Overklighetskänslor/Dissociation/Derealisation

Hej,

Är det någon mer som (utöver annan psykisk ohälsa) har ständiga overklighetskänslor (även känt som derealisation), alltså att en upplever sin verklighet lika (o)verklig som sina drömmar? Jag menar inte när en känner sig lite borta när en har ångest, är berusad eller liknande, utan ständigt. Jag har haft det så de senaste två åren, men har inte fått kontakt med någon (förutom en person på psykosmottagningen) som verkligen förstod vad jag menade. Det vore fab att prata med någon som upplevt något liknande, utbyta erfarenheter och kanske kunna hjälpa varandra med tips om hur en kan förklara det så att anhöriga och vårdpersonal förstår.

Kolla in Pink Nohuhes inslag – det känns som ni pratar om något liknade fast i olika grad.

https://forum.mind.se/forum/diagnoser/trad/nar-rummethusetgatan-kanns-annorlunda

 

Yes, känner igen detta. Intellektuellt kan jag förstå att det är skillnad på exempelvis det jag drömmer och den verklighet jag lever i, men emotionellt känns det likadant. Verkligheten känns inte verklig, även om jag vet att den är det. Det är som om det finns ett glapp mellan hur jag känslomässigt upplever omvärlden och vad jag rationellt sett vet är rimligt. Det känns som att inget egentligen finns på riktigt och världen utanför bara är ett påhitt. En film. Men om någon sade till mig att enhörningar existerade, skulle jag inte tro dem, för jag vet ändå på något sätt att enhörningar är overkliga. Så jag upplever det som att jag på något sätt är mentalt grundad i verkligheten (till skillnad från de psykotiska, som tappar verklighetsgreppet och hallucinerar och ofta inte förstår att hallucinationerna är overkliga), men att jag emotionellt inte kan “ta in” den. Det verkar helt enkelt vara åtskilda upplevelser av samma värld.

Har upplevt detta i olika grader i många år.

Länken Indigo Dykaga länkade kan nog vara intressant, men jag tror inte riktigt det är samma sak. Det trådskaparen verkar beskriva verkar snarare vara känslor av lätt emotionellt främlingskap inför det som trådskaparen rent intellektuellt känner igen. Hon/han säger saker som att det “känns annorlunda”. Det verkar också vara ett typ av glapp mellan vad hon/han vet intellektuellt (“jag vet att det här är min mammas bostad”) och vad hon/han känner inför desamma (“jag vet att det här är min mammas bostad och den är likadan som alltid, men det känns annorlunda”.

Både overklighetskänslor och främlingsskapskänslor kan finnas hos en och samma person. Det ena tror jag inte behöver utesluta det andra, men jag tror ändå att de är olika symptom. Om än att symptomen uppkommer av liknande anledningar.

Anonym skrev:

Yes, känner igen detta. Intellektuellt kan jag förstå att det är skillnad på exempelvis det jag drömmer och den verklighet jag lever i, men emotionellt känns det likadant. Verkligheten känns inte verklig, även om jag vet att den är det. Det är som om det finns ett glapp mellan hur jag känslomässigt upplever omvärlden och vad jag rationellt sett vet är rimligt. Det känns som att inget egentligen finns på riktigt och världen utanför bara är ett påhitt. En film. Men om någon sade till mig att enhörningar existerade, skulle jag inte tro dem, för jag vet ändå på något sätt att enhörningar är overkliga. Så jag upplever det som att jag på något sätt är mentalt grundad i verkligheten (till skillnad från de psykotiska, som tappar verklighetsgreppet och hallucinerar och ofta inte förstår att hallucinationerna är overkliga), men att jag emotionellt inte kan ”ta in” den. Det verkar helt enkelt vara åtskilda upplevelser av samma värld. Har upplevt detta i olika grader i många år. Länken Indigo Dykaga länkade kan nog vara intressant, men jag tror inte riktigt det är samma sak. Det trådskaparen verkar beskriva verkar snarare vara känslor av lätt emotionellt främlingskap inför det som trådskaparen rent intellektuellt känner igen. Hon/han säger saker som att det ”känns annorlunda”. Det verkar också vara ett typ av glapp mellan vad hon/han vet intellektuellt (”jag vet att det här är min mammas bostad”) och vad hon/han känner inför desamma (”jag vet att det här är min mammas bostad och den är likadan som alltid, men det känns annorlunda”. Både overklighetskänslor och främlingsskapskänslor kan finnas hos en och samma person. Det ena tror jag inte behöver utesluta det andra, men jag tror ändå att de är olika symptom. Om än att symptomen uppkommer av liknande anledningar.

