Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Overklighetskänslor/Dissociation/Derealisation

Overklighetskänslor/Dissociation/Derealisation

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 36 totalt)
35
  • Tjenna! I mars nu drabbades ja panikattacker som gjorde att ja inte kunde sova på 3 dagar. Sen efter det var det som ja klev in i en ”psykos” allt kändes så främmande,hemma kändes inte som hemma o polare kände ja inte igen,känns som allt är en dröm fast ja vet att ja inte drömmer. Det känns som att ja håller på o tappa d helt, vet inte hur länge till ja pallar,blir det bättre någonsin??

    jag känner igen mig i detta och tycker det är rätt så jobbigt, finns det några tips på vad man kan göra för att slippa dessa känslor? vorre tacksam om någons gav nåt tips!

    Jag är så otroligt glad över att ÄNTLIGEN hittat en tråd som denna. Att jag inte är ensam. Att jag inte behöver vara rädd för att jag håller på att bli galen. Samtidigt riktigt tråkigt att så många lider av detta..

    För mig så började detta för ca 8år sen. Sen har det vart ”bra” i en period och sen kommit tillbaka. Jag har vart inlagd på psykiatri och jag har provat diverse mediciner antidepressiva och ångestdämpande. Har även försökt att självmedicinerat med olika preparat och substanser i ren desperation. Men inget har funkat .
    Jag har haft ett väldigt turbulent liv, redan från barndomen. Har vart deprimerad sen jag var barn. Och levt i väldigt destruktiva relationer som har vart otroligt svåra att släppa (fortfarande inte släppt allt, utan det ligger i bakhuvudet och trycker och ploppar fram lite titt som tätt).
    Jag har väldigt svårt att släppa saker och gå vidare. Och så som jag har förstått det så funkar dessa overklighetskänslor som ett ”skydd”?

    Så det kanske är just så, att alla dessa händelser och starka känslor  under mitt liv har lett till detta tillståndet?
    Men jag hatar det…. jag vill bara få vara mig själv igen! Vill kunna vara med i nuet och inte sitta fast i denna bubbla. Det försvårar mitt liv något så fruktansvärt och det triggar min ångest. Ibland så mycket så jag håller på att svimma. Jag har ju så många drömmar och så mycket som jag vill göra i livet men jag känner inte att jag klarar någonting just nu. Klarar inte av att byta jobb för att så fort jag pratar med någon ”ny” så blir detta så extremt så det svartnar för ögonen på mig och jag måste avsluta samtalet direkt och ta mig därifrån. Jag känner att jag kan inte ta tag i körkortet eftersom jag är så fruktansvärt disträ så jag vågar inte sätta mig i en bil och utsätta mig själv och andra människor för jag kanske inte ens kan hantera att köra bilen. Åhhh! Detta tar kål på mig. Och jag har ingen i min närhet som förstår mig alls. Och det blir så fruktansvärt pinsamt och ibland så får jag blickar som om de skulle tycka att jag faktiskt ÄR galen när jag försöker förklara hur jag upplever detta.
    Detta tillståndet och känslan av att ingen förstår har gjort så att jag har dragit mig tillbaka. Vill nästan inte umgås med någon alls för att dessa overklighetskänslorna är så påtagliga..

    Ber om ursäkt för lång text men jag var tvungen att skriva av mig nu när jag äntligen har hittat ett forum med människor som faktiskt FÖRSTÅR detta tillståndet.
    Finns det någon här som faktiskt har lyckats att bli bättre? Som fått detta att försvinna?
    Tror ni att om man får bukt på sina jobbiga känslor och traumatiska upplevelser så blir det bättre?

