Svårt att känna gemenskap
-
Red Dykepi TrådstartarenHej igen Red Dykepi! Just det med tiden var faktiskt det första jag tänkte på när du skrev om den här vännen du inte kände gemenskap med. Jag såg framför mig att du hade svårt att sätta gränser vad gäller tiden ni är tillsammans. Jag förstår hur det känns, jag har gått på dejter där jag i stort sett bara suttit och skruvat mig, vantrivts och ändå varit kvar. Nu efteråt kan jag inte fatta varför jag bara inte gick därifrån. Jag avskyr det draget hos mig själv och har blivit mycket bättre på att sätta gränser de senaste åren. Däremot har jag inget emot att jag träffat de här personerna för det har säkert gett mig insikter som jag kan ta med mig. Ett annat exempel är att jag kan gå från en middag eller fest även när flera är kvar, det är en sak jag har haft svårt för tidigare. Det som hjälpt mig är att jag upptäckt att många andra som är trevliga klarar det med bravur och värdighet och då har jag insett att det inte betyder att jag sårar värden eller är ohövlig, som jag har trott tidigare. Jag tror det har att göra med att jag blivit uppfostrad att andra är viktigare än jag själv. Det har jag fått kämpa med mycket. Jag en spärr mot att släppa in folk i mitt hem så jag har aldrig behövt be någon att gå. Det är bara de allra närmsta och ett par pojkvänner som jag släppt innanför tröskeln. Men jag har varit med om många gånger att jag blivit ”utkastad” på ett fint sätt som aldrig sårat mig. Det kan låta ungefär så här: ”nu mina vänner måste jag avrunda, det är en ny dag i morgon och jag behöver min skönhetssömn” Alltså lite av ett humoristiskt, lättsamt sätt att avsluta. Intressant synvinkel det om att äldre säkert pratade mer med främlingar förr. Jag har inte tänkt på det, men du har rätt i att folk säkert gjorde det i större utsträckning. Nu ser alla så rädda ut. Man möter ständigt sura miner och kalla blickar på stan. Jag själv är säkert inget undantag. 🙁 Det där med gympapåsen fick mig att tänka på min skoltid och hur omodernt det var. Eller att ha väska när man skulle ha plastpåse, då blev man utskrattad. Nu har jag sett massor av unga människor med gympapåsar så det är inne igen 🙂 Det är ganska så lustigt att se hur modet förändras, det som var helt otänkbart och som bara ”gamla” människor hade på sig när jag växte upp har jättemånga unga på sig idag. Ja kanske är det så att de känner att de borde men då undrar jag ju varför de brer på mer än nödvändigt och säger ”vi måste ses” i tid och otid. Eller att de typ stoppar mig när de ser mig. Om de inte vill ha kontakt kan man ju bara säga hej och skynda vidare. Det brukar jag göra om jag ser en granne eller någon jag inte vill ha vidare kontakt med. Ibland är det jag som måste ta omvägar för att slippa prata med de som är nyfikna eftersom jag bara känner mig tom efter att ha blivit ”utfrågad” och sedan lämnad åt mitt öde.
Hej Indigo!
Du har uppfattat det helt rätt. Jag har väldigt svårt att sätta gränser när jag umgås med den här vännen. När vi ses på stan är det lättare, för då har vi oftast bestämt tillsammans att vi ska gå på en specifik aktivitet och att vi ska äta/fika innan eller efter. När vi har gjort detta, blir det naturligt så att vi åker hem. När vi ses hemma är det mycket svårare, för då händer det ofta saker som gör att jag förstår att min vän förväntar sig att vi ska umgås länge. Om jag t.ex. kommer hem till hen och vi har bestämt att vi ska se på film, så kan hen plocka fram 3-4 filmer som hen tycker att vi kan se under kvällen. Och då har jag jättesvårt att göra hen besviken genom att t.ex. hitta på att jag nog bara orkar se en. Hen är alltid så glad och entusiastisk när vi ses, och jag har svårt att hantera detta på ett sätt som gör att jag inte sårar hen alltför mycket men ändå inte går under själv.
Vad skönt att du har blivit bättre på att sätta gränser! Superbra att du inte känner dig tvungen att stanna kvar till sist när du är på middag eller fest, utan att du tillåter dig själv att bryta upp när du känner att du behöver. Just att gå från en tillställning före andra, är någonting som jag faktiskt inte har problem med. Det beror på att jag vet att värden inte bara har sett fram emot att träffa mig, utan även de andra som är där. Hela tillställningen står inte och faller med mig, utan de andra kan fortsätta att ha trevligt även när jag har gått.
Ja, att säga att man måste avrunda för att man behöver sin skönhetssömn är ju ett trevligt sätt att få gästerna att förstå att de måste gå. Jag tänker att jag nog hade klarat att säga något liknande till min vän när hen är här, om hen hade bott nära mig. Men hen bor i en annan del av stan, vilket innebär en viss restid. Då känner jag mig taskig om jag skickar hem hen efter typ två timmar.
Ja, det är lustigt (och intressant) att se hur modet förändras. Det där med att man skulle ha plastkasse istället för väska eller gympapåse var ju för komiskt! 😛 Var det även på din skola viktigt att plastkassen hade en viss logga?
Ja, det är konstigt att säga “Vi måste ses” om man inte menar det. Man riskerar ju inte bara att ge den andra personen falska förhoppningar, utan man gör ju det även besvärligt för sig själv eftersom det alltid finns en chans att den andra personen gör slag i saken, d.v.s. hör av sig och föreslår en träff. Om man stöter ihop med någon på stan och inte vill umgås med personen, räcker det ju gott och väl att säga “Det var trevligt att träffas”. Då har man inte varit oförskämd, men heller inte gett någon falska förhoppningar eller nästlat in sig själv i något.
Avregistrerad användareHej Red Dykepi!
Jag kan förstå att det kan vara svårt att säga nej till att se film alls om din vän vill det men det borde inte vara svårt att säga att du inte orkar se tre filmer på raken? Kan du inte bara säga att du har svårt att sitta still så länge? Själv klarar jag att sitta max en timma sedan måste jag röra mig. Annars får jag värk i kroppen. Att se tre filmer i rad skulle jag aldrig klara.
En annan sak jag tänkte på är att du kan förvarna redan innan, att du inte kommer kunna stanna mer än si och så länge. Träna hemma hur du ska uttrycka dig så du inte låter osäker när du ska förklara. Idag är folk väldigt upptagna över lag så jag tror inte att någon reagerar om du säger att du vill åka hem ett visst klockslag för att du behöver vila/jobba hemma och att du har begränsad energi. Det är så mycket som ska hinnas efter jobbet och på helgen, inköp, städning, matlagning, disk, tvätt, hobbies. Sedan har ju många partner och barn ovanpå det. Många vill också hinna med föräldrar, syskon, släkten.
Har för mig att du skrev att du jobbar 25%? (om jag inte minns fel) om man är sjuk har man ju inte så mycket ork. Kan inte det vara ett skäl att begränsa tiden och umgänget?
Jag har haft flera bekanta som sagt ungefär följande “jag har så ont om energi så jag kan ta en liten runda i skogen sedan måste jag vila, jag sover så dåligt på nätterna” (sjukskriven på 50%) Jag har så mycket att städa och fixa med i helgen så kan vi ses en kortis och ta en snabb fika”? (person som tränar varje dag och har en särbo).
Jag skulle bli jätteförvånad om en bekant hade obegränsad tid att spendera med mig. I stort sett alla har en tidsram som jag oftast blir informerad om innan vi träffas.
En gång har det dock slumpat sig så att jag och en bekant blev arbetslösa samtidigt en period. Varken jag eller den vännen hade andra vänner eller familj i närheten. Därför umgicks vi nästan lika intensivt som ett par, fast vi inte var det. Men det var ganska unikt och har bara hänt en gång. Jag tyckte vi var olika och jag störde mig på saker men vi hittade ändå något som band oss samman och det hände mycket roligt under den här tiden.