 

Stort tack till dig för att du tog dig tid att skriva till mig. Jag känner igen mig fullständigt i din beskrivning, det skulle kunna vara mina ord. Hur har det varit för dig i eventuella kontakter med vården? Finns det något du upplevt hjälpt dig med overklighetskänslorna (förutom att försöka acceptera att det är som det är).

Svara om du vill.

Återigen – jätteglad att jag inte är ensam om det här.

Anonym skrev:

Stort tack till dig för att du tog dig tid att skriva till mig. Jag känner igen mig fullständigt i din beskrivning, det skulle kunna vara mina ord. Hur har det varit för dig i eventuella kontakter med vården? Finns det något du upplevt hjälpt dig med overklighetskänslorna (förutom att försöka acceptera att det är som det är). Svara om du vill. Återigen – jätteglad att jag inte är ensam om det här.

Jag är bara glad över att kunna vara till hjälp. 🙂 Det är inte alls varje dag man stöter på människor med dissociation, så jag är kul att jag såg den här tråden.

Mina kontakter med den offentliga specialistvården har varit dåliga och som jag förstått det är det generellt så att psykvården inte är särskilt bekanta med dissociation och de olika undergrupperna av dissociativa symptom och diagnoser, varken läkare eller psykologer. Även om några har känt till begreppet lite ytligt, har de inte haft någon djupare förståelse för vad det inneburit, vilket lett till att jag har haft svårt att få hjälp. Derealisation är bara en del av ett flertal andra dissociativa symtom jag har, så det har komplicerat det ytterligare för mig. Det var nog inte förrän jag av en slump kom i kontakt med en psykolog på en privatmottagning som hade lång erfarenhet och mycket utbildning inom dissociation, som jag verkligen hittade rätt. Då kunde jag få en behandling som med hästlängder har hjälpt mer än något annat jag tidigare har testat, och som jag tror tillslut kommer kunna göra mig frisk. Om man väl hittar en psykolog med rätt kompetens och som man har kemi med, går det oftast bra. Men det är kruxet; psykologer med god kunskap om dissociation är få och bland de få ska man också hitta någon man fungerar med och kan få förtroende för. Så det är inte helt lätt.

Dock kan svårigheter att hitta en kunnig terapeut bero på hur kraftiga ens problem  är och om man kanske lider av flera olika typer av problemet. Ju mer komplext, desto större kompetens och erfarenhet kan krävas.

Hur har dina kontakter med vården varit? Vad ligger till grunden för din derealisation (om du vet)? 🙂

Om dissociationen man lider av är en del av en annan diagnos (emotionell instabil personlighetsstörning, PTSD, olika ångestsyndrom m.m) kan det kanske vara lättare att hitta en behandlare.

Anonym skrev:

Jag är bara glad över att kunna vara till hjälp. ? Det är inte alls varje dag man stöter på människor med dissociation, så jag är kul att jag såg den här tråden. Mina kontakter med den offentliga specialistvården har varit dåliga och som jag förstått det är det generellt så att psykvården inte är särskilt bekanta med dissociation och de olika undergrupperna av dissociativa symptom och diagnoser, varken läkare eller psykologer. Även om några har känt till begreppet lite ytligt, har de inte haft någon djupare förståelse för vad det inneburit, vilket lett till att jag har haft svårt att få hjälp. Derealisation är bara en del av ett flertal andra dissociativa symtom jag har, så det har komplicerat det ytterligare för mig. Det var nog inte förrän jag av en slump kom i kontakt med en psykolog på en privatmottagning som hade lång erfarenhet och mycket utbildning inom dissociation, som jag verkligen hittade rätt. Då kunde jag få en behandling som med hästlängder har hjälpt mer än något annat jag tidigare har testat, och som jag tror tillslut kommer kunna göra mig frisk. Om man väl hittar en psykolog med rätt kompetens och som man har kemi med, går det oftast bra. Men det är kruxet; psykologer med god kunskap om dissociation är få och bland de få ska man också hitta någon man fungerar med och kan få förtroende för. Så det är inte helt lätt. Dock kan svårigheter att hitta en kunnig terapeut bero på hur kraftiga ens problem är och om man kanske lider av flera olika typer av problemet. Ju mer komplext, desto större kompetens och erfarenhet kan krävas. Hur har dina kontakter med vården varit? Vad ligger till grunden för din derealisation (om du vet)? ?

