Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Overklighetskänslor/Dissociation/Derealisation

Overklighetskänslor/Dissociation/Derealisation

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 31 totalt)
30
  • Avatar

    Jag antog det, men ville ändå kolla – såkart dyrare, men å andra sidan lättare att få tid hos den psykologen då. Jag har fått intrycket att det offentliga redan har gjort sitt bästa på den fronten, tyvärr. Ja, precis, och då förstår jag också ännu bättre vad du menar med att det känns lite tvivelaktigt att ta medicin då – det hade verkligen varit värdelöst. Den gången jag tog neuroleptika var jag helt väck och hade så mycket yrsel att jag knappt kunde blunda, kändes väldigt svårt att ta in att det skulle vara en välgörande medicin. Dissociation känns lite som att psyket försöker skydda sig men skadar sig, lite som att immunförsvaret skulle börja ta död på kroppens egna celler också. Eller trålfiske. Lite resultat men mycket skada också. När du uttrycker det så, låter det faktiskt inte så orimligt att det skulle kunna vara fallet. Jag tror att jag har sett på dissociation som en chock-reaktion på en chock-händelse. Men t ex för mig började det med att jag bara hade derealisation i samband med kraftig ångest, och sedan flöt det ihop till att bli derealisation hela tiden. Kanske kunde mitt psyke hantera det jobbiga från tonåren, men när det blev livskris i tjugoårsåldern så kickade derealisationen in. Oavsett om det stämmer eller inte känns det iaf bra att ha en möjlig förklaringsmodell. Och i efterhand så är det väldigt sannolikt att så många år av självskadebeteende (utan att kunna prata om det med någon på grund av skammen jag kände), utan att ens förstå vad det var jag gjorde, får konsekvenser. Tack för dina ord, jag ska fundera på något sätt för oss att utbyta psykologtips utan att sluta vara anonyma. Nu ska jag börja röra mig mot sängen. Hoppas att du får sova inatt och att det kommer bli bättre för dig framöver.

    Jag tror tyvärr att du har rätt! Jag hoppas att du hittar någon som kan hjälpa dig.

    Ja, javisst. Det är nästan som en autoimmun sjukdom på det sättet, fast kanske inte riktigt, egentligen. Dissociationen tjänade ett gott syfte, men när det hakar upp sig gör den mer illa än nytta. En autoimmun sjukdom gör bara illa, vad jag vet. För- och nackdelar, för- och nackdelar som med så mycket.

    Jag tycker att du har summerat det riktigt bra där. Det låter som ett helt rimligt sätt att se på det. Vad glad jag blir att det känns bra för dig. 😀

    Yes, you do that! Jag önskar desamma för dig.

    Hej!

    blev så glad när jag hittade den här tråden! Har sökt med ljus och lykta efter ett svar på vad jag lider av och hur jag kan bli av med det. Har varit inne på derealisation och är ganska säker på att det är just det.

    Har haft det sedan årskiftet 13/14 och har sökt hjälp för det. Men det är ingen som förstår vad det är jag har och hur de kan hjälpa mig.

    Jag fick diagnosen utmattningsdepression och åt antidepressiva ett år. Kände inte att de hjälpte mig så slutade. Är stresskänslig och mina symptom blir värre vid stress. Lider också av ångest men den är hanterbar.

    Har lärt mig att leva med mitt tillstånd men min största önskan är att bli ”normal” igen och uppleva verkligheten verklig.

    Så min fråga till er: vad har hjälpt er? Har ni blivit bättre sen den här tråden startades och vad har ni för tips?

     

    Trådstartaren

    Hej! blev så glad när jag hittade den här tråden! Har sökt med ljus och lykta efter ett svar på vad jag lider av och hur jag kan bli av med det. Har varit inne på derealisation och är ganska säker på att det är just det. Har haft det sedan årskiftet 13/14 och har sökt hjälp för det. Men det är ingen som förstår vad det är jag har och hur de kan hjälpa mig. Jag fick diagnosen utmattningsdepression och åt antidepressiva ett år. Kände inte att de hjälpte mig så slutade. Är stresskänslig och mina symptom blir värre vid stress. Lider också av ångest men den är hanterbar. Har lärt mig att leva med mitt tillstånd men min största önskan är att bli ”normal” igen och uppleva verkligheten verklig. Så min fråga till er: vad har hjälpt er? Har ni blivit bättre sen den här tråden startades och vad har ni för tips?

