Ångest vid korta möten med människor
-
Jag var ner till den lilla affären för att hämta paket. När jag kom in så var en del folk där.
Jag gick mot kön för att ställa mig. Hela tiden gick tankarna hur jag skulle göra, om jag skulle vänta på att den längre kön skulle ta slut eller gå runt för att ställa mig sist. Valde att gå runt. Men sen visade det sig att de som stod där bara funderade på vad de skulle köpa.
När jag gick förbi så kände jag mig SÅ liten trots att jag närmar mig mitten av 30. Jag fick lite blickar mot mig, men det var inga obehagliga. Men just känslan att min styrka av mitt jag försvann och att det var som att jag nästan inte fanns. Kanske att jag också såg liten ut i min osäkerhet som andra speglade tillbaka.. Allt jag ville var att få göra det jag skulle göra och komma därifrån! Jag står inte ut så det är som att jag “håller andan” och stänger av för att klara det.
Efteråt fick jag SÅN fruktansvärd ångest och jag började tänka på hur människorna i affären hade uppfattat mitt lilla jag. Speciellt en person som tittade lite åt mig. Visste ej hur jag ska tolka det.
Bor på en liten ort så det var kanske för att den funderade på om den kände igen mig och jag tyckte jag kände igen den också. Men jag vågade inte fråga i rädsla för att jag skulle ha fel. Man känner sig så dum efteråt.
Vill tillägga att jag har autism och därmed svårt att hantera mycket intryck på små ytor, så jag undviker just den affären så långt det går. Har andra jobbiga minnen därifrån också så jag går bara dit när jag ska hämta paket och det känns fruktansvärt bara det. Får ofta en overklighetskänsla och jag måste anstränga mig för att övertyga mig själv om att jag är där.
Får ofta öva innan vad jag ska säga för att det ska låta så naturligt som möjligt. Andra som handlar har lite småkontakt med den som står i kassan, men jag har inte det. Det blir också utav det lite extra ångest då den kanske tycker det är konstigt..Är det en större affär på annan ort så är det också jobbigt, men jag har ändå lättare för att hantera det, även om jag även där får samma symtom av overklighetskänsla.
Tror det kanske har och göra med anonymitet och större ytor.Undrar bara om det är någon mer än mig som får dessa symtom och om någon är lika analyserande som mig om hur man själv uppfattas?
Känns igen. Har i perioder väldigt svårt att röra mig ute bland folk. Kan få känslan av att vara nära på att svimma, får svårt att tänka och känner mig helt ur balans. Social ångest förvärrar ännu mer. Det är verkligen skitjobbigt när det händer. Senaste gången jag klippte håret var för ca ett halvår sedan och har undvikit det sedan dess. Massa intryck, påtvingad socialisering och ingen möjlighet att “fly” – nej tack.
Egentligen tror jag att andra människor för det mesta är upptagna med sitt eget. Men det hindrar ju inte hjärnan från att köra sitt eget race och komma på alla möjliga katastrofer tyvärr.
Teal Bitulu TrådstartarenKänns igen. Har i perioder väldigt svårt att röra mig ute bland folk. Kan få känslan av att vara nära på att svimma, får svårt att tänka och känner mig helt ur balans. Social ångest förvärrar ännu mer. Det är verkligen skitjobbigt när det händer. Senaste gången jag klippte håret var för ca ett halvår sedan och har undvikit det sedan dess. Massa intryck, påtvingad socialisering och ingen möjlighet att ”fly” – nej tack. Egentligen tror jag att andra människor för det mesta är upptagna med sitt eget. Men det hindrar ju inte hjärnan från att köra sitt eget race och komma på alla möjliga katastrofer tyvärr.
Stort tack för din kommentar! 🙏😊 Känns skönt att inte känna mig ensam i att känna så här. Hemskt att du känner att du håller på att kollapsa även fysiskt.. 😞 Det har nästan hänt mig med vid vissa tillfällen.
