Jag fick ett mail om att någon skrivit i tråden. Det var lite intressant, för det var första gången tror jag. Mitt inlägg skrev jag sommaren -20.
Jag mår bra just nu. Inga konstigheter sen dess. Jag har visserligen hållt kontakten med psykiatrin, men i mina journaler ser det fint ut. “inga nuvarande symptom”. Jag har bara haft samtalsstöd med en sjuksköterska och några möten kring medicinering då det visade sig att jag var gravid. Just nu ammar jag och äter bara en låg dos ssri och är ändå helt symptomfri. Det enda jag kan märka av är att jag zonar ut när jag blir jättetrött. Men det blir lite som en “micropaus” och sen är jag tillbaka igen.
Jag vill ju så gärna tro på det läkaren sa sist att jag kanske “lärt mig att leva” med diagnoserna (bipolär 2 och ångest är det jag har på pappret) och därför håller mig symptomfri, men jag har levt tillräckligt länge för att veta att min hjärna återkommande hamnar i något knepigt läge som inte är helt friskt. Jag tror dock att jag har riktigt bra verktyg som jag samlat på mig genom åren.
Men för mig är det stressen via framförallt jobbet som triggar. Så jag jobbar deltid när jag inte är föräldraledig och försöker att inte vilja för mycket. Jag behöver inte göra karriär osv, bara trivas på jobbet och ha råd med räkningarna. Jag tror att knepet är att lära sig vad som hjälper en och hålla hårt vid det. Träning och vistelse i naturen hjälper mig också att hålla mig frisk från depression och ångest och därmed också från overklighetskänslorna.
Hoppas att du får bra hjälp och mår bättre snart!