    Hej! blev så glad när jag hittade den här tråden! Har sökt med ljus och lykta efter ett svar på vad jag lider av och hur jag kan bli av med det. Har varit inne på derealisation och är ganska säker på att det är just det. Har haft det sedan årskiftet 13/14 och har sökt hjälp för det. Men det är ingen som förstår vad det är jag har och hur de kan hjälpa mig. Jag fick diagnosen utmattningsdepression och åt antidepressiva ett år. Kände inte att de hjälpte mig så slutade. Är stresskänslig och mina symptom blir värre vid stress. Lider också av ångest men den är hanterbar. Har lärt mig att leva med mitt tillstånd men min största önskan är att bli ”normal” igen och uppleva verkligheten verklig. Så min fråga till er: vad har hjälpt er? Har ni blivit bättre sen den här tråden startades och vad har ni för tips?

     

    Hej,

     

    Vad bra att du hittade tråden! Dissociation kan väldigt jobbigt, och dessutom väldigt svårt att förstå och ännu svårare att förklara för någon annan.

     

    För det första så vill jag understryka att det är väldigt individuellt, både hur upplevelsen av dissociation är, vad orsaken är och vad som hjälper. Det kan ta tid att prova sig fram innan en hittar något som hjälper, tyvärr behövs ofta tålamod i den processen.

     

    Det är svårt att ge några generella råd eftersom det kan skilja sig så mycket från person till person, men i mitt fall har dissociationen pågått länge (ungefär tre år) och det blev lättare att leva med när jag började förhålla mig till den som att den aldrig kommer försvinna. Då slutade jag försöka få den att försvinna, och då stör den inte lika mycket. Det låter kanske peppigt eller klyschigt, men det har varit en lång process som fortfarande får fram och tillbaka. Det är som en kronisk värk – begränsande, tar energi och är svårt för omgivningen att förstå. För mig så var valet mellan att leva med dissociation eller inte leva, och om jag står ut med den finns iallafall en chans att det kan bli bättre. För mig var det också en viss lättnad i att sluta försöka bli av med den.

     

    Men ibland är det väldigt jobbigt, och jag brukar tycka att det som ibland kallas för grounding tehniques” kan hjälpa. Till exempel kroppsscanning (det kan vara lite obehagligt i början eftersom det kan påminna en om hur frånvarande en känner sig, men jag tycker att det hjälper mer och mer), andningsövningar, men också att göra det lättare för andra delar av perceptionen. När jag har mycket dissociation kan det hjälpa att ha det är tänt så att jag ser tydligt, ha på mig glasögonen, ha det svalt så att jag inte blir dåsig, etc. Det är individuellt vad som fungerar.

    Hoppas att du hittar något som hjälper! Du är iallafall inte ensam om ditt problem, och det kanske iallafall är något.

    Hej! Ser att det är 1 år sedan denna tråd skrevs. Jag är glad att hitta detta inlägg, då jag i 40 år har overklighetskänslor och gått hos många kuratorer och även några psykologer ( ca 2) har inte hittat nån som jag upplevt har förstått riktigt vad jag känner och att dom inte vet vad riktigt vad overklighetskänslor är. Det är såååå fruktansvärt jobbigt med dessa, som jag har dagligen … vet ej vad jag ska ta mig till …

    Trådstartaren

    Hej,

    Det låter hemskt, det du beskriver. Det är ännu mer frustrerande att lida av något som omgivningen inte förstår, och som dessutom är så abstrakt som overklighetskänslor.

    Mitt (kanske lite tråkiga) råd är att börja kartlägga för dig själv vad som hjälper, även om det bara hjälper litegrann, och försöka att ägna dig åt det i den mån det går. Även fast det känns omöjligt så kan det gå att lära sig hantera overklighetskänslorna mer.

    Overklighetskänslor kan vara en del av ångest, så ångesthantering kan även hjälpa mot overklighetskänslor. Och som med ångest så är det något som ”hantera” i stor utsträckning innebär ”stå ut med,” även om det känns hemskt.

    Jag hoppas verkligen att det kommer att lätta för dig!

    Kontakta vården, eller någon stödlinje, om du behöver mer hjälp.

