Teal Bitulu
Skapade svar
-
Var på en tvådagarskurs i veckan där vi dag två fick skriva ner positiva egenskaper om varandra. På min lista skrevs saker som “nära till skratt”, “alltid glad”, “trevlig” osv… De skulle bara veta. Jag har spelat så mycket teater och gjort det så bra att jag mår illa själv. Att jag kan må så jävla dåligt och ändå uppfattas som glad? Hur är det ens möjligt? Som att leva samtidigt i två parallella världar. Känns som att jag brister snart…. Har hållt ihop det skapligt ikväll. Ena grabben har haft hockeymatch och jag har varit social så det räcker och blir över. Sopade i mig en vinare ikväll och gick och la mig i förhoppning om att få sova… Gick ju sådär… Ligger vaken med ångest…
😰😓
All omtanke till dig! 💚
Hur mår du nu? 😟För mig går det mycket i perioder. Jag upplevs av andra som väldigt social men för mig så är det en ständig kamp. Precis som ni skriver så ligger fokus hela tiden på hur jag ska uppfattas. Jag drar mig helst undan samtidigt som jag inte vill vara ensam. Jag har tränat massor på att interagera med andra människor och gör det ändå bra trots att jag innerst inne är livrädd. Jag känner mig så fake. Känns som att hela livet är en lång teater.
Igenkänning! 😰 Så många gånger jag har försökt och sen känt mig lika på låtsas som du beskriver. Varit maniskt engagerande och uppmärksammat mottagaren i hopp om att få bli detsamma. Känt mig så personlighetskluven och haft självhat. Nu kan jag inte längre, blir istället tystlåten, trots att jag har hur mycket som helst att säga. Och när jag väl kan så blir jag manisk återigen i rent självförsvar för att sen i flera dagar ha en social-baksmälla. Som att mottagaren är mycket starkare på att låtsas.
Är det så för dig också?
Jag vet! Att det ska vara så himla svårt att få hjärnan att sluta katastroftänka… Hmm, det blir väl hårklippning på eget bevåg vilket säkert kan ge en del intressanta resultat 🤣
Många lycka till 🙏😅
Jag är 21 år. Över hela mitt liv har jag aldrig haft en enda vän, vare sig det vore som ett barn eller nu. Jag var helt ensam i hela grundskolan, sedan i gymnasiet hade jag en kompisgrupp som kickade mig och snart började även hela klassen exkludera mig. Nu är jag i universitetet och har 80 personer i klassen. Jag pratade med alla, hade kul med alla och känner att jag gjorde ett bra intryck på alla, men de betraktar mig fortfarande som en främling eller endast en bekant. Alla av dem är redan nära varandra men jag är fortfarande utan en enda vän. Jag försökte klubbar och hobbies men där har jag också lämnat med endast bekanta och inget mer. Varje gång jag pratar om det med någon säger personen ”alla kommer inte bli dina kompisar” eller ”de klickar inte med dig”. Men om man tänker ur denna perspektiv så klickar INGEN med mig, och så är INGEN I HELA VÄRLDEN menad att vara min vän. Jag blev diagnostiserad med autism men även de personer med autism som jag har pratat med har i alla fall en bästa kompis. Jag har ingen alls. Det känns så orättvist att jag inte får ha kul i livet bara pga att ingen i hela världen ”klickar” med mig. Jag tänker på om det bara vore lika bättre om jag inte fanns längre
Igenkänning på dessa människors avståndstagande.
Jag har analyserat mig själv så många gånger och undrat om jag gjort något fel. Om jag tittat konstigt, sagt något fel, varit fel… Tillslut trott att något av dessa saker varit anledningen, fått stark ångest, dåligt samvete och tänkt att jag nästa gång ska göra bättre ifrån mig, eftersom det sista jag velat har varit att skada någon. Efter många år fick jag hjälp med att förstå att deras reaktioner till större delen berodde på deras osäkerhet som de genom mina ögon kunde se inom sig själva. Jag synade deras spel genom min blotta närvaro. Trots att jag sen i vuxen ålder hittade sätt att gömma undan min osäkerhet genom egna fasader så slutade det ofta i denna uteslutning. Jag kunde inte låtsas som dom. Det var som att de var gjorda av sten medans jag var gjord av plast.
Den som inte kan spela med och anta dessa koder blir automatiskt ett hot mot gruppen eftersom gruppen som helhet bygger på gruppmedlemmarnas lögner. Alla däri måste bete sig likadant så att medlemmarna ska få fortsätta känna samhörighet och förtjäna medlemskap.
Jag upplever att det även finns autister (som jag själv) som har detta seende och som därmed fått erfara detta utanförskap.
Kanske är det något liknande som skett i ditt fall…
Känns igen. Har i perioder väldigt svårt att röra mig ute bland folk. Kan få känslan av att vara nära på att svimma, får svårt att tänka och känner mig helt ur balans. Social ångest förvärrar ännu mer. Det är verkligen skitjobbigt när det händer. Senaste gången jag klippte håret var för ca ett halvår sedan och har undvikit det sedan dess. Massa intryck, påtvingad socialisering och ingen möjlighet att ”fly” – nej tack. Egentligen tror jag att andra människor för det mesta är upptagna med sitt eget. Men det hindrar ju inte hjärnan från att köra sitt eget race och komma på alla möjliga katastrofer tyvärr.
