Jag har varit ihop med min kille i drygt 4 år nu, vi båda är i 20-årsåldern. Jag har i snart 15 år haft problem med ätstörningsproblematik, ångest, panikattacker och speciellt depression. Intensiteten har kommit och gått i vågor, men har alltid mått lång från bra, ofta nere i mörkt mörker. Min kille har aldrig upplevt det jag upplevt, klart han har haft ångest och varit nedstämd någongång, men inte haft problematik på alls samma nivå, diagnoser och att det faktiskt påverkar hans vardag. Självklart är jag SÅ tacksam för detta, vill inte ens att en största fiende ska må som jag mår och mått.
Det jag vill komma fram till är att han inte riktigt förstår, kan inte relatera, kan inte se hur vissa irrationella beslut känns som de enda logiska för mig i stunder. Han försöker, han frågar och han vill hjälpa mig. men jag känner mig som ett problem. Att han är trött på att jag inte mår bra, jag mår aldrig bra och det förstår jag att man vänjer sig vid på ett sätt. Att i hans hjärna är våra standardlägen lika, att han förtränger eller glömmer bort hur tung en helt vanlig dag ofta är för mig (nog främst av kärlek då det gör ont att se en man älskar lida).
Han har väldigt mycket för sig i sitt liv, hans höga ambitioner är något av det jag föll för när vi började träffas. Men jag har alltid känt mig lite bortprioriterad, att de andra sakerna han ska hinna med går före mig. Ofta är det först när jag har en panikattack han faktiskt ger mig tid. När det inte går att undvika. Jag är också fast i min nedstämda bubbla och han kan säkert se det på ett annat sätt än mig, men det jag upplever är att jag inte prioriteras förutom när det är akut. Att flickväns-delen av mig, att aktivt göra saker tillsammans med mig, att vara ett par, det finns det aldrig tid för. Vi äter matlådor tillsammans, vi kan skratta och vi kan hjälpas åt med disken, men det är extremt sällan vi faktiskt får till en dejt, får till en stund för oss som är planerad och inte ”råkar hända” för vi bor ihop och äter middag samtidigt. Jag har försökt ta upp detta men efter några veckor minskar beteenden han ändrat för min skull efter att ha snackat om det. Jag vet inte vad jag ska göra