     

    Disassociation och overklighetskänslor, kanske med värmekänslor / efterföljande trötthet  är rätt vanligt för epilepsi, bipolär och epilepsi delar samma genetik bitvis enligt modern forskning. Jag får bara epileptiska attacker av rätt musik dock. Rätt musik med rätt volym, alltid varit ljudkänslig. Har några former av synestesi, adderar väll bara till overklighetskänslorna. :3

    Så för mig som bipolär och troligtvis epileptiker är disassociation så vanligt stt det är norm. Varit norm sen mina första manier i tonåren. Min kropp är ett fordon, min hjärna en dator. Vem som styr har varierat :3

     

    Hej, Är det någon mer som (utöver annan psykisk ohälsa) har ständiga overklighetskänslor (även känt som derealisation), alltså att en upplever sin verklighet lika (o)verklig som sina drömmar? Jag menar inte när en känner sig lite borta när en har ångest, är berusad eller liknande, utan ständigt. Jag har haft det så de senaste två åren, men har inte fått kontakt med någon (förutom en person på psykosmottagningen) som verkligen förstod vad jag menade. Det vore fab att prata med någon som upplevt något liknande, utbyta erfarenheter och kanske kunna hjälpa varandra med tips om hur en kan förklara det så att anhöriga och vårdpersonal förstår.

     

    Hej, måste bara kolla om denna tråd fortfarande är aktiv? Har precis hittat det här och sitter och gråter för jag har lidit av det du beskriver i två år nu, men ingen psykolog vet vad jag pratar om, och ingen förstår när jag beskriver. Det är så otroligt att hitta någon som känner samma, som bevisar att jag inte är galen. Skapade ett konto bara för att kunna skriva. Har du sedan du skrev inlägget känt av någon förändring, eller har du hittat någon hjälp?

    Hej, måste bara kolla om denna tråd fortfarande är aktiv? Har precis hittat det här och sitter och gråter för jag har lidit av det du beskriver i två år nu, men ingen psykolog vet vad jag pratar om, och ingen förstår när jag beskriver. Det är så otroligt att hitta någon som känner samma, som bevisar att jag inte är galen. Skapade ett konto bara för att kunna skriva. Har du sedan du skrev inlägget känt av någon förändring, eller har du hittat någon hjälp?

     

    Hej!

    Har inte varit inne här sen jag skrev i mars förra året. Känner igen din känsla av glädjen över att hitta andra med samma upplevelse. Det är verkligen en lättnad!

    Jag har till stor del blivit tillfreds med mina overklighetskänslor och försöker använda dom som något positivt. Min största önskan är fortfarande att de försvinner, men jag vet inte när eller om så då har jag mått bäst genom att bli tillfreds med dom.

    Bäst mår jag när jag har rutiner, tränar regelbundet och håller nere stressnivåerna. Försöka uppskatta här och nu. Inte planera långt i förväg och känna att det är okej att det ibland inte blir som jag har tänkt. Då kan jag rent av känna mig lycklig och harmonisk. Och jag kan känna att overklighetskänslorna inte blir lika förekommande då. Det är inte lika ”blurrigt” eller hur jag ska uttrycka det. En lite mer nykterkänsla kanske det kan förklaras som.

     

    och jag tror att det är viktigt att komma ihåg att allas liv ser olika ut. Så det vi upplever behöver inte vara fel. Det är bara ett annat sätt att uppleva världen och sitt liv. Ett sätt som andra inte alls förstår då det är svårt att förklara. Och det är till viss trösta/stöttning att veta att vi är fler som upplever världen på detta sätt.

    Hoppas mina ord kan hjälpa dig lite och även påminna dig om att vi är fler som upplever det.

     

    Ta hand om dig!

     

     

    Hej! Plötsligt dök den här tråden upp som en skänk från ovan. Jag sitter och letar hjälp till min tolvåriga dotter som beskriver disasociation och som haft det konstant i tre år säger hon. Varken jag eller andra föräldern har förstått. Hon är annars ett rätt glatt och soligt barn, konstnärlig och med en stor fantadivärld (som hon säger att hon ”flyr” in i där blir ovetklighetskänslan mindre) snälla snälla ni vuxna med denna etfarenhet: HUR ska vi hjälpa vår dotter??? VEM ska vi kontakta??

    Den här tråden känns livsviktig just nu. Kan ni ge mig råd? Jag måste kunna hjälpa min älskade unge.

    mamman

    Hej! Plötsligt dök den här tråden upp som en skänk från ovan. Jag sitter och letar hjälp till min tolvåriga dotter som beskriver disasociation och som haft det konstant i tre år säger hon. Varken jag eller andra föräldern har förstått. Hon är annars ett rätt glatt och soligt barn, konstnärlig och med en stor fantadivärld (som hon säger att hon ”flyr” in i där blir ovetklighetskänslan mindre) snälla snälla ni vuxna med denna etfarenhet: HUR ska vi hjälpa vår dotter??? VEM ska vi kontakta?? Den här tråden känns livsviktig just nu. Kan ni ge mig råd? Jag måste kunna hjälpa min älskade unge. mamman

    Hej,

    Jag har i skrivande stund lidit av kronisk derealisation i 6 år och 3 månader, och jag studerar även socialpsykiatri på universitetet så kanske jag kan vara till lite hjälp.