Du får ursäkta om jag blir för specifik, men har den psykologen du träffat varit i Stockholmsområdet? Det vore fantastiskt att bara prata med en professionell person om derealisation utan att behöva förklara det som om det vore första gången de hör om det – det är min upplevelse av hur jag har blivit bemött, men såklart är det ibland en del av diagnosticeringen att patienten själv beskriver sina symptom.

Derealisation är det enda dissociativa jag har, så jag har inte t ex multipla personligheter, och inte heller varit med om någon utomkroppslig upplevelse. Det som också skiljer min situation från andra som jag läst om i beskrivningar av dissociation är att det verkar som det i regel förekommer i samband med panikångest eller någon annan traumatisk händelse. För mig är det konstant, även när jag är lugn och glad. Jag har ett ganska tydligt minne av senaste jag kände mig närvarande, för ca 2 år sedan. Sedan dess har jag inte känt mig närvarande. Att få känna mig klar i huvudet och närvarande var den initiala anledningen till att jag började söka mig till psykiatrin, men jag upplever att det har varit lika illa och perioder sämre sedan jag började medicinera.

CW övergrepp och sexuella trauman

 

 

Jag vet inte exakt vad som ligger till grund för derealisationen – vissa jag träffat inom vården ser det som att derealisationen är en försvarsmekanism mot ångest (men jag har ångest och panikångest ändå). Vissa jag träffat menar att det självskadebeteende (genom sex) jag ägnade mig år under mer eller mindre hela tonårstiden är på grund av ångesten, andra menar att det är på grund av det som jag fått ångest. Även där är min situation inte typisk – det jag läst i artiklar etc som handlar om sexuellt självskadebeteende är oftast ett scenario där en person blir utsatt för ett sexuellt övergrepp och sedan börjar självskada sig genom sex. För mig var det inte så – det sexuella övergreppet var en av många traumatiska händelser, varken den första eller den sista (och inte heller den värsta). Jag upplever snarare att de gånger jag själv försatt mig i obehagliga situationer har varit värre, för då har jag både blivit skadad och varit ansvarig. Som någon slags dubbel bestraffning.

Det har varit många diagnoser upp på bordet, en av dem är PTSD (men även psykos, emotionellt instabil personlighetsstörning, OCD, agorafobi). I nuläget har jag ingen diagnos, “bara” panikångestattacker, ångest och derealisation. Jag antar att det är möjligt att derealisationen skulle kunna vara del av GAD, men på ett sätt som inte är typiskt.

Återigen så stort tack att du tog dig tid att skriva, jag uppskattar verkligen att bara få bekräftat att det finns fler som har det jag har.

 

*felpostat*

Anonym skrev:

Du får ursäkta om jag blir för specifik, men har den psykologen du träffat varit i Stockholmsområdet? Det vore fantastiskt att bara prata med en professionell person om derealisation utan att behöva förklara det som om det vore första gången de hör om det – det är min upplevelse av hur jag har blivit bemött, men såklart är det ibland en del av diagnosticeringen att patienten själv beskriver sina symptom. Derealisation är det enda dissociativa jag har, så jag har inte t ex multipla personligheter, och inte heller varit med om någon utomkroppslig upplevelse. Det som också skiljer min situation från andra som jag läst om i beskrivningar av dissociation är att det verkar som det i regel förekommer i samband med panikångest eller någon annan traumatisk händelse. För mig är det konstant, även när jag är lugn och glad. Jag har ett ganska tydligt minne av senaste jag kände mig närvarande, för ca 2 år sedan. Sedan dess har jag inte känt mig närvarande. Att få känna mig klar i huvudet och närvarande var den initiala anledningen till att jag började söka mig till psykiatrin, men jag upplever att det har varit lika illa och perioder sämre sedan jag började medicinera. CW övergrepp och sexuella trauman Jag vet inte exakt vad som ligger till grund för derealisationen – vissa jag träffat inom vården ser det som att derealisationen är en försvarsmekanism mot ångest (men jag har ångest och panikångest ändå). Vissa jag träffat menar att det självskadebeteende (genom sex) jag ägnade mig år under mer eller mindre hela tonårstiden är på grund av ångesten, andra menar att det är på grund av det som jag fått ångest. Även där är min situation inte typisk – det jag läst i artiklar etc som handlar om sexuellt självskadebeteende är oftast ett scenario där en person blir utsatt för ett sexuellt övergrepp och sedan börjar självskada sig genom sex. För mig var det inte så – det sexuella övergreppet var en av många traumatiska händelser, varken den första eller den sista (och inte heller den värsta). Jag upplever snarare att de gånger jag själv försatt mig i obehagliga situationer har varit värre, för då har jag både blivit skadad och varit ansvarig. Som någon slags dubbel bestraffning. Det har varit många diagnoser upp på bordet, en av dem är PTSD (men även psykos, emotionellt instabil personlighetsstörning, OCD, agorafobi). I nuläget har jag ingen diagnos, ”bara” panikångestattacker, ångest och derealisation. Jag antar att det är möjligt att derealisationen skulle kunna vara del av GAD, men på ett sätt som inte är typiskt. Återigen så stort tack att du tog dig tid att skriva, jag uppskattar verkligen att bara få bekräftat att det finns fler som har det jag har.