Det jag är nyfiken på är vad du stör dig på/tråkar ut dig på hos andra, är det deras värderingar, livsstil? Har du tagit upp det i någon terapi och i så fall vad har ni kommit fram till? Det jag har fått höra är att det som stör ofta är något inom en själv som man inte vill kännas vid. Jag har te x alltid retat mig på “mesiga” personer som inte står upp för sig själv eller förnekar sig själv. Och det har antagligen att göra med att det är en sida jag har kämpat med länge. Jag var nämligen sådan som barn och blev “trampad” på av min äldre syskon och av klasskamrater. Jag vågade aldrig säga ifrån och stå upp för mig själv.
När jag gick i skolan hade man vanliga ica kassar. Det var ovanligt med märkeskassar, minns inte att någon hade det. Men däremot skulle man bli utskrattad om man kom med handväska till skolan. (som många har idag). Jag har alltid gillat feminina plagg och väskor och det fick man ju inte ja när jag växte upp. Det var bara jeans, collegetröja, skjorta, en sportig ryggsäck eller plastkasse. Aldrig klänning och kjol som jag älskade att ha på mig. Jeansen har hängt med i modet sedan jag var ung, men det som ändrats rejält är att man idag kan ha kjol och klänning utan att bli mobbad, vilket var väldigt ovanligt när jag växte upp. Killar och tjejer såg likadana ut. Det var ovanligt att tjejer hade bh i högstadiet när jag gick i skolan (70-80 tal) Det var bara “tanter” som hade det, bh:arna var väldigt osexiga, inget som någon ville ha om de inte måste. Så ja, det har hänt mycket sedan jag gick i skolan…
Kram 🙂
Red Dykepi TrådstartarenHej Red Dykepi! Jag kan förstå att det kan vara svårt att säga nej till att se film alls om din vän vill det men det borde inte vara svårt att säga att du inte orkar se tre filmer på raken? Kan du inte bara säga att du har svårt att sitta still så länge? Själv klarar jag att sitta max en timma sedan måste jag röra mig. Annars får jag värk i kroppen. Att se tre filmer i rad skulle jag aldrig klara. En annan sak jag tänkte på är att du kan förvarna redan innan, att du inte kommer kunna stanna mer än si och så länge. Träna hemma hur du ska uttrycka dig så du inte låter osäker när du ska förklara. Idag är folk väldigt upptagna över lag så jag tror inte att någon reagerar om du säger att du vill åka hem ett visst klockslag för att du behöver vila/jobba hemma och att du har begränsad energi. Det är så mycket som ska hinnas efter jobbet och på helgen, inköp, städning, matlagning, disk, tvätt, hobbies. Sedan har ju många partner och barn ovanpå det. Många vill också hinna med föräldrar, syskon, släkten. Har för mig att du skrev att du jobbar 25%? (om jag inte minns fel) om man är sjuk har man ju inte så mycket ork. Kan inte det vara ett skäl att begränsa tiden och umgänget? Jag har haft flera bekanta som sagt ungefär följande ”jag har så ont om energi så jag kan ta en liten runda i skogen sedan måste jag vila, jag sover så dåligt på nätterna” (sjukskriven på 50%) Jag har så mycket att städa och fixa med i helgen så kan vi ses en kortis och ta en snabb fika”? (person som tränar varje dag och har en särbo). Jag skulle bli jätteförvånad om en bekant hade obegränsad tid att spendera med mig. I stort sett alla har en tidsram som jag oftast blir informerad om innan vi träffas. En gång har det dock slumpat sig så att jag och en bekant blev arbetslösa samtidigt en period. Varken jag eller den vännen hade andra vänner eller familj i närheten. Därför umgicks vi nästan lika intensivt som ett par, fast vi inte var det. Men det var ganska unikt och har bara hänt en gång. Jag tyckte vi var olika och jag störde mig på saker men vi hittade ändå något som band oss samman och det hände mycket roligt under den här tiden. Det jag är nyfiken på är vad du stör dig på/tråkar ut dig på hos andra, är det deras värderingar, livsstil? Har du tagit upp det i någon terapi och i så fall vad har ni kommit fram till? Det jag har fått höra är att det som stör ofta är något inom en själv som man inte vill kännas vid. Jag har te x alltid retat mig på ”mesiga” personer som inte står upp för sig själv eller förnekar sig själv. Och det har antagligen att göra med att det är en sida jag har kämpat med länge. Jag var nämligen sådan som barn och blev ”trampad” på av min äldre syskon och av klasskamrater. Jag vågade aldrig säga ifrån och stå upp för mig själv. När jag gick i skolan hade man vanliga ica kassar. Det var ovanligt med märkeskassar, minns inte att någon hade det. Men däremot skulle man bli utskrattad om man kom med handväska till skolan. (som många har idag). Jag har alltid gillat feminina plagg och väskor och det fick man ju inte ja när jag växte upp. Det var bara jeans, collegetröja, skjorta, en sportig ryggsäck eller plastkasse. Aldrig klänning och kjol som jag älskade att ha på mig. Jeansen har hängt med i modet sedan jag var ung, men det som ändrats rejält är att man idag kan ha kjol och klänning utan att bli mobbad, vilket var väldigt ovanligt när jag växte upp. Killar och tjejer såg likadana ut. Det var ovanligt att tjejer hade bh i högstadiet när jag gick i skolan (70-80 tal) Det var bara ”tanter” som hade det, bh:arna var väldigt osexiga, inget som någon ville ha om de inte måste. Så ja, det har hänt mycket sedan jag gick i skolan… Kram 🙂
Tack för alla dina kloka råd! 🙂 Jag uppskattar dem verkligen. 🙂
Om jag skulle säga till min vän att jag har svårt att sitta still under tre filmer, så skulle hen antagligen bara föreslå att vi skulle se en film och sedan göra något annat. Däremot skulle jag absolut kunna bli bättre på att säga att jag behöver åka hem för att jag är trött. Det vore inte ens någon nödlögn, för precis som du skriver så har jag begränsad energi och orkar inte vara aktiv flera timmar i sträck om det inte handlar om något som jag verkligen älskar att göra.
Anledningen till att jag inte säger att jag behöver åka hem och vila, är att jag tror att min vän skulle bli besviken då (även om jag vet att hen inte skulle bli arg) och jag har inte haft hjärta att göra hen besviken. Samtidigt vet jag att jag, för att inte må alltför dåligt, behöver bli bättre på att hitta en balans mellan att tillgodose mina egna behov och att uppfylla andra människors förväntningar. Så nu har jag bestämt mig för att jag, nästa gång jag träffar den här vännen, ska åka hem när jag börjar bli trött. Det får bli en utmaning och ett löfte till mig själv. 🙂
Det är intressant hur olika det kan vara. Mina vänner säger nästan aldrig att de har någon tid att passa, att de behöver gå då och då, eller att de börjar bli trötta och behöver avrunda. Jag har bara en vän som säger så, och jag kan säga detsamma till hen eftersom jag vet att hen inte förväntar sig att vi ska umgås en hel kväll. Mina andra vänner planerar ofta i förväg och säger saker som gör att jag förstår att de förväntar sig att vi ska umgås väldigt länge. Jag har t.ex. en vän som, även om vi bestämt att vi ska ses klockan tre på eftermiddagen, säger att jag gärna får sova över. Vi träffas väldigt sällan, vilket gör att min vän vill att vi ska hinna med så mycket som möjligt när vi väl ses. Själv har jag dock egentligen ingen lust att umgås, så jag skjuter ofta upp träffarna, men när vi väl ses så har jag svårt att göra min vän besviken genom att bryta upp efter bara ett par timmar. Jag brukar alltid säga nej till att sova över, men oftast blir jag kvar hos vännen större delen av kvällen. Efteråt är jag oftast helt dränerad på energi.
