[Red Vurebu]

Går hos terapeut och gjort så i mer än 10 års tid , hos olika.

Har haft några mycket jobbiga år, eller snarare många många år typ mer än 20 år. Med olika grader på “jobbighet”.

Har flera barn och de är vuxna, och det som skulle knäcka mig helt är typ kritik från dem avseende deras barndom. Lever inte med deras pappa utan har annan partner som varit en del av deras liv större delen.

Jag har ALLTID satt deras välmående först och ofta före mitt eget. Har nästan vid några tillfällen blivit sjuk, typ utbränd…men lyckats klara mig ändå på något vis. Ett av barnen har NPF och då kommer det saker till mig ibland som inte är så roligt att höra.

Kritik från dem hur jag har gjort under deras uppväxt och vad jag gjort skulle ta knäcken på mig helt. Igår vart det en liten sådan situation med ett av barnen. Då kände jag mig inte stor. Blev oerhört ledsen och nere. Tyvärr kan jag inte säga fullt ut vad jag känner i liknande situationer till detta barn som mår dåligt psykiskt.  Har hela tiden mot mig en stor självmordsrisk från detta barn. Det hänger över mig hela tiden. Barnet bor tack å lov inte hemma.

Har svårt att hantera jobbiga och känslosamma situationer  efter ett oerhört svårt och jobbigt 2023. Ville helst fly igår, bara dra…sedan kom mina tankar

Är mycket känslig och tar åt mig extremt lätt.

Vet verkligen inte hur länge roll kroppen klarar detta…

 

[Red Vurebu]

Jag har inte levt livet fullt ut. Psykiska hinder som bromsat/ bromsar mig. Mycket funderingar jämt. Överlever mest.

Kanske kan vara att jag inte känt mig älskad inte hittat rätt i mig själv. Meat besviken ofta på mig själv. Just nu på att jag inte utvecklas mentalt TROTS mångårig samtalsterapi!

Är i  äldre årgång och ser/känner lite panik att det inte är så mycket kvar av livet och även hur det blir/kan bli när man blir riktigt gammal. INGET jag vill uppleva. Avslutar hellre själv innan det blir så. Hat tappat tro. Helt nu. Överlever mest. Känner ingen framtidstro längre.

 

[Red Vurebu]

Men om orken är slut och man inte kan ringa tankarna på annat? Man har så lite mental ork att man inte kan fokusera. Det enda man skulle vilja är att vara  ifred i ett instängt rum utan en massa ,”måsten”

Så mentalt trött men börjat tappat tron…😒

[Red Vurebu]

När man “genomlidit” en rädsla/issue och klarat av den, då kommer nästa. Man får ALDRIG nått andrum emellan och kunna andas!!

Varit så nu i över 2 års tid! Kropp och knopp är SLITEN!

Och ja, klyschan, “du behöver utmana dig själv….” den är bra, men blir det för mycket och för ofta under en väldigt lång tid, då vill jag anser att det börjar bli farligt!

Det jag vill säga är , att säg inte den kommentaren till en person om du inte har hela bilden och vet problematiken.

Själv börjar allt som jag ska “öva” på som är covidrelaterat bli bara tyngre och tyngre.

Och ja, jag har tagit STORA steg framåt och kommit ENORMT långt, men nu börjar jag bli för trött mentalt för att hänga i det sista.

Sover dåligt har jsg också gjort under en väldigt lång tid som inte bara beror på psykiska problem utan även fysiska.  Det tar ju också ner orken.

Vill så inihelvete gärna få bort covid rädslan och vara som alla andra, ha  ” normal” covid  respekt så jag kan fungera i samhället igen. Men kraven kommer fort och snabbt så jag hinner inte med mentalt.

Nån som har liknande erfarenhet?

[Red Vurebu]

Det tar på kropp och knopp att konstant akta sig och vara rädd. Dessutom är jag sjukt less på att själv förknippa mig med covidrädsla hela tiden. Börjar gå till absurdum känner jag. Blir sedan så besviken och heligt förbannad på mig själv när jag inte kan leverera det jag själv önskar.

Blir så frustrerad och ledsen över det.

Jag HAR kommit jättelångt, men vill få bort det helt. Ungefär som när man bantar,  går bra tills det är 1-2 kg kvar…tar evigheter och motivationen tryter.

Så oerhört ledsen över I mina ögon extremt dåliga prestation…

[Red Vurebu]

Den lilla tid som finns över till mig själv går till att göra det vardagliga. De negativa tankarna tar över och det finns inte energi att vända dem.

[Red Vurebu]

Pink Fusefe skrev:

Varför fungerar inte terapin? Är det för svårt att göra det som krävs av dig i terapin? Försök att sänka dina krav på dig själv…ta det långsammare…Det kan hjälpa.

Livet ger mig inte möjlighet att jobba för mig själv. Måste finnas för andra.

Orken, viljan och hoppet börjar försvinna bit för bit i rasande takt.

[Red Vurebu]

Olive Buloce skrev:

Vad innebär ett lost case för dig? Rättar du dig efter andra eller den du verkligen vill vara? Jag tror man kan ge upp delar av sitt liv och analysera förändringen efterhand. Definitionen av en galning var väl att upprepa samma saker med förändra sig nya resultat. Det går inte. Livet är skit men det går att leva på många olika sätt.. Man kan åtminstone testa inbillar jag mig själv.

Lost case-att ge upp är att lägga sig platt och inte göra nåt. Försvinna. Någonstans går gränsen.

Försöker förändra och går i terapi, men livet kommer ofta emellan och tar både tid och energi från mig och känner att jag aldrig riktigt får chansen och de rätta förutsättningarna.

Börjar ledsna och hoppet börjar försvinna.

[Red Vurebu]

Red Simyna skrev:

<3 Absolut, tog mig ur det. Blev smittad faktiskt ganska illa kvickt när jag inte längre var försiktig. Räckte i princip med en utekväll så blev jag sjuk. Det var helt makalöst vad lite sjuk jag blev. Kände stor sorg kring det på ett sätt, eftersom jag precis som du varit så försiktig. Hade jag vetat om att det bara handlade om en förkylning (tagit tre doser, senaste i januari) hade jag absolut inte isolerat mig på det sättet som jag har gjort. Kan inte beskriva det på något annat sätt än att det känns extremt sorgligt att vara rädd för något som var så ofarligt. Jag är i riskgrupp men det märktes definitivt inte. Så ska man applicera det här på din situation kanske man kan tänka sig att efter den 4e sprutan kan du försöka litegrann att vara mindre försiktig? Det kostar verkligen på, mentalt inte minst, att vara så rädd. Har kvar lite såna tendenser fortfarande. Man har väl blivit så van, också. En ny vana typ man skaffat sig att akta sig för hostande människor? Precis som man aktar sig för annat som man lärt sig kan vara farligt? T

Det jag är mest rädd för är för att jag/man inte vet HUR sjuk man blir och HUR sjukdomen slår.

Jag är INTE rädd för att vara sjuk, utan det är osäkerheten HUR sjuk jag blir.

Vanlig influensa vet man ju till viss del.att man klarar, men Covid är något annat.

Så ofarlig vill jag inte säga att sjukdomen är, även om de flesta blir lindrigt sjuka.

Men ja, när man fått 4e sprutan, då hoppas jsg att jag kan leva mer. Inget liv direkt nu, även om jag rör mig i samhället. Har den konstanta rädslan med mig 24/7. Den påverkar både mig och min familj MYCKET  negativt.

Rädslan hindrar mig från att leva. Rädslan tar en massa skittid som jag skulle kunna lägga på något bättre.

Hoppas jag inte är ensam.

[Red Vurebu]

Jag vill ha en inre trygghet.  Ro. Inte vara rädd för allt. Inte oroa mig hela tiden.

Många säger att det är jobbigt med ensamhet, att bo ensam. Helt ärligt avundas jag dem just nu. Skulle vilja ha så få sociala kontakter/vänner som möjligt,  för att just slippa konflikter och krav.

Jag har gått i terapi i många herrans år hos olika personer och titlar. Jag har aldrig hittat rätt.

Känner att livet bara rinner iväg för mig och jag börjar ledsna.i stort sett inget kvar..

 

[Red Vurebu]

…och nu kommer julen…ett stressmoment när det gäller att göra val iom corona.

Ont i magen, nedstämd och ännu mer minskad lust.

Coronan har verkligen förstört och stulit tid av mitt liv…

Rädd att bli sjuk och dö, men ångesten och rädslan gör att jag snart hamnar där ändå, inte i corona, men pga corona.

[Red Vurebu]

Hur länge till orkar man och vad gör man när man inte orkar längre?

Lusten till det mesta är borta.

Men mest less på mig själv.😪😪