    Lider med dig!önskar att jag hade några bra tips till dig för att bli bättre.Jag fick dessa känslor i samband att jag krascha hårt som fan in i väggen för typ 6 månader seda,sen dess har ja haft dessa overklighets känslorna i olika grad 24/7.Läkarn o psykologen ja tjötat med säger att det är ångest så hög som gör att hjärnan typ går in i ngt försvars läge vilket man tkr är jävlit märkligt för d skapar ju bara mer ångest o gå runt som i en dröm hela tiden. Nu på sistone har jag med börjat isolera mig mer o känt att det bara blir värre o värre. Jag tror att enda sättet bara är att försöka gilla läget o acceptera dessa känslor.Sen är Rutiner jävlit viktigt också,Sova,äta bra o träna även dem dagarna det känns som värst. O sen påminna sig själv att man inte håller på att bli galen o tappa d även om det känns som d. Här är en intervju med Robert Gustavsson som berättar om sina overklighetskänslor: https://www.kingmagazine.se/bjorn-gustafsson-genombrottet-kollapsen-och-vagen-tillbaka/. Är ledsen om texten är osammanhängande eller nåt är så kaos i mitt hövve😁

    O sen glömde jag säga att det går att bli av med overklighetskänslorna helt. Har googlat runt som en idiot för att hitta folk med samma problem o d finns dom som tagit sig ur det.

    O sen glömde jag säga att det går att bli av med overklighetskänslorna helt. Har googlat runt som en idiot för att hitta folk med samma problem o d finns dom som tagit sig ur det.

     

    Tack så mycket för ditt svar!
    Det var intressant att få läsa om Björn Gustavsson. Så bra att han vågar berätta om detta när han är en offentlig person.

    Jag lider med dig också 🙁 det är fruktansvärt att vara i detta.
    Vissa dagar känns lättare för att man precis som du säger ”får acceptera det”. Dock så är det en pina iallafall.

    Jag har ”turen” att jag inte har ett sånt socialt jobb och enbart har tre arbetskollegor som jag jobbar med ibland när vi alla behövs på samma ställe. Annars så jobbar jag ensam och väljer själv om jag skulle vilja stanna och prata med någon på vägen. Det är väl endast skönt att ha det så men det kanske inte är så bra.

    Jag märker ju att när jag jobbat ensam en hel vecka och inte umgåtts med någon så blir det mycket värre när jag väl träffar någon. Så man får väl försöka utmana sig själv så mycket man kan. Så länge det inte blir för mycket. Tror nog att det är det bästa. För om man isolerar sig så hamnar man längre in i denna bubbla. Eller så är det iallafall för mig.

    Jag håller nu på med yoga och har börjat springa lite då och då och efter jag flyttat klart så ska jag förnya medlemskapet på gymmet så jag kommer igång med det igen.
    För det  jag hittat mest av när olika tipsar om hur man ska komma över detta så är det träning, rutiner, meditation och undvika socker och kaffe.
    Och även du tipsa om träning, rutiner och bra mat/sömn.
    Så det är väl bara att köra på detta och se om det blir bättre för att jag vill VERKLIGEN INTE äta mediciner. Vi människor har en sån otrolig kraft så vi kan göra precis allt med hjälp av våra egna hjärnor. Även fixa fysiska sjukdomar.

    Jag tror på oss alla som skrivit i detta forum! Vi kommer att komma över dessa overklighetskänslor 🙂

    Tack så mycket för ditt svar! Det var intressant att få läsa om Björn Gustavsson. Så bra att han vågar berätta om detta när han är en offentlig person. Jag lider med dig också 🙁 det är fruktansvärt att vara i detta. Vissa dagar känns lättare för att man precis som du säger ”får acceptera det”. Dock så är det en pina iallafall. Jag har ”turen” att jag inte har ett sånt socialt jobb och enbart har tre arbetskollegor som jag jobbar med ibland när vi alla behövs på samma ställe. Annars så jobbar jag ensam och väljer själv om jag skulle vilja stanna och prata med någon på vägen. Det är väl endast skönt att ha det så men det kanske inte är så bra. Jag märker ju att när jag jobbat ensam en hel vecka och inte umgåtts med någon så blir det mycket värre när jag väl träffar någon. Så man får väl försöka utmana sig själv så mycket man kan. Så länge det inte blir för mycket. Tror nog att det är det bästa. För om man isolerar sig så hamnar man längre in i denna bubbla. Eller så är det iallafall för mig. Jag håller nu på med yoga och har börjat springa lite då och då och efter jag flyttat klart så ska jag förnya medlemskapet på gymmet så jag kommer igång med det igen. För det jag hittat mest av när olika tipsar om hur man ska komma över detta så är det träning, rutiner, meditation och undvika socker och kaffe. Och även du tipsa om träning, rutiner och bra mat/sömn. Så det är väl bara att köra på detta och se om det blir bättre för att jag vill VERKLIGEN INTE äta mediciner. Vi människor har en sån otrolig kraft så vi kan göra precis allt med hjälp av våra egna hjärnor. Även fixa fysiska sjukdomar. Jag tror på oss alla som skrivit i detta forum! Vi kommer att komma över dessa overklighetskänslor 🙂[/

    Hej!

