Grupp för ensamma

Ja, skapade nyss kontot då jag lidit av depression i olika skalor, från ganska lugn till väldigt djup depression i 4 år nu… har aldrig tagit mig i kragen och förändrat det!

Men efter jag såg nån reklam från denna sidan och att det snart är dags att komma ut i vuxenlivet (är 19 år) är det bäst att bryta denna onda cirkel.

Kommer inte ihåg hur lång tid jag känt mig ganska ensam, men det är ett ganska långt tag. Har många kompisar men känns som dem är borta väldigt mycket när jag väl behöver dem, de har hittat tjejer och typ gått vidare. Vill oxå få bekräftelse från det andra könet, men känns ganska hopplöst, därför fortsätter man göra de saker som kan anses larviga för många – det går bra ett tag till, sen får vi se vad som händer.. (sorry för rörig text, felstavningar etc… skriver på telefonen)

Är från Kronobergs län, 19 år

Är dubbelt så gammal som du,och våra problem kommer och går..Du har dock många år på dig. Så länge man lever så lär man sig. Gäller att gilla läget. När man är avslappnad och gör sitt bästa,så är det så.

 

Ser att det är längesen som någon skrev här.. Lite tråkigt. Hoppas att allt löst sig för er, i alla fall ensamheten.

Känner mig också ensam, när jag fick barn för snart 5 år sedan så försvann alla mina vänner. Jag satt fast med en idiot till pojkvän, vi gick dock ifrån varandra förra året och jag träffade en ny kille som behandlar mig mycket bättre.

Men inte ens det tog bort känslan av ensamhet, för att jag har ingen att prata med, igen som bryr sig, ingen som vill lyssna eller ens försöka förstå.

Min son är för liten, min pojkvän blir obekväm när man har så djupa samtal och min mamma har själv problem.

/ 23-årig tjej från Lund.

 

Anonym skrev:

Ser att det är längesen som någon skrev här.. Lite tråkigt. Hoppas att allt löst sig för er, i alla fall ensamheten. Känner mig också ensam, när jag fick barn för snart 5 år sedan så försvann alla mina vänner. Jag satt fast med en idiot till pojkvän, vi gick dock ifrån varandra förra året och jag träffade en ny kille som behandlar mig mycket bättre. Men inte ens det tog bort känslan av ensamhet, för att jag har ingen att prata med, igen som bryr sig, ingen som vill lyssna eller ens försöka förstå. Min son är för liten, min pojkvän blir obekväm när man har så djupa samtal och min mamma har själv problem. / 23-årig tjej från Lund.

 

Verkar inte vara helt ovanligt att man känner att man kommer ifrån vänner när man får barn. Speciellt inte om man är lite yngre när man blir förälder. Så jag förstår att man kan känna sig isolerad och utan umgänge man varit van vid. Och tyvärr är det inte heller ovanligt att en partner ”stänger av” om man pratar om för obekväma saker, ämnen, hur man mår. Utan helst vill att man bara ska vara som vanligt. Och liksom obekvämt styr bort samtalet till nåt annat. Och tyvärr kan det ju göra att man känner att det man behöver, det man behöver prata om inte är legitimt. Och så känner man sig ensam i det som följd. Jag förstår verkligen det.

40 + Uppsala

Hej.

Har kännt mig ensam med problematik i ångesten från och till sen jag var 4-5 år gammal utan att veta det förens för 6 år sedan (jag är 27) så allt mam bär på sitter väldigt djupt och man saknar någon vän att prata med och hjälpa varann.

Jonte 27

• Detta svar redigerades för 5 år sedan av en moderator.

Anonym skrev:

Hej. Har kännt mig ensam med problematik i ångesten från och till sen jag var 4-5 år gammal utan att veta det förens för 6 år sedan (jag är 27) så allt mam bär på sitter väldigt djupt och man saknar någon vän att prata med och hjälpa varann. Jonte 27

 

Inte lätt när det fortfarande är ett stigma med psykiska problem…Ha en ok midsommar i alla fall.

Tack! Det värmer! Det har tyvärr gått så långt att delar av kroppen har börjat krångla så som mage och tarmar :/

Tänk vad olika allas liv kan vara, Från dem som förlorat sina vänner pga att dem skaffat barn och till dem som förlorat sina vänner för att dem inte har skaffat barn.

