig ofta att så är inte fallet.

Jag tycker det är nästan lika svårt att hitta vänner som jag trivs med som det är att hitta kärlek. Jag känner mig ofta negligerad och får inte svar på frågor och önskar hela tiden att få tillbaka när jag ger. Det får jag sällan. När jag inte får feedback leder det till konflikter. Det väcker upp det sämsta inom mig.

Det verkar som tjejer är bättre på att vara lyhörda och empatiska. Killar orkar inte lösa problem som har med känslor att göra, de orkar inte analysera sitt beteende. Detta är vad i stort sett alla tjejbekanta berättat om ända sedan tonåren. Jag har samma upplevelser. Det är ensamt och jag vill så gärna leva med någon! Jag kan tänka mig att det är enklare att vara gay. De lesbiska par jag träffat kämpar inte med de här sakerna på samma sätt.

Avregistrerad användare 17 mar, 2019 kl. 22:53

Förresten, hur orkar du hålla upp fasaden? Blir du aldrig irriterad när ni samtalar? Hur kommer du runt irritationen som måste uppstå (?) när du inte får stimulans? Får du feedback när du pratar med kompisen? Förstår hen dig?

Jag orkar inte med när något skaver i en bekantskap. Jag är t ex väldigt känslig för hur djur har det.

Det kan vara en sådan sak som att någon har ett djur som jag tycker sköts dåligt, en hund/katt som inte får gå ut tillräckligt eller får dålig mat och/eller är överviktig. Det är förvånansvärt många som inte ser sina djurs behov, eller så har jag bara råkat ut för just dessa. Jag är lyhörd för djurs signaler. Jag orkar inte se djuret lida och då kanske jag erbjuder mig att gå ut med hunden. Det har hänt. Det slutar aldrig bra. Eller så påpekar jag felen de gör. Detta är helt uppenbart för mig men de ser det inte. Det leder ofta till att bekantskapen skadas och bryts, trots att jag ville att det skulle fungera. Jag blir förtvivlad över hur kyliga folk kan vara. Varför är det bara jag som har så mycket empati för levande varelser?

En annan sak är om jag åker på semester är jag alltid ensam om att se missförhållanden, miljöförstöring etc Jag kan inte njuta av vistelsen fullt ut jag får ont i magen av det jag ser.

Det jag inte fattar är att de jag pratat med inte sett någonting av detta. Så har det alltid varit. Det är också en sak som gör att jag känner mig ensam i mitt reflekterande och medvetna tänkande.

Jag glömde svara på din fråga om jag oroar mig för att inte blir omtyckt. Jag jag oroar mig även då jag umgås med folk som jag inte känner för. Men det finns grader där också. Är det på ett jobb kan jag vara väldigt orolig att folk inte gillar mig, trots att det inte är några jag ska umgås med på fritiden. Är det nya bekanta vill jag göra ett gott intryck och ibland kan jag oroa mig när jag t ex får för mig att de ger mig tveksamma blickar eller korta svar på frågor. Jag kan grubbla kring sådant även om det är personer jag inte direkt känner att jag vill bli vän med. Är det någon jag känner för är jag förstås extra orolig att de inte ska tycka om den jag är och det jag säger.

Red Dykepi Trådstartaren 20 mar, 2019 kl. 20:37

Anonym skrev:

Hej Red Dykepi! Hur har du det nu? Det låter som en jätteknivig situation du satt dig i. Jag förstår dig! Den här vännen vet inte om att du inte känner gemenskap och hen vill vara med dig. ”Vänskapen” har pågått så pass länge men det är bara den ena som vill fortsätta. Du vet inte hur du ska säga sanningen. Men du måste säga sanningen nu. Det är en prövning men jag tror det är viktigt i din process att bara träffa människor som du trivs med. Tror du att du kan testa att säga det även om det kommer kännas jobbigt? Kan du öva på hur du ska säga det, så det inte låter för hårt och taskigt? Svårt, men det kommer att vara en lättnad om du är ärlig. Anledningen till att jag säger sanningen är att jag själv råkat ut för flera bekanta som inte hört av sig, velar eller kommer med undanflykter om vi ska ses. Det kan gå år och under den tiden har jag svävat i ovisshet om de vill träffa mig eller inte. Jag hade i det läget hellre velat höra att de inte känner att de har så mycket gemensamt med mig. Jag hade blivit ledsen, men sedan hade jag kunnat gå vidare och raderat dem från telefonen. Det finns inget värre än att man svävar i ovisshet. Och som jag skrev tidigare så blir jag full av förhoppningar när en bekant visar stor entusiasm och glädje över att se mig, för jag tolkar det som äkta, att hen vill umgås med mig. En har t ex sagt att hen vill göra en resa med mig, visa mig speciella platser som jag skulle gilla. Men det blev aldrig något av, det är undanflykter hit och dit. Jag tröttnade och nu går jag omvägar när jag ser människan. Det finns ju ingen anledning att strö förhoppningar över människor man inte vill ha i sitt liv! En del lämnar ut privata saker och det tolkar jag som att jag måste vara speciell för dem. Men det visar sig ofta att så är inte fallet. Jag tycker det är nästan lika svårt att hitta vänner som jag trivs med som det är att hitta kärlek. Jag känner mig ofta negligerad och får inte svar på frågor och önskar hela tiden att få tillbaka när jag ger. Det får jag sällan. När jag inte får feedback leder det till konflikter. Det väcker upp det sämsta inom mig. Det verkar som tjejer är bättre på att vara lyhörda och empatiska. Killar orkar inte lösa problem som har med känslor att göra, de orkar inte analysera sitt beteende. Detta är vad i stort sett alla tjejbekanta berättat om ända sedan tonåren. Jag har samma upplevelser. Det är ensamt och jag vill så gärna leva med någon! Jag kan tänka mig att det är enklare att vara gay. De lesbiska par jag träffat kämpar inte med de här sakerna på samma sätt.