Jag stör mig inte på mina vänner. Jag retar mig inte alls på saker hos dem. Men jag tycker att de är tråkiga att umgås med. Anledningen är att det enda vi har gemensamt är ålder, livssituation och/eller intressen. Sådana saker får inte mig att känna samhörighet, men det får däremot mina vänner att känna samhörighet. Själv behöver jag så mycket mer för att kunna känna samhörighet. Jag behöver dels intellektuell stimulans och samtal långt utanför boxen (vilket jag inte känner att jag får) och dels behöver jag känna en abstrakt, själslig samhörighet. Det måste finnas ett “det”. Finns inte detta abstrakta det, denna känsla av själslig samhörighet, så får jag tråkigt. Det är alltså inget fel på mina vänner, och jag har äntligen insett att det inte är något fel på mig heller, men vi söker inte samma saker och vi definierar samhörighet på helt olika sätt.
Jag har tagit upp det här med samtalskontakter. Min förra samtalskontakt berättade faktiskt att hon kände precis som jag. Hon visste hur det är att ha svårt att hitta rätt vänner, vilket gjorde att hon både kunde stötta men också vara ärlig. Hon sa att jag, för min egen skull, måste försöka begränsa umgänget med de människor som jag inte får ut någonting av att umgås med. Hon sa också att det, helt ärligt, inte är så ofta som man träffar någon som man känner för att umgås med. Vi pratade om att det tomrum inom mig som jag känner att jag behöver gemenskap för att fylla, det måste jag kanske försöka fylla med någonting annat, för att jag inte ska må så dåligt. Det var väldigt krasst, men någonstans har jag insett att hon nog hade rätt. Även om jag kanske någon gång kommer att få känna gemenskap igen (för jag har haft sådana vänner också) så måste jag kanske hitta ett sätt att må bra utan.
Usch, vad tråkigt att man, under din skoltid, inte “fick” ha sådana kläder och accessoarer som du tyckte om. Jag kan bli galen på sådana normer. Varför bryr man sig ens om hur andra människor klär sig? Hur som helst så är det intressant att höra om hur mode och normer förändras över tid, och hur klädnormerna i skolan kan skilja sig mellan olika skolor och städer. På min högstadieskola rådde en enorm märkeshets. “Alla” hade märkeskläder, inklusive lärarna, och det var viktigt att ha “rätt” märken. Själv brydde jag mig inte om det, och det var ingen som var taskig mot mig heller eftersom de visste att jag alltid hade svar på tal, men min syster brydde sig väldigt mycket. Förutom den obligatoriska plastkassen, som det gärna skulle stå t.ex. MQ eller Vero Moda på, så var det framför allt viktigt med rätt märke på jeansen.
Avregistrerad användareDum fråga kanske, men hur hade du, Red Dykepi, känt om någon träffade dig mot sin vilja? Hade du inte föredragit att de varit lite mer ärliga? Jag vill verkligen inte låta dömande eller oförstående! Men även om sanningen sårar så tror jag att det är bättre än att bli lurad år efter år.
Varför tror du förresten att din ”vän” på Facebook raderade dig?
Hoppas det löser sig!
Red Dykepi TrådstartarenDum fråga kanske, men hur hade du, Red Dykepi, känt om någon träffade dig mot sin vilja? Hade du inte föredragit att de varit lite mer ärliga? Jag vill verkligen inte låta dömande eller oförstående! Men även om sanningen sårar så tror jag att det är bättre än att bli lurad år efter år. Varför tror du förresten att din ”vän” på Facebook raderade dig? Hoppas det löser sig!
Jag vet faktiskt inte om jag hade föredragit att personen i fråga varit ärlig, eller om jag hade föredragit att hen låtit kontakten rinna ut i sanden. Jag skulle inte vilja bli lurad i flera år, men anledningen till att jag umgåtts ofriviligt med en del personer är inte att jag haft för avsikt att lura dem. Från första början har jag lurat mig själv att jag känt gemenskap, och när jag väl kom så långt (tack vare professionell hjälp) att jag slutade lura mig själv och började acceptera att jag har svårt att känna gemenskap, så hade dessa relationer redan pågått i flera år.
Jag har redan lärt mig att vara sann mot mig själv (och därmed också mot andra) i nya relationer, vilket innebär att jag avslutar dem om jag inte känner gemenskap. Nu behöver jag hitta ett sätt att avsluta mina ”gamla” relationer utan att göra dessa människor mer illa än nödvändigt.
Min vän tog bort mig från Facebook för att hon av någon anledning inte ville umgås med mig längre, det känns rätt uppenbart. VARFÖR hon inte ville umgås vet jag inte. Kanske var det så att hon inte heller kände någon gemenskap.
Avregistrerad användareTack för alla dina kloka råd! 🙂 Jag uppskattar dem verkligen. 🙂 Om jag skulle säga till min vän att jag har svårt att sitta still under tre filmer, så skulle hen antagligen bara föreslå att vi skulle se en film och sedan göra något annat. Däremot skulle jag absolut kunna bli bättre på att säga att jag behöver åka hem för att jag är trött. Det vore inte ens någon nödlögn, för precis som du skriver så har jag begränsad energi och orkar inte vara aktiv flera timmar i sträck om det inte handlar om något som jag verkligen älskar att göra. Anledningen till att jag inte säger att jag behöver åka hem och vila, är att jag tror att min vän skulle bli besviken då (även om jag vet att hen inte skulle bli arg) och jag har inte haft hjärta att göra hen besviken. Samtidigt vet jag att jag, för att inte må alltför dåligt, behöver bli bättre på att hitta en balans mellan att tillgodose mina egna behov och att uppfylla andra människors förväntningar. Så nu har jag bestämt mig för att jag, nästa gång jag träffar den här vännen, ska åka hem när jag börjar bli trött. Det får bli en utmaning och ett löfte till mig själv. 🙂 Det är intressant hur olika det kan vara. Mina vänner säger nästan aldrig att de har någon tid att passa, att de behöver gå då och då, eller att de börjar bli trötta och behöver avrunda. Jag har bara en vän som säger så, och jag kan säga detsamma till hen eftersom jag vet att hen inte förväntar sig att vi ska umgås en hel kväll. Mina andra vänner planerar ofta i förväg och säger saker som gör att jag förstår att de förväntar sig att vi ska umgås väldigt länge. Jag har t.ex. en vän som, även om vi bestämt att vi ska ses klockan tre på eftermiddagen, säger att jag gärna får sova över. Vi träffas väldigt sällan, vilket gör att min vän vill att vi ska hinna med så mycket som möjligt när vi väl ses. Själv har jag dock egentligen ingen lust att umgås, så jag skjuter ofta upp träffarna, men när vi väl ses så har jag svårt att göra min vän besviken genom att bryta upp efter bara ett par timmar. Jag brukar alltid säga nej till att sova över, men oftast blir jag kvar hos vännen större delen av kvällen. Efteråt är jag oftast helt dränerad på energi. Jag stör mig inte på mina vänner. Jag retar mig inte alls på saker hos dem. Men jag tycker att de är tråkiga att umgås med. Anledningen är att det enda vi har gemensamt är ålder, livssituation och/eller intressen. Sådana saker får inte mig att känna samhörighet, men det får däremot mina vänner att känna samhörighet. Själv behöver jag så mycket mer för att kunna känna samhörighet. Jag behöver dels intellektuell stimulans och samtal långt utanför boxen (vilket jag inte känner att jag får) och dels behöver jag känna en abstrakt, själslig samhörighet. Det måste finnas ett ”det”. Finns inte detta abstrakta det, denna känsla av själslig samhörighet, så får jag tråkigt. Det är alltså inget fel på mina vänner, och jag har äntligen insett att det inte är något fel på mig heller, men vi söker inte samma saker och vi definierar samhörighet på helt olika sätt. Jag har tagit upp det här med samtalskontakter. Min förra samtalskontakt berättade faktiskt att hon kände precis som jag. Hon visste hur det är att ha svårt att hitta rätt vänner, vilket gjorde att hon både kunde stötta men också vara ärlig. Hon sa att jag, för min egen skull, måste försöka begränsa umgänget med de människor som jag inte får ut någonting av att umgås med. Hon sa också att det, helt ärligt, inte är så ofta som man träffar någon som man känner för att umgås med. Vi pratade om att det tomrum inom mig som jag känner att jag behöver gemenskap för att fylla, det måste jag kanske försöka fylla med någonting annat, för att jag inte ska må så dåligt. Det var väldigt krasst, men någonstans har jag insett att hon nog hade rätt. Även om jag kanske någon gång kommer att få känna gemenskap igen (för jag har haft sådana vänner också) så måste jag kanske hitta ett sätt att må bra utan. Usch, vad tråkigt att man, under din skoltid, inte ”fick” ha sådana kläder och accessoarer som du tyckte om. Jag kan bli galen på sådana normer. Varför bryr man sig ens om hur andra människor klär sig? Hur som helst så är det intressant att höra om hur mode och normer förändras över tid, och hur klädnormerna i skolan kan skilja sig mellan olika skolor och städer. På min högstadieskola rådde en enorm märkeshets. ”Alla” hade märkeskläder, inklusive lärarna, och det var viktigt att ha ”rätt” märken. Själv brydde jag mig inte om det, och det var ingen som var taskig mot mig heller eftersom de visste att jag alltid hade svar på tal, men min syster brydde sig väldigt mycket. Förutom den obligatoriska plastkassen, som det gärna skulle stå t.ex. MQ eller Vero Moda på, så var det framför allt viktigt med rätt märke på jeansen.
