Grupp för ensamma

Hej,

Jag är mitt i en skilsmässa från min livskamrat sedan 18 år. Vi har två barn tillsammans och är bosatta i Skaraborg.

Normalt sett är jag en glad och go kille, men då det inte har fungerat mellan mig och frugan de senaste åren så har jag med jämna mellanrum gått in och ur depressioner.

Därtill hör att vi har flyttat runt en del och därmed tappat de vänner man en gång  skaffat sig längs vägen. Nu bor jag i hennes hemort cirka 20 mil från min släkt och mitt arbete (jobbar hemifrån), utan egna vänner och kan heller inte heller flytta eftersom mina barn behöver mig och jag behöver dem.

Jämfört med många här känns min situation  som ingenting, men faktum är att jag känner mig otroligt ensam och försöker med alla krafter hålla depressionen och panikångesten borta.

Alla behöver vi andra människor att prata med, förtro oss till. Få höra att man är bra, snäll osv. Jag sökte på stödgrupper när jag hittade denna sida, och insåg att jag inte är den enda som är ensam.

Kan man vara ensamma tillsammans?

Jag tycker att vi kan vara ensamma tillsammans.

Jag tror att om en behöver sällskap så kan en söka sig till en intresseorganisation som intresserar en då en kan hitta likasinnade där.

Man, Göteborg, 20 – 30

Anonym skrev:

Hej, Jag är mitt i en skilsmässa från min livskamrat sedan 18 år. Vi har två barn tillsammans och är bosatta i Skaraborg. Normalt sett är jag en glad och go kille, men då det inte har fungerat mellan mig och frugan de senaste åren så har jag med jämna mellanrum gått in och ur depressioner. Därtill hör att vi har flyttat runt en del och därmed tappat de vänner man en gång skaffat sig längs vägen. Nu bor jag i hennes hemort cirka 20 mil från min släkt och mitt arbete (jobbar hemifrån), utan egna vänner och kan heller inte heller flytta eftersom mina barn behöver mig och jag behöver dem. Jämfört med många här känns min situation som ingenting, men faktum är att jag känner mig otroligt ensam och försöker med alla krafter hålla depressionen och panikångesten borta. Alla behöver vi andra människor att prata med, förtro oss till. Få höra att man är bra, snäll osv. Jag sökte på stödgrupper när jag hittade denna sida, och insåg att jag inte är den enda som är ensam. Kan man vara ensamma tillsammans?

Vilket bra uttryck: Kan man vara ensamma tillsammans…

 

 

Vilket bra uttryck: kan man vara ensamma tillsammans…

 

Hejsan alla i denna tråd!

Har läst lite och delar gärna med av min historia.

Bor i en liten stad i närheten av örebro och Västerås ( så vet ni geografiskt iaf )

Är 43 och har 2 små barn 3 och 5.  Inte från staden utan inflyttad. Träffade mitt X ( som iaf är ifrån samma län ) med lite släkt här och där i närheten.

Själv är jag ensambarn, mamma borta och far bor långt norrut..

Snart 2 år sedan vi separeade och många gemensamma vänner försvann för mig. Finns någon enstaka men träffas rätt sällan.

Har barnen varannan vecka och har ångest över att jag inte har någon nära manlig/kvinnlig vän med barn i samma åldrar ungefär att göra saker med. När barnen är hos mamman så har dom lekkamrater i huset/gården men själv har jag inte det alternativet.

När andra man känner säger; nu åker vi till farmor/mormor etc ” fast inte idag- det är ju så jobbit. Så blir jag nästan lite arg. Tänk om en annan kunde ha det så, en släkting att åka till och hälsa på i närheten med barnen.

Har ångest och gråter ofta när jag sitter inne och tänker på allt som ” andra gör ” men jag inte kan till en viss utsttäckning.

Det är så svårt att skaffa vänner och mår inte bra att vara själv så mycktet som jag är.

Är också ångslig att barnen snart kanske ( kanske bara mina hjärnspöken som talar ) tycker det är roligare hos mamna för där finns det ju folk/lekkamrater mer än hos pappa…åhh låter ju helt egotrippat..

Hoppas ni iaf någon vet ungefär vilka typer av ensamhetskänslor som kommer av att känna så här.

Skönt att få skriva av sig lite  iaf 😊

Ha det så bra, skriv gärna tillbaka.