Själv har jag inga barn och det känns som jag hela tiden står utanför det “verkliga” livet och tittar på när alla andra skaffar pojkvän, hus, barn och hund . Det är visserligen viktigt att tänka på att allt inte är guld och gröna skogar för att man har en partner men jag själv hatar ensamheten och längtar till att få dela mitt liv med någon jag tycker om.

Det var dock inte så här jag hade tänkt mig mitt liv, som nu består utav väldigt ensamma dagar pga fibromyalgi som gör att jag inte klarar att ha ett jobb på mer är 25 procent, men har fastnat mellan stolarna för vem vill anställa någon på 25 procent.

Jag har inte fått några arbetskamrater jag har inga barndomskompisar då jag flyttade till en ny stad. Mina två senaste förhållanden har varit destruktiva och jag vill bara hitta en “normal” kille.

Jag har alltid varit skötsam och gjort rätt för mig osv men vad har det gett mig i livet? just nu tar jag varje chans att komma utanför lägenhetens alla väggar och försöker vara hemma så lite som möjligt, det är kvällarna som är värst. Att komma hem till ensamheten. Jag har kommit till en punkt i livet att jag känner att det spelar ingen roll längre, jag har de senaste veckorna brukat hasch och jag är 30 år och inte använt droger under hela mitt liv innan. Känns jävligt bra, not.

Jag tycker synd om alla er där ute som sitter ensamma!  kanske kan vi mötas här på nätet och minska våran känsla utav ensamhet.

 

 

Anonym skrev:

Tänk vad olika allas liv kan vara, Från dem som förlorat sina vänner pga att dem skaffat barn och till dem som förlorat sina vänner för att dem inte har skaffat barn. Själv har jag inga barn och det känns som jag hela tiden står utanför det ”verkliga” livet och tittar på när alla andra skaffar pojkvän, hus, barn och hund . Det är visserligen viktigt att tänka på att allt inte är guld och gröna skogar för att man har en partner men jag själv hatar ensamheten och längtar till att få dela mitt liv med någon jag tycker om. Det var dock inte så här jag hade tänkt mig mitt liv, som nu består utav väldigt ensamma dagar pga fibromyalgi som gör att jag inte klarar att ha ett jobb på mer är 25 procent, men har fastnat mellan stolarna för vem vill anställa någon på 25 procent. Jag har inte fått några arbetskamrater jag har inga barndomskompisar då jag flyttade till en ny stad. Mina två senaste förhållanden har varit destruktiva och jag vill bara hitta en ”normal” kille. Jag har alltid varit skötsam och gjort rätt för mig osv men vad har det gett mig i livet? just nu tar jag varje chans att komma utanför lägenhetens alla väggar och försöker vara hemma så lite som möjligt, det är kvällarna som är värst. Att komma hem till ensamheten. Jag har kommit till en punkt i livet att jag känner att det spelar ingen roll längre, jag har de senaste veckorna brukat hasch och jag är 30 år och inte använt droger under hela mitt liv innan. Känns jävligt bra, not. Jag tycker synd om alla er där ute som sitter ensamma! kanske kan vi mötas här på nätet och minska våran känsla utav ensamhet.

Hej! Femtiosexårig snubbe här.

Det är inte konstigt att en såpass ung kvinna som du känner sig vilsen och hopplös, när så många i din närhet bildar nya familjer. Och att drabbas av en så märklig åkomma som fibromyalgi, är vad jag förstår något väldigt stort att tampas/brottas med. Du har det tufft just nu! Glöm bara inte av att chansen att finna främst en kille framöver, som du gillar, fortfarande finns. Den chansen försvinner inte. Han finns därute, det gäller bara att hitta honom. Försök sen att få koll på vad de dåliga sakerna som varit i dina tidigare förhållanden berodde på, och om de skulle kunna upprepas med nya intressanta killar du möter. Finns det tendenser, eller liknande tendenser, så fråga dig själv om det kanske är så att det skulle vara bättre att vänta tills nästa kille dyker upp.

