Skapade svar

Visar 6 inlägg - 25 till 30 (av 30 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Vilken bra service på den mottagningen måste jag bara tillägga. Så fort jag insåg att jag kommer att missa besöket hade jag kontaktat dem via Vårdguidens e-tjänster. Just pga min ångest som gör att jag inte kan ringa samtal. Det står ju klart och tydligt att vid akuta ärenden ska man inte använda e-tjänster utan ringa mottagningen istället. Ändå ringde psykologen jag skulle träffat idag ca en timme efter att jag hade skickat meddelandet. Och jag fick en ny tid hos honom redan nästa vecka! Trots att det är sommar och många på semester. Och trots att mottagningen brukar inte erbjuda samtal till enskilda personer. Kan bara beundra personalen som jobbar där.

    Samtidigt är jag rädd att jag kommer inte att klara av att åka iväg nästa vecka heller. Det händer nämligen jämt, att jag missar besök, avtalade möten mm. just för att jag är så trög och hittar inte mina grejer. Har ingen som helst självförtroende just pga detta, och kan inte låta bli att tänka på vilka fler katastrofer kommer att inträffa eftersom jag är så slarvig och rörig och kan inget annat än att skapa sånt jäkla kaos… 🙁 Kanske det är så att jag inte ens förtjänar att få någon hjälp eftersom jag är som jag är?

    Trådstartaren

    Tack snälla för svaret igen. <3 Sedan dess har det hänt följande: det visades sig att läkaren hade minsann försökt nå mig i måndags men av någon anledning hade samtalet aldrig kommit fram; något tekniskt fel kanske? Hursomhelst ringde hon mig i tisdags och till min stor glädje fick jag tid hos en psykolog redan idag på fredag! Började må betydligt bättre efter det samtalet.

    Men samtidigt är jag som sagt hemskt utmattad och varken kommer ihåg var jag har lagt mina grejer eller orkar städa och hålla ordning hemma. Så när jag skulle åka iväg idag hittade jag inte mina nycklar, vet fortfarande inte var de är. Så jag kunde ändå inte åka någonstans. Det känns så jä**a frustrerande när det blir så här, och börjar faktiskt tänka på att det går inte ens att hjälpa mig eftersom jag är så hopplöst besvärlig. Delvis beror detta nog på den lugnande tabletten jag tog igår kväll för att kunna sova. Det var så massa med obearbetad ilska som dykte upp att utan tabletten vet jag inte vad jag skulle gjort… men tyvärr har medicinen sådana biverkningar att jag blir ännu tröttare och dummare i huvudet, blir så trög att kroppen funkar inte ens när jag försöker röra på mig. Det blir samma känsla som i en mardröm när man ska springa för att typ rädda sitt liv men kroppen står stilla. Man får bara panik. Och fick verkligen tvinga mig upp ur sängen och känner mig fortfarande trög och dåsig trots att jag har sovit 13 timmar.

    Självmordslinjen var faktiskt det jag försökte vända mig till i första hand innan jag startade den här tråden. Men chatten var stängd just då, och pga min social ångest kan jag inte ringa samtal; ju sämre jag mår, desto svårare det blir att ringa till någon. Så därför valde jag att skriva här istället.

    Trådstartaren

    Det som fick mig att orka kämpa var att jag så starkt kände att jag hade rätt att få hjälp efter mina egna förutsättningar. Jag fungerar ju som jag gör och kan inte anpassa mig efter psykiatrins mallar, men jag tyckte att psykiatrin kunde vara lite flexibel och anpassa sig efter mig. Det är ju ändå så att psykiatrin är till för patienterna och inte tvärtom. Jag hade hört om en mottagning som visserligen riktade sig till en helt annan målgrupp, men som verkade ha de resurser jag kände att jag behövde. Jag har väldigt svårt att känna tillit och klarar bara av att öppna upp lite i taget. Därför behöver jag mycket tid. Efter mycket om och men fick jag börja på den mottagningen, och nu fungerar det väldigt bra.