Jag tänker också att det är bra att begränsa umgänge med folk man inte känner att man passar med. För mig har det oftast löst sig av sig självt eftersom jag ofta inte orkar hålla upp en fasad någon längre tid och då blir det så tydligt att vi inte passar ihop. Det som händer är att det rinner ut i sanden, vi hör inte av oss till varandra. Ibland blir det en konflikt kring något, det kan bara vara någon missuppfattning. Ett exempel var när min bekant misstänkte att jag stötte på hennes pojkvän vilket jag aldrig någonsin skulle göra då jag delvis var helt ointresserad av den typen av män och delvis aldrig skulle komma på tanken att visa intresse för någon annans partner. Förmodligen var det killen som visade intresse för andra tjejer, men hon orkade inte se det då.
En annan gång var det en person som lite väl ofta anmärkte på att jag var sjukskriven och jag tror hon märkte att jag tröttnade, så ingen av oss tog kontakt igen. Jag har också haft en bekant som tyckte relationen mellan oss ändrades då jag inledde ett förhållande. Hon blev rädd att jag hellre skulle umgås med partnern än med henne. Trots att jag försäkrade att jag kommer träffa henne lika ofta som förut (vilket inte var särskilt ofta då heller) orkade hon inte med att jag var kär och slutade helt
att höra av sig. Det verkar som jag har extrem otur med vänner och bekanta 🙁
Har den här vännen kontaktat dig igen? Finns det även andra än den personen som vill träffa dig just nu och som du helst inte vill träffa?
Jag känner igen det du beskrev om märken. När jag växte upp bar nästan alla märkeskläder. Man skulle ha lammullströjor från Lacoste och det gick inte ha vilka jeans som helst utan det var bara några få märken som gällde. I mitten av 80-talet bar jag damiga 60-tals kläder (som någon bekant till mamma hade tänkt slänga) och fixade en passande frisyr till dessa när jag gick ut på disco och det var många som skrattade och undrade varför jag hade på mig de där tantkläderna och varför jag hade sådan frisyr. Ungefär 20 år senare blev det superhett med 60-tals looken i hippa kretsar och på retromarknaden, men även stora kedjor som H&M designade 60-tals influerade kläder. Då sålde jag delar av kläderna eftersom jag i det läget behövde pengar. De i butiken blev väldigt förtjusta och undrade var jag hade fått tag i dyrgriparna 😉 Plötsligt går man från att vara en obegriplig kuf till att vara en medveten “fashionista”. Det är väldigt fascinerande hur vi människor påverkas av vad som ligger i tiden och utifrån det dömer andra efter några tygstycken 🙂
Red Dykepi TrådstartarenJag tänker också att det är bra att begränsa umgänge med folk man inte känner att man passar med. För mig har det oftast löst sig av sig självt eftersom jag ofta inte orkar hålla upp en fasad någon längre tid och då blir det så tydligt att vi inte passar ihop. Det som händer är att det rinner ut i sanden, vi hör inte av oss till varandra. Ibland blir det en konflikt kring något, det kan bara vara någon missuppfattning. Ett exempel var när min bekant misstänkte att jag stötte på hennes pojkvän vilket jag aldrig någonsin skulle göra då jag delvis var helt ointresserad av den typen av män och delvis aldrig skulle komma på tanken att visa intresse för någon annans partner. Förmodligen var det killen som visade intresse för andra tjejer, men hon orkade inte se det då. En annan gång var det en person som lite väl ofta anmärkte på att jag var sjukskriven och jag tror hon märkte att jag tröttnade, så ingen av oss tog kontakt igen. Jag har också haft en bekant som tyckte relationen mellan oss ändrades då jag inledde ett förhållande. Hon blev rädd att jag hellre skulle umgås med partnern än med henne. Trots att jag försäkrade att jag kommer träffa henne lika ofta som förut (vilket inte var särskilt ofta då heller) orkade hon inte med att jag var kär och slutade helt att höra av sig. Det verkar som jag har extrem otur med vänner och bekanta 🙁 Har den här vännen kontaktat dig igen? Finns det även andra än den personen som vill träffa dig just nu och som du helst inte vill träffa? Jag känner igen det du beskrev om märken. När jag växte upp bar nästan alla märkeskläder. Man skulle ha lammullströjor från Lacoste och det gick inte ha vilka jeans som helst utan det var bara några få märken som gällde. I mitten av 80-talet bar jag damiga 60-tals kläder (som någon bekant till mamma hade tänkt slänga) och fixade en passande frisyr till dessa när jag gick ut på disco och det var många som skrattade och undrade varför jag hade på mig de där tantkläderna och varför jag hade sådan frisyr. Ungefär 20 år senare blev det superhett med 60-tals looken i hippa kretsar och på retromarknaden, men även stora kedjor som H&M designade 60-tals influerade kläder. Då sålde jag delar av kläderna eftersom jag i det läget behövde pengar. De i butiken blev väldigt förtjusta och undrade var jag hade fått tag i dyrgriparna 😉 Plötsligt går man från att vara en obegriplig kuf till att vara en medveten ”fashionista”. Det är väldigt fascinerande hur vi människor påverkas av vad som ligger i tiden och utifrån det dömer andra efter några tygstycken 🙂
Vad skönt att det har löst sig så naturligt för dig. Jag har, under i stort sett hela mitt liv, haft jättelätt för att hålla upp fasader. Det är först nu som jag har fått allt svårare för det. Det beror ju på att jag äntligen börjat vara sann mot mig själv, jag kan inte längre lura mig själv.
Oj, vad jobbigt att din bekant trodde att du visade intresse för hennes kille. Kanske var det så att hon var svartsjuk, eller bara orolig över att bli lämnad, och att hon därför såg “spöken”. Hade du velat fortsätta umgås med henne om detta inte hade hänt eller om ni hade blivit sams? Eller kändes det bra att relationen tog slut (även om jag förstår om det var tråkigt att det skedde på det sättet)?
Åh, vad tråkigt att din vän trodde att du skulle tröttna på henne bara för att du träffade en partner. Man behöver ju både vänskap och kärlek. Kanske var det så att din vän ville ha dig för dig själv, men man kan ju inte äga en annan människa.
Vännen jag var hemma hos hörde av sig några dagar senare, men det blev bara lite ytligt snack. Sedan har vi inte hörts.
Förut hade jag flera andra vänner/bekanta som jag inte heller ville umgås med, men de flesta av dem var relativt nya kontakter och då var det lätt att låta dem rinna ut i sanden. Av mina äldre relationer, som jag etablerade medan jag ännu lurade mig själv, hade jag, förutom den här vännen, två andra vänner som jag inte ville umgås med.
