Svårt att känna gemenskap
-
Red Dykepi TrådstartarenNu var det längesedan jag skrev i den här tråden. Jag känner att jag mer och mer börjar acceptera att jag har svårt att känna gemenskap, och jag har lärt mig att avsluta nya relationer i tid. Idag fick jag ett meddelande från en vän som jag känt i många år, där hen undrade varför jag vänt hen ryggen. Jag skrev som det var (vilket jag inte har vågat göra tidigare, av rädsla för att såra hen) d.v.s. att jag har väldigt svårt att känna gemenskap med andra människor, men att det ligger helt och hållet hos mig själv och att hen absolut inte har gjort något fel. Hen verkade, åtminstone av det hen skrev att döma, ta det bra. Det gjorde ont att behöva skriva en sådan sak som att jag har svårt att känna gemenskap, istället för något mer hoppfullt som att jag bara haft väldigt mycket att göra, men efteråt kändes det ändå bra. Jag tror och hoppas att jag har hjälpt oss båda genom att säga som det är. Jag behöver inte känna den där fruktansvärda ensamheten som jag bara känner när jag är tillsammans med andra, och min vän behöver inte gå omkring och undra.
Jag känner så grymt mycket igen mig i det du skriver. Jag känner ofta att jag vill träffa vänner och familj men sen när jag gör det vill jag helst bara bort. Då känner jag mig enormt tom, ensam och ledsen och när jag går hem mår jag inte alls bra. Hemskt!
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men… Såhär är det: Jag har alltid haft människor att umgås med, om jag har velat. Jag har aldrig upplevt att folk har haft svårt för att tycka om mig, tvärtom. Jag har aldrig blivit mobbad eller på något sätt lämnad utanför. Däremot har jag lämnat mig själv utanför, eftersom jag har haft svårt att känna gemenskap med andra. Jag har över huvud taget väldigt svårt för att fästa mig vid andra människor, med undantag för min familj. Jag bryr mig om andra människor, som medmänniska, och jag känner för andra människor, som medmänniska. Men jag har extremt svårt att känna för andra människor som vän, och jag har ännu svårare för att bli förälskad. Jag vill inte vara ensam, så jag söker mig till andra människor i alla möjliga sammanhang, men när jag väl börjar umgås med någon så brukar jag ganska snart känna att det fattas något. Exakt vad det är som fattas kan jag inte riktigt redogöra för, för jag tror att det är något obestämbart. Jag upplever det som att personen i fråga saknar ”Det”, ja, helt enkelt någonting som gör att jag blir genuint intresserad av personen och tycker att det känns meningsfullt att umgås. I de flesta av mina mänskliga relationer har jag i ärlighetens namn vantrivts, och när jag börjat vantrivas så har jag försökt få relationerna att rinna ut i sanden. Jag gjorde det redan som barn, och jag gör det fortfarande (jag är 30 nu). Varje gång drabbas jag av skuldkänslor gentemot den andra personen, för jag får ofta höra av andra att de tycker om att vara med mig. Ett tag försökte jag tvinga mig själv att känna gemenskap och meningsfullhet i mina relationer, men då gjorde jag våld på mig själv. Till slut hade jag en massa människor i mitt liv som jag egentligen inte ville umgås med. Under livets gång har jag haft ett fåtal vänner som jag genuint har trivts tillsammans med och känt gemenskap med. Dessa relationer har jag upplevt som oerhört meningsfulla och värdefulla. Jag har ansträngt mig för att vårda dessa relationer, men tyvärr har de tagit slut, av anledningar som för andra verkar vara naturliga. Vissa av dessa relationer har varat länge, men jag hade såklart önskat att de aldrig någonsin hade tagit slut. När jag saknar en meningsfull relation med någon som jag känner gemenskap med, så känner jag mig så fruktansvärt ensam. Ibland får jag skuldkänslor för det, för jag saknar ju inte ett socialt nätverk. Jag har ju vänner som vill umgås med mig, men i ärlighetens namn vill jag helst inte. Jag känner ingen gemenskap med dem. Jag känner mig aldrig så ensam som när jag är tillsammans med dem. Jag längtar hela tiden efter sådana där meningsfulla relationer med människor som jag känner gemenskap med. Det är bara det att jag alltför sällan träffar sådana människor. Jag har upplevt liknande inom psykiatrin. Jag har känt stort behov av samtalsstöd, men har haft svårt att hitta en samtalskontakt som jag har fått ut någonting av att prata med. Det var först när jag träffade min nuvarande som jag hittade en samtalskontakt som säger sådant som jag inte redan har tänkt på själv, och som föreslår lösningar som jag inte redan har provat. Jag får nya infallsvinklar, och det är fantastiskt. När det gäller privata relationer befinner jag mig däremot i en ensam period. Jag har flera relationer som jag försöker få att rinna ut i sanden, men ingen relation där jag upplever gemenskap och meningsfullhet. Det här är min största hemlighet, och det är bara min mamma och min samtalskontakt som vet. Jag undrar; finns det någon mer som känner som jag?
