Red Neteki
Skapade svar
-
Min primära kontakt har varit psykiatrin då vårdcentralen där jag bodde innan ansåg att det var den typen av hjälp jag behövde. Min gamla vårdcentral bedömde att mina problem var för stora för att hanteras på vårdcentralen. Så känns just nu bara som jag blir slängd mellan olika mottagningar. Mitt personliga Ombud rekommenderade mig att ha fasta kontakter på båda mottagningarna för att förhindra att jag hamnar mellan stolarna på ett sådant sätt att jag inte får någo hjälp alls.
Känner igen mig lite i det där. Är rädd för att hamna i en liknande situation. Får se vad läkaren har att komma med i maj.
Ja det är på riktigt att jag sedan i januari stått på kölista för ett telefonsamtal i maj. Men snart är maj här 😊
Kan du inte återgå till kuratorn på vårdcentralen om det var det som kändes som det fungerade? Är du tvingad att ha kontakt med psykiatrin av någon anledning? Om inte; skit i dem om de ändå inte tillför något annat än huvudbry! Eller är det samma dilemma som för mig, dvs jag är tvungen att ha kontakt med psyk för att få en medicin som bara de får skriva ut? Psykiatrin suger, och jag har endast dem kvar pga att de är enda alternativet för att få min ADHD-medicin. Skulle så gärna vilja slippa ha dem i mitt liv! Spelar ingen roll om man bor i en storstad eller en liten by i Norrland; psykiatrin i HELA Sverige suger och gör en bara deprimerad. (Får mig iaf ett gott skratt emellanåt åt dårarna som jobbar där;)
Hej, tack för ditt svar!
Jag måste egentligen inte ha något att göra med psykiatrin. Tar sertralin men det kan ju läkare på vårdcentralen fixa med också. Det är bara så konstigt allt… Man “följer med” bara liksom och hoppas att det ska bli bra. Har inte fattat fören den senaste tiden bara att det är såhär illa, typ.
På vårdcentralen ansåg dem att jag behövde specialisthjälp, och Adhd-frågeställningen var det som gjorde att jag fick remiss. De bedömde liksom att de hade gjort sitt, typ.
En läkare ska ringa mig i maj (asså hör bara vilken sjukt skämt), har hon inget vettigt att komma med då så kommer jag nog sluta med skiten. Men samtidigt känns det läskigt eftersom jag vet att jag verkligen behöver hjälp. Vet bara inte vart fan jag ska få den ifrån. På vårdcentralen här finns det inte resurser heller riktigt… Medicinen hjälper ju en del, men jag vill inte bara symptombehandla – jag vill förstå. Eller åtminstone försöka förstå.
Så skönt att få dela med sig av detta och höra andras upplevelser. Har känt mig så ensam i detta och ingen som inte haft med psykiatrin att göra förstår!
Jättetråkigt att höra. Jag har också knappt fått någon hjälp alls från psykiatrin, som snarare stjälpt mer än hjälpt sen jag blev inskriven. 2019 blev jag remitterad och knappt något har hänt sen dess. Fick -nästan- en adhd-utredning… Men som stannade efter social kartläggning då de inte tyckte att det inte fanns tillräckliga indikationer på någon neuropsykiatrisk diagnos… Och det tycker inte jag själv heller! Jag förstod inte ens från början varför jag skulle göra det…
Jag tycker det bara blivit som ytterligare en sak som ger en huvudbry istället för att hjälpa. Jag har inte ens fått samtalsstöd, har en fast vårdkontakt som är kass. Kanske egentligen är tänkt att jag ska få samtalsstöd av henne men hon frågar mest rutinfrågor och om mitt jobb.
Det är hemskt. Jag önskar att jag stannat på vårdcentralen. Fick iallafall prata med en riktig kurator där.
Skickar en virtuell kram och styrka och peppe till er andra som kämpar. Det är fan inte lätt alltså.
Jag har GAD men också så mycket annat, anorexi, bipolär, högfungerande autism. Men det jag tror är GAD är att jag har ångest dygnet runt, hela tiden. Antingen för någon liten detalj eller stort eller så vet jag inte ens varför jag har ångest. Ångest för sånt som andra inte ens lägger märke till och när jag tar upp det förstår ingen varför jag oroar mig. Känner mig ofta illamående och som att jag ska kräkas av ångesten och det har hänt att jag gjort det.
Tack för ditt svar! Men fyfan vad jobbigt det låter! Har du någon speciell strategi för att hantera det eller göra det mer uthärdligt?
Jag har varit inskriven på psykiatrin sen 2019 men inget har hänt ännu. Fick – nästan- en ADHD-utredning men i den sociala kartläggningen som de gjorde först så tyckte de ändå inte att jag kvalade in för någon neuropsykiatrisk diagnos så det rann ut i sanden… Nu står jag på väntelista för att få tala i telefon med en läkare som jag aldrig träffat, vara pratat med en gång på videolänk, som eventuellt ska tala om för mig att jag har GAD, det var det enda som de kunde tänka på att skulle kunna “passa in” på mig.