    Jag ser att den här tråden varit död ett tag, men också att den blivit återupplivad några gånger.

    Jag vet inte riktigt vad jag vill egentligen, men jag ramlade över ”dissociation” för ett par veckor sedan och det var som att pusselbitar föll på plats. Jag har diagnosen bipolär 2 och jag har så många gånger känt mig utanför världen. Jag har googlat ”psykotiska drag” eftersom jag vet att människor som är psykotiska inte vet om att det de upplever är overkligt. Men ingenting dyker upp! Jag har inte ens vågat (eller riktigt fått chansen i ärlighetens namn) att förklara dessa känslor när jag varit i kontakt med psykiatrin. Värst har de varit i krissituationer (bevittnade ett rån på några meters avstånd utan att se det, stängde av totalt) och på fel medicin (upplevde att mina känslor svävade i bubblor runt mig och att jag var tvungen att fokusera stenhårt på en i taget för att ens förstå vilken känsla det handlade om). Efter felmedicineringen kände jag absolut ingenting i över ett år. Jag försökte titta på sorgliga filmer för att kunna gråta, men kunde bara inte. Jag ska tillägga att jag är en riktig känslomänniska i grunden! Annars visar det sig mest när jag är i ett skov. Men jag kan ibland behöva stanna mitt i ett steg, för annars hinner mina tankar inte ifatt. Som exempel. Det är mycket mer konstigheter i skallen på mig.

    Jag har trots alla konstiga upplevelser aldrig trott att de är verkliga.

    Jag tror att jag upplevs som en rätt ”normal” person (jag gillar inte ordet men tror att alla fattar när jag skriver normal). Jag drabbades av utmattning för två år sen och sedan dess har min energinivå och koncentration varit satt i botten, men jag tror att folk mest uppfattar det som att jag stressat sönder. Inte ens min partner verkar se hur fucked-up jag är. Jag lever värsta Svensson-livet med hög utbildning, bra jobb, familj, villa, vove, Volvo (ni vet?)

    Till och med min läkare på psyk säger att jag verkar vara ”ganska milt bipolär” (vad det nu är) eftersom jag aldrig svävar ut extremt mycket vid hypomanier och mest blir medelsvårt (men extremt långdraget) deprimerad. Är rätt stabil på lamotrigin och jag tror att även overklighetskänslorna blivit mildare. Men tröttheten äter sönder mig! Jag orkar ingenting vissa dagar. Psyk säger att det är VCs problem och VC säger att det är psyks.

    Är andra som känner liknande lika trötta? Kan det hänga ihop? Får ni ihop livet och orkar ni jobba? Vad jobbar ni med?

    Som flera av er skriver så verkar den här tråden vakna till liv då och då, så nu väcker jag den igen.

    Jag har bipolär typ 2, fick diagnosen rätt sent (är nu närmare 50), och har haft mycket dissociationstillstånd under mitt liv, framför allt när jag var yngre. Går just nu i terapi med traumabearbetning och det triggades igen. Jag känner mig ändå rätt lugn, jag känner mig trygg med min terapeut och processen och har gått igenom en del, men det väckte mycket minnen. För mig är det ofta till största del en positiv känsla, lite som att ha tagit ångestdämpande, fast mer distanserat, och ibland nästan euforiskt. Och samtidigt så finns smärtan och sorgen så nära under ytan. Det jag märker nu är hur ensamt det blir, och jag förstår hur ensam jag måste ha varit när jag var yngre. Numera har jag nära relationer med vänner och familj, det kunde jag inte på samma sätt då. Och det är en sorg, men jag känner också hoppfullhet över att det har förändrats.