Den ena personen tog plötsligt bort mig från Facebook för några månader sedan, vilket väl var en tydlig markering att hon inte ville umgås med mig heller. Den andra personen bor många mil bort, men vi har känt varandra jättelänge och även om vi aldrig varit nära vänner så har vi brukat träffas när vi befunnit oss i samma stad (vilket vi ibland gör eftersom jag har min familj där). Den kontakten har jag nu tagit steget att börja glesa ut. Jag har dåligt samvete för det, men samtidigt måste jag ju ta tag i det här nu, både för min egen och de andras skull.
Javisst är det knasigt, och lite fascinerande, att det som anses totalt omodernt och negativt udda plötsligt seglar upp och blir jättehippt många år senare! På sistone har jag tyckt mig se att det börjat bli poppis med Addidasbyxor igen, och då inte som idrottsbyxor utan som vardagsbyxor. Sådana byxor köpte jag och en kompis likadana när vi gick på mellanstadiet. Till det hade vi luvtröjor som det stod “Complete” på. Det var högsta mode då. Ett par år senare kom de där jätteklumpiga platåskorna som man skulle ha i kombination med magtröja…
Avregistrerad användareVad skönt att det har löst sig så naturligt för dig. Jag har, under i stort sett hela mitt liv, haft jättelätt för att hålla upp fasader. Det är först nu som jag har fått allt svårare för det. Det beror ju på att jag äntligen börjat vara sann mot mig själv, jag kan inte längre lura mig själv. Oj, vad jobbigt att din bekant trodde att du visade intresse för hennes kille. Kanske var det så att hon var svartsjuk, eller bara orolig över att bli lämnad, och att hon därför såg ”spöken”. Hade du velat fortsätta umgås med henne om detta inte hade hänt eller om ni hade blivit sams? Eller kändes det bra att relationen tog slut (även om jag förstår om det var tråkigt att det skedde på det sättet)? Åh, vad tråkigt att din vän trodde att du skulle tröttna på henne bara för att du träffade en partner. Man behöver ju både vänskap och kärlek. Kanske var det så att din vän ville ha dig för dig själv, men man kan ju inte äga en annan människa. Vännen jag var hemma hos hörde av sig några dagar senare, men det blev bara lite ytligt snack. Sedan har vi inte hörts. Förut hade jag flera andra vänner/bekanta som jag inte heller ville umgås med, men de flesta av dem var relativt nya kontakter och då var det lätt att låta dem rinna ut i sanden. Av mina äldre relationer, som jag etablerade medan jag ännu lurade mig själv, hade jag, förutom den här vännen, två andra vänner som jag inte ville umgås med. Den ena personen tog plötsligt bort mig från Facebook för några månader sedan, vilket väl var en tydlig markering att hon inte ville umgås med mig heller. Den andra personen bor många mil bort, men vi har känt varandra jättelänge och även om vi aldrig varit nära vänner så har vi brukat träffas när vi befunnit oss i samma stad (vilket vi ibland gör eftersom jag har min familj där). Den kontakten har jag nu tagit steget att börja glesa ut. Jag har dåligt samvete för det, men samtidigt måste jag ju ta tag i det här nu, både för min egen och de andras skull. Javisst är det knasigt, och lite fascinerande, att det som anses totalt omodernt och negativt udda plötsligt seglar upp och blir jättehippt många år senare! På sistone har jag tyckt mig se att det börjat bli poppis med Addidasbyxor igen, och då inte som idrottsbyxor utan som vardagsbyxor. Sådana byxor köpte jag och en kompis likadana när vi gick på mellanstadiet. Till det hade vi luvtröjor som det stod ”Complete” på. Det var högsta mode då. Ett par år senare kom de där jätteklumpiga platåskorna som man skulle ha i kombination med magtröja…
Vad skönt att det ändrat sig och att du klarar av att vara sann mot dig själv nu. Måste vara skönt att inte ha fasader, det är så energikrävande. Jag orkar det i fem minuter kanske, sedan är jag så engagerad i saker att jag bara måste säga vad jag tycker. Och då rämnar fasaden av sig själv.
Oh nej jag skulle aldrig fortsätta vara kompis med den här personen som var sur på mig för att hon trodde att jag stötte på hennes pojkvän. Det skulle visa sig att hon hade psykopatiska drag så jag var livrädd för henne. Jag träffade henne via en annan person som kände henne via en arbetsplats. Vi hann aldrig bli nära vänner som tur var. Jag har enorm otur med människor! Det är inte första elaka människan som jag kommit i närheten av. Om jag berättar vad jag varit med om är det nog svårt för andra att tro det är sant. Det verkar som alla andra har levt så trygga liv! Detta var många år sedan nu men jag kan fortfarande ha mardrömmar om konstiga människor som jag kommit i kontakt med. Jag är hellre ensam än råkar ut för något igen. Samtidigt vill jag fortfarande vara nyfiken på nya människor. Det skulle vara så underbart att få en riktig vän!
Har du någon bekant idag som du känner att du vill träffa? Jag har en vän som jag kan tänka mig att umgås med. Det är inte en person där allt stämmer, men vi kan ha kul ibland, kortare stunder. Och så känner vi varann väl och jag kan vara mig själv med den personen. Så långt är det bra. Men jag är nog mycket som du, att jag hellre vill vara med någon där allt stämmer. Men jag har aldrig träffat en sådan person och jag har svårt att tro att jag kommer att göra det. Jag minns att du skrev att du hade träffat åtminstone några sådana personer. Det är väl hoppfullt iallafall?
Skönt att den vännen tog bort dig från facebook så du slapp göra det 🙂
Jag avslutar här så jag inte blir så långrandig igen 🙂
Kram <3
Red Dykepi TrådstartarenVad skönt att det ändrat sig och att du klarar av att vara sann mot dig själv nu. Måste vara skönt att inte ha fasader, det är så energikrävande. Jag orkar det i fem minuter kanske, sedan är jag så engagerad i saker att jag bara måste säga vad jag tycker. Och då rämnar fasaden av sig själv. Oh nej jag skulle aldrig fortsätta vara kompis med den här personen som var sur på mig för att hon trodde att jag stötte på hennes pojkvän. Det skulle visa sig att hon hade psykopatiska drag så jag var livrädd för henne. Jag träffade henne via en annan person som kände henne via en arbetsplats. Vi hann aldrig bli nära vänner som tur var. Jag har enorm otur med människor! Det är inte första elaka människan som jag kommit i närheten av. Om jag berättar vad jag varit med om är det nog svårt för andra att tro det är sant. Det verkar som alla andra har levt så trygga liv! Detta var många år sedan nu men jag kan fortfarande ha mardrömmar om konstiga människor som jag kommit i kontakt med. Jag är hellre ensam än råkar ut för något igen. Samtidigt vill jag fortfarande vara nyfiken på nya människor. Det skulle vara så underbart att få en riktig vän! Har du någon bekant idag som du känner att du vill träffa? Jag har en vän som jag kan tänka mig att umgås med. Det är inte en person där allt stämmer, men vi kan ha kul ibland, kortare stunder. Och så känner vi varann väl och jag kan vara mig själv med den personen. Så långt är det bra. Men jag är nog mycket som du, att jag hellre vill vara med någon där allt stämmer. Men jag har aldrig träffat en sådan person och jag har svårt att tro att jag kommer att göra det. Jag minns att du skrev att du hade träffat åtminstone några sådana personer. Det är väl hoppfullt iallafall? Skönt att den vännen tog bort dig från facebook så du slapp göra det 🙂 Jag avslutar här så jag inte blir så långrandig igen 🙂 Kram <3
Ja, det känns jättebra att jag äntligen klarar att vara sann mot mig själv! För mig har det varit avgörande att acceptera att jag har svårt att känna gemenskap, och att det inte är något fel på mig för det.