 

Åh, du behöver inte tacka mig varje gång jag svarar. Det är lika mycket jag som får ut något av det här, så det är ett ömsesidigt utbyte. ? Och jag ville säga också att jag är ledsen för allt dåligt du har varit med om. Det är fel och jag hade önskat dig ett annat öde. Kram!

Ja, psykologen jag träffat har varit i Stockholmsområdet, men jag vill inte gå in specifikt på vem det är eller vilken mottagning, för det avanonymiserar mig alltför mycket. Det ser heller inte ut som att man kan skicka privata meddelanden, men kommer du på något annat sätt som jag skicka uppgifterna via, kan jag tänka mig att göra det. Jag känner till ett par stycken psykologer som skulle kunna vara av intresse.

Det finns något som kallas för depersonalisations- och derealisationssyndrom. Det är en dissociativ störning som innebär att man lider av det ena eller det andra av depersonalisation eller derealisation, eller både och. Jag är ingen psykolog och jag försöker inte diagnosticera, men rent spontant kommer jag att tänka på den utifrån det du beskriver. Enligt min uppfattning verkar det också underligt att du skulle medicineras för problemet. Särskilt när ett flertal psykmediciner ofta har dissociativa upplevelser som biverkan.

Försvarsmekanism-förklaringen är den vanligaste jag också hört, vilket jag på sätt och vis tycker är en rimlig sådan. Som jag förstått det innebär inte förekomsten av derealisation att man inte också känner ångest, men snarare att derealisationen är menad att göra det lättare att genomlida ångesten då, om jag förstått rätt, den skapar som ett hölje mellan en själv och verkligheten.

Spontant låter det för mig inte som att man självskadar om inte mår dåligt till att börja med. Att försätta sig själv i situationer som känns obehagliga verkar i sig vara något typ av självskadebeteende, vilket i förlängningen förefaller vara ett tecken på  redan existerade psykisk ohälsa där också. Så om du redan hade ett beteende av att skada sig själv genom att försätta dig själv i skadliga situationer, verkar det inte vara ett alltför stort steg från att gå från det skadebeteendet till ett annat – då sex. Men jag vet inte. Jag känner ju heller inte alls till din bakgrund, men det här är var åtminstone ett par reflektioner kring saken.

Ledsen för wall of text, haha. Jag kände att jag hade mycket att säga. ? Och jag beklagar om jag låter stel och robotiskt. Jag dissocierar kraftigt och är därför emotionellt död.

Anonym skrev:

Åh, du behöver inte tacka mig varje gång jag svarar. Det är lika mycket jag som får ut något av det här, så det är ett ömsesidigt utbyte. ? Och jag ville säga också att jag är ledsen för allt dåligt du har varit med om. Det är fel och jag hade önskat dig ett annat öde. Kram! Ja, psykologen jag träffat har varit i Stockholmsområdet, men jag vill inte gå in specifikt på vem det är eller vilken mottagning, för det avanonymiserar mig alltför mycket. Det ser heller inte ut som att man kan skicka privata meddelanden, men kommer du på något annat sätt som jag skicka uppgifterna via, kan jag tänka mig att göra det. Jag känner till ett par stycken psykologer som skulle kunna vara av intresse. Det finns något som kallas för depersonalisations- och derealisationssyndrom. Det är en dissociativ störning som innebär att man lider av det ena eller det andra av depersonalisation eller derealisation, eller både och. Jag är ingen psykolog och jag försöker inte diagnosticera, men rent spontant kommer jag att tänka på den utifrån det du beskriver. Enligt min uppfattning verkar det också underligt att du skulle medicineras för problemet. Särskilt när ett flertal psykmediciner ofta har dissociativa upplevelser som biverkan. Försvarsmekanism-förklaringen är den vanligaste jag också hört, vilket jag på sätt och vis tycker är en rimlig sådan. Som jag förstått det innebär inte förekomsten av derealisation att man inte också känner ångest, men snarare att derealisationen är menad att göra det lättare att genomlida ångesten då, om jag förstått rätt, den skapar som ett hölje mellan en själv och verkligheten. Enligt min erfarenhet, om jag ser till rollen dissociation spelar hos och har spelat hos mig i mitt liv, handlar den om att i lägre eller högre utsträckning skona en från svår smärta som psyket inte har kunnat hantera. Det dissociationen gör, enligt min åsikt, är att skapa avstånd och distans mellan olika delar av jaget eller ens upplevelse av jaget och världen. Både derealisation, depersonalisation och kluven identitet, handlar i grund om glapp i en själv på något sätt. Som jag beskrev i förr-förra posten, var min upplevelse av derealisation att känslan inte kunde känna in den verklighet som intellektet såg – vilket för mig förefaller vara en typ av borttryckning och klyvning. Depersonalisation verkar istället handla om en känsla av avskildhet från jaget, där, istället för emotionell avskildhet från verkligheten. T.ex att man upplever se sig själv leva sitt liv utan att sitt ihop med sitt jag; att man ser sig själv känna saker utan att man faktiskt känner dem. Dissociativ identitetsstörning, som jag förstått den, uppkommer när en person inte har processat känslor från svåra trauman och att psyket inte klarar av att hantera dem och därmed (helt omedvetet) skjuter bort dem, isolerar dem och att det är då delar skapas – vilket då blir en identitetsstörning. Att dissociation, speciellt kroniskt som vår, nästan uteslutet uppkommer till följd av någon typ av stress, tycker jag talar för försvarsmekanisms-teorin. Viss flyktiga och och milda dissociativa upplevelser kan alla känna om de exempelvis jobbar väldigt hårt under en tid och därmed känner ett högre typ av stresspåslag. Men det blir inte psykiatriskt, dvs, det går över av sig självt och är inget folk då lider av en längre tid. Inget som kommer och går eller är beständigt över månader eller år. Mycket av det här är mina egna tankar och jag är som sagt inget proffs, men jag tänkte att det ändå kunde vara värdefullt att dela med mig av det. Spontant låter det för mig inte som att man självskadar om inte mår dåligt till att börja med. Att försätta sig själv i situationer som känns obehagliga verkar i sig vara något typ av självskadebeteende, vilket i förlängningen förefaller vara ett tecken på redan existerade psykisk ohälsa där också. Så om du redan hade ett beteende av att skada sig själv genom att försätta dig själv i skadliga situationer, verkar det inte vara ett alltför stort steg från att gå från det skadebeteendet till ett annat – då sex. Men jag vet inte. Jag känner ju heller inte alls till din bakgrund, men det här är var åtminstone ett par reflektioner kring saken. Ledsen för wall of text, haha. Jag kände att jag hade mycket att säga. ? Och jag beklagar om jag låter stel och robotiskt. Jag dissocierar kraftigt och är därför emotionellt död.

Haha, okej, jag är bara så glad att äntligen få lite kontakt med någon som också känner igen sig i den upplevelsen jag har varit så ensam om. Och tack för att du är så bekräftande (utan att vara förminskande). J

Självklart, det är precis det jag menade med att du inte behöver svara så specifikt! Kan du svara på om det är en privat eller inom landstinget? Jag vill framförallt få en bild av huruvida det är rimligt att jag skulle kunna träffa någon liknande.

Jag känner igen mig mest i derealisation, det är verkligheten runt om mig som är drömlik, det är inte att jag ser mig utifrån eller har problem att ha kontakt med olika delar av min personlighet.