Red Dykepi TrådstartarenJag känner så grymt mycket igen mig i det du skriver. Jag känner ofta att jag vill träffa vänner och familj men sen när jag gör det vill jag helst bara bort. Då känner jag mig enormt tom, ensam och ledsen och när jag går hem mår jag inte alls bra. Hemskt!
Ledsamt att höra att du också brottas med känslor av ensamhet och tomhet. 🙁 Vet du vad det beror på i ditt fall? Vad är det du saknar?
Avregistrerad användareJag känner igen mig så mycket av det du skriver Red Dykepi. Faktum är att din tråd kom upp efter att jag googlat ” varför har jag svårt att känna samhörighet med andra”. Jag har likt din beskrivning några få vänner som jag vet tycker om mig, och som gillar att umgås med mig. Men skall jag vara ärlig så känns det inte riktigt helt hundra där heller. Jag har överlag sjukt svårt att känna ett genuint intresse för personer där det verkligen “klickar”. Det har fått mig att känna mig som en utomjording, som att något är fel på mig, och extremt ensam.
Jag har även likt dig tidigare försökt tvinga mig själv att umgås, men jag klarar inte längre av att låtsas, så jag avskärmar mig hellre helt. Jag har i stort sätt tagit avstånd från nästan alla mina tidigare vänner. Mitt problem att knyta ann till personer tror jag grundar sig i att jag upplever den stora massan som halvsovande köttklumpar som bara är. Jag är själv en mycket reflekterande och sökande person och jag upplever att jag saknar det djupet hos andra. Min mamma har ofta sagt till mig att “du skall nog inte fundera så mycket” kanske inte, men det är sån jag är. Ibland kan jag känna avund till personer som inte kräver så mycket, som bara är nöjda, och som tycker helgen fullbordas med “fredags-tacosen”. Men ofta känner jag bara förakt, vilket ger mig skuldkänslor.
Det enda jag vill är att kunna ha ett meningsfullt samtal, med lite originalitet, och där personen ifråga inte suger i sig min energi som en blodigel.
Red Dykepi TrådstartarenJag känner igen mig så mycket av det du skriver Red Dykepi. Faktum är att din tråd kom upp efter att jag googlat ” varför har jag svårt att känna samhörighet med andra”. Jag har likt din beskrivning några få vänner som jag vet tycker om mig, och som gillar att umgås med mig. Men skall jag vara ärlig så känns det inte riktigt helt hundra där heller. Jag har överlag sjukt svårt att känna ett genuint intresse för personer där det verkligen ”klickar”. Det har fått mig att känna mig som en utomjording, som att något är fel på mig, och extremt ensam. Jag har även likt dig tidigare försökt tvinga mig själv att umgås, men jag klarar inte längre av att låtsas, så jag avskärmar mig hellre helt. Jag har i stort sätt tagit avstånd från nästan alla mina tidigare vänner. Mitt problem att knyta ann till personer tror jag grundar sig i att jag upplever den stora massan som halvsovande köttklumpar som bara är. Jag är själv en mycket reflekterande och sökande person och jag upplever att jag saknar det djupet hos andra. Min mamma har ofta sagt till mig att ”du skall nog inte fundera så mycket” kanske inte, men det är sån jag är. Ibland kan jag känna avund till personer som inte kräver så mycket, som bara är nöjda, och som tycker helgen fullbordas med ”fredags-tacosen”. Men ofta känner jag bara förakt, vilket ger mig skuldkänslor. Det enda jag vill är att kunna ha ett meningsfullt samtal, med lite originalitet, och där personen ifråga inte suger i sig min energi som en blodigel.
Oj, vad jag känner igen mig! Igenkänningen är total! Jag har nog aldrig förut känt igen mig så mycket i ett inlägg här på forumet. Det kunde ha varit jag själv som skrivit det där. Du beskriver det så himla bra, Teal Movitu.
Jag förstår verkligen att du känner dig ensam. <3 Jag önskar ingen annan att behöva uppleva det här med att ha så extremt svårt för att känna gemenskap med andra. Det är oerhört plågsamt, just eftersom man kan uppleva en sådan oerhört känsla av ensamhet även fast man ofta har andra människor runt sig.