Sen under tiden du väntar på “killen”, försök att skapa dig drömmen i huvudet om ett “framtida jag, med lugn och ro inuti”. Försök också att liksom pynta drömmen med saker du har “lust” att göra, och vackra saker. Börja sen med att ta små, små, mycket små steg mot drömmen, genom småförändringar som du vet om att de gör dig gott. Varje litet steg framåt är värdefullt. Och bry dig inte om om det ibland blir två steg tillbaka, vänta istället ett litet tag och ta ett framåt igen och tänk på vart du är på väg (mot drömmen). Till slut blir stegen framåt fler än de bakåt, och till slut kommer du att ana målet där framme.

Sen, rökat (haschet), se för tusan till att det inte får fotfäste i dig! Försök så ofta du kan att inte falla till föga. Speciellt de gånger då trycket inom dig inte är på max, då du har störst chans att lyckas. Om det bara är så att du skjuter upp det hela en timme, till att börja med, så är det bra. Och varje gång du lyckas, sträck på dig, bli stolt över dig själv. Förstå också att varje gång är flera stora steg mot “drömmen”.

Tack för att du svarade!  och tack för alla peppande ord!

Jag skulle väl beskriva mig som en ganska stark kvinna egentligen och allt det du talar om med små drömmar i taget osv är helt rätt! Jag har börjat om många gånger och haft flera drömmar men pga min huvudvärk har jag fått ge upp dem.  Jag fyller faktiskt 32 men skämdes lite för att säga det när jag är så dum i huvudet och har vänt mig till droger i den åldern. Borde veta bättre. Jag har alltid lyckats ta mig upp på benen igen men denna gången verkar det väldigt svårt. Jag blev utförsäkrad på min 30 årsdag och har kämpat mot försäkringskassan sedan dess och hamnat mellan stolarna. Det plus alla som får barn, gifter sig, har vänner och åker på festivaler och allt man ser på internet har faktiskt knäckt mig denna gången. Att röka gör det lättare att stå ut ensamheten hela dagarna och kvällarna. Det gör det inte lika outhärdligt och jag tänker inte på att jag är ensam. Jag känner dessutom att jag har inget att förlora, ja mig själv då.  Men jag gör ju ingen nytta i samhället precis. Jag är faktiskt inte alltid såhär nere, känner att jag vill poängtera det.  Jag tar mig ut på dagarna till och från, jag har en syster och en kompis men båda har barn och familj.  Jag försöker ofta vara glad och visar inte att jag  är ledsen, det kommer när jag kommer hem.  Jag har suttit själv hela helgen, skit kul , scrollat igenom  instagram tusen grr och sett hur folk grillar, badar med sina barn eller festar med sina kompisgäng, jag erkänner jag är avendsjuk, jag vill också ha det så. Men det är helt enkelt skit svårt att lära känna nya människor.  och just nu är rökat min “räddning” jag vill dock verkligen inte fastna i det! jag är smart nog att fatta att det inte är bra. Men samtidigt vad har det för betydelse jag har ju inget liv direkt ändå för tillfället. Visst det är inte kört att träffa någon ny kille, men jag hatar tinder och det kommer ju inte precis någon att knackar på dörren, sen känner jag mig så sönder just nu att jag inte vet hur jag ska presentera mig själv för en ny kille, liksom hej jag har inget jobb röker hasch och går på soc och kronisk spänningshuvudvärk typ, wohoo vilket kap. jaja det är väl bara att bita ihop och försöka ta sig upp för ännu en uppförsbacke. Man är ju inte ensam, tragiskt nog, det verkar vara många som mår dåligt i vårat avlånga land, och många som är ensamma. frågan är hur man ska lösa det! kärlek till er alla här inne!

Anonym skrev:

Tack för att du svarade! och tack för alla peppande ord! Jag skulle väl beskriva mig som en ganska stark kvinna egentligen och allt det du talar om med små drömmar i taget osv är helt rätt! Jag har börjat om många gånger och haft flera drömmar men pga min huvudvärk har jag fått ge upp dem. Jag fyller faktiskt 32 men skämdes lite för att säga det när jag är så dum i huvudet och har vänt mig till droger i den åldern. Borde veta bättre. Jag har alltid lyckats ta mig upp på benen igen men denna gången verkar det väldigt svårt. Jag blev utförsäkrad på min 30 årsdag och har kämpat mot försäkringskassan sedan dess och hamnat mellan stolarna. Det plus alla som får barn, gifter sig, har vänner och åker på festivaler och allt man ser på internet har faktiskt knäckt mig denna gången. Att röka gör det lättare att stå ut ensamheten hela dagarna och kvällarna. Det gör det inte lika outhärdligt och jag tänker inte på att jag är ensam. Jag känner dessutom att jag har inget att förlora, ja mig själv då. Men jag gör ju ingen nytta i samhället precis. Jag är faktiskt inte alltid såhär nere, känner att jag vill poängtera det. Jag tar mig ut på dagarna till och från, jag har en syster och en kompis men båda har barn och familj. Jag försöker ofta vara glad och visar inte att jag är ledsen, det kommer när jag kommer hem. Jag har suttit själv hela helgen, skit kul , scrollat igenom instagram tusen grr och sett hur folk grillar, badar med sina barn eller festar med sina kompisgäng, jag erkänner jag är avendsjuk, jag vill också ha det så. Men det är helt enkelt skit svårt att lära känna nya människor. och just nu är rökat min ”räddning” jag vill dock verkligen inte fastna i det! jag är smart nog att fatta att det inte är bra. Men samtidigt vad har det för betydelse jag har ju inget liv direkt ändå för tillfället. Visst det är inte kört att träffa någon ny kille, men jag hatar tinder och det kommer ju inte precis någon att knackar på dörren, sen känner jag mig så sönder just nu att jag inte vet hur jag ska presentera mig själv för en ny kille, liksom hej jag har inget jobb röker hasch och går på soc och kronisk spänningshuvudvärk typ, wohoo vilket kap. jaja det är väl bara att bita ihop och försöka ta sig upp för ännu en uppförsbacke. Man är ju inte ensam, tragiskt nog, det verkar vara många som mår dåligt i vårat avlånga land, och många som är ensamma. frågan är hur man ska lösa det! kärlek till er alla här inne!

Hej! Jag känner igen mig i mycket av det du skriver och framför allt avundsjukan som uppstår när man ser hur “bra” andra mår och att en själv sitter och bara ser på och tänker att “det där är ju inte på riktigt… hur kan de må så bra och jag såhär?! Det är inget som går att uppnå…”

Min självdesktruktiva del är att jag käkar mycket socker för att få de där sockerkickarna och att glömma mig själv i dator spel o dylikt istället för att tackla problemen headon (som jag igentligen är livrädd för)

Du har en djup självbild och verkar kunna massor om dig själv vilket är en riktig styrka och ett stort framsteg i rätt riktning (som tidigare sagt) små steg är det viktigaste

 

(De på psyk berömde mig för min självinsikt och hur mycket jag igentligen kunde mot min panikångest och sa i form typ “du har ju kommit över halvvägs!” Och jag bara “Va?! Vad säger du?!” Sen förklarade hon det där med djup etc och sen dess känner jag mig mycket bättre:) tror det är exakt samma med dig! 🙂 )

Mvh

J

(Ursäkts för mina meningar har dyslexi så stora problem med menings uppbyggnad)

Ps. En tjej med sån självinsikt är ett kap:)

Anonym skrev:

Är det någon som har appen Messenger eller kik? Hur mår sthlm och Gbg? Orolig för er tystnad ..

Sthlm mår väldigt illa. Det blir bara till synes glättigare och glättigare fast det är stumt och väldigt oempatiskt. Ingen vill veta hur man mår eller har det. Att prata självmord … då blir man eller jag utfrusen, samtidigt som det finns både pengar och enorm omtanke om folk man inte känner. Jag har det svårt. Vill inte ta livet av mig men vill inte existera … Vad gör man då ? Har inga människor i mitt liv, aldrig haft. Inget supportsystem. Är sjukpensionär efter en olycka som nästan tog mitt liv. Det är fruktansvärt. Sommaren är väldigt svår att vara ensam på och midsommar – som bara handlar om vänner och ibland föräldrar. Sthlm har förändrats väldigt fort, blivit så hårt och kallt. Bara bry sig om sig själv. Verkligen som “sköt dig själv och skit i andra”. Jag är en kvinna i varierande åldrar. Betyder att de åldrar jag av olika anledningar inte kunde göra då finns kvar i mig. Så jag är allt mellan 12/13 – 123 år gammal 😉

Mitt minne är väldigt dåligt efter olyckan så jag har inte en aning om vilket namn jag valde här … Jag kallar mig Anna så länge.