Usch, vad obehagligt att din vän hade psykopatiska drag. Det låter riktigt läskigt. Då var det ju lika bra att er relation tog slut. Elaka människor behöver man inte i sitt liv. Om du haft otur och råkat ut för många sådana så förstår jag om du är luttrad och drar dig för att ta kontakt med folk. Men jag förstår såklart att du skulle vilja ha en riktig vän!
Jag har idag ingen vän eller bekant som jag känner sann gemenskap med, men det finns människor som åtminstone inte dränerar mig på energi och som jag kan ha trevligt tillsammans med. Dit hör t.ex. mina bekanta i stallet. Min relation till dem är rätt ytlig, och jag har inte hittat någon där som jag känt för att umgås med utanför stallet, men ingen av dem dränerar mig på energi. Jag känner inte samhörighet med dem, men det är heller inte så att jag känner mig ENSAM när vi rider eller fikar tillsammans. Alla verkar tycka att jag är trevlig, men ingen är påflugen och ingen stressar mig genom att föreslå en massa saker som de tycker att vi borde göra tillsammans.
Jag har även en vän som jag umgicks mycket förut, men som jag sällan träffar numera, som också är trevlig men inte påflugen. Jag känner ingen samhörighet med honom heller, men han dränerar mig inte på energi och inte heller han föreslår en massa saker som han tycker att vi borde göra tillsammans. Jag skulle (usch, det här låter så elakt) inte sakna honom om vi aldrig träffades, men jag blir inte helt utmattad av att träffa honom heller.
Vad bra att du har en vän som du åtminstone kan vara dig själv med och som du kan ha kul med kortare stunder. Men jag förstår verkligen att du längtar efter en vän där allt stämmer och som du känner sann gemenskap med.
Jo, jag har haft ett par vänner som jag känt sann gemenskap med. Den första träffade jag på ett ridläger när jag var 11 år. Vi hittade varandra direkt, och jag bytte stuga så att vi fick bo tillsammans. Vi hängde ihop hela veckan, och när lägret var slut så lovade vi varandra dyrt och heligt att brevväxla. Det gjorde vi också, och jag såg alltid så himla mycket fram emot hennes brev. Tyvärr slutade de en dag att komma. Först hoppades jag att det berodde på att något brev (mitt eller hennes) råkat komma bort på posten, så jag skickade ett nytt brev för säkerhets skull. Men jag fick inget svar på det brevet heller. När tiden gick och det inte kom något brev, och hon inte hörde av sig på något annat sätt heller, så blev det tydligt att hon inte ville ha kontakt med mig längre. Jag var inte lika viktig för henne som hon var för mig, och jag blev sååå ledsen.
Ungefär i samma veva träffade jag en annan tjej, som gick på samma skola. Vi började umgås och definierade oss snabbt som bästisar. Vi köpte t.o.m. sådana där bästishalsband, där man har en halva var. Hon var ett år yngre än jag, och vår relation tog slut i samband med att jag började på högstadiet (och därmed bytte skola) och hon gick kvar i sexan på låg- och mellanstadieskolan. Hon hittade då en annan bästis, i sin egen klass. Jag var bara glad åt det, för jag tänkte att “nu har hon ju två bästisar”. Jag tänkte att det måste ju vara kul. I min värld så kunde man ha många vänner, och vara nära med fler än en, men för henne innebar det faktum att hon fick en ny bästis att hon inte längre var särskilt intresserad av att umgås med mig.
Nästa person jag kände samhörighet med träffade jag långt senare, i vuxen ålder. Vi gick i samma klass på en skola och var helt olika på de plan som jag definierar som ytliga (ålder, livssituation, intressen et c.) men jag kände samhörighet med henne på ett själsligt plan. Hon hade det abstrakta “Det”, vilket jag behöver känna för att riktigt trivas i någons sällskap. Vi umgicks på skolan, och även utanför ett par gånger, men när skolan tog slut flyttade hon tillbaka till sin hemstad och jag blev kvar. Vi sa att vi skulle hålla kontakten, och jag försökte, men fick inte så mycket respons. Till slut antog jag att hon inte ville, och slutade höra av mig.
I vuxen ålder hade jag även en väldigt nära vän under många år. Vi umgicks ofta, och hördes flera gånger i veckan, fram tills för ca 1,5 år sedan. Då började det plötsligt kännas stelt när vi träffades. Samtalen flöt inte längre på naturligt. Sista gången vi sågs satt vi på ett café och jag fick verkligen anstränga mig för att hitta någonting att prata om. Hon verkade tycka att det var lika svårt. Det gjorde ont i mig, för det kändes inte som om jag satt mittemot en nära vän. Jag kände att det fanns ett avstånd mellan oss som inte funnits där tidigare. När vi gick från caféet skulle vi åt olika håll, och jag minns att jag tittade efter henne när hon gick mot tunnelbanan och att jag tänkte: “Nu ser jag henne nog aldrig mer”. Och det gjorde jag inte heller. Det visade sig efter ett tag att hon kände som jag, d.v.s. att det inte längre var som det brukade. Jag föreslog att vi skulle träffas och prata om det, för att se om det fanns någonting som vi skulle kunna göra för att ändra på situationen, men det ville inte hon. Såhär i efterhand så tänker jag att det nog handlade om att vi båda mognat och utvecklats åt olika håll. Det var nog helt enkelt så att det som tidigare fått oss att känna gemenskap, inte längre fanns kvar när vi båda blivit annorlunda. Det var nog sorgligt, men sant, så att det var dags för oss att gå skilda vägar.
Jag funderar ofta på huruvida jag någon gång i livet åter kommer att träffa en människa som jag känner sann gemenskap med, och i så fall när. Jag hoppas att det någon gång kommer att hända, och jag hoppas att det kommer att hända dig med.
Avregistrerad användareHej igen!
Tack för att jag fick ta del av din historia kring vänner. Jag minns att jag alltid önskade mig en bästis i skolan men hittade aldrig någon. Det fanns helt enkelt inte en person som jag kunde relatera till. I högstadiet umgicks jag med en annan person som också var utanför. Men vi hade inte något gemensamt förutom att vi var ensamma. Ungefär så fortsatte det även långt upp i vuxen ålder. Jag blev mest en person som tog hand om andra, när de krisade. Men jag hade ingen som tog hand om mig. Det var ingen som levde som jag, hade samma livsfilosofi eller ens pratade om samma saker.
Jag har försökt gå på kurser och varit med i föreningar och gått till ställen där man kan göra saker med andra. Men jag har aldrig någonsin känt att det funnits någon som jag kunnat bli vän med. Jag är inte den som säger nej om någon skulle fråga om en fika eller aktivitet jag gillar. De enda som frågat om fortsatt kontakt är killar som vill dejta. Och då har det inte varit killar jag själv kan tänka mig att dejta, den turen har jag aldrig haft. Jag har inte träffat särskilt många personer som frågat om jag vill hänga på en aktivitet eller velat ha mitt mobilnummer. Förresten vem gör det i vuxen ålder? Att ens träffa en bekant i vuxen ålder är svårt. De jag pratar med är mest bekanta som jag råkat springa på ute. Då pratar vi en stund och sedan går var och en vidare. Och ibland är det som jag skrev tidigare; att de SÄGER att de vill göra saker men att det senare visar sig att de inte har tid.
De få bekanta jag har är ofta upptagna och jag saknar dem inte så ofta heller, just med dem tycker jag att nivån är ganska bra som den är. Men jag önskar att jag åtminstone hade en vän som jag längtar efter att träffa och som jag kunde planera roliga saker med. Och som känner likadant gentemot mig. Framför allt saknar jag någon att diskutera med.
Vet du varför vissa personer tar din energi? Är det för att de pratar om diverse problem som du inte kan lösa eller pratar de om sådant du inte är intresserad av?
Hur kommer det sig att den vännen inte kunde prata med dig längre om samma saker som förut? Märke du att det var saker hon inte längre var intresserad av eller såg du att det var så? Jag själv är ganska analytisk av mig, vill veta varför saker händer. Nu får man ju inte alltid svar men ofta har jag ändå förstått varför mina kontakter upphört. Just den saken har jag aldrig blivit förvånad över. Om jag en gång haft en regelbunden kontakt brukar det alltid finnas ett förståeligt skäl till varför kontakten blivit sämre. Därför kommer det aldrig som en överraskning.