Stort tack för din kommentar! 🙏😊 Känns skönt att inte känna mig ensam i att känna så här. Hemskt att du känner att du håller på att kollapsa även fysiskt.. 😞 Det har nästan hänt mig med vid vissa tillfällen.
Jag tror också de har fullt upp, men det känns samtidigt svårt att tro på.. 😬
Kan det ordna sig med hårklippning på annat sätt? 🙏
Jag tror inte jag kan göra mer nu.
Jag hoppas bara att du på något sätt kommer att återfå din vilja att orka försöka kämpa igen! 🙏💚Önskar Dig Allt det bästa i livet! 😊🩵💛
Ha det fint! 😊SVAR TILL
Jag orkar inte ngn mer gråter varje natt. Jag vet inte varför Gud torterar mig såhär. Livet är bara hopplöst. Det är bara kämpa och sen får man det man vill ha i 5 sekunder och sen blir du förkrossad igen. Jag vill bara ha cancer och dö i fred. Fattar inte varför folk som inte vill dö dör och folk som vill dö får inte dö.
OCH
Jag önskar också att jag vore död. Blir arg på min döda mor att hon skaffade mig. MED EN ALKOHOLIST dessutom. OCH hon, som inte borde haft barn. Båda döda idag, lämnat mig kvar här i denna jävla onda värld. Men jag går bara och väntar på det rätta läget att också få ett avslut.
Det som kan kännas som en längtan efter döden är egentligen en längtan bort från det obehag man känner att man är i total hjälplöshet. Egot håller på att dö och i den känslan kommer man i kontakt med sitt verkliga jag som man hela tiden flytt ifrån.
Egentligen vill man bara vara sig själv, men man är i konflikt med egot som vill bli gillat och godkänt av andra för att slippa ta i tu med det man verkligen behöver lämna i sitt liv för att komma vidare till det som är rätt för en att vara i. Där man kan bidra med något till andra utan att behöva värderas efter prestige och framgång.
Jag tycker inte det är någon töntig rubrik. Vanmakt och vilsenhet är ju det som alla människor går omkring och känner inom sig men ej vågar säga för att de är rädda för att visa sig hjälplösa inför varann eftersom de då riskerar att inte få “gilla”.
Samhället föraktar allt som är svagt och skört.Jag tror det du egentligen mest saknar, är dig själv. Och jag tror dessa oläkta sår, outredda mönster och trauman är saker som förstärkt din känsla av ensamhet.
Människor vill gärna ha quick-fix lösningar där man tror att lägga locket på är lösningen. Men det gör det bara värre eftersom ångest behöver upplevas, förstås och lämnas. I dessa quick-fix försök blir man tillslut så låst i sig själv för att man aldrig får förståelse för det som egentligen skaver och varför man är bunden till det.
Du behöver inte iklä mamma-rollen för att bli godkänd. Det är helt okej om du säger som det är. Barn längtar efter att ens föräldrar ska vara ärliga. Och det kan även hjälpa dom att våga säga hur de mår. Det ökar tilliten.
Så din känsla av att vilja dö, är snarare en känsla av att du vill “dö” från det tillstånd du känner för att det är för smärtsamt att möta denna hjälplöshet för att du ska kunna känna det du behöver lämna.
Jag är inte så insatt i dessa frågor, men någon annan hjälp måste ju finnas att få!
Har du hört med kommunen, försäkringskassan, familjerådgivning (att du går dit själv), som kan lotsa dig vidare?
Jag tror inte du har mer råd att stå ut. Din återkommande trötthet och glömska är tecken på att du inte är så stark som du säger.
Nej, just nu känns det inte så för att du ju nu är i en omöjlig situation som blockerar din tro på att kunna känna det igen. Jag har känt samma sak ett flertal gånger, som att livet på riktigt varit slut om jag skulle lämna det jag befunnit mig i. Men sen när jag väl lämnade och det hade gått en tid så vände den känslan av hopplöshet. 🙂
Så du får inte ge upp i detta. 💗 Det finns lösningar och hopp även för dig, även om du inte vet om dom än. 🙂
Och även om du inte känner ditt värde själv just nu så känner i alla fall jag att du är alldeles för värdefull för att gå förlorad. 💛 Glöm inte det! 🙂
Tack för dina ord 🙂
Förstår och känner med allt du beskriver utav liknande symtom. 🙏💗 Känner verkligen igen känslan att falla ner i ett slukhål och hur man genom kontrollen återfår stabilitet. Det är en rivande utrotningskänsla som känns väldigt realistisk.
Men det som egentligen sker är att ens ego dör. Egot är en självbevarelsedrift mot att vara totalt hjälplös. Att vara i underläge.
Inte det underläge där någon har makt över en.
Utan underläge där man ger upp sina försvar och sin kontroll.Ett tillstånd där man inte längre får några ”gilla” för att ingen gillar att man är svag och hjälplös.
Man blir bara man hånad och föraktad.Men egentligen vill man bara kunna släppa allt och vara i detta underläge eftersom det hör till att vara människa.
Jag undrar därför hur du känner kring att lämna den situation du befinner dig i? 🙂💛
I det du beskriver så känns det som att din situation är en stor del i att du mår som du gör.
Jag förstår att du säkert redan har tänkt i dessa banor att du kanske vill lämna men att egot hindrar dig eftersom din identitet styrks utav att du är mamma, fru, den som fixar åt barnen, lyssnaren, det perfekta ansiktet utåt för släkt och vänner, och den trygghet du känner i det praktiska. En omöjlig situation kan trots allt bli ett tryggt helvete som man hellre kan välja att ta livet av sig ifrån än att verkligen göra upp med. Eftersom du säkert också är rädd för vad dina barn ska tycka om dig som mamma, vad din man ska visa för förakt, syster och övrig familj, släkt och vänner. Det är inte heller populärt att en mamma lämnar sin familj eftersom familjen är helig och därmed också kvinnan. Det inger mycket skam och det är också en törn för egot.Trots detta så är det ändå avgörande i vad man själv vill.
Om egot är mycket viktigare att värna om eller ens psykiska och fysiska hälsa.
För så kallad psykisk sjukdom är egentligen bara relaterad till ens sociala miljö.Åh så hemskt! 😞
Att inte bli sedd genom förståelse i en relation kan man verkligen må sämre av utav diverse symtom. Det kan nästan ibland vara det avgörande för ens ökade dåliga mående. Om den andra partnern gräver ner sig i jobb så kan det vara ett sätt för den att fly den känsla över att relationen inte blev så som den hade för inställning kring från början.
I en relation där man är på samma våglängd av förståelse och samma erfarenheter kan bägge utvecklas och tillsammans stötta varandra genom livets prövningar. Jag tänker att det liksom är det som en relation är. När det känns rätt, så faller alla andra egenskaper på plats automatiskt.
Han kanske känner att han inte vet hur han ska hantera det hela. Då kan man själv känna att man är till last, fast det egentligen beror på att man är olika som personer.
Hur känner du kring dessa reflektioner? 🙂
Hej 😊
Åh vad skönt att du svarade! 🙏 Jag har varit så orolig!
Jag tror det finns många som till synes ”orkar”, för att de befinner sig i ett överlevnads tillstånd. De dagar du känner att kroppen är extremt trött, tror jag är ett tecken på att du just då inte orkar koncentrera energi till att kunna visa ytan utåt.
De människor som inte orkar någonting har agerat på precis samma sätt innan, men att de nu inte längre förmår att göra det för att de saknar psykisk och kroppslig kapacitet.Jag har själv varit väldigt uthålligt högproduktiv. Haft igång många projekt, organiserat, fixat för alla, varit trevlig, hjälpsam, lärt mig vara som andras mer ytliga sätt att umgås på för att förtjäna umgänge, haft ett bra självförtroende (min tänkta bild av mig själv), osv osv – medans jag känt mig SÅ ensam.
Allt jag gjorde för andra gav energiboost och näring för att kunna fortsätta ge. Det blev min identitet, att leva för andra. Människor blev glada utav det jag fixat. Den bekräftelsen var övernaturlig. Jag levde genom det dom kände. Även om de inte specifikt såg MIG eller gav MIG något tillbaka som jag egentligen behövde så lärde jag mig att ”nöja mig” med situationen. Det kändes mycket värre att ge upp allt fixande än att inse faktorn att jag behövde göra en större förändring som skulle innebära ett lämnande. Det kändes verkligen som att träda in i mörkret och det ville jag inte.
Men mellan varven kunde jag bli utmattad av denna enorma koncentration. Då orkade jag inte lika mycket under ett tag. Då kunde jag även känna en bra känsla av att inte vara aktiv, men sen när det hade börjat bli lite för lugnt där det verkliga mörkret börjat komma fram så fick jag panik. I den stunden lyckades jag komma upp igen i produktivitet där jag lånade energi från ångesten. Ångesten blev en motor. Det är fortfarande så idag, men jag orkar inte i lika hög utsträckning.
Så den egentliga depressionen finns där hela tiden, även om det kan kännas som att man ”mår bra” när man är igång, men det är för att havet av ångest just då är under kontroll.
Så din situation är lika mycket värd att tas på allvar precis som de som till synes inte orkar! 💚Undrar lite kring det du beskrev med att vilja säga det du egentligen vill, men inte kan.. Kan det vara så att du hamnar i en låsning?
För om det är så, så är det i så fall ett tecken på att man känner att människorna inte förstår en själv. Inte bara det man vill säga, utan också en själv som människa. Det är som att man är främlingar eller olika arter. Om så även i sin egen familj. DNA är egentligen bara en material företeelse. Man behöver också känna en själslig koppling med de man är med, att de är på samma våglängd.Vad hemskt med din systers avståndstagande! 😞