Gällande mediciner så håller jag å ena sidan med om att det spontant är en väldigt sannolik risk med många mediciner som är mot ångest och depression. Det jag sökte vård för ursprungligen var depression och ångest. Nu i efterhand skulle jag säga att jag blev deprimerad på grund av att jag blev så utmattad av att gå runt med ständig ångest och panikångestattacker. Jag har sedan dess tagit antidepressiva som grundmedicin, och kombinerat (under läkares inrådan) med ångestdämpande, neuroleptika, sömntabletter etc. Jag upplever att skillnaden innan och efter jag började med medicinerna var att jag innan inte kunde fungera i vardagen alls (skola, jobb, städning, matlagning, disk, ekonomi, relationer, träning, aptit). Det var i den värsta perioden timslånga panikattacker varje kväll, och om dagarna var jag apatisk eller självskadebenägen. Rolig person, lol. Så å andra sidan, med det i åtanke, så värderar jag att fungera i vardagen (och med det, livet) hjälpligt, undvika sjukskrivning, kunna ha en privatekonomi, kunna ta hand om mig etc. så högt att jag inte vill/vågar ta risken att återgå till hur det var innan i det fall jag skulle sluta med mina mediciner. Dessutom så är jag så pass van vid overklighetskänslorna att jag kan leva med den (likt andra lever med kronisk smärta), men jag skulle inte kunna fungera om jag igen hamnade i panikångest/apati-tillstånd nästan ständigt. Men självklart vore det drömmen att kunna känna mig närvarande i vilken vardaglig situation som helst.

Gällande derealisation som försvarsmekanism så är det svårt att säga om det är det det är, och den mån det är det – hur bra är den? Är det så att jag skulle ha ännu mer smärtsam ångest om jag inte också hade overklighetskänslor? Känns lite som att psyket misslyckas lite där, då jag upplever att det att inte vara närvarande också är psykiskt smärtsamt.

När jag var liten, kanske tolv, kunde jag ibland ha ögonblick av overklighetskänslor, men de kändes likt när en säger ett ord väldigt många gånger i följd till dess att det tappar sin mening och sammanhang. Jag tror att det när det sker en stor förändring (t ex dödsfall eller födsel) är rimligt att en inte hänger med psykiskt och upplever en känsla av overklighet tills en orienterat sig i det nya. Men skillnaden för mig (och dig?) är att den känslan inte går över, och inte heller kan tydligt relateras till en extrem händelse.

Ja, jag tror bara att jag har svårt att förstå vad som skulle ha varit stressen som har utlöst en så kraftig (hittills mer än två år lång) period av overklighetskänslor så starka att jag i perioder har varit på väg att ta livet av mig, främst för att jag mentalt inte kunnat ta in att det är någon skillnad mellan dröm, verklighet och död (utöver att jag visste att två av dem var inferno-liknande och skrämmande).

Jag tror också att en inte försätter sig i självskadande situationer om en inte redan har något destruktivt i sig. Sedan är det också så att jag är homosexuell, men under tonåren så var alla relationer jag hade heterosexuella. Tror att det är en aspekt i det också – att det som ansågs vara sunt och fint i omgivningens ögon (att bli bekräftad i en heterosexuell relation) var destruktivt för mig per definition, vilket kan ha bekräftat känslan av att det som är rätt (eller vad jag förtjänar) för mig är att jag ska ha det jobbigt. Makes sense? Eller är det bara en väldigt lång rant, haha.

Jag upplevde inte något stelt och robotiskt alls, faktiskt, så på den fronten är det lugn.

Och jag önskar såklart också att inte du heller hade haft erfarenheter som dessa, och det andra du varit med om som vi inte pratat om nu. Kram och valfri stärkande dryck.

Anonym skrev:

Haha, okej, jag är bara så glad att äntligen få lite kontakt med någon som också känner igen sig i den upplevelsen jag har varit så ensam om. Och tack för att du är så bekräftande (utan att vara förminskande). J Självklart, det är precis det jag menade med att du inte behöver svara så specifikt! Kan du svara på om det är en privat eller inom landstinget? Jag vill framförallt få en bild av huruvida det är rimligt att jag skulle kunna träffa någon liknande. Jag känner igen mig mest i derealisation, det är verkligheten runt om mig som är drömlik, det är inte att jag ser mig utifrån eller har problem att ha kontakt med olika delar av min personlighet. Gällande mediciner så håller jag å ena sidan med om att det spontant är en väldigt sannolik risk med många mediciner som är mot ångest och depression. Det jag sökte vård för ursprungligen var depression och ångest. Nu i efterhand skulle jag säga att jag blev deprimerad på grund av att jag blev så utmattad av att gå runt med ständig ångest och panikångestattacker. Jag har sedan dess tagit antidepressiva som grundmedicin, och kombinerat (under läkares inrådan) med ångestdämpande, neuroleptika, sömntabletter etc. Jag upplever att skillnaden innan och efter jag började med medicinerna var att jag innan inte kunde fungera i vardagen alls (skola, jobb, städning, matlagning, disk, ekonomi, relationer, träning, aptit). Det var i den värsta perioden timslånga panikattacker varje kväll, och om dagarna var jag apatisk eller självskadebenägen. Rolig person, lol. Så å andra sidan, med det i åtanke, så värderar jag att fungera i vardagen (och med det, livet) hjälpligt, undvika sjukskrivning, kunna ha en privatekonomi, kunna ta hand om mig etc. så högt att jag inte vill/vågar ta risken att återgå till hur det var innan i det fall jag skulle sluta med mina mediciner. Dessutom så är jag så pass van vid overklighetskänslorna att jag kan leva med den (likt andra lever med kronisk smärta), men jag skulle inte kunna fungera om jag igen hamnade i panikångest/apati-tillstånd nästan ständigt. Men självklart vore det drömmen att kunna känna mig närvarande i vilken vardaglig situation som helst. Gällande derealisation som försvarsmekanism så är det svårt att säga om det är det det är, och den mån det är det – hur bra är den? Är det så att jag skulle ha ännu mer smärtsam ångest om jag inte också hade overklighetskänslor? Känns lite som att psyket misslyckas lite där, då jag upplever att det att inte vara närvarande också är psykiskt smärtsamt. När jag var liten, kanske tolv, kunde jag ibland ha ögonblick av overklighetskänslor, men de kändes likt när en säger ett ord väldigt många gånger i följd till dess att det tappar sin mening och sammanhang. Jag tror att det när det sker en stor förändring (t ex dödsfall eller födsel) är rimligt att en inte hänger med psykiskt och upplever en känsla av overklighet tills en orienterat sig i det nya. Men skillnaden för mig (och dig?) är att den känslan inte går över, och inte heller kan tydligt relateras till en extrem händelse. Ja, jag tror bara att jag har svårt att förstå vad som skulle ha varit stressen som har utlöst en så kraftig (hittills mer än två år lång) period av overklighetskänslor så starka att jag i perioder har varit på väg att ta livet av mig, främst för att jag mentalt inte kunnat ta in att det är någon skillnad mellan dröm, verklighet och död (utöver att jag visste att två av dem var inferno-liknande och skrämmande). Jag tror också att en inte försätter sig i självskadande situationer om en inte redan har något destruktivt i sig. Sedan är det också så att jag är homosexuell, men under tonåren så var alla relationer jag hade heterosexuella. Tror att det är en aspekt i det också – att det som ansågs vara sunt och fint i omgivningens ögon (att bli bekräftad i en heterosexuell relation) var destruktivt för mig per definition, vilket kan ha bekräftat känslan av att det som är rätt (eller vad jag förtjänar) för mig är att jag ska ha det jobbigt. Makes sense? Eller är det bara en väldigt lång rant, haha. Jag upplevde inte något stelt och robotiskt alls, faktiskt, så på den fronten är det lugn. Och jag önskar såklart också att inte du heller hade haft erfarenheter som dessa, och det andra du varit med om som vi inte pratat om nu. Kram och valfri stärkande dryck.

(Y) 🙂

Det var privat, och de andra dissociations- och traumakunniga personer jag känner till jobbar också inom det privata. Jag tror att chansen är större att du hittar en kompetent behandlare i den domänen, men det du kan göra är ju att ringa runt till olika offentliga mottagningar i landstinget och fråga om de erbjuder någon behandling för dina besvär. Hittar du då någon kan du be om att få bli remitterad dit. Annars kanske du bör överväga att söka privat, om du har möjlighet. Det är allt annat än billigt.

Ah, om du tar medicin för primärt andra problem så fattar jag absolut. Låter helt klart som att du behöver dem än så länge, i alla fall. Jag fick intrycket att det handlade om att försöka medicinera bort dissociationen, men här verkar det handla om att få ned nedstämdhet och ångest. Och då verkar det på sin plats!