Jag har också otroligt svårt att känna ett genuint intresse för människor, just det där att det verkligen klickar. Även jag vill ha originalitet, vilket jag ytterst sällan känner att jag får. Och det där med att “nöja sig” har jag funderat mycket på. Fram tills nyligen förbannade jag mig själv för att jag inte kunde nöja mig med sådant som “alla andra” tycktes nöja sig med. Jag anklagade mig själv för att vara otacksam som blev uttråkad när jag jämt kunde förutspå vad mina vänner skulle säga, tänka och göra. Jag kände mig elak när jag inte hade roligt och inte fick ut någonting av relationerna. Jag försökte länge bestämma mig för att “nu ska jag ha roligt”, och så försökte jag intensivt framkalla en positiv känsla. När det inte gick så kände jag mig väldigt hemsk. Hemsk som inte kunde ha roligt med mina vänner, när de kunde ha roligt med mig. Relationerna var verkligen inte ömsesidiga, men hur mycket jag än försökte, hur mycket jag än föraktade mig själv och gjorde våld på mig själv, så kunde jag inte känna på samma sätt som mina vänner gjorde. Jag hade helt enkelt inte roligt.
Sedan jag startade den här tråden så har jag brutit med de flesta av mina vänner. Några relationer har jag fått att rinna ut i sanden, vissa personer har jag glesat ut umgänget med, och till en person har jag sagt som det är, d.v.s. att jag har svårt att känna gemenskap med andra. Hen blev väldigt ledsen när jag inte hörde av mig och jag ville inte att hen skulle tro att hen hade gjort något fel, för det har hen verkligen inte. Ingen av dem jag brutit med/glesat ut umgänget med har gjort något fel, utan det är ju jag som har så sjukt svårt att känna gemenskap med andra människor.
I dagsläget har jag en person som jag regelbundet umgås med och messar med. Jag känner ingen djupare samhörighet med hen, men jag känner mig åtminstone inte sådär outhärdligt ensam när jag umgås med hen.
Får jag fråga om det då och då händer att du träffar människor som du blir genuint intresserad av och som du känner samhörighet med? Hur ofta händer det i så fall?
Avregistrerad användareOj, vad jag känner igen mig! Igenkänningen är total! Jag har nog aldrig förut känt igen mig så mycket i ett inlägg här på forumet. Det kunde ha varit jag själv som skrivit det där. Du beskriver det så himla bra, Teal Movitu. Jag förstår verkligen att du känner dig ensam. <3 Jag önskar ingen annan att behöva uppleva det här med att ha så extremt svårt för att känna gemenskap med andra. Det är oerhört plågsamt, just eftersom man kan uppleva en sådan oerhört känsla av ensamhet även fast man ofta har andra människor runt sig. Jag har också otroligt svårt att känna ett genuint intresse för människor, just det där att det verkligen klickar. Även jag vill ha originalitet, vilket jag ytterst sällan känner att jag får. Och det där med att ”nöja sig” har jag funderat mycket på. Fram tills nyligen förbannade jag mig själv för att jag inte kunde nöja mig med sådant som ”alla andra” tycktes nöja sig med. Jag anklagade mig själv för att vara otacksam som blev uttråkad när jag jämt kunde förutspå vad mina vänner skulle säga, tänka och göra. Jag kände mig elak när jag inte hade roligt och inte fick ut någonting av relationerna. Jag försökte länge bestämma mig för att ”nu ska jag ha roligt”, och så försökte jag intensivt framkalla en positiv känsla. När det inte gick så kände jag mig väldigt hemsk. Hemsk som inte kunde ha roligt med mina vänner, när de kunde ha roligt med mig. Relationerna var verkligen inte ömsesidiga, men hur mycket jag än försökte, hur mycket jag än föraktade mig själv och gjorde våld på mig själv, så kunde jag inte känna på samma sätt som mina vänner gjorde. Jag hade helt enkelt inte roligt. Sedan jag startade den här tråden så har jag brutit med de flesta av mina vänner. Några relationer har jag fått att rinna ut i sanden, vissa personer har jag glesat ut umgänget med, och till en person har jag sagt som det är, d.v.s. att jag har svårt att känna gemenskap med andra. Hen blev väldigt ledsen när jag inte hörde av mig och jag ville inte att hen skulle tro att hen hade gjort något fel, för det har hen verkligen inte. Ingen av dem jag brutit med/glesat ut umgänget med har gjort något fel, utan det är ju jag som har så sjukt svårt att känna gemenskap med andra människor. I dagsläget har jag en person som jag regelbundet umgås med och messar med. Jag känner ingen djupare samhörighet med hen, men jag känner mig åtminstone inte sådär outhärdligt ensam när jag umgås med hen. Får jag fråga om det då och då händer att du träffar människor som du blir genuint intresserad av och som du känner samhörighet med? Hur ofta händer det i så fall?