    Det där låter klokt, och att kämpa för sina rättigheter är någonting som har fått mig också att orka vidare. Att använda den starka ilskan jag känner inombords för att kämpa för mina rättigheter, istället för att hata mig själv eller projicera känslan på andra. Mycket av den ilskan jag bär beror faktiskt på att jag har blivit orättvist behandlat i det här samhället som inte funkar optimalt. Egentligen har jag bl.a. kontaktat patientnämnden då jag upplevde att det bemötandet jag fick på tidigare mottagningen var riktigt kränkande och vill göra mitt bästa så att ingen annan skulle behöva vara med om sådant. Men här kommer problemet: jag fick hem papper där man skulle skriva sitt klagomål och skicka vidare men har inte orkat göra det. Det är mycket jag inte orkar då jag är riktigt, riktigt utmattad. Får kämpa för att duscha eller fixa något att äta. Det är inte sällan jag inte ens orkar med detta. Så hur får jag kraft för att kämpa för mina rättigheter? Skulle behöva psykologiskt stöd för att orka söka psykologiskt stöd. Må bra för att orka må dåligt. Kunna hantera mina känslor för att orka söka hjälp för att lära mig att hantera mina känslor. Osv. osv. Så ursäkta om jag tjatar, men hur orkade du känslomässigt? Eller någon annan som har varit med något liknande? Det som jag verkligen skulle behöva är akut samtalskontakt då det här med att ligga i sängen och tänka på självmord är ingenting jag orkar hur länge som helst. Behöver verkligen tips!

    Dessvärre är min erfarenhet av psykiatrin att den är väldigt mycket inriktad på diagnoser och väldigt lite på trasiga själar. Det känns som om man, oavsett vilken mottagning man söker sig till, måste ha turen att träffa rätt person, någon som förstår sig på trasiga själar.

    Riktigt tråkigt att höra om det är så att psykiatrin är så diagnosfixerad. Ändå är jag glad för din skull om du har träffat en terapeut som ser dig som en hel människa. Denna turen hade jag förut, fick gå på samtal hos samma psykolog som hade gjort min neuropsykiatriska utredning men trots att hon var specialiserad i NPF-diagnoser (dvs. autism och ADHD och sånt) så upplevde jag att hon såg mig som en människa, som en individ, och förstod att jag är även bl.a. uppväxt i en dysfunktionell familj, vilket är någonting som skulle påverka vem som helst och att allt går inte att förklara bort med olika diagnoser. Nu har psykologen gått i pension och jag förstår vad bortskämd jag har varit. Har dock träffat även andra psykologer som har varit bra så jag vet att de finns. Men som sagt man måste ha tur.

    Jättetråkigt att höra att du känner att psykiatrin fungerar så mycket sämre sedan den omorganisation som verkar ha ägt rum. Jag känner igen det där från en mottagning som jag själv gick på. Efter en omorganisation blev det katastrof, och vården blev extremt ”diagnosfixerad”. Då fick jag fly, vilket jag såhär i efterhand är glad för.

    GFY! Började faktiskt allvarligt fundera på att följa ditt exempel och vända mig till en mottagning som inte är uppdelad i olika avdelningar beroende på vad man har för diagnos. Men kanske väntar först om läkaren ringer…

    Jag förstår att det suger att det är så rörigt just nu, att du inte vet hur det blir med samtalsstöd. Förhoppningsvis har det någon naturlig och ”övergående” förklaring.

    Samtalet var verkligen någonting jag såg fram emot, skulle varit dagens höjdpunkt. Även om hon hade ringt och sagt att de kan inte erbjuda någon samtalskontakt så hade jag fått veta att jag ska söka hjälp någon annanstans. Men att inte veta är det värsta, nu får jag fortsätta grubbla. Och plågas fortfarande av självmordstankar, dock lite mindre nu tack vare att du tog dig tid och besvärade dig att svara på min tråd. Känner mig lite mindre ensam nu så det har en stor betydelse, tack för detta! <3

     

    Trådstartaren

    Tack snälla för svaret! <3 Självklart inte roligt att höra att du har behövt lida som jag men det ger faktiskt lite hopp att höra att du har varit med om något liknande och fick rätt hjälp till slut. Vill du berätta hur du orkade stå ut med allt och kämpa tills du fick hjälp? Det är nämligen det som är svårt för mig. Det finns många som säger någonting med stilen att ”just nu är allt bra, det finns ingen anledning till att oroa sig för framtiden”. För mig är det tvärtom; det finns en liten smula hopp för framtiden men just nu är allt skit. Frågan är: Hur står man ut?

    Men man ÄR ju inte sin diagnos, men är ju i första hand en individ. Alla personer med t.ex. ADHD fungerar ju inte likadant. Dessutom är det ju inte alltid så att det man behöver hjälