Jag vill inte dö men jag vill inte leva det liv jag har nu och jag ser ingen utväg ur det heller. Vet inte hur jag ska lösa saker och ting. Anhöriga som mår psykiskt dåligt och har gjort en längre period. Jag har blivit utsatt och lastad av det under många år, och det börjar ta ut sin rätt nu.
Jag har en del mig själv att skylla då jag förmodligen tagit mer hand om dem än mig själv. Hjälpt dem mer än vad jag kanske borde ha gjort, tagit på mig att lösa deras problem, tagit emot deras mående.
Har också fixat och donat för att de ska må bättre, men ser det nu att det blivit på min bekostnad. Men har som sagt till viss del att skylla mig själv. Dock känner jag nu att det är NOG. Ingen som tar hand om mig och mitt mående, ingen av dem som frågar hur jag mår. I alla fall väldigt sällan.
Känner mig som en soppåse som de kan slänga sitt dåliga mående på. Fast jag mår själv lika dåligt som dem. Men jag måste stå upprätt ändå. Vad jag än gör så känns det inte som det duger eller är nog. Till råga på det har jag en enorm coronarädsla som jag ska brottas med samtidigt.
Kontentan av allt är att jag blir ner och ner deppig, tvär och grinig mot de sämre anhöriga och känner stor motvilja att hjälpa till.
Känner faktiskt som att livet har runnit ut och försvunnit för mig. Drömmar och hopp är mer eller mindre bortblåsta. Finns ungen glädje kvar.
Lösningen på mina problem är att nån tar över och avlastar mig, men tyvärr finns det ingen sådan person…..