Hej Indigo Cudoko!

Ja, det är verkligen en knivig situation. Men av en händelse kom min vän faktiskt in på vad hen skulle önska om någon inte längre ville umgås (det fanns en person som hen inte ville umgås med) och då sa hen att hen ville att personen i fråga skulle låta kontakten rinna ut i sanden. Hen sa att det skulle kännas jättejobbigt om någon sa rakt ut som det var. Jag är så glad att jag fick veta det, för något som gjort det svårare för mig att avsluta kontakten har varit just att jag inte har vetat vilket av alternativen som skulle såra hen minst. Jag känner inte att jag har haft någon rätt att avgöra vad som varit rätt att göra, eftersom det jag väljer inte kommer att drabba mig utan en annan människa. Och jag har ingen rätt att bestämma vad som är bäst för någon annan. Därför känns det skönt att jag nu vet vad hen skulle föredra.

Vad som däremot känns riktigt jobbigt, och som gör ont i mig, är att jag dagen efter fick ett meddelande från min vän där hen skrev om hur himla trevligt hen hade haft. Jag visste inte alls vad jag skulle svara, så till slut skrev jag något ganska neutralt. Men jag blev än mer varse hur olika vi känner när det kommer till vår vänskap. Jag känner verkligen raka motsatsen till vad hen känner, och för det känner jag skuld, skuld, skuld. Visst, jag kan inte hjälpa att jag känner som jag gör, men jag kan faktiskt hjälpa att jag inte har försökt få den här relationen att rinna ut i sanden i tid. Att jag under flera års tid har försökt lura mig själv att känna gemenskap har fått konsekvensen att jag gett en annan människa falska förhoppningar.

Min vän var väldigt tydlig med att hen inte hade velat höra sanningen, utan att hen hade velat att man försökte få relationen att rinna ut i sanden, men själv hade jag nog resonerat som du. Jag tror att jag hellre hade velat få reda på sanningen än att sväva i ovisshet. Å andra sidan skulle jag fatta vinken om någon slutade höra av sig och började komma med ursäkter när jag föreslog att vi skulle ses, så tiden i ovisshet skulle bli rätt kort.

Om någon sa att hen ville resa med mig och/eller göra andra “stora” saker tillsammans, då skulle jag definitivt ta det som ett tecken på att hen trivdes i mitt sällskap och värdesatte vår vänskap. Jag förstår verkligen att du blir förvånad och besviken när det sedan visar sig att denna person inte verkar vilja umgås. Det är inget konstigt alls. Fortsätter hen att höra av sig? I så fall kanske det är så att hen faktiskt VILL umgås med dig, men att det finns omständigheter som gör att det inte blir av. Livets alla måsten brukar t.ex. vara en tidstjuv för många människor idag.

Vad ledsamt att du ofta känner dig negligerad och att du ger utan att få någonting tillbaka. Jag förstår att du blir ledsen av det.

Jag tror inte att det är så att kvinnor är mer empatiska än män, utan jag tänker att det nog handlar mer om individen än om könet, men däremot är det kanske så att många kvinnor är bättre på att visa det. Det verkar ju finnas en norm som säger att män inte ska visa så mycket känslor.

Red Dykepi Trådstartaren 20 mar, 2019 kl. 20:52

Anonym skrev:

Förresten, hur orkar du hålla upp fasaden? Blir du aldrig irriterad när ni samtalar? Hur kommer du runt irritationen som måste uppstå (?) när du inte får stimulans? Får du feedback när du pratar med kompisen? Förstår hen dig? Jag orkar inte med när något skaver i en bekantskap. Jag är t ex väldigt känslig för hur djur har det. Det kan vara en sådan sak som att någon har ett djur som jag tycker sköts dåligt, en hund/katt som inte får gå ut tillräckligt eller får dålig mat och/eller är överviktig. Det är förvånansvärt många som inte ser sina djurs behov, eller så har jag bara råkat ut för just dessa. Jag är lyhörd för djurs signaler. Jag orkar inte se djuret lida och då kanske jag erbjuder mig att gå ut med hunden. Det har hänt. Det slutar aldrig bra. Eller så påpekar jag felen de gör. Detta är helt uppenbart för mig men de ser det inte. Det leder ofta till att bekantskapen skadas och bryts, trots att jag ville att det skulle fungera. Jag blir förtvivlad över hur kyliga folk kan vara. Varför är det bara jag som har så mycket empati för levande varelser? En annan sak är om jag åker på semester är jag alltid ensam om att se missförhållanden, miljöförstöring etc Jag kan inte njuta av vistelsen fullt ut jag får ont i magen av det jag ser. Det jag inte fattar är att de jag pratat med inte sett någonting av detta. Så har det alltid varit. Det är också en sak som gör att jag känner mig ensam i mitt reflekterande och medvetna tänkande. Jag glömde svara på din fråga om jag oroar mig för att inte blir omtyckt. Jag jag oroar mig även då jag umgås med folk som jag inte känner för. Men det finns grader där också. Är det på ett jobb kan jag vara väldigt orolig att folk inte gillar mig, trots att det inte är några jag ska umgås med på fritiden. Är det nya bekanta vill jag göra ett gott intryck och ibland kan jag oroa mig när jag t ex får för mig att de ger mig tveksamma blickar eller korta svar på frågor. Jag kan grubbla kring sådant även om det är personer jag inte direkt känner att jag vill bli vän med. Är det någon jag känner för är jag förstås extra orolig att de inte ska tycka om den jag är och det jag säger.

Anledningen till att jag klarar av att hålla upp fasaden är att jag under livets gång har blivit en mästare på att låtsas. Men att låtsas tar supermycket energi, och nu orkar jag snart inte längre. Det hänger ihop med att jag äntligen har blivit sann mot mig själv, för tidigare låtsades jag även inför mig själv. Det gör jag inte längre, och då blir det också svårare och mer energikrävande att låtsas inför andra.

Jo, när jag träffar den här vännen blir jag ofta frustrerad över att hen är så alldaglig (jag tycker helt ärligt att hen är tråkig) och att hen inte tänker utanför boxen. Men jag håller det inom mig och ler och är artig utåt.

Att människor inte uppskattar att du påtalar det du upplever som brister i deras djurskötsel, kanske beror på att de tycker att du har fel. Kanske är det även så att du har fel vissa gånger, och rätt andra? Jag har själv, vid något enstaka tillfälle, varit med om att någon kritiserat min djurskötsel och då har det handlat om att personen i fråga inte haft hela bilden och inte heller känt mitt djur. Min upplevelse är att vi som har djur har olika uppfattningar om hur ett djur ska skötas, och jag tänker att det inte bara behöver finnas ett sätt som är rätt, utan att vad som är rätt och fel kan bero på vilket djur det gäller. Alla hundar och katter har ju inte exakt lika behov, eftersom de också är individer.

Jag skulle nog inte heller kunna njuta av semestern om jag såg uppenbara missförhållanden, som t.ex. extremt magra barn eller djur. Det skulle vara väldigt svårt, och jag skulle få skuldkänslor för att jag inte kunde rädda alla.

Jag tror att många människor inte ser missförhållanden därför att de aktivt väljer att inte göra det. Man sätter på sig skygglappar, kanske för att skydda sig själv från känslan av otillräcklighet.

Vad jobbigt att du oroar dig för att inte vara omtyckt även när du träffar människor som du inte vill umgås med. Men jag kan förstå att du oroar dig för att inte vara omtyckt på jobbet, för oftast tillbringar man väldigt mycket tid på sin arbetsplats och det blir såklart skitjobbigt om man känner att man inte är omtyckt.

Avregistrerad användare 21 mar, 2019 kl. 13:02

Hej igen, vad skönt att höra att din bekant skulle välja alternativet “rinna ut i sanden”, då vet du hur du ska agera. Sedan är det inte lätt när personen hör av sig, det förstår jag. Jag har haft killar som hållit på att höra av sig trots att jag försökt “ghosta” dem som en metod att få dem att förstå att jag inte är intresserad, men det har inte funkat alla gånger. Tjejkompisar däremot har varit mer lyhörda och oftast fattat vinken när jag inte hör av mig. Det har varit några få (ganska längesedan nu) som jag behövt säga till att vi var för olika.

Det jag menade var att jag inte förstår är att många kan sätta på sig skygglappar, för det kan inte jag. Självklart har jag försökt. Jag har varit med om mycket jobbigt och ofta tänkt att avsluta detta livet i förtid. Skälet är att jag inte kan skaffa mig ett hårt skal för att orka se och uppleva allt jobbigt.

Det var inte min personliga åsikt utan djurens lidande som gjorde att jag agerade. Jag ber om ursäkt om det lät arrogant. Jag har mycket lättare att uttrycka mig när jag pratar, kroppsspråk och tonläge syns ju inte skrift. Jag lägger mig inte i hur folk sköter sina djur annat då det är befogat. Jag har en inbyggd känsla för vad djuren känner. Alla har ju inte det. I de fall där jag agerat har det handlat om faktiskt lidande, risk för allvarlig sjukdom/pågående allvarlig sjukdom, risk för död samt hanterande som strider mot djurskyddslagen. Jag är faktiskt jätteförvånad av hur många gånger jag varit nära problem av det slaget.

Varken barn eller djur har förmågan att föra sin talan, därför är det viktigt att agera när man ser att de far illa. Därmed inte sagt att det är lätt, man blir ju inte populär just då. Men det kanske man får ta. Civilkurage borde vara viktigare än att man förlorar i prestige, tycker jag.

Jag har också låtsas och ställa in mig men det blir svårare att göra det med åldern. Jag har inte så mycket att förlora på att vara uppriktig som jag hade när jag var yngre. Nu har jag ingen grupp eller sammanhang som jag måste försvara och hålla mig inom och då är det lättare att inte bry sig om normer. Sedan har jag lagt ner att vara duktig inför andra för det har aldrig gett mig något. Förut trodde jag att man får tillbaka det man ger men insåg att jag bara blev utbränd.

Ibland kan det säkert behövas en fasad, jag kan t ex ha det med mina grannar för att jag inte vill stöta mig med någon där jag bor. Jag gör aldrig något väsen av mig och vill inte synas. Samtidigt finns det ju en gräns för hur mycket jag orkar spela. Om jag träffar någon i en timme har jag svårt att orka med en fasad. Det kan ha att göra att jag inte har så mycket energi att slösa med.

Det är intressant att människor som är typ 80 år ofta pratar med främlingar och säga något spontant. De flesta reagerar inte särskilt på det. Men om en yngre person gör samma saker (t ex pratar lite med någon vid busshållplatsen) får den personen ofta en “tokstämpel”.

Jag jobbar inte nu men när jag gjorde det blev jag dränerad av att behöva skratta och spela glad när jag inte var det och prata med alla som jag inte valt att umgås med. Så fort jag bröt av från det mönstret väcktes det misstankar, det spelar ingen roll hur bra jag var.

Jag lever på sjukersättning och det är ju verkligen inte mycket pengar. Men jag klarar mig eftersom jag sällan reser, köper all mat på extrapris och går i stort sett aldrig ut och äter. Igår blev jag bjuden på mat och vin men det händer ju inte varje dag precis 🙂

Ta hand om dig 🙂

Red Dykepi Trådstartaren 22 mar, 2019 kl. 14:09

Anonym skrev:

Hej igen, vad skönt att höra att din bekant skulle välja alternativet ”rinna ut i sanden”, då vet du hur du ska agera. Sedan är det inte lätt när personen hör av sig, det förstår jag. Jag har haft killar som hållit på att höra av sig trots att jag försökt ”ghosta” dem som en metod att få dem att förstå att jag inte är intresserad, men det har inte funkat alla gånger. Tjejkompisar däremot har varit mer lyhörda och oftast fattat vinken när jag inte hör av mig. Det har varit några få (ganska längesedan nu) som jag behövt säga till att vi var för olika. Det jag menade var att jag inte förstår är att många kan sätta på sig skygglappar, för det kan inte jag. Självklart har jag försökt. Jag har varit med om mycket jobbigt och ofta tänkt att avsluta detta livet i förtid. Skälet är att jag inte kan skaffa mig ett hårt skal för att orka se och uppleva allt jobbigt. Det var inte min personliga åsikt utan djurens lidande som gjorde att jag agerade. Jag ber om ursäkt om det lät arrogant. Jag har mycket lättare att uttrycka mig när jag pratar, kroppsspråk och tonläge syns ju inte skrift. Jag lägger mig inte i hur folk sköter sina djur annat då det är befogat. Jag har en inbyggd känsla för vad djuren känner. Alla har ju inte det. I de fall där jag agerat har det handlat om faktiskt lidande, risk för allvarlig sjukdom/pågående allvarlig sjukdom, risk för död samt hanterande som strider mot djurskyddslagen. Jag är faktiskt jätteförvånad av hur många gånger jag varit nära problem av det slaget. Varken barn eller djur har förmågan att föra sin talan, därför är det viktigt att agera när man ser att de far illa. Därmed inte sagt att det är lätt, man blir ju inte populär just då. Men det kanske man får ta. Civilkurage borde vara viktigare än att man förlorar i prestige, tycker jag. Jag har också låtsas och ställa in mig men det blir svårare att göra det med åldern. Jag har inte så mycket att förlora på att vara uppriktig som jag hade när jag var yngre. Nu har jag ingen grupp eller sammanhang som jag måste försvara och hålla mig inom och då är det lättare att inte bry sig om normer. Sedan har jag lagt ner att vara duktig inför andra för det har aldrig gett mig något. Förut trodde jag att man får tillbaka det man ger men insåg att jag bara blev utbränd. Ibland kan det säkert behövas en fasad, jag kan t ex ha det med mina grannar för att jag inte vill stöta mig med någon där jag bor. Jag gör aldrig något väsen av mig och vill inte synas. Samtidigt finns det ju en gräns för hur mycket jag orkar spela. Om jag träffar någon i en timme har jag svårt att orka med en fasad. Det kan ha att göra att jag inte har så mycket energi att slösa med. Det är intressant att människor som är typ 80 år ofta pratar med främlingar och säga något spontant. De flesta reagerar inte särskilt på det. Men om en yngre person gör samma saker (t ex pratar lite med någon vid busshållplatsen) får den personen ofta en ”tokstämpel”. Jag jobbar inte nu men när jag gjorde det blev jag dränerad av att behöva skratta och spela glad när jag inte var det och prata med alla som jag inte valt att umgås med. Så fort jag bröt av från det mönstret väcktes det misstankar, det spelar ingen roll hur bra jag var. Jag lever på sjukersättning och det är ju verkligen inte mycket pengar. Men jag klarar mig eftersom jag sällan reser, köper all mat på extrapris och går i stort sett aldrig ut och äter. Igår blev jag bjuden på mat och vin men det händer ju inte varje dag precis 🙂 Ta hand om dig 🙂