 

Hej Indigo Noritu,

 

Jag sitter i samma sits, och kan relatera till hur du har det. Släkt långt bort, inga vänner.

Vi män är generellt sett dåliga på att underhålla våra relationer över tid, och det hjälper ju inte heller när man har flyttat runt en del, studerat och arbetat på andra orter än den man nu bor på.

Du är inte ensam. Vi är många som sitter i den sitsen.

Så jag har en fråga. Inte bara till dig, utan till alla här.

Om du skulle hitta en grupp med likasinnade människor på din hemort – antigen ensamma, eller med delade intressen eller liknande – skulle du vara villig att själv initiera kontakt med dessa?

Anledningen till frågan är att jag funderar på en lösning på problemet. Hur träffar man nya människor när man är vuxen?

 

Hej, bra initiativ!

Har sedan tidiga tonåren smått oroat mig för att känna mig ensam och att bli ensam som vuxen. Hade alltid en bästis och några andra vänner tidigare, men i den åldern blev jag i perioder mycket ensam när vänskaper tog slut. Har haft det bra ändå under uppväxten, skaffade ett långvarigt förhållande för att mina vänner också gjorde så. Det fungerade inte så bra men vi höll ändå fast vid varandra länge.

Har dock aldrig haft längtan efter ett förhållande eller barn, däremot upplever jag att just familelivet är själva målet för många omkring mig, till skillnad från vad jag själv längtar efter.

Har alltid önskat mig 6 riktigt djupa och nära vänskaper där alla är lika goda vänner. En grupp med vuxna individer som kan kännas som en familj och som kan vara livet ut, där vi gör resor och hittar på fysiska och intellektuella aktiviteter tillsammans. Men det kommer förmodligen inte gå att skapa då jag själv jag vara mycket skygg beroende på vem jag möter, och ofta vill ty mig bara till en eller ett par vänner.

Är medveten om att det kan vara mycket svårt att finna den sorts gemenskapen jag söker, men tänker att det måste åtminstone gå att finna en eller två personer i hela den här världen som man kan klicka lite bättre med.

Just att inte hitta någon vänskapsrelation som verkar klicka med mig på ett djupare plan, eller som jag inte verkar klicka med – den känslan av ensamhet äter upp mig. Min egen släkt och familj, vilka alltid har varit viktiga för mig, verkar inte vara så kontaktsökande inom släktskapet. Vi har ingen bra sammanhållning så som den som jag söker. Och utanför släkten är det ännu svårare att hitta någon att känna sig “hemma” med. Detta skapar otrolig ångest, sorg och stress i mig. Vill inte hamna i en kris eller depression igen såsom jag gjorde efter separationen. Ingenting har varit sig likt efter det. Är verkligen villig att förstå vad det är jag kan göra för att förbättra mina sociala band och skapa goda nya bekantskaper.

Är det någon som har upplevt liknande?

Eller någon som har tips på hur man kan förstå sig själv och andra bättre, i syfte att skapa djup och stark gemenskap?

Sköt om er,

31 år, Mariehamn (Nära till Stockholm) och Göteborg.

Anonym skrev:

Hej Indigo Noritu, Jag sitter i samma sits, och kan relatera till hur du har det. Släkt långt bort, inga vänner. Vi män är generellt sett dåliga på att underhålla våra relationer över tid, och det hjälper ju inte heller när man har flyttat runt en del, studerat och arbetat på andra orter än den man nu bor på. Du är inte ensam. Vi är många som sitter i den sitsen. Så jag har en fråga. Inte bara till dig, utan till alla här. Om du skulle hitta en grupp med likasinnade människor på din hemort – antigen ensamma, eller med delade intressen eller liknande – skulle du vara villig att själv initiera kontakt med dessa? Anledningen till frågan är att jag funderar på en lösning på problemet. Hur träffar man nya människor när man är vuxen?

 

Hej!

Ja skulle det finnas en sådan grupp så är det inte helt omöjligt att jsg eventuellt skulle ta mig dit någon gång. Vet ju också att en väg ur ensamheten är ju att gå en kurs tex. Jag har aldrig tex buggat men kanske kanske jag tar mod till mig och provst under hösten..

Annat sätt att känna sig delaktig kan ju vara att voluntärarbete åt kyrkan/myrorna för på så sätt komma ut och lära känna folk

Sköt om er… hör gärna av et

 

Anonym skrev:

Hej, bra initiativ! Har sedan tidiga tonåren smått oroat mig för att känna mig ensam och att bli ensam som vuxen. Hade alltid en bästis och några andra vänner tidigare, men i den åldern blev jag i perioder mycket ensam när vänskaper tog slut. Har haft det bra ändå under uppväxten, skaffade ett långvarigt förhållande för att mina vänner också gjorde så. Det fungerade inte så bra men vi höll ändå fast vid varandra länge. Har dock aldrig haft längtan efter ett förhållande eller barn, däremot upplever jag att just familelivet är själva målet för många omkring mig, till skillnad från vad jag själv längtar efter. Har alltid önskat mig 6 riktigt djupa och nära vänskaper där alla är lika goda vänner. En grupp med vuxna individer som kan kännas som en familj och som kan vara livet ut, där vi gör resor och hittar på fysiska och intellektuella aktiviteter tillsammans. Men det kommer förmodligen inte gå att skapa då jag själv jag vara mycket skygg beroende på vem jag möter, och ofta vill ty mig bara till en eller ett par vänner. Är medveten om att det kan vara mycket svårt att finna den sorts gemenskapen jag söker, men tänker att det måste åtminstone gå att finna en eller två personer i hela den här världen som man kan klicka lite bättre med. Just att inte hitta någon vänskapsrelation som verkar klicka med mig på ett djupare plan, eller som jag inte verkar klicka med – den känslan av ensamhet äter upp mig. Min egen släkt och familj, vilka alltid har varit viktiga för mig, verkar inte vara så kontaktsökande inom släktskapet. Vi har ingen bra sammanhållning så som den som jag söker. Och utanför släkten är det ännu svårare att hitta någon att känna sig ”hemma” med. Detta skapar otrolig ångest, sorg och stress i mig. Vill inte hamna i en kris eller depression igen såsom jag gjorde efter separationen. Ingenting har varit sig likt efter det. Är verkligen villig att förstå vad det är jag kan göra för att förbättra mina sociala band och skapa goda nya bekantskaper. Är det någon som har upplevt liknande? Eller någon som har tips på hur man kan förstå sig själv och andra bättre, i syfte att skapa djup och stark gemenskap? Sköt om er, 31 år, Mariehamn (Nära till Stockholm) och Göteborg.

Hej,

känner igen mig i det där du beskriver, och det som många nämnt här i tråden. Att man vill ha nära vänner/relationer och tröttnat på det “ytliga” samhälle vi lever i… Jag är själv 19, snart 20 och har väl haft sociala medier och sånt i kanske 7 år i alla fall. Det påverkar en faktiskt väldigt mycket. Man lär sig att jämföra sig med andra konstant och att aldrig riktigt känna sig nöjd eller bekväm med sig själv eller sitt liv.

Har aldrig haft särskilt bra förutsättningar att skaffa vänner. Vi flyttade runt från stad till stad när jag var liten. Längsta emellan dem var typ halva Sverige, utan nån som helst anknytning till platsen förutom att min mamma skulle gå en kortare kurs. Det har lett till att vi fått bryta upp ett antal gånger samt att jag känt mig osäker på varje nytt ställe och aldrig känt lika många som alla andra på en och samma plats eller haft släktingar i närheten.

Mina föräldrar har blivit ensamma, aldrig riktigt lärt känna någon oavsett vilken plats vi kommit till. Min pappa var väldigt folkskygg/ville ha familjen samlad för sig själv och ansåg oftast andra/utifrån kommande som ett hot mot familjen som inte skulle få “komma in och förstöra”, varför vet jag inte.. (idag är dem dock skilda) Han blev obekväm och missnöjd när mamma tog hem nån väninna som hon inte sett på kanske 7 år, som åkt flera flera mil för att komma och hälsa på. Det ledde till att det sällan togs hem kompisar/andra människor som kunde komma innanför de fyra väggarna.

Blev också väldigt mobbad/utanför som liten. Hade några vänner jag var med men när jag kom ifrån barnåldern tog allt fler avstånd från mig. Mina föräldrar var arbetslösa, pappa envisades med sitt företag som inte gick bra (han gjorde allt själv, inga anställda osv) och ville inte ta ett vanligt jobb. Mamma var sjuk och kunde inte ta något arbete. Man blir väldigt isolerad, särskilt som vi alltid flyttat till småstäder (fråga mig inte varför…). Fick alltid stå till svars inför alla klasskompisar varför det var som det var, varför mina föräldrar inte jobbade och vart jag var ifrån, varför jag inte bott där hela mitt liv osv.

Haft en ganska tragisk uppväxt med föräldrar som är trasiga själva och kommer från tuffa uppväxtförhållande med föräldrar som dött tidigt, sjukdom, fosterhem osv. Sett mina föräldrar djupt nedstämda och deprimerade över livet så många ggr att jag inte kan räkna dem. samt stora bråk hemma där allt var på liv eller död…

Det är hemskt för jag vill verkligen ta mig vidare från mina minnen men jag har som ärr från det fortfarande. Jag har en stark känsla av att varje person jag möter inte tycker om mig/att det är något fel på mig. Har väldigt svårt att ta kontakt med nya människor och är alltid rädd att få ett nej eller bli “dissad”. Det är så svårt för jag har blivit antagen till en skola nu i höst men jag känner att jag inte vet om jag kommer klara av det. Mina minnen har liksom satt sig i kroppen på något sätt. Sen känns det ofta som att nåt är fel på mig, har gjort en neuropsykiatrisk utredning för ca 1,5 år sen men dem kom inte fram till någon full diagnos.

Min psykolog som jag går till nu säger dock att han tror att jag inte har någon diagnos, men att det som jag varit med om satt stora spår.. Asså jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Det är så svårt det här. Känns asjobbigt att ens skriva det här inlägget. Pratar inte med någon nästan om detta…

Anonym skrev:

Hej, känner igen mig i det där du beskriver, och det som många nämnt här i tråden. Att man vill ha nära vänner/relationer och tröttnat på det ”ytliga” samhälle vi lever i… Jag är själv 19, snart 20 och har väl haft sociala medier och sånt i kanske 7 år i alla fall. Det påverkar en faktiskt väldigt mycket. Man lär sig att jämföra sig med andra konstant och att aldrig riktigt känna sig nöjd eller bekväm med sig själv eller sitt liv. Har aldrig haft särskilt bra förutsättningar att skaffa vänner. Vi flyttade runt från stad till stad när jag var liten. Längsta emellan dem var typ halva Sverige, utan nån som helst anknytning till platsen förutom att min mamma skulle gå en kortare kurs. Det har lett till att vi fått bryta upp ett antal gånger samt att jag känt mig osäker på varje nytt ställe och aldrig känt lika många som alla andra på en och samma plats eller haft släktingar i närheten. Mina föräldrar har blivit ensamma, aldrig riktigt lärt känna någon oavsett vilken plats vi kommit till. Min pappa var väldigt folkskygg/ville ha familjen samlad för sig själv och ansåg oftast andra/utifrån kommande som ett hot mot familjen som inte skulle få ”komma in och förstöra”, varför vet jag inte.. (idag är dem dock skilda) Han blev obekväm och missnöjd när mamma tog hem nån väninna som hon inte sett på kanske 7 år, som åkt flera flera mil för att komma och hälsa på. Det ledde till att det sällan togs hem kompisar/andra människor som kunde komma innanför de fyra väggarna. Blev också väldigt mobbad/utanför som liten. Hade några vänner jag var med men när jag kom ifrån barnåldern tog allt fler avstånd från mig. Mina föräldrar var arbetslösa, pappa envisades med sitt företag som inte gick bra (han gjorde allt själv, inga anställda osv) och ville inte ta ett vanligt jobb. Mamma var sjuk och kunde inte ta något arbete. Man blir väldigt isolerad, särskilt som vi alltid flyttat till småstäder (fråga mig inte varför…). Fick alltid stå till svars inför alla klasskompisar varför det var som det var, varför mina föräldrar inte jobbade och vart jag var ifrån, varför jag inte bott där hela mitt liv osv. Haft en ganska tragisk uppväxt med föräldrar som är trasiga själva och kommer från tuffa uppväxtförhållande med föräldrar som dött tidigt, sjukdom, fosterhem osv. Sett mina föräldrar djupt nedstämda och deprimerade över livet så många ggr att jag inte kan räkna dem. samt stora bråk hemma där allt var på liv eller död… Det är hemskt för jag vill verkligen ta mig vidare från mina minnen men jag har som ärr från det fortfarande. Jag har en stark känsla av att varje person jag möter inte tycker om mig/att det är något fel på mig. Har väldigt svårt att ta kontakt med nya människor och är alltid rädd att få ett nej eller bli ”dissad”. Det är så svårt för jag har blivit antagen till en skola nu i höst men jag känner att jag inte vet om jag kommer klara av det. Mina minnen har liksom satt sig i kroppen på något sätt. Sen känns det ofta som att nåt är fel på mig, har gjort en neuropsykiatrisk utredning för ca 1,5 år sen men dem kom inte fram till någon full diagnos. Min psykolog som jag går till nu säger dock att han tror att jag inte har någon diagnos, men att det som jag varit med om satt stora spår.. Asså jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Det är så svårt det här. Känns asjobbigt att ens skriva det här inlägget. Pratar inte med någon nästan om detta…

 

Hej,

Jag är verkligen ledsen för dig att du känner så. Din text tog i mig och jag känner också igen mig så mycket av vad du skriver att du upplever och har upplevt i livet. Även om inte min uppväxt har varit riktigt som din, så har jag och har även haft tidigare en känsla av att mina föräldrar på något har känt sig ensamma. Jag skriver inte så långt, för att det finns massor som jag upplever men inte är helt säker på. Själv har både jag och min bror känt oss utanför, ensamma och på gränsen till att inte vilja leva längre. Den känslan av meningslöshet är hemsk och skapar extrem ångest hos mig. Försöker hålla mig över ytan och se allt som är meningsfullt. Men det blir extra svårt i perioder när man inte kan “connecta” så bra med någon. Kan på ett sätt känna igen mig i din pappa. Men tänk hur stark hans rädsla för det okända har varit! Tänk bara. Det låter oerhört jobbigt med sociala kontakter för honom. Jag förstår att ni alla har blivit påverkade. Jag hoppas att du finner väger att ta dig dit du vill, men jag tror aldrig att man helt kan glömma vad man gått igenom. Däremot är min stora förundran och inspiration koncentrationslägerfångarna. Hur de lyckats ta sig igenom det värsta tänkbara, och ofta utan anhöriga kvar. Ändå ser många meningen i att leva och göra bra saker, med hoppet kvar.

 

Ett online forum som är gratis som jag har stött på som jag vill tipsa dig om är 7Cups. Det har både lyssnare och chattgrupper för olika bekymmer som man vill prata om. De har en boot som också lyssnar och ställer frågor för att du ska kunna reda ut dina tankar och känslor. De har också egna utvecklingssteg som du kan följa och jobba på. Samt en betaltjänst för riktiga terapeuter. Man kan läsa om gratislyssnarnas och betalterapeutermnas omdömen som andra hjälpsökande skrivit.

 

Hoppas att du uppnår vad du söker.

Många varma kramar och stort lycka till!

 

Ni kanske också känner att tiden rinner ut med alla krav om villa,vovve,barn,och fru ? Därför man överkompenserar med jobb äventyr.. Men man får akta sig så man inte bränner ut sin livslånga..

Dock har ni fördelen att ni är unga. Finns gott om tid för er 🙂 Men det gäller att hitta något man älskar och stanna upp för medetiva stunder.

Carpe diem är svårare än man kan tro,men ack så viktigt. Magkänsla säger mer än vad man tror också. Det kunde varit värre är mitt motto/Vänd negativa saker till positiva. Låt tankarna komma fram och var inte rädd för dom, för då blir de kraftigare.

Hoppas det var till hjälp 🙂

Anonym skrev:

Jag har gått i samma tankebanor i flera år, så det är mer än välkommet att du för detta på tal. Jag önskar så att det fanns en plats där man slapp vara ensam och kunde få träffa andra människor som förstod och delade med sig av sina erfarenheter. Ung man, Landskrona. 28

 

Hej!

Tog mig mod att skriva här, ensamheten äter upp mig,suicide tankar varje dag,det gör ont att andas hjärtat slår så snabbt och har ingen vid min sida, har gått igenom ett helvetet i mitt liv,har blivit sönderslagen från barndomen tills vuxenliv

Jag Norrköping