Ett sådant uppbrott kom för ett par år sedan med en vän. Det är den enda människa som varit en riktig vän. Vi var arbetslösa och kunde hänga tillsammans hela dagarna. Men vi lyckades ändå att åka på semester genom att spara och sälja saker på blocket och hitta lite ströjobb. Snart fick vännen heltidsjobb men vi sågs varje helg och ett par kvällar i veckan och pratade på telefon varje kväll lika självklart som att borsta tänderna. Efter några år blev vännen kär och då ändrades hela vår vänskap. Självklart gick helger och kvällar åt till kärleken och det var inte praktiskt möjligt att umgås spontant och frekvent som tidigare. Jag kunde inte ringa en lördagskväll när jag hade ångest och behövde prata, vi kunde inte sitta och mysa tillsammans i soffan med favoritserien varje helg, vi kunde inte planera en resa inför semestern o.s.v. Jag blev väldigt ledsen och deprimerad när allt ändrades. Men jag visste varför. Och då kunde jag sörja det vi hade. Nu hörs och umgås ibland och jag är nöjd med det. Vi vill leva på olika sätt, så någon som matchar mig har jag fortfarande inte hittat. Men det som skilde sig från andra kontakter var att den här personen verkligen såg fram emot att träffa mig och ville ha mig i sitt liv. Vi är speciella och annorlunda, men så olika, en som är lättsam och en som är djupsinnig. Ändå fann vi någon sorts egen bubbla att leva i, där andra människor inte lade sig i med pekpinnar och normer.
Ett annat exempel är en kvinna jag träffade på en aktivitet. Hon var trevlig och lyssnade. Hon hade också en hel del ångest att kämpa med. Vi bor bara med ett par kilometers avstånd så vi brukade ta promenader och prata och stötta varandra. Vi pratade ofta hur ensamma vi var och aldrig träffade någon att dela livet med. Vi sågs inte så ofta men det var ändå skönt att ha den här kontakten och få sällskap på promenader. Efter något år inledde jag en relation som knappast skulle inverka på våra träffar, eftersom vi sågs mindre än en gång per månad, knappt det. Trots det ville hon inte fortsätta att träffas. Hon tyckte att vi levde så olika liv nu när jag hade pojkvän. Och hon slutade att höra av sig. Min relation tog slut efter något år. Jag messade henne vid något tillfälle men fick bara korta svar och inget svar på det senaste messet. Sedan har jag inte hört något från henne. Hon har tidigare sagt att hon har svårt att anknyta till andra och att hon hellre ville ha kontakter som är lite på avstånd. Jag är en person som gärna vill få en närmare kontakt, särskilt efter att ha pratat så mycket privat, i flera år, som vi faktiskt gjorde. Det var de olikheterna som inte fungerade, tror jag. Hon ville att åldern skulle vara ungefär samma och att båda ska vara singlar. Med alla hinder hon satte upp (istället för att se möjligheter) gjorde hon det svårt att få vänner.
Red Dykepi TrådstartarenHej igen! Tack för att jag fick ta del av din historia kring vänner. Jag minns att jag alltid önskade mig en bästis i skolan men hittade aldrig någon. Det fanns helt enkelt inte en person som jag kunde relatera till. I högstadiet umgicks jag med en annan person som också var utanför. Men vi hade inte något gemensamt förutom att vi var ensamma. Ungefär så fortsatte det även långt upp i vuxen ålder. Jag blev mest en person som tog hand om andra, när de krisade. Men jag hade ingen som tog hand om mig. Det var ingen som levde som jag, hade samma livsfilosofi eller ens pratade om samma saker. Jag har försökt gå på kurser och varit med i föreningar och gått till ställen där man kan göra saker med andra. Men jag har aldrig någonsin känt att det funnits någon som jag kunnat bli vän med. Jag är inte den som säger nej om någon skulle fråga om en fika eller aktivitet jag gillar. De enda som frågat om fortsatt kontakt är killar som vill dejta. Och då har det inte varit killar jag själv kan tänka mig att dejta, den turen har jag aldrig haft. Jag har inte träffat särskilt många personer som frågat om jag vill hänga på en aktivitet eller velat ha mitt mobilnummer. Förresten vem gör det i vuxen ålder? Att ens träffa en bekant i vuxen ålder är svårt. De jag pratar med är mest bekanta som jag råkat springa på ute. Då pratar vi en stund och sedan går var och en vidare. Och ibland är det som jag skrev tidigare; att de SÄGER att de vill göra saker men att det senare visar sig att de inte har tid. De få bekanta jag har är ofta upptagna och jag saknar dem inte så ofta heller, just med dem tycker jag att nivån är ganska bra som den är. Men jag önskar att jag åtminstone hade en vän som jag längtar efter att träffa och som jag kunde planera roliga saker med. Och som känner likadant gentemot mig. Framför allt saknar jag någon att diskutera med. Vet du varför vissa personer tar din energi? Är det för att de pratar om diverse problem som du inte kan lösa eller pratar de om sådant du inte är intresserad av? Hur kommer det sig att den vännen inte kunde prata med dig längre om samma saker som förut? Märke du att det var saker hon inte längre var intresserad av eller såg du att det var så? Jag själv är ganska analytisk av mig, vill veta varför saker händer. Nu får man ju inte alltid svar men ofta har jag ändå förstått varför mina kontakter upphört. Just den saken har jag aldrig blivit förvånad över. Om jag en gång haft en regelbunden kontakt brukar det alltid finnas ett förståeligt skäl till varför kontakten blivit sämre. Därför kommer det aldrig som en överraskning. Ett sådant uppbrott kom för ett par år sedan med en vän. Det är den enda människa som varit en riktig vän. Vi var arbetslösa och kunde hänga tillsammans hela dagarna. Men vi lyckades ändå att åka på semester genom att spara och sälja saker på blocket och hitta lite ströjobb. Snart fick vännen heltidsjobb men vi sågs varje helg och ett par kvällar i veckan och pratade på telefon varje kväll lika självklart som att borsta tänderna. Efter några år blev vännen kär och då ändrades hela vår vänskap. Självklart gick helger och kvällar åt till kärleken och det var inte praktiskt möjligt att umgås spontant och frekvent som tidigare. Jag kunde inte ringa en lördagskväll när jag hade ångest och behövde prata, vi kunde inte sitta och mysa tillsammans i soffan med favoritserien varje helg, vi kunde inte planera en resa inför semestern o.s.v. Jag blev väldigt ledsen och deprimerad när allt ändrades. Men jag visste varför. Och då kunde jag sörja det vi hade. Nu hörs och umgås ibland och jag är nöjd med det. Vi vill leva på olika sätt, så någon som matchar mig har jag fortfarande inte hittat. Men det som skilde sig från andra kontakter var att den här personen verkligen såg fram emot att träffa mig och ville ha mig i sitt liv. Vi är speciella och annorlunda, men så olika, en som är lättsam och en som är djupsinnig. Ändå fann vi någon sorts egen bubbla att leva i, där andra människor inte lade sig i med pekpinnar och normer. Ett annat exempel är en kvinna jag träffade på en aktivitet. Hon var trevlig och lyssnade. Hon hade också en hel del ångest att kämpa med. Vi bor bara med ett par kilometers avstånd så vi brukade ta promenader och prata och stötta varandra. Vi pratade ofta hur ensamma vi var och aldrig träffade någon att dela livet med. Vi sågs inte så ofta men det var ändå skönt att ha den här kontakten och få sällskap på promenader. Efter något år inledde jag en relation som knappast skulle inverka på våra träffar, eftersom vi sågs mindre än en gång per månad, knappt det. Trots det ville hon inte fortsätta att träffas. Hon tyckte att vi levde så olika liv nu när jag hade pojkvän. Och hon slutade att höra av sig. Min relation tog slut efter något år. Jag messade henne vid något tillfälle men fick bara korta svar och inget svar på det senaste messet. Sedan har jag inte hört något från henne. Hon har tidigare sagt att hon har svårt att anknyta till andra och att hon hellre ville ha kontakter som är lite på avstånd. Jag är en person som gärna vill få en närmare kontakt, särskilt efter att ha pratat så mycket privat, i flera år, som vi faktiskt gjorde. Det var de olikheterna som inte fungerade, tror jag. Hon ville att åldern skulle vara ungefär samma och att båda ska vara singlar. Med alla hinder hon satte upp (istället för att se möjligheter) gjorde hon det svårt att få vänner.