Jag tror också de har fullt upp, men det känns samtidigt svårt att tro på.. 😬
Kan det ordna sig med hårklippning på annat sätt? 🙏
Jag vet! Att det ska vara så himla svårt att få hjärnan att sluta katastroftänka…
Hmm, det blir väl hårklippning på eget bevåg vilket säkert kan ge en del intressanta resultat 🤣För mig går det mycket i perioder. Jag upplevs av andra som väldigt social men för mig så är det en ständig kamp. Precis som ni skriver så ligger fokus hela tiden på hur jag ska uppfattas. Jag drar mig helst undan samtidigt som jag inte vill vara ensam. Jag har tränat massor på att interagera med andra människor och gör det ändå bra trots att jag innerst inne är livrädd. Jag känner mig så fake. Känns som att hela livet är en lång teater.
Teal Bitulu TrådstartarenJag vet! Att det ska vara så himla svårt att få hjärnan att sluta katastroftänka… Hmm, det blir väl hårklippning på eget bevåg vilket säkert kan ge en del intressanta resultat 🤣
Många lycka till 🙏😅
Teal Bitulu TrådstartarenFör mig går det mycket i perioder. Jag upplevs av andra som väldigt social men för mig så är det en ständig kamp. Precis som ni skriver så ligger fokus hela tiden på hur jag ska uppfattas. Jag drar mig helst undan samtidigt som jag inte vill vara ensam. Jag har tränat massor på att interagera med andra människor och gör det ändå bra trots att jag innerst inne är livrädd. Jag känner mig så fake. Känns som att hela livet är en lång teater.
Igenkänning! 😰 Så många gånger jag har försökt och sen känt mig lika på låtsas som du beskriver. Varit maniskt engagerande och uppmärksammat mottagaren i hopp om att få bli detsamma. Känt mig så personlighetskluven och haft självhat. Nu kan jag inte längre, blir istället tystlåten, trots att jag har hur mycket som helst att säga. Och när jag väl kan så blir jag manisk återigen i rent självförsvar för att sen i flera dagar ha en social-baksmälla. Som att mottagaren är mycket starkare på att låtsas.
Är det så för dig också?
Igenkänning! 😰 Så många gånger jag har försökt och sen känt mig lika på låtsas som du beskriver. Varit maniskt engagerande och uppmärksammat mottagaren i hopp om att få bli detsamma. Känt mig så personlighetskluven och haft självhat. Nu kan jag inte längre, blir istället tystlåten, trots att jag har hur mycket som helst att säga. Och när jag väl kan så blir jag manisk återigen i rent självförsvar för att sen i flera dagar ha en social-baksmälla. Som att mottagaren är mycket starkare på att låtsas. Är det så för dig också?
Var på en tvådagarskurs i veckan där vi dag två fick skriva ner positiva egenskaper om varandra. På min lista skrevs saker som “nära till skratt”, “alltid glad”, “trevlig” osv…
De skulle bara veta. Jag har spelat så mycket teater och gjort det så bra att jag mår illa själv. Att jag kan må så jävla dåligt och ändå uppfattas som glad? Hur är det ens möjligt? Som att leva samtidigt i två parallella världar. Känns som att jag brister snart….
Har hållt ihop det skapligt ikväll. Ena grabben har haft hockeymatch och jag har varit social så det räcker och blir över. Sopade i mig en vinare ikväll och gick och la mig i förhoppning om att få sova…
Gick ju sådär… Ligger vaken med ångest…
Teal Bitulu TrådstartarenVar på en tvådagarskurs i veckan där vi dag två fick skriva ner positiva egenskaper om varandra. På min lista skrevs saker som “nära till skratt”, “alltid glad”, “trevlig” osv… De skulle bara veta. Jag har spelat så mycket teater och gjort det så bra att jag mår illa själv. Att jag kan må så jävla dåligt och ändå uppfattas som glad? Hur är det ens möjligt? Som att leva samtidigt i två parallella världar. Känns som att jag brister snart…. Har hållt ihop det skapligt ikväll. Ena grabben har haft hockeymatch och jag har varit social så det räcker och blir över. Sopade i mig en vinare ikväll och gick och la mig i förhoppning om att få sova… Gick ju sådär… Ligger vaken med ångest…
😰😓
All omtanke till dig! 💚
Hur mår du nu? 😟
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.