Vad jobbigt att det inte alltid har funkat att försöka låta kontakten rinna ut i sanden. Sådant kan stressa en själv och ta mycket energi, och jag tänker också att det antagligen är jobbigt för den andra parten. Antagligen förstår de inte alls varför man inte hör av sig. Det jag ofta är lite rädd för när jag försöker låta en kontakt rinna ut i sanden, det är att den andra personen ska döma sig själv hårt och tro att hen har gjort något fel. Så har det nämligen aldrig varit, utan det har uteslutande handlat om att jag inte har känt någon gemenskap.

Vad häftigt att du har en inbyggd känsla för vad djuren känner. Och det är såklart superbra att du agerar om det är fråga om allvarliga brister i djurskötseln och vanvård. Jag missförstod nog ditt förra inlägg. Av det du skrev då så uppfattade jag det som att du kanske, ibland, blev upprörd över att andra inte skötte sina djur på ditt sätt. Jag ber om ursäkt för det. Det är lätt hänt att det blir missförstånd när man bara kommunicerar genom text.

Jag tycker också att det är lättare att inte bry sig om normer när man inte har någon grupp/sammanhang att hålla sig inom. Jag jobbar bl.a. som föreläsare, och när jag började så tänkte jag först att det kunde vara bra att samarbeta med någon organisation. Men när jag började kontakta organisationer så blev jag snabbt varse att ett samarbete med dem skulle innebära att jag var tvungen att hålla mig inom vissa ramar, och i vissa fall föreläsa utifrån en viss mall, och så ville jag inte ha det. Jag vill inte känna att jag inte kan förmedla allt jag vill, eller att jag inte kan hålla mina föreläsningar på ett sätt som jag kan stå för, så jag föreläser i egen regi. Då kan jag säga vad jag vill, lägga upp det som jag vill och även vara mig själv i sociala medier, utan att behöva tänka på att jag representerar någon organisation (som jag oftast ändå inte tycker tänker tillräckligt mycket utanför boxen).

Det där med att det anses okej att äldre människor börjar spontanprata med främlingar, men inte att yngre gör det, är en jätteintressant reflektion! Det är helt klart en norm som finns. Frågan är vad den beror på? Vad tror du?

Vad skönt att du klarar dig på din sjukersättning! Mår du bättre nu än när du jobbade?

Ta hand om dig med! <3

Avregistrerad användare 22 mar, 2019 kl. 17:21

Hej Red!

Det är verkligen inte lätt att veta på vilket sätt man ska avsluta en pågående vänskap. Jag tänkte bara att det var liiite lättare när den här personen flaggade för den metoden hen helst skulle föredra, att det rann ut i sanden. Men självklart blir det svårt i just er relation till varandra eftersom du inte visat på något sätt att du inte trivs. Det här är mina råd:

1. Den uppriktiga vägen, att säga som du känner. Behöver inte bli katastrof om hen har andra vänner.

2. Den lite fegare vägen, att säga att du inte har ork eller är upptagen med annat. Behöver heller inte bli katastrof, det är vanligt att man gör nya saker i livet som inkluderar andra personer. Med tidsbrist och minskad energi är det inte konstigt att man säger nej.

3. En medelväg. Du träffar personen bara ibland där du gör något du tycker är roligt. Alltså inte på middagar och liknande utanpå aktiviteter du ändå tänkte göra. När aktiviteten är slut går du hem.

Men jag förstår om du inte vill/klarar det. En annan sak jag undrar är om den personen har andra vänner? Tror du inte att hen skulle umgås mer med dem om du drog dig ur ett tag? Jag själv skulle må sämre om personen jag lämnar är ensam och inte har andra.

Just nu kom jag tänka på en vän som nästan helt slutat umgås med mig eftersom hen har mycket att göra. Vi sågs flera ggr i veckan under en period. Jag blev inte ledsen för att det har ändrats. Vi sågs kort för ett par veckor sedan på dennes initiativ och jag var nöjd med det eftersom det var en aktivitet vi båda ville gå på.

Jag har svårare för fasader när folk visar intresse men sedan inte vill umgås. Den personen jag beskrev ovan gör inte så och då faller allt på sin plats naturligt. Men det kanske är för att vi alltid varit väldigt öppna med hur vi känner, vi hade inga problem att anmärka på något vi inte gillade i situationen eller hos varandra. Vi kunde bli osams och prata ut senare. Transparens gör det klart lättare, man slipper tassa på tå.

Det finns inte hur mycket tid som helst att förfoga över. Och det stör inte mig utan känns bara naturligt att inte ses lika ofta längre. Behoven har ändrats med åren. Det kan gå flera månader emellan och ingen av oss har ont av det. Jag kan tänka mig att hitta andra vänner men det är inte lätt att finna en innerlig och givande kontakt med någon.

Tack för att du såg missförståndet i text och att det gick att rätta till. 🙂

Ja visst är det intressant att en äldre person kan prata spontant men inte en yngre. Det kanske är lättare med åldern för att man inte har behov av att passa in utan tänker mer på vad man själv vill även i sociala situationer? Man får perspektiv på livet och inser att det inte är så lång tid kvar. Om man vill prata med okända så pratar man, vad har man att förlora? Det blir inte lika viktigt att hålla upp en fasad när man blir äldre. Vad tror du?

En annan sak jag tänkt på är modet. Är det verkligen så att man måste gilla det som just nu är i modet bara för att man är ung? Jag tror inte det. Där tror jag det handlar om att man vill passa in mer än att man verkligen föredrar de plaggen, den frisyren, sminket osv. Varför tränga in sig i ett par tajta jeans om det skaver om man inte måste? Jag själv sneglade på andra tidsepoker och tog inspiration därifrån när jag var yngre men det var bara jag som gjorde så i min närhet. Jag har alltid undrat varför inte fler hittade en egen stil utan bara kopierade andra. Jag har aldrig riktigt förstått det, för jag tyckte det var tråkigt att alla såg likadana ut.

Ja jag mår bättre med sjukersättning än när jag jobbade. Jag var hade alltid hjärtat i halsgropen, hade svårt att sova och var rädd att aldrig räcka till. Det var inte tillåtande att vara svag/sjuk eller att inte tåla stress. Jag tvingades att vara med folk jag inte gillade. Det var ångestfyllt att inse att jag måste sluta på flera jobb för att jag inte levde upp till kraven.

Jag har ingen formell utbildning att falla tillbaka på. Har aldrig klarat att plugga pga att jag har haft handikappande ångest, dåligt självförtroende och social fobi.

Ditt jobb låter så intressant. Förstår att du vill vara oberoende och styra utifrån egna intressen. Vad kul att du hittat din grej!

Red Dykepi Trådstartaren 22 mar, 2019 kl. 18:59

Anonym skrev:

Hej Red! Det är verkligen inte lätt att veta på vilket sätt man ska avsluta en pågående vänskap. Jag tänkte bara att det var liiite lättare när den här personen flaggade för den metoden hen helst skulle föredra, att det rann ut i sanden. Men självklart blir det svårt i just er relation till varandra eftersom du inte visat på något sätt att du inte trivs. Det här är mina råd: 1. Den uppriktiga vägen, att säga som du känner. Behöver inte bli katastrof om hen har andra vänner. 2. Den lite fegare vägen, att säga att du inte har ork eller är upptagen med annat. Behöver heller inte bli katastrof, det är vanligt att man gör nya saker i livet som inkluderar andra personer. Med tidsbrist och minskad energi är det inte konstigt att man säger nej. 3. En medelväg. Du träffar personen bara ibland där du gör något du tycker är roligt. Alltså inte på middagar och liknande utanpå aktiviteter du ändå tänkte göra. När aktiviteten är slut går du hem. Men jag förstår om du inte vill/klarar det. En annan sak jag undrar är om den personen har andra vänner? Tror du inte att hen skulle umgås mer med dem om du drog dig ur ett tag? Jag själv skulle må sämre om personen jag lämnar är ensam och inte har andra. Just nu kom jag tänka på en vän som nästan helt slutat umgås med mig eftersom hen har mycket att göra. Vi sågs flera ggr i veckan under en period. Jag blev inte ledsen för att det har ändrats. Vi sågs kort för ett par veckor sedan på dennes initiativ och jag var nöjd med det eftersom det var en aktivitet vi båda ville gå på. Jag har svårare för fasader när folk visar intresse men sedan inte vill umgås. Den personen jag beskrev ovan gör inte så och då faller allt på sin plats naturligt. Men det kanske är för att vi alltid varit väldigt öppna med hur vi känner, vi hade inga problem att anmärka på något vi inte gillade i situationen eller hos varandra. Vi kunde bli osams och prata ut senare. Transparens gör det klart lättare, man slipper tassa på tå. Det finns inte hur mycket tid som helst att förfoga över. Och det stör inte mig utan känns bara naturligt att inte ses lika ofta längre. Behoven har ändrats med åren. Det kan gå flera månader emellan och ingen av oss har ont av det. Jag kan tänka mig att hitta andra vänner men det är inte lätt att finna en innerlig och givande kontakt med någon. Tack för att du såg missförståndet i text och att det gick att rätta till. 🙂 Ja visst är det intressant att en äldre person kan prata spontant men inte en yngre. Det kanske är lättare med åldern för att man inte har behov av att passa in utan tänker mer på vad man själv vill även i sociala situationer? Man får perspektiv på livet och inser att det inte är så lång tid kvar. Om man vill prata med okända så pratar man, vad har man att förlora? Det blir inte lika viktigt att hålla upp en fasad när man blir äldre. Vad tror du? En annan sak jag tänkt på är modet. Är det verkligen så att man måste gilla det som just nu är i modet bara för att man är ung? Jag tror inte det. Där tror jag det handlar om att man vill passa in mer än att man verkligen föredrar de plaggen, den frisyren, sminket osv. Varför tränga in sig i ett par tajta jeans om det skaver om man inte måste? Jag själv sneglade på andra tidsepoker och tog inspiration därifrån när jag var yngre men det var bara jag som gjorde så i min närhet. Jag har alltid undrat varför inte fler hittade en egen stil utan bara kopierade andra. Jag har aldrig riktigt förstått det, för jag tyckte det var tråkigt att alla såg likadana ut. Ja jag mår bättre med sjukersättning än när jag jobbade. Jag var hade alltid hjärtat i halsgropen, hade svårt att sova och var rädd att aldrig räcka till. Det var inte tillåtande att vara svag/sjuk eller att inte tåla stress. Jag tvingades att vara med folk jag inte gillade. Det var ångestfyllt att inse att jag måste sluta på flera jobb för att jag inte levde upp till kraven. Jag har ingen formell utbildning att falla tillbaka på. Har aldrig klarat att plugga pga att jag har haft handikappande ångest, dåligt självförtroende och social fobi. Ditt jobb låter så intressant. Förstår att du vill vara oberoende och styra utifrån egna intressen. Vad kul att du hittat din grej!

Nej, det är verkligen inte lätt, men jag uppskattar dina råd! 🙂 Efter att ha funderat lite tänker jag att det enklaste (men kanske inte nödvändigtvis det bästa) är att bara minska umgänget. Framför allt känner jag att jag måste minska längden på träffarna. Nu senast blev det rätt många timmar, och hade jag inte sagt att jag var tvungen att åka vid en viss tid så hade det säkert blivit ännu längre. Jag är dålig på att avrunda, eftersom det känns som om jag måste ha en anledning till att gå efter bara 2-3 timmar. Och om hen är hemma hos mig så blir det såklart ännu svårare. Det är extremt svårt att be någon att gå.

Den här vännen har ett par andra vänner. Hen har även en sambo, samt föräldrar, syskon och arbetskamrater, så det är inte så att jag är den enda hen har. Däremot är det tydligt att jag betyder mycket för hen, och därför vet jag att hen skulle bli väldigt ledsen om hen förstod att jag egentligen inte vill umgås. Dock tror jag att hen, efter ett tag, skulle gå vidare och umgås mer med sina andra vänner och kanske även försöka träffa nya.

Jag förstår att du tycker att det är tråkigt när folk visar intresse och sedan inte vill umgås. Tror du att de visar intresse för att de känner att de borde? Eller tror du att det handlar om att de från början vill umgås men sedan känner att ni inte har så mycket gemensamt? Jag har själv haft bekanta som jag börjat umgås med eftersom jag blivit nyfiken på dem, men där jag efter ett tag försökt få kontakten att rinna ut i sanden eftersom jag inte känt någon gemenskap.

Det låter skönt med en relation där man kan prata öppet om allt, även sådant som den andra personen gjort/sagt och som man blivit ledsen eller arg av. Jag hade en sådan vän förut, under många år, och med henne kände jag genuin gemenskap. Sorgligt nog så gled vid ifrån varandra, vilket jag i efterhand har insett inte var särskilt konstigt. Vi lärde känna varandra i tonåren och vi var 30 när vi gled ifrån varandra. På så många år hinner det hända mycket, och ingen av oss är nog samma person nu som när vi var tonåringar.

Ja, precis, behoven av social kontakt och umgänge kan ändras med åren. Vi människor utvecklas och våra liv förändras. Vad fint att du och din vän inte har ont av att inte ses så ofta, utan att ni ändå har kvar relationen. Jag tror att om man har en djup vänskap där båda känner samhörighet så glider man inte ifrån varandra bara för att man inte hörs eller ses på ett tag. Sedan kan man glida ifrån varandra ändå, men då är det nog av andra anledningar.