Tyvärr allt för sällan!!! 😞
Avregistrerad användareJag känner igen mig mycket oxå. Har aldrig haft riktiga vänner eller kompisar. Det närmaste jag kan komma var när jag ett tag bodde/jobbade i Australien. Jag var aldrig ensam, jag blev inbjuden överallt. Och då ökar chanserna för att man hittar folk man trivs med.Det var inte som i Sverige, när man frågar vad någon ska göra i helgen/efter jobbet och får svaret Jag ska träffa x och göra x. Men de säger aldrig “Vill du hänga på?”Man är utestängd. Det är underförstått att de inte vill bjuda in någon mer. Så gör man sällan i andra länder. Det är ingen som är rädd för att inte maten eller platserna räcker. Ingen blir sur om det kommer en extra person till en planerad aktivitet, tvärtom, de blir ofta nyfikna och glada. Igår lyssnade jag på Kropp och själ om ensamhet (finns på sveriges radio) där tog de upp att Sverige ligger i botten i ensamhetsstatistiken. Något måste det bero på. Och det jag nämnde är säkert en orsak. Sedan förstår jag problematiken att vara ensam och att man då ska nöja sig att träffa någon annan som är ensam. Det är sällan man har något gemensamt bara för att man enbart är ensam, det behövs såklart mer. Jag vet absolut inte hur jag ska träffa kompisar. Hur fick du tag på personen du chattar och träffar, Red Dykepi? Jag vet ingenstans man kan träffa folk från nätet. Har bara hittat forum där man skriver anonymt.
Avregistrerad användareOj, vad jag känner igen mig! Igenkänningen är total! Jag har nog aldrig förut känt igen mig så mycket i ett inlägg här på forumet. Det kunde ha varit jag själv som skrivit det där. Du beskriver det så himla bra, Teal Movitu. Jag förstår verkligen att du känner dig ensam. <3 Jag önskar ingen annan att behöva uppleva det här med att ha så extremt svårt för att känna gemenskap med andra. Det är oerhört plågsamt, just eftersom man kan uppleva en sådan oerhört känsla av ensamhet även fast man ofta har andra människor runt sig. Jag har också otroligt svårt att känna ett genuint intresse för människor, just det där att det verkligen klickar. Även jag vill ha originalitet, vilket jag ytterst sällan känner att jag får. Och det där med att ”nöja sig” har jag funderat mycket på. Fram tills nyligen förbannade jag mig själv för att jag inte kunde nöja mig med sådant som ”alla andra” tycktes nöja sig med. Jag anklagade mig själv för att vara otacksam som blev uttråkad när jag jämt kunde förutspå vad mina vänner skulle säga, tänka och göra. Jag kände mig elak när jag inte hade roligt och inte fick ut någonting av relationerna. Jag försökte länge bestämma mig för att ”nu ska jag ha roligt”, och så försökte jag intensivt framkalla en positiv känsla. När det inte gick så kände jag mig väldigt hemsk. Hemsk som inte kunde ha roligt med mina vänner, när de kunde ha roligt med mig. Relationerna var verkligen inte ömsesidiga, men hur mycket jag än försökte, hur mycket jag än föraktade mig själv och gjorde våld på mig själv, så kunde jag inte känna på samma sätt som mina vänner gjorde. Jag hade helt enkelt inte roligt. Sedan jag startade den här tråden så har jag brutit med de flesta av mina vänner. Några relationer har jag fått att rinna ut i sanden, vissa personer har jag glesat ut umgänget med, och till en person har jag sagt som det är, d.v.s. att jag har svårt att känna gemenskap med andra. Hen blev väldigt ledsen när jag inte hörde av mig och jag ville inte att hen skulle tro att hen hade gjort något fel, för det har hen verkligen inte. Ingen av dem jag brutit med/glesat ut umgänget med har gjort något fel, utan det är ju jag som har så sjukt svårt att känna gemenskap med andra människor. I dagsläget har jag en person som jag regelbundet umgås med och messar med. Jag känner ingen djupare samhörighet med hen, men jag känner mig åtminstone inte sådär outhärdligt ensam när jag umgås med hen. Får jag fråga om det då och då händer att du träffar människor som du blir genuint intresserad av och som du känner samhörighet med? Hur ofta händer det i så fall?
Skönt att inte behöva vara “ensam” i sin känsla om ensamhet! Ja det är verkligen inte någon kul känsla alls.. det har dock fått mig att försöker lära mig att uppskatta mitt eget sällskap..
