Hem > Forum > Hopplöshet > Är livet slut?

Är livet slut?

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Vill inte dö men vill försvinna ett tag.

    Bara gå iväg och lämna allt.

    Få finnas för bara mig, och komma i 1a hand för en gång skull. Göra det jag vill och inte behöva ta hänsyn till alla andra hela tiden. Finnas där för MIG och inte komma i sista rummet hela tiden.

    Överlever men känns som man sluta att leva. Bara är.

    Fungerar utåt, men insidan krigar.

    Vad finns kvar!?

    Åh, fina du <3 Det är verkligen på tiden att det är din tur nu. Du får finnas och du får vara i det första rummet.

    Livet är inte slut. Det är det verkligen inte. Kanske livet att sätta andra framför sig själv däremot borde vara det? Jag hoppas det. Du förtjänar extremt mycket bättre och livet är så mycket STÖRRE än så <3

    Jag förstår känslan..Den är hemsk.

    Trådstartaren

    Vill fly, vill få bort det som aldrig löser sig. Never ending story, dag ut och dag in.

    Ger till andra för att jag måste. De har ingen annan. Vill inte.

    Vill få tillbaka mig själv. Har försökt då länge, men lyckas inte. Alltid är det något annat som kommer emellan när jag försöker göra något för mig.

    Jag lever inte…… jag bara överlever. Allt handlar om att överleva, inte leva och jag är så trött på det. Känner igen känslan av att bara vilja bort. Hoppas du mår bättre snart.

    Trådstartaren

    Inget löser sig. Bars trampar på i samma elände.

    Får ta emot elände från andra som också mår dåligt. Finns ingen avlastning.

    Finns ingen annan än jag för dem.

    Hittar ingen lösning.

    Bara en lång väntan på att det ”kanske” blir bättre. Dagarna bara gå till skit, och jag blir bara äldre. Har inte så mycket liv kvar…var inte så här jag trodde mitt liv skulle bli.

    Var inte så här vuxenlivet heller skulle vara.

    Avundsjuk på alla som ”lever”…jag bara överlever.

    Vill så gärna få avlastning att de andra kan få mer hjälp än av mig.

    Jag ör så inninorden trött…😞

    Jag känner igen allt.
    Allt handlar bara om att försöka lösa problem och att kämpa, kämpa, kämpa utan att nå ljuset i tunneln någonsin.

    och det finns inget att göra åt saken. För det finns bara en själv, ingen annan kan lösa något. Man står ensam med alla konsekvenser, alla val, all press, all stress och det kommer aldrig eller i så fall om många år ta slut. Och då har man redan tappat hela sig själv, gett upp allt man brunnit för och är så trött in i själen på allt slit som aldrig leder till något bättre. För man räcker ändå inte till och kan ge dem man sliter för ett bra liv.

    Hej fina Red Vurebu <3

    Tror på fullt allvar inte ”folk” generellt förstår omfattningen av hur tungt det är att bära flera personer samtidigt. Och också problematiken kring att om man själv släpper dem – så fallerar allt som ett korthus. Finns ingen backup. Det är en mardrömsliknande uppgift att bära enligt min mening. Är det barn förresten vi talar om? Eller är det en kombination med vuxna? Jag tycker du ska våga släppa lite? Finns det någon liten, liten marginal? Alternativt koppla in sjukvård och resurser/pedagoger eller vad som passar, så långt det är möjligt? Samhället är uppbyggd så att vi ska kunna få hjälp när vi behöver. Det är orimligt att vara på vippen att ducka under, eller få självmordstankar pga. ren skär utmattning och vanmakten i att inte komma loss. Skickar tusen kramar till dig <3

    Trådstartaren

    Red Simyna, du prickar in allt på spiken.

    Det finns ingen annan backup än mig. Samhället med sjukvård etc. Är redan inblandat. Barn är inblandade,  men vuxen sådan. Även den andra är vuxen. Det komplicerar saker och ting ännu mer då de själva måste driva vissa saker, men det är det som bitvis inte fungerar och jag kan inget göra  utan vet att ännu mer landar i mitt knä.

    Jsg vet inte vad mer jag kan ”släppa ” på, för faller korthus, då faller jag. Fast jag är snart där om ingen positiv förändring sker….

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.