    Jag brukar lyssna på Pink Floyds Comfortably Numb när jag är i det tillståndet, jag tycker att den beskriver rätt bra hur jag känner mig.

    Jag hoppas att ni som har skrivit tidigare har hittat sätt att må bättre. Jag tänker att man behöver olika saker, men för mig hjälpte det att klara av att hitta människor som jag kan ha nära relationer till, att lyckas hitta bra mediciner och bra terapi, och att skapa bra rutiner för min själv i vardagen. Jag har haft turen att alltid kunna sköta ett jobb och ha en bra ekonomi, men att nu kunna göra någonting mer än bara överleva är något jag är väldigt lycklig över.

    Det kanske är konstigt att skriva här att jag är lycklig. Jag sörjer ändå att det har gått så mycket tid, och att vissa perioder har knappt känts verkliga och jag minns väldigt lite. Jag är arg för att jag inte kunde få hjälp tidigare trots att jag försökte. Men jag visste inte att det gick att känna så som jag gör nu.

    Hej igen

    Jag skrev tidigare om min dotter. Tack ni som svarat!! Vi har fortfarande inte funnit hjälp till henne. Är det någon som har något namn på psykolog i stockholm som kan något om detta? Bup har gjort en utredning och min flicka har Asperger men de verkar inte alls förstå dessa overklighetskänslor som är konstanta. Vi MÅSTE hitta någon som kan det här!! Mycket tacksam om ni har tips till oss. Undrar också om ni känner till någon grupp på FB om detta?
    Mamman

    Hej mamman!

    Har hittat diagnosen DDD och tycker att den stämmer bra på mig. Finns en nyligen publicerad bok av Anna Strid, Overklighetskänslor: Om depersonalisationssyndrom, som jag har börjat att läsa. Känns som att det kan bli enklare att få professionell hjälp ifall man själv har diagnosen att presentera.
    Har tyvärr inga tips på psykologer, utöver Anna Strid. Hoppas att det kan hjälpa något.
    Ta hand om er.

    Diagnosen beskrivs så här:

    För diagnos krävs minst en av två grundläggande beståndsdelar: depersonalisation (overklighetskänslor inför dig själv) och derealisation (du känner dig avskärmad från omvärlden).

    Andra symtom:

    – Du saknar en känslomässig samhörighet med din omgivning, vilket skapar likgiltighet och tomhet på vissa plan.

    – Avvikelser i smak-, känsel- och ljudupplevelser.
    – Problem att minnas. Du saknar känslomässig koppling till personer och saker.
    – Tiden upplevs antingen som snabb eller långsam.
    – Du ägnar dig åt filosofiska grubblerier, som vad som är verklighet och vad som är overkligt.
    – Du är överdrivet självmedveten.

    Hej.

    På internet har jag kommit förbi Anna Strid också men tycks inte hitta mycket mer än så när det kommer till specialister som specialiserar sig på det här i Sverige. Jag har själv haft overklighetskänslor ett tag som har kommit krypande under uppväxten och nu när jag börjar bli vuxen blivit starkare. Jag letar desperat efter hjälp och har just nu en kontakt inom öppenvården som jag trivs med men får inte hjälp som är koncentrerad på detta.

    För min del tror jag att jag har utvecklat overklighetskänslorna i samband med svåra upplevelser som pågått under lång tid, under barndomen då. Jag har olika teorier in på detalj kring varför det här har hänt och också kring vad det är som eventuellt skulle kunna hjälpa mig ur det här tillståndet.

    En sak som jag läste på den här tråden var att man skulle kunna ringa runt och fråga olika mottagningar om de har en behandling för depersonalisationssyndrom/ derealisationssyndrom. Det kanske skulle vara något att överväga. Jag läste den här studien och den verkar beskriva vad jag har upplevt i vården: Är depersonalisationssyndrom underdiagnostiserat i svensk psykiatri? (Anna Strid och Leif Månsson, 2015).

    Jag hoppas att alla hittar den hjälp de behöver för att ta sig ur overklighetskänslorna, då de stundvis är mycket svårt att hantera, och i synnerhet när de blir kroniska. Jag ska försöka komma tillbaka till den här tråden snart igen.

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 36 totalt)
35

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.