Det är så lustigt att du nämner “att nöja sig”, jag har också funderat massvis på just det fenomenet, och det fungerar helt enkelt inte för mig. Förut försökte jag likt din beskrivning tvinga mig själv att tycka att det var kul att umgås, men det blev aldrig bra. När jag tänker tillbaka på det tog det egentligen allt för lång tid från det att känslorna uppstod till att jag bröt helt. Anledningen till att det tog så lång tid tror jag mycket beror på att jag trodde det skulle få mig att känna mig ännu ensammare. Egentligen var det inte förrän jag träffade min sambo för snart 2 år sedan som jag började rensa bort alla personer i mitt liv som jag egentligen inte ville ha där. Skall jag vara ärlig så vet jag inte om jag hade vågat bryta upp om det inte vore för honom.
Det du beskriver om ömsesidiga relationer, kunde lika gärna varit skrivit av mig.. För mig handlar det ofta om att jag upplever att personen inte är genuin. Något som jag senare efter mycket meditation förstått det handla om den personens osäkerhet. Jag har svårt för personer som inte är ärliga mot sig själva och mot andra. Ofta tror jag det beror på att personen helt enkelt inte är medveten om sitt beteende, och utifrån sina förutsättningar gör sitt bästa för att “passa in”. Men jag klarar helt enkelt inte av det, jag orkar inte finputsade fasader och ytliga konversationer, där allt är så himla bra hela tiden. Jag vill ha alltihopa, jag vill ha det bra, det roliga, det tråkiga, det jobbiga. Jag vill ha ett djup. Jag vill kunna vara mig själv oavsett hur jag känner och mår, och jag vill inte behöva låtsas inför mina nära vänner och jag vill absolut känna mig dömd.
Jag har den senaste tiden börjat förlika mig med tanken om att jag är annorlunda, att jag tänker mer och att jag behöver mer. Kanske är det så att jag går igenom detta för att jag behöver lära känna mig själv? Kanske är det så att känslan försöker säga mig något? Kanske är det så de människorna jag tidigare haft i mitt liv bara är genuint tråkiga och inskränkta och min “kräsenhet” faktiskt besparat mig ett liv i tristess.
Till frågan om jag träffar personer som jag känner genuin samhörighet med så är svaret tyvärr sällan. Egentligen är det tre gånger i mitt liv som jag känt en stark känsla av att den här personen bara måste jag lära känna. Jag har fortfarande kontakt med dessa tre personer och umgås med två av dem. Den tredje är från Usa vilket gör det svårt att umgås. Dock upplever jag att jag växt isär med en av dessa personer, och att vi helt enkelt inte har lika kul ihop längre.. (ovanligt…)
Har är det för dig? Har du någonsin upplevt en riktig genuin vänskap? Och vad gör du för att hantera ensamheten?
Red Dykepi TrådstartarenTyvärr allt för sällan!!! 😞
Så ledsamt. <3 Men det är samma för mig.
Red Dykepi TrådstartarenJag känner igen mig mycket oxå. Har aldrig haft riktiga vänner eller kompisar. Det närmaste jag kan komma var när jag ett tag bodde/jobbade i Australien. Jag var aldrig ensam, jag blev inbjuden överallt. Och då ökar chanserna för att man hittar folk man trivs med.Det var inte som i Sverige, när man frågar vad någon ska göra i helgen/efter jobbet och får svaret Jag ska träffa x och göra x. Men de säger aldrig ”Vill du hänga på?”Man är utestängd. Det är underförstått att de inte vill bjuda in någon mer. Så gör man sällan i andra länder. Det är ingen som är rädd för att inte maten eller platserna räcker. Ingen blir sur om det kommer en extra person till en planerad aktivitet, tvärtom, de blir ofta nyfikna och glada. Igår lyssnade jag på Kropp och själ om ensamhet (finns på sveriges radio) där tog de upp att Sverige ligger i botten i ensamhetsstatistiken. Något måste det bero på. Och det jag nämnde är säkert en orsak. Sedan förstår jag problematiken att vara ensam och att man då ska nöja sig att träffa någon annan som är ensam. Det är sällan man har något gemensamt bara för att man enbart är ensam, det behövs såklart mer. Jag vet absolut inte hur jag ska träffa kompisar. Hur fick du tag på personen du chattar och träffar, Red Dykepi? Jag vet ingenstans man kan träffa folk från nätet. Har bara hittat forum där man skriver anonymt.
Vad tråkigt att du aldrig haft någon riktig vän. 🙁 Jag förstår att det måste göra ont. Men vad fint att du blev medbjuden på saker när du bodde i Australien.
Jag brukar bli medbjuden på saker även här i Sverige, men problemet är att jag då oftast tänker: “Åh nej! Jag vill ju inte umgås med honom/henne/dem”. Och så blir jag arg och tänker att jag minsann ska vara tacksam för att folk vill umgås med mig, när det finns många som aldrig får vara med även om de vill. Och så får jag hemska skuldkänslor för att jag inte vill umgås.
