Så töntig rubrik, sorry.
Är liksom själv läkare. Har två barn. Jag har komplex PTSD av extremt fuckad uppväxtfamilj och mobbing i hela grundskolan. Ändå sånt härligt maskrosbarn, är jag. Låter så helylle, så tryggt. Maskrosbarn. Som att man har en ryggrad, en kärna, en riktning.
Jag har noll vänner. Noll hobbisar. Noll självkänsla. Kan absolut inte konsten att ta nya kontakter, föra mig bland folk som privatperson (men i jobbet kan jag det sjukt bra), eller för den delen att ha nära relationer heller. Har helt enkelt INGA privata relationer som funkar. Hela min vakna tid går ut på att sukta efter närhet, vänskap, förtroligt. Gått med i drivor av kvällskurser, föreningar. Gått hos ett tiotal olika samtalsterapeuter. Går på antidepressiva och bytt sort, haft flera sorter samtidigt, provat sänka och öka doser, allt i flera månader till år vardera. Sover, tränar, äter bra, mediterar och faan o hennes moster. Inget har hjälpt. Ständigt förtvivlat utom mig av vanmakt. Det absolut värsta är att jag ställt två barn till livet, som jag är en skitmamma för (känslomässigt och relationsmässigt). Har så dåligt samvete för att jag blev mamma, att de ska behöva ha mig till mamma. Barnens pappa är minst lika känslomässigt inkompetent som jag, så det är ju ingen tröst.
Jag lever med självmordstankar dygnet runt. Ja, även i mina nattliga drömmar. Massa mardrömmar.
Dövar med massa arbete men annars mat, alkohol, tvångsmässig nivå av mobilscrollande. Inte fokuserad nog att se film el läsa bok.
Jag vill leva, vara i gemenskap med människor, bli sedd o uppskattad. Men det finns inte. Vill därför bara ķlippa bort mig själv, som att jag aldrig nånsin funnits, det var bara ett misstag att jag kom till.
