[Red Vurebu]

Hur länge orkar man?

Vad händer när man inte orkar längre?

Somna i för gott?

[Red Vurebu]

Ingen direkt som nekat mig, mer än jag själv, att inte ha kontroll på allt då det inte är bra för min hälsa.

Men saker löser sig aldrig.

Är som en evighetsmaskin.

Jag vet inte hur det är att vara glad, energifylld och känna mig hoppfull. Jag har glömt hur det känns. Livet innehåller bara elände som mest. Allt jag pratar om är elände och hur lite ork jsg har.

Jag lever inte i dagsläget,  överlever bara.

Är det så här det ska vara resten av livet?

 

[Red Vurebu]

Blir bara sämre och sämre ju mer jag försöker och hitta lösningar.  Det är ju bara jag själv som kan ändra mina tankar,men livet ger mig inte chansen. Yttre påverkan som tar enorma mängder energi ifrån mig gör att det inte finns något kvar till mig själv och kommer dessvärre inte vidare, trots otaliga försök med samtalsterapi.

Hjälper inte. Fungerar inte.

Medicin vill jag inte äta, mot vad vill jag veta isf. Hjälper medicinen mot mina yttre problem i livet? Saker jag inte kan påverka? Nej…

Jag får aldrig chansen att läka mig själv, vilket gör att allt inom mig förvärras och eskalerar. Omgivningen orkar inte med mig längre, mindre jag själv, för jag är verkligen SJUKT LESS på mig själv, men är då INIHELVETE uttömmande på energi OCH nertyngd av andra i livet.

Jag har inte en chans….tankarna går bara neråt…har ingen glädjekvar. Fast i negativitetsträsket.

Känner att allt är borta.

[Red Vurebu]

Varför är det så svårt att vända på tankar och mindset?

Varför är det inte “bara att göra”?

Varför kan man inte få stänga av reptilhjärnan ett tag och få vila lite.

Varför ör det så lätt att vara rädd hela tiden och svårt att vara lugn ist?

Kunde jag ta banklån för att “rätta” till hjärnan så skulle jag kunna låna max och leva på existensminimum resten av livet. Hellre det än än min rädsla och trötthet.

 

 

[Red Vurebu]

Livet fortsätter i rasande fart och jsg känner att jag inte hänger med. Jag vill dra i handbromsen och stanna upp. Det blir bara snurrigare och snurrigare i huvudet. Terapeuten tycker att jag ska äta medicin. Men mot vad säger jag?

Hjälper medicinen att det löser sig med mins anhöriga?

Hjälper medicinen mot min rädsla?

Hjälper medicinen mig att tänka rätt?

Mitt i allt där jag börjar ta slut finns också en enorm covid rädsla att brottas med.

Känner inte igen mig själv längre och tycker inte att terspisamtalen Hjälper. Är mest trött. Hjärna som går på högvarv 24/7…

Det får gå som det går…

[Red Vurebu]

Red Simyna, du prickar in allt på spiken.

Det finns ingen annan backup än mig. Samhället med sjukvård etc. Är redan inblandat. Barn är inblandade,  men vuxen sådan. Även den andra är vuxen. Det komplicerar saker och ting ännu mer då de själva måste driva vissa saker, men det är det som bitvis inte fungerar och jag kan inget göra  utan vet att ännu mer landar i mitt knä.

Jsg vet inte vad mer jag kan “släppa ” på, för faller korthus, då faller jag. Fast jag är snart där om ingen positiv förändring sker….

[Red Vurebu]

Inget löser sig. Bars trampar på i samma elände.

Får ta emot elände från andra som också mår dåligt. Finns ingen avlastning.

Finns ingen annan än jag för dem.

Hittar ingen lösning.

Bara en lång väntan på att det “kanske” blir bättre. Dagarna bara gå till skit, och jag blir bara äldre. Har inte så mycket liv kvar…var inte så här jag trodde mitt liv skulle bli.

Var inte så här vuxenlivet heller skulle vara.

Avundsjuk på alla som “lever”…jag bara överlever.

Vill så gärna få avlastning att de andra kan få mer hjälp än av mig.

Jag ör så inninorden trött…😞

[Red Vurebu]

Vill fly, vill få bort det som aldrig löser sig. Never ending story, dag ut och dag in.

Ger till andra för att jag måste. De har ingen annan. Vill inte.

Vill få tillbaka mig själv. Har försökt då länge, men lyckas inte. Alltid är det något annat som kommer emellan när jag försöker göra något för mig.

[Red Vurebu]

Är det bara jag som känner att jag håller på att bli “galen”?

[Red Vurebu]

Jag är precis lika rädd. Har varit rädd I över 1 år nu. Dessutom pressen på mig att finnas och hjälpa anhörigs som MÅSTE ha min hjälp.

Hoppas man kommer i mål, vill säga orkar mentalt tills man fått vaccin. Bitvis tror jjag nte det.

Så sjukt less på att vara rädd hela tiden. Att hela tiden analysera och fundera på hur man ska agera i olika situationer . Har ett visst ansvar för andra när man inte kan ta hand om sig själv knappt.

Skönt att man inre är ensam om sin rädsla.

[Red Vurebu]

Jag är så försiktig som det redan går och kan tyvärr inte göra mer. Har anhöriga som behöver stöd och praktisk hjälp vilket gör att pressen ökar på mig och gör att jag inte kan isolera mig fullt ut som jag skulle vilja för att må som bäst, tyvärr. Känslan att inte räcka till och att inte orka fullt ut, allra minst för min egen del är värst. Att inte kunna göra det som är allra bäst för mig.

Är nog mest livslusten och framtidstron som håller på att ge vika. Att jag inte kommer att få livsorken tillbaka. Att energin aldrig kommer tillbaka. “Livsenercin” var låg även innan pandemin efter en lång tids jobbiga händelser.

Så nu börjar det kännas ohållbart.  Men jag är förmodligen inte ensam tröstar jag mig med….

 

[Red Vurebu]

Men hur hittar man orken att överhuvudtaget klara sig dit, till den tid när vaccineringen har kommit igång?

Hur hanterar man rädslan tills dess som nu varit i kroppen i 1 år.

Varje dag är en kamp som känns tyngre och tyngre. Dels pga rädslan men också den mentala kampen att räcka till för anhöriga som behöver hjälp och stöd.

Att aldrig hitta någonstans att få ro och vila. En hjärna som går på högvarv.

Finns det någon som helst sätt att klara det utan att ramla ihop framför mållinjen!?