Mitt problem är att jag gärna vill umgås, men att det är så otroligt få människor som jag känner gemenskap med. Och dem jag inte känner gemenskap med, dem vill jag inte umgås med, även om de vill umgås med mig. Jag har aldrig varit utan vänner, men jag har ändå alltid känt mig ensam eftersom jag har så svårt att känna gemenskap.
Det finns flera ställen på nätet där man kan få kontakt med människor som man kan träffa i verkliga livet. På Facebook finns t.ex. grupper för personer som vill träffa nya vänner. Jag har själv träffat folk via nätet, men låtit de flesta kontakterna rinna ut i sanden eftersom jag inte känt någon gemenskap.
Red Dykepi TrådstartarenSkönt att inte behöva vara ”ensam” i sin känsla om ensamhet! Ja det är verkligen inte någon kul känsla alls.. det har dock fått mig att försöker lära mig att uppskatta mitt eget sällskap.. Det är så lustigt att du nämner ”att nöja sig”, jag har också funderat massvis på just det fenomenet, och det fungerar helt enkelt inte för mig. Förut försökte jag likt din beskrivning tvinga mig själv att tycka att det var kul att umgås, men det blev aldrig bra. När jag tänker tillbaka på det tog det egentligen allt för lång tid från det att känslorna uppstod till att jag bröt helt. Anledningen till att det tog så lång tid tror jag mycket beror på att jag trodde det skulle få mig att känna mig ännu ensammare. Egentligen var det inte förrän jag träffade min sambo för snart 2 år sedan som jag började rensa bort alla personer i mitt liv som jag egentligen inte ville ha där. Skall jag vara ärlig så vet jag inte om jag hade vågat bryta upp om det inte vore för honom. Det du beskriver om ömsesidiga relationer, kunde lika gärna varit skrivit av mig.. För mig handlar det ofta om att jag upplever att personen inte är genuin. Något som jag senare efter mycket meditation förstått det handla om den personens osäkerhet. Jag har svårt för personer som inte är ärliga mot sig själva och mot andra. Ofta tror jag det beror på att personen helt enkelt inte är medveten om sitt beteende, och utifrån sina förutsättningar gör sitt bästa för att ”passa in”. Men jag klarar helt enkelt inte av det, jag orkar inte finputsade fasader och ytliga konversationer, där allt är så himla bra hela tiden. Jag vill ha alltihopa, jag vill ha det bra, det roliga, det tråkiga, det jobbiga. Jag vill ha ett djup. Jag vill kunna vara mig själv oavsett hur jag känner och mår, och jag vill inte behöva låtsas inför mina nära vänner och jag vill absolut känna mig dömd. Jag har den senaste tiden börjat förlika mig med tanken om att jag är annorlunda, att jag tänker mer och att jag behöver mer. Kanske är det så att jag går igenom detta för att jag behöver lära känna mig själv? Kanske är det så att känslan försöker säga mig något? Kanske är det så de människorna jag tidigare haft i mitt liv bara är genuint tråkiga och inskränkta och min ”kräsenhet” faktiskt besparat mig ett liv i tristess. Till frågan om jag träffar personer som jag känner genuin samhörighet med så är svaret tyvärr sällan. Egentligen är det tre gånger i mitt liv som jag känt en stark känsla av att den här personen bara måste jag lära känna. Jag har fortfarande kontakt med dessa tre personer och umgås med två av dem. Den tredje är från Usa vilket gör det svårt att umgås. Dock upplever jag att jag växt isär med en av dessa personer, och att vi helt enkelt inte har lika kul ihop längre.. (ovanligt…) Har är det för dig? Har du någonsin upplevt en riktig genuin vänskap? Och vad gör du för att hantera ensamheten?
Jag försöker också lära mig att uppskatta mitt eget sällskap. Jag har ett stort behov av egentid, så jag har ofta trevligt med mig själv, men jag behöver social tid också. Och där kommer ensamhetskänslan in i bilden, eftersom jag har så svårt att hitta människor som jag känner gemenskap med.
