Yellow Tabadu
Skapade svar
-
Hej <3
Jag finns här för dig och vill lyssna och hjälpa dig och stötta dig i det hemska du går igenom <3
Jag känner så starkt med dig i din mörka situation. Det låter också ganska likt hur jag hade det för några få månader sedan, och hade aldrig kunnat tro att det kunde bli så här bra så snabbt… Önskar få ge dig hopp att det verkligen kan bli bättre för dig <3
När jag hade det som värst, så hjälpte det mig att prata med någon som verkligen lyssnade och brydde sig. Och jag vill lyssna på dig och jag bryr mig om dig! <3 Jag skulle vilja göra allt för att hjälpa dig, får bara ta det lite försiktigt själv så att mitt mående inte förvärras och jag hamnar för långt ner under ytan… Men av det som jag har att ge vill jag verkligen ge till dig! Önskar att du kan känna att det finns någon som bryr sig om dig och tänker på dig! Jag heter Hanna förresten <3 🙂
Tänkte på att det inte alls är konstigt att man inte orkar längre när man går igenom så tuffa känslor som du gör <3 Men jag vill kämpa för dig och för att du ska orka igenom detta! Även fast det känns som att detta jobbiga aldrig kommer ta slut och att det kommer fortsätta såhär, så är det absolut inte säkert att det gör det!
Jag vet hur mycket det kan göra när man får hjälp, både genom samtal och nya människor som kan komma in i ens liv och bara att man börjar må bättre av olika anledningar! Och jag vill att du ska få det! Jag undrar för mig själv om du har någon att prata med, någon som verkligen bryr sig om dig och som du kan öppna upp dig för? <3
Och om du vill så får du gärna dela vad det är som känns värst just nu? <3
Kram!
Hej… <3
Jag läser det du skriver och känner djupt med dig för jag känner igen mig hur det var för mig, och jag tänker på dig med sorg i hjärtat. Inte för att jag kan veta exakt hur du har det, men jag vet hur det känns när sorg och ångest smärtar i hela bröstet och man bara är gråt och känner hopplöshet och tomhet… Jag vet också hur det känns att inte orka leva mer eller se någon anledning till morgondagen. Jag skriver det för att jag också har märkt hur hoppet kan komma åter, och glädjen och lusten att vilja leva…
Och jag vill bara säga att jag finns här för dig om du vill berätta hur du har det, eller bara ha någon som lider med dig.
Om du skulle vilja prata om det så finns jag som sagt här, så känn dig helt fri <3 Jag undrar om det hänt något nyligen som fått din börda att bli ännu tyngre… Du har kommit långt i ditt sorgearbete om du har klarat hela tre år genom detta trauma, något man aldrig kan vänja sig vid när det gäller att förlora någon man älskar.
Hej!
Ja visst är det väl befriande med att säga och stå för sanningen? Att det svenska samhället är långt ifrån den plats där den bör vara… Att det saknas resurser för att ta hand om alla de svårt belastade människorna i vårt land, såväl ekonomiska resurser, kunskapsmässiga resurser och människor som kan och vill hjälpa. Det är självklart helt fantastiskt och otroligt att det finns människor som lägger sin frivilliga tid på att hjälpa andra, utan att få betalt! Det ju kan kännas hårt att kritisera en sådan organisation över huvud taget. Dock är sanning alltid sanning och jag håller med om det själva kritiken gäller, att man inte kan utlova att hjälp finns i den utsträckning den inte gör det. Själv kämpar jag också oerhört hårt i många perioder, men har min trygghet i andra saker än samhällets stöd. Det som jag märker har hjälpt mig genom mörka dagar är att fylla på glädjen med musik, videos med humor eller relationer, skönhet, kreativitet, inredning, mina intressen och passioner, relationer och kärlek, att få tala ut med någon som lyssnar utan att döma, värdera, lösa osv. – alltså inte undvika lidandet utan dela det med mig och stå maktlös med mig (då kan lösningar också vara en del av samtalet men inte som en ersättning för att slippa lida med mig). Det är helt otroligt vilken kraft som frigörs när någon lyssnar och lider med en och låter en lyfta av en del av bördan och lägga stenarna på sig! Därför fick jag tårar i ögonen när jag läste det Mikael skrev att han kan vara en klagomur som man kan kasta sina känslor på, wow. Det där är klockrent och verkligen något som funkar. Har märkt det gång efter gång efter gång. Att bli sedd, lyssnad på, trodd, bekräftad och buren på det sättet, att bli efterfrågad, omhändertagen och betjänad med omsorg och eftertanke, det där är rena livselixiret och något som räddar liv. Därför är jag så tacksam för alla människor som vill lida för andra och hjälpa en medmänniska upp. Och som är villiga att vara maktlösa i lidandet och erkänna som det är, att man inte alltid har svaren på hur saker ska lösas. Att det inte alltid finns hjälp att få från samhället. Att man inte heller kan se en utväg. Att man kanske inte har svaren på hur någon annans situation ska lösas. Att man stannar kvar i den maktlösheten och vågar stå där tillsammans. Och då har jag märkt att hoppet börjar födas hos den som det nyss var så mörkt för. Att man fick den där lilla kraften för att orka fortsätta ett tag till. Och med alla de där små stegen man klarar att ta så har man plötsligt gått en mil. Och stundtals kan det till och med bli till en smått behaglig vandring genom livet och man blir tacksam för att man tog sig igenom de där allra mörkaste stunderna. Det är i alla fall min livs berättelse. Trots alla år av djup depression efter att ha upplevt många trauman och fortfarande genomgår dem, är jag ändå glad för att jag lever och har tagit mig igenom alla allvarliga perioder av självmordstankar och längtan efter att slippa livet. Just nu känner jag livsglädje, och trots att jag i perioder får ta det dag för dag eller stund för stund, är jag så glad och tacksam för att allt det där kan vara som bortblåst några dagar senare… Så fina vänner, tack för att ni kämpar och tack för att ni finns, tack för att jag inte är ensam i allt mörker utan att ni också kämpar och tänk att vi får gå bredvid varann i mörket fastän vi inte ser varann <3
Tänkte nu skriva en sak som kanske låter lite drastiskt men som kan vara hoppfullt att bära med sig, om det värsta som du är rädd för ändå skulle inträffa… Jo, bara det att, om han skulle svika och lämna dig för att du är deprimerad, så känner jag inte att han varit värd dig. Det skriver jag utifrån erfarenheten att själv just ha blivit lämnad av min sambo för att denne inte orkade med lidandet som det innebar att bo med mig som deprimerad sedan ett tag tillbaka. Jag har själv full förståelse för att orken kan ta slut, men tänker att om man är i samma lag så får man jobba tillsammans för att lösa alla problem. I mitt fall hade jag direkt sagt till min sambo att denne kunde flytta iväg och vi kunde bo separat tills vi återfått vår ork, eftersom min sambos hälsa är lika viktig för mig som min egen. Men i mitt fall fick jag inte chansen utan fick bara veta att denne skulle lämna mig. Våra gemensamma saker kunde jag göra mig av med, tyckte min sambo. Trots det stora sveket som jag känner, är jag tacksam för att det kom fram ju tidigt som möjligt så att jag istället kan spendera mitt liv med någon som inte kommer svika och i en kärlek som håller. Än så länge har jag bara en vän i mitt liv där jag känner så med, men det räcker för mig för att orka leva vidare. Och sådana människor finns här ute, särskilt bland sådana som själv vet vad det innebär att vara deprimerad. Så vad som än händer för dig finns det hopp, vi är många som är ensamma och vet vad det innebär men har klarat oss genom sådana livskriser också!
Styrkekram!
Hej på er alla <3
Jag känner med er och önskar att ni inte skulle behöva vara med om att vara så ensamma och önskar att ingen skulle behöva känna ångest eller ha varit mobbade…
Jag känner mig också väldigt ensam så det känns skönt att komma hit och känna att man kan vara ensam tillsammans!
Vill iaf bara säga till er alla att ni är fina och värdefulla för dem ni är och att jag önskar det bästa för er!
Kram!
Hej! <3
Känner med dig i din oro och önskar verkligen att du fick slippa den!
Ofta har jag märkt att katastroftankar håller kvar en i rädsla och får en att tro det värsta, medan det värsta väldigt sällan inträffar. Jag hade själv oerhört starka känslor av rädsla och oro för två månader sedan då jag under samma månad förlorade både mitt jobb, min lägenhet och min sambo – allt på grund av att jag krävt att min hyresvärd samt arbetsgivare skulle hålla sig till lagen, och min sambo lämnade mig främst för att denne inte orkade med min nya situation.
Jag var så rädd för vad som skulle hända och står i nuläget utan både hem, jobb och partner. MEN, fantastiskt nog blev inte mina värsta farhågor sanna utan jag får i nuläget bo hos min brors familj och trots att det är en slags kaos situation så finns det flera skyddsnät runt oss som vi inte märker av förrän vårt liv brister. Vi har oftast någon familjemedlem som bryr sig, eller någon vän och vi har ett samhälle som också agerar skyddsnät och i värsta fall, om man skulle hamna på gatan så skulle säkert en främling reagera och kunna öppna sitt hem för en. Vårt folk har ändå kärlek till varandra och någon skulle reagera om man såg en skötsam landsbroder eller landssyster på gatan.
Om ens hus brann upp skulle man säkert få hjälp av någon eller några! Helt enkelt skulle jag vilja trösta dig med möta dina katastroftankar med en sund och lugnande röst och säga från ”andra sidan” av dina rädslor att väldigt många har gått igenom och går igenom de saker du är rädd för och ändå både lever och har ett stabilt och bra liv. Själv försöker jag se på mina rädslor som något jag vill vara van att gå igenom. Kanske förlorar rädslan en del av sin makt när man möter den och märker att det oftast finns kraft att komma igenom den…? Det tror jag i alla fall! 🙂
Värmande kram!