Mm, dissociation är ironiskt på det sättet. Den skadar i sig, även om den i grunden verkar vara menad att skydda en. Douchebag dissociation. 😛

Vad jag vet kan dissociation uppstå även efter mindre men många ändå jobbiga händelser. Att vara homosexuell och leva i hetero-relationer skulle jag absolut kunna tänka mig är påfrestande. Och om du fick bekräftelse för att göra något som skadade dig, verkar det inte alls konstigt i mina öron att du sedan kände att du behövde göra något som kändes fel för dig för att bli accepterad – vilket då kan ha lett till en skev bild av vad du förtjänar och är värd. Att inte kunna leva ut och känna sig bekräftad i något så essentiellt som vem man älskar och vill vara nära skulle potentiellt vara mycket påfrestande för en. Jag vågar tro att jag fattar vad du menar. 🙂

Haha, tack! Och tack för dina ord.

Anonym skrev:

(Y) ? Det var privat, och de andra dissociations- och traumakunniga personer jag känner till jobbar också inom det privata. Jag tror att chansen är större att du hittar en kompetent behandlare i den domänen, men det du kan göra är ju att ringa runt till olika offentliga mottagningar i landstinget och fråga om de erbjuder någon behandling för dina besvär. Hittar du då någon kan du be om att få bli remitterad dit. Annars kanske du bör överväga att söka privat, om du har möjlighet. Det är allt annat än billigt. Ah, om du tar medicin för primärt andra problem så fattar jag absolut. Låter helt klart som att du behöver dem än så länge, i alla fall. Jag fick intrycket att det handlade om att försöka medicinera bort dissociationen, men här verkar det handla om att få ned nedstämdhet och ångest. Och då verkar det på sin plats! Mm, dissociation är ironiskt på det sättet. Den skadar i sig, även om den i grunden verkar vara menad att skydda en. Douchebag dissociation. ? Vad jag vet kan dissociation uppstå även efter mindre men många ändå jobbiga händelser. Att vara homosexuell och leva i hetero-relationer skulle jag absolut kunna tänka mig är påfrestande. Och om du fick bekräftelse för att göra något som skadade dig, verkar det inte alls konstigt i mina öron att du sedan kände att du behövde göra något som kändes fel för dig för att bli accepterad – vilket då kan ha lett till en skev bild av vad du förtjänar och är värd. Att inte kunna leva ut och känna sig bekräftad i något så essentiellt som vem man älskar och vill vara nära skulle potentiellt vara mycket påfrestande för en. Jag vågar tro att jag fattar vad du menar. ? Haha, tack! Och tack för dina ord.

Jag antog det, men ville ändå kolla – såkart dyrare, men å andra sidan lättare att få tid hos den psykologen då. Jag har fått intrycket att det offentliga redan har gjort sitt bästa på den fronten, tyvärr.

Ja, precis, och då förstår jag också ännu bättre vad du menar med att det känns lite tvivelaktigt att ta medicin då – det hade verkligen varit värdelöst. Den gången jag tog neuroleptika var jag helt väck och hade så mycket yrsel att jag knappt kunde blunda, kändes väldigt svårt att ta in att det skulle vara en välgörande medicin.

Dissociation känns lite som att psyket försöker skydda sig men skadar sig, lite som att immunförsvaret skulle börja ta död på kroppens egna celler också. Eller trålfiske. Lite resultat men mycket skada också.

När du uttrycker det så, låter det faktiskt inte så orimligt att det skulle kunna vara fallet. Jag tror att jag har sett på dissociation som en chock-reaktion på en chock-händelse. Men t ex för mig började det med att jag bara hade derealisation i samband med kraftig ångest, och sedan flöt det ihop till att bli derealisation hela tiden. Kanske kunde mitt psyke hantera det jobbiga från tonåren, men när det blev livskris i tjugoårsåldern så kickade derealisationen in. Oavsett om det stämmer eller inte känns det iaf bra att ha en möjlig förklaringsmodell. Och i efterhand så är det väldigt sannolikt att så många år av självskadebeteende (utan att kunna prata om det med någon på grund av skammen jag kände), utan att ens förstå vad det var jag gjorde, får konsekvenser.

Tack för dina ord, jag ska fundera på något sätt för oss att utbyta psykologtips utan att sluta vara anonyma. Nu ska jag börja röra mig mot sängen. Hoppas att du får sova inatt och att det kommer bli bättre för dig framöver.