Jag förstår din rädsla för att bli ännu ensammare om du bröt med vännerna. Jag har också varit rädd för det. Jag har också trott att om jag bara FÖRSÖKER tillräckligt mycket, och BJUDER TILL tillräckligt mycket, så kommer känslan av gemenskap förr eller senare att infinna sig. Så jag har bjudit till utav bara helvete, genom att nappa på det mesta som folk velat ha med mig på och genom att själv ta initiativ till att umgås. När jag kom till den smärtsamma insikten att den strategin aldrig kommer att fungera, så ville jag bryta relationerna men vågade inte, eftersom jag inte visste hur jag skulle gå tillväga för att vännerna inte skulle bli alltför sårade. Så jag fastnade i relationerna, ända tills jag insåg att det bara fanns två alternativ:
1) fortsätta umgås och gå under själv
2) avsluta relationerna och göra andra väldigt ledsna och besviknaDet fanns liksom inget mellanting, inget alternativ där jag inte behövde göra någon annan illa. Men till slut lyckades jag få några relationer att rinna ut i sanden, dra ner på umgänget med några av vännerna och säga som det var till en person (efter att ha fått frågan).
Hur gick det för dig när du väl bröt med dem som du inte kände gemenskap med? Hur reagerade de?
Jag vill också ha ett djup i mina relationer. Inte bara djup som i att kunna samtala kring andra ämnen än de ytliga, utan djup som i att det finns någon form av djupare samförstånd som är för abstrakt för att kunna förklara. Jag vill känna att det finns ett “Det”.
Vad skönt att det åtminstone finns ett fåtal personer som du känner gemenskap med. Underbart att höra att du fortfarande har kontakt med dessa tre! 😀 Ledsamt dock att du känner att du glidit ifrån den ena av dem, men sådant händer ju tyvärr. Det är en del av livet, även om jag tänker att det kanske blir extra jobbigt och kännbart för oss som inte känner gemenskap med så många.
Jag har känt gemenskap med ett fåtal personer under mitt liv. Första gången det hände minns jag som om det var igår. Jag var elva år och på läger. Där träffade jag en tjej som jag genast klickade med. Vi hade inte hamnat i samma stuga, men ordnade så att jag fick byta med en annan tjej som också ville byta. Det blev en win win situation och jag och min nya kompis hade så himla roligt. Vi hängde ihop som ler och långhalm hela veckan, och när det var dags att åka hem så lovade vi varandra att brevväxla (det här var innan alla hade internet och mobil). Vi skrev några brev, men sedan slutade hon plötsligt att skriva och jag blev helt förtvivlad. Mina föräldrar försökte trösta mig med att jag ju hade andra kompisar, som dessutom bodde i samma stad, men för mig var det ingen tröst. De andra kompisarna umgicks jag med bara för att DE ville umgås med MIG. Jag kände ingen gemenskap med dem. När jag träffade den här tjejen på lägret så fick jag för första gången i mitt liv uppleva känslan av gemenskap, så när hon försvann blev det så tydligt hur “fel” de andra kompisarna var för mig, för då hade jag liksom fått någonting att jämföra med.
I vuxen ålder hade jag, under många år, en nära vän som jag kände stark gemenskap med. För ett par år sedan gled vi dock ifrån varandra, och det är ju sådant som händer. Jag var ledsen väldigt länge, men idag kan jag se att vi utvecklades åt alltför olika håll för att kunna bibehålla den kemi vi hade. Nu ser jag istället tillbaka på det som var, och gläds åt att det fick vara i så många år.
Red Dykepi TrådstartarenSkönt att inte behöva vara ”ensam” i sin känsla om ensamhet! Ja det är verkligen inte någon kul känsla alls.. det har dock fått mig att försöker lära mig att uppskatta mitt eget sällskap.. Det är så lustigt att du nämner ”att nöja sig”, jag har också funderat massvis på just det fenomenet, och det fungerar helt enkelt inte för mig. Förut försökte jag likt din beskrivning tvinga mig själv att tycka att det var kul att umgås, men det blev aldrig bra. När jag tänker tillbaka på det tog det egentligen allt för lång tid från det att känslorna uppstod till att jag bröt helt. Anledningen till att det tog så lång tid tror jag mycket beror på att jag trodde det skulle få mig att känna mig ännu ensammare. Egentligen var det inte förrän jag träffade min sambo för snart 2 år sedan som jag började rensa bort alla personer i mitt liv som jag egentligen inte ville ha där. Skall jag vara ärlig så vet jag inte om jag hade vågat bryta upp om det inte vore för honom. Det du beskriver om ömsesidiga relationer, kunde lika gärna varit skrivit av mig.. För mig handlar det ofta om att jag upplever att personen inte är genuin. Något som jag senare efter mycket meditation förstått det handla om den personens osäkerhet. Jag har svårt för personer som inte är ärliga mot sig själva och mot andra. Ofta tror jag det beror på att personen helt enkelt inte är medveten om sitt beteende, och utifrån sina förutsättningar gör sitt bästa för att ”passa in”. Men jag klarar helt enkelt inte av det, jag orkar inte finputsade fasader och ytliga konversationer, där allt är så himla bra hela tiden. Jag vill ha alltihopa, jag vill ha det bra, det roliga, det tråkiga, det jobbiga. Jag vill ha ett djup. Jag vill kunna vara mig själv oavsett hur jag känner och mår, och jag vill inte behöva låtsas inför mina nära vänner och jag vill absolut känna mig dömd. Jag har den senaste tiden börjat förlika mig med tanken om att jag är annorlunda, att jag tänker mer och att jag behöver mer. Kanske är det så att jag går igenom detta för att jag behöver lära känna mig själv? Kanske är det så att känslan försöker säga mig något? Kanske är det så de människorna jag tidigare haft i mitt liv bara är genuint tråkiga och inskränkta och min ”kräsenhet” faktiskt besparat mig ett liv i tristess. Till frågan om jag träffar personer som jag känner genuin samhörighet med så är svaret tyvärr sällan. Egentligen är det tre gånger i mitt liv som jag känt en stark känsla av att den här personen bara måste jag lära känna. Jag har fortfarande kontakt med dessa tre personer och umgås med två av dem. Den tredje är från Usa vilket gör det svårt att umgås. Dock upplever jag att jag växt isär med en av dessa personer, och att vi helt enkelt inte har lika kul ihop längre.. (ovanligt…) Har är det för dig? Har du någonsin upplevt en riktig genuin vänskap? Och vad gör du för att hantera ensamheten?