    Börja med att söka hos vanlig vårdcentral, de kan då remittera henne till BUP om de ser att det skulle behövas. Dock behöver ni ha i åtanke att vården inte är fläckfri, så om ni inte känner er tillfreds med svaren ni får eller om de inte lyssnar på er så stå på er. Det är bara psykiatrin som kan bemöta komplexiteten i såna här ärenden, så jag tycker ni bör kräva att bli remitterade dit om de inte ger med sig på en gång. ”Vanlig” vårdcentral har inte kompetensen för såna här frågor, även om de gärna ger ut sig för att ha det. Ha alltid kritiska glasögon på.

    Hur du kan hjälpa din dotter är ingen lätt fråga att besvara. Vad som hjälper den enskilde är väldigt individuellt. Därför ska jag inte heller försöka. Men ställ lite utredande frågor som ni kan bära med er till vården senare. Såsom hur livet känns i övrigt, om hon känner sig stressad, har ångest, är orolig, om något har hänt som hon inte har berättat, om hon minns första gången hon upplevde overklighetskänslorna och om det var något specifikt som hände strax innan hon fick dem. Vad hon säger till er och vad hon säger till vården kan skilja sig av olika skäl och därför är det bra att ha ”flera versioner”.

    Overklighetskänslor är ofta ett symptom som sprungar ur andra psykiska besvär eller som är en reaktion på en yttre händelse, därför behöver ni en professionell som kan utgå från din dotters specifika livshistoria för att göra en kartläggning. Under tiden; stötta henne så gott det går. Lyssna utan att döma och bekräfta henne i vad hon säger. Känner hon att någon genuint försöker att förstå så kommer hon också känna sig mindre ensam i det.

    Lycka till! Kramar

    Hej, Är det någon mer som (utöver annan psykisk ohälsa) har ständiga overklighetskänslor (även känt som derealisation), alltså att en upplever sin verklighet lika (o)verklig som sina drömmar? Jag menar inte när en känner sig lite borta när en har ångest, är berusad eller liknande, utan ständigt. Jag har haft det så de senaste två åren, men har inte fått kontakt med någon (förutom en person på psykosmottagningen) som verkligen förstod vad jag menade. Det vore fab att prata med någon som upplevt något liknande, utbyta erfarenheter och kanske kunna hjälpa varandra med tips om hur en kan förklara det så att anhöriga och vårdpersonal förstår.

    Hej!

    Jag har haft det du beskriver, depersonalization disorder, i lite över 6 år. Jag har sen dess, eller snarare sedan 4,5 år tillbaka, varit patient på psykiatrin. De kan som ni redan har beskrivit i tråden inte kunnat ge mig så mycket till svar eller annan typ av hjälp. Har fått ganska många feldiagnosticeringar och blivit medicinerad efter dem, så det har varit ganska kaosartat under stora delar av denna perioden. Jag går idag kontinuerligt i psykodynamisk terapi, det har varit till jättestor hjälp på många olika sätt. DPD är mer välkänt och erkänt i USA, därför är det bra att utgå från deras forskning om man vill ha närmare förståelse. Jag har efter många om och men och många ups and downs förlikat mig med syndromet och min vardag känns idag ganska lätthanterlig, även om jobbiga tankar och önskan om att få återgå till den jag var förr uppstår då och då.

    Jag ser i tråden att du redan har fått många svar, men om du vill ha kontakt och prata med någon, för att dela tankar och funderingar, som har samma syndrom (tyvärr inte lätt att hitta när det kommer till DPD) via mail eller dyl. så får du gärna maila mig. Bara skriv så lämnar jag ut den (bryr mig inte speciellt mycket om anonymiteten).

    Kram!

    Hej ! Ser att mycket skrivits här sedan sist jag skrev . Har som sagt haft/har overkloghetskänslor i mer än 40 år. Jag var 16 år då det bröt ut, på väg hem från skolan . Gick igenom en EEG undersökning men dom hittade inga fel . Har under åren sökt hjälp av kuratorer, psykologer , healer mm … men inte blivit bättre. Försöker verkligen lära mig leva med dom, men fast jag numera har fibromyalgi och lipödem mm så är overklighetskänslorna allra värst . Jag har svårt att vara ensam och har alltid på musik isåfall . Annats känns det som att jag inte finns . Blir värre då jag är trött. Jag självskadade mig i tonåren endast med att slita bort alla ögonfransar, gång på gång . Kram till er alla …

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 31 totalt)
30

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.