Ja, kanske är det så att många äldre inte känner samma behov av att hålla upp en fasad som många yngre. Kanske finns det inte lika starka normer för hur saker och ting “ska” vara. Eller så var det vanligare förr i tiden att man pratade med främlingar, och på det viset knöt kontakt. I så fall kanske det lever kvar hos dem som nu kan räknas som äldre. Tiderna förändras. Jag kommer ihåg när det fortfarande ansågs lite konstigt att träffa vänner eller partners via internet. Nu är det ju inget konstigt alls, utan det verkar snarare vara någonting som de flesta gjort någon gång. Samhället blir ju mer och mer digitaliserat.

När det gäller mode så tror jag också att det kan handla mer om att passa in än om att faktiskt gilla hur modet ser ut. Jag själv klädde mig inte på ett särskilt sätt bara för att passa in, men mitt yngre syskon gjorde så. För hen var det jätteviktigt att ha de rätta kläderna och t.o.m. att ha idrottskläderna i en plastkasse (givetvis med en trendig logga på) istället för i en gympapåse. Det senare kunde hen inte ha, för det ansågs töntigt.

Jag tror också att många ungdomar inspireras av sina idoler. När jag var i tonåren inspirerades jag ett tag av artisten Avril Lavigne. Jag eftersträvade att, i så stor utsträckning som möjligt, se ut som henne.

Vad skönt att du mår bättre nu! Det låter hemskt att må som du gjorde när du jobbade. Jag kan relatera till det, för jag har själv haft x antal jobb som inte passat mig, jobbat för många procent i förhållande till vad jag egentligen orkar et c. och då har jag också mått skit. Mitt nuvarande jobb ger mig stimulans och jag klarar av det, och dessutom jobbar jag inte heltid. I dagsläget jobbar jag 25 procent, vilket räcker för närvarande.

Avregistrerad användare 23 mar, 2019 kl. 13:00

Hej igen Red Dykepi!

Just det med tiden var faktiskt det första jag tänkte på när du skrev om den här vännen du inte kände gemenskap med. Jag såg framför mig att du hade svårt att sätta gränser vad gäller tiden ni är tillsammans.

Jag förstår hur det känns, jag har gått på dejter där jag i stort sett bara suttit och skruvat mig, vantrivts och ändå varit kvar. Nu efteråt kan jag inte fatta varför jag bara inte gick därifrån. Jag avskyr det draget hos mig själv och har blivit mycket bättre på att sätta gränser de senaste åren. Däremot har jag inget emot att jag träffat de här personerna för det har säkert gett mig insikter som jag kan ta med mig.

Ett annat exempel är att jag kan gå från en middag eller fest även när flera är kvar, det är en sak jag har haft svårt för tidigare. Det som hjälpt mig är att jag upptäckt att många andra som är trevliga klarar det med bravur och värdighet och då har jag insett att det inte betyder att jag sårar värden eller är ohövlig, som jag har trott tidigare. Jag tror det har att göra med att jag blivit uppfostrad att andra är viktigare än jag själv. Det har jag fått kämpa med mycket.

Jag en spärr mot att släppa in folk i mitt hem så jag har aldrig behövt be någon att gå. Det är bara de allra närmsta och ett par pojkvänner som jag släppt innanför tröskeln. Men jag har varit med om många gånger att jag blivit “utkastad” på ett fint sätt som aldrig sårat mig. Det kan låta ungefär så här: “nu mina vänner måste jag avrunda, det är en ny dag i morgon och jag behöver min skönhetssömn” Alltså lite av ett humoristiskt, lättsamt sätt att avsluta.

Intressant synvinkel det om att äldre säkert pratade mer med främlingar förr. Jag har inte tänkt på det, men du har rätt i att folk säkert gjorde det i större utsträckning. Nu ser alla så rädda ut. Man möter ständigt sura miner och kalla blickar på stan. Jag själv är säkert inget undantag. 🙁

Det där med gympapåsen fick mig att tänka på min skoltid och hur omodernt det var. Eller att ha väska när man skulle ha plastpåse, då blev man utskrattad. Nu har jag sett massor av unga människor med gympapåsar så det är inne igen 🙂 Det är ganska så lustigt att se hur modet förändras, det som var helt otänkbart och som bara “gamla” människor hade på sig när jag växte upp har jättemånga unga på sig idag.

Ja kanske är det så att de känner att de borde men då undrar jag ju varför de brer på mer än nödvändigt och säger “vi måste ses” i tid och otid. Eller att de typ stoppar mig när de ser mig. Om de inte vill ha kontakt kan man ju bara säga hej och skynda vidare. Det brukar jag göra om jag ser en granne eller någon jag inte vill ha vidare kontakt med. Ibland är det jag som måste ta omvägar för att slippa prata med de som är nyfikna eftersom jag bara känner mig tom efter att ha blivit “utfrågad” och sedan lämnad åt mitt öde.