Vad tråkigt att du inte hittade någon bästis när du gick i skolan. 🙁 Men jag vet hur det känns att inte kunna relatera till andra. Jag har ju också känt så, allt som oftast.
Nej, det är ju inte alls säkert att man känner gemenskap, eller att det finns personkemi, bara för att båda känner sig ensamma. Att man känner sig ensam säger ju ingenting om hur man är som person. Dessutom kanske man inte ens delar samma ensamhet, eftersom det finns olika sorters ensamhet. Och även om man nu skulle dela samma ensamhet, så kan den ju ha uppkommit av olika anledningar.
Vad är det för levnadssätt och livsfilosofi som du haft/har, men som du haft svårt att hitta hos andra? Vad är det du har velat/vill prata om som det har verkat som om ingen annan pratat om?
Jag känner igen mig i att personer som vill dejta en själv, inte är personer som man själv vill dejta. Jag har själv haft otroligt svårt att hitta ömsesidig kärlek (har aldrig haft ett förhållande) men det beror nog inte bara på att jag överlag har svårt att känna gemenskap. Troligen beror det minst lika mycket, om inte mer, på att jag är homosexuell men inte alls kan identifiera mig med de “gaynormer” som jag upplever finns. Det är heller inte så att ingen blir intresserad av mig, för det händer ganska ofta, men det är alltid heterosexuella män eller maskulina kvinnor. Själv attraheras jag inte alls av maskulinitet. Det handlar inte enbart om det yttre, utan jag attraheras inte heller av sådana egenskaper och beteenden som skulle kunna betecknas som stereotypt maskulina. Jag är själv väldigt feminin, och jag attraheras av feminina kvinnor. Dock är det i många homosexuella par, liksom i de flesta heterosexuella, så att den ena parten är mer feminin, medan den andra är mer maskulin eller androgyn.
Vad ledsamt att det är så få som frågat om du vill haka på en aktivitet. 🙁 Om någon (förutom killar som du inte velat dejta) som du träffat på en kurs eller förening hade frågat om du velat ses utanför det aktuella sammanhanget, hade du velat det då? Eller hade du tackat nej/försökt slingra dig ur?
Jag har många gånger varit med om att folk velat ses utanför skolan/kursen/föreningen et c. och då har jag nästan alltid tackat ja, för att försöka tvinga mig själv att känna gemenskap. För det smått ironiska är att jag lätt drar folk till mig, och att många vill umgås med mig, men att det är ytterst sällan som JAG känner likadant. Under några år hade jag ett 10-tal personer som alla ville umgås med mig, och som jag innerst inne inte kände någon gemenskap med men där jag intensivt låtsades i ett försök att dels bli “normal” och dels slippa känna mig så outhärdligt ensam. Men sanningen är att jag aldrig har känt mig så ensam som när jag varit tillsammans med andra. Undantaget är de perioder då jag haft vänner som jag faktiskt HAR känt gemenskap med. När jag varit tillsammans med dem har jag känt ett “vi”, en meningsfullhet, och en känsla av glädje och energi som bara djup samhörighet kan ge. Det har varit fantastiskt.
Att vissa personer tar min energi beror på flera saker:
1) Jag upplever att de inte tänker utanför boxen, vilket gör att jag antingen måste anstränga mig för att tänka I boxen (= tar energi) och att jag inte får någon stimulans överhuvudtaget. Då blir jag så uttråkad att jag blir trött.
2) De vill höras/umgås ofta, vilket är jättejobbigt eftersom jag känner som i punkt 1.
3) Jag upplever dem som väldigt förutsägbara, vilket gör att jag redan innan en träff vet på ett ungefär vad de kommer att säga/fråga/vilja göra, och det tycker jag är tråkigt. Och när jag blir uttråkad blir jag som sagt trött.
Vännen som jag gled ifrån, gled jag nog ifrån p.g.a. att vi utvecklades åt olika håll. Därmed så fanns inte längre den där abstrakta kemin mellan oss, och då fungerade inte relationen. Det går inte att förklara den kemin med ord, för det handlar om ett “Det” som fanns i början men inte i slutet av relationen. Men om jag ska försöka förklara det bildligt, så kan jag likna oss vid yin och yang. Två delar som passade ihop hittade varandra och bildade en tredje del, ett “Det”. Plötsligt, utan att jag reflekterade över det, så utvecklades de båda delarna till två vitt skilda former som inte längre passade ihop. Delarna bildade inte längre en cirkel, den cirkel som varit “Det”.
Åh, jag förstår att du blev ledsen över att inte längre kunna hänga med vännen på samma sätt som förut. Visst är det underbart när någon träffar kärleken, men om det gör att vänskapen förändras så är det klart att man som vän saknar det man en gång hade. Det låter ändå bra att du kunde sörja det ni haft, och gå vidare sedan. Jag märkte att jag fick lättare att sörja det jag och min vän haft, när jag insåg varför vi gled isär. När jag började fundera över det, insåg jag att det hade börjat rätt långt tidigare. Jag hade nog bara blundat för det.
Väldigt tråkigt att höra att det tog slut med din andra vän också. Men alla värderar olika saker, och för henne verkade det ju vara väldigt viktigt att ni hade liknande livssituation. Eller så var det så att hon, om hon har svårt för nära relationer, tyckte att ni hade kommit varandra närmare än hon klarade av. Kanske var det där med “för olika livssituation” bara ett svepskäl…?
Jag tror att de flesta människor på ett eller annat sätt har preferenser som begränsar när det gäller att hitta vänner. En del är som din vän, och tycker att det är jätteviktigt att ålder och livssituation stämmer överens. Andra är som jag, och lägger ingen vikt alls vid sådana saker men tycker att det är jätteviktigt att det finns ett “Det”, en slags själslig samhörighet. Jag tror inte alltid att det är så att vi medvetet sätter upp hinder, för att vi t.ex. påverkas av normer, utan jag tror många gånger att det är så att vi inte kan rå för att vissa saker är avgörande för att vi ska kunna känna gemenskap. Jag tror att vi dras till olika saker, precis som när det gäller kärlek.
Avregistrerad användareOk 🙂 kanske hen läste det du skrivit här på forumet 😉
Jag vet faktiskt inte om jag hade föredragit att personen i fråga varit ärlig, eller om jag hade föredragit att hen låtit kontakten rinna ut i sanden. Jag skulle inte vilja bli lurad i flera år, men anledningen till att jag umgåtts ofriviligt med en del personer är inte att jag haft för avsikt att lura dem. Från första början har jag lurat mig själv att jag känt gemenskap, och när jag väl kom så långt (tack vare professionell hjälp) att jag slutade lura mig själv och började acceptera att jag har svårt att känna gemenskap, så hade dessa relationer redan pågått i flera år. Jag har redan lärt mig att vara sann mot mig själv (och därmed också mot andra) i nya relationer, vilket innebär att jag avslutar dem om jag inte känner gemenskap. Nu behöver jag hitta ett sätt att avsluta mina ”gamla” relationer utan att göra dessa människor mer illa än nödvändigt. Min vän tog bort mig från Facebook för att hon av någon anledning inte ville umgås med mig längre, det känns rätt uppenbart. VARFÖR hon inte ville umgås vet jag inte. Kanske var det så att hon inte heller kände någon gemenskap.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.