Förlåt, jag glömde att svara på din fråga om vad jag gör för att hantera ensamheten.
Först och främst så har jag minskat ner på umgänget, och i vissa fall avslutat det helt, med dem som jag inte känner gemenskap med. Att umgås mindre med andra har paradoxalt nog fått mig att känna mig lite mindre ensam, för jag känner mig aldrig så ensam som jag gör i sällskap med andra människor. Jag har också blivit bättre på att avsluta nya bekantskaper i tid, redan när jag inser att “den här personen kommer jag aldrig att känna någon gemenskap med”. Det känner jag oftast direkt, men efter två eller tre träffar är jag säker. Det har jag lärt mig att acceptera, så om jag upplever någon som tråkig efter att ha umgåtts med vederbörande några gånger så försöker jag få umgänget att rinna ut i sanden. Jag går inte heller in i relationer med folk som jag direkt känner att jag inte vill lära känna, bara för att ge dem en chans och se om det kanske uppstår gemenskap när jag väl träffat dem några gånger. Allt detta sammantaget gör att jag inte längre har ett tiotal personer som vill umgås med mig, och därmed behöver jag inte lika ofta uppleva den där hemska och plågsamma ensamhetskänslan som uppstår i sällskap med andra.
Jag har också lärt mig att acceptera att jag känner som jag gör, och att mina känslor är okej. Man FÅR känna att man inte känner gemenskap. Det har gjort att jag slutat kriga mot känslorna. Jag har också accepterat att det är jättefå människor som jag känner gemenskap med, och att det troligen alltid kommer att vara ytterst sällan som jag träffar någon som jag verkligen vill umgås med. Det har gjort att jag slutat att aktivt LETA efter gemenskap. Jag har t.ex. slutat med hitta vänner-grupper och dejtingsajter, och jag har slutat att hålla utkik i olika sociala sammanhang. När jag t.ex. är ute på jobb eller ägnar mig åt fritidsaktiviteter så koncentrerar jag mig på jobbet eller aktiviteten, och scannar inte hela tiden av för att se om det möjligen finns någon människa som verkar intressant. Jag tänker att om jag träffar någon som jag verkligen vill lära känna och umgås med så gör jag det, och då är det bra. Men det hjälper inte att hela tiden leta, försöka och bjuda till, för det påminner mig bara om hur otroligt få människor som överhuvudtaget fångar mitt intresse och då känner jag mig ännu ensammare och olyckligare.
Jag har också blivit mycket mer målmedveten och driven, för jag känner att om jag inte kan bli tillfreds på det sociala planet så får jag åtminstone försöka bli tillfreds på andra plan. Så jag har börjat sätta upp mål och agera därefter. Kanske kommer jag aldrig att få ett tillfredsställande socialt liv, men förhoppningsvis kan jag få ett tillfredsställande arbetsliv, en tillfredsställande bostad et c. Det är konkreta mål som jag kan kämpa för.
Så att acceptera att jag känner som jag gör, och att kämpa för att bli riktigt nöjd med livets övriga områden, hjälper mig till en viss del. Längtan efter gemenskap, och smärtan som avsaknaden av gemenskap skapar, finns dock kvar. Jag är jävligt rädd att jag aldrig mer kommer att få uppleva den underbara känslan av äkta gemenskap, eller att jag aldrig ska hitta kärleken och dö ensam.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.