Men jag själv är osäker på om det verkligen är den problematiken jag har. Visst, jag har mycket ångest för diverse saker (och folk i min omgivning förstår sällan min oro heller), men det är inte extrem oro och ångest för vad som helst och det är inte heeela tiden så heller, även om det i perioder är väldigt, väldigt jobbigt (minst sagt).
När man läser på internet tycler jag att bilden man får är ganska onyanserad. Så det är därför jag gärna vill höra från personer med GAD.
Har du alltid haft mycket oro och ångest eller är det något som växt fram?
Hej! Jag började med sertralin för 3 år sen ungefär och var väldigt skeptisk till en början. Det var jobbigt den första tiden med lite ökad ångest/oro, skakiga händer, yrsel och allmän svaghetskänsla i kroppen och huvudvärk… Men ändå hanterbart eftersom orsaken var tydlig att det var insättningssymptom. Men sedan när kroppen vant sig så mådde jag mycket bättre. Märkte att jag kunde tänka mycket klarare, det var som att lyfta på ett lock… Svårt att förklara. Jag blev stabilare och kunde hantera mina känslor bättre och allt inom mig blev lugnare och skönare. Min ångest försvann visserligen inte (allt kändes bara mycket mer hanterbart) och jag blev inte “avtrubbad” – bara mycket stabilare och inte så himla instängd i min egen hjärna på samma sätt som tidigare.
Trappade med tiden upp till 150 mg.
Jag har haft lite biverkningar som är typiska för sertralin; torra slemhinnor, minskad sexlust och ibland myrkrypningar i benen innan jag ska sova. Då myrkrypningarna blev för tätt återkommande bestämde jag mig för att trappa ner till 100 mg. Det gick bra och kände inget speciellt av det men biverkningarna med myrkrypningar/stickningar minskade igen.
14 månader senare (dec 2021) gick jag ner till 75 mg och det har också gått bra, och nu har jag fått tillbaka lite sexlust, är inte heller lika torr i munnen och ögonen. Planerar att gå ner till 50 mg snart, men är otroligt rädd för “abstinens” som kan komma då man slutar, svårt att veta vad som är måendet och vad som är biverkningar, så jag tar det väldigt sakta.
Jag är glad att jag trots allt gav sertralin en chans, för det har hjälpt mig otroligt mycket. Det var när jag märkte att jag blev lite väl “bortkopplad” från mina känslor rent allmänt som jag tyckte det var dags att trappa ner igen.
Under en period kunde jag inte ens gråta. Inte ens om jag försökte tänka på saker som tidigare varit väldigt ångestladdade för mig och t.o.m kunnat lett till sammanbrott så kände jag inte särskilt mycket. Till en början var det ju såklart otroligt skönt och som en välbehövlig paus, för att ens orka försöka fundera på eller lösa “problemen”, men efter ett tag nådde jag en punkt då det inte kändes nödvändigt längre helt enkelt.
För min del har fördelarna med medicineringen övervägt nackdelarna (biverkningarna). Ångrar mig aldrig att jag trots allt gav det en chans, kan nog t.o.m säga att det räddade mitt liv. Men har heller ingen lust att fortsätta ta medicin i onödan såklart.
Lycka till!
Hej!
Jag grubblar också på nätterna i perioder. Jag har aldrig haft problem att somna; men sover oroligt, pressar tänder, spänner mig och i perioder drömmer jag riktigt jobbiga mardrömmar. När det är som värst så vaknar jag vid tre-/fyratiden och kan då bli liggandes med all min ängslan och ångest. Kan vara typ vad som helst; allt från pensionen (jag är nyss fyllda 30 bara), till världsläget och samhället, förväntningar, jobb med mera. Livet i största allmänhet skrämmer skiten ur mig. Oftast kan jag inte ens somna om. Och ofta får jag då riktigt hemsk ångest och så är snurren igång, och kan ligga och vara alldeles ifrån mig av ångest och oro över saker som jag ändå någonstans vet att är helt irrationellt, men när det väl är satt i rullning är det väldigt svårt att stoppa det. Det går liksom på av sig självt! På natten är allt det hemska alltid värre av någon anledning.
Innan jag började med sertralin grubblade jag även på dagen, men nu med medicinering så känns det som att locket har lyfts lite och sålänge jag orkar så går det rätt bra, det är hanterbart.
Har ofta väldigt ont i kroppen, som också är värre på natten, förmodligen för att jag spänner mig så mycket.
Försöker lyssna på podd eller ljudbok för att distrahera mig, oftast funkar det tillslut, men det är inte alltid jag somnar om ändå.
Har ni någon bra strategi för att stoppa erat grubbel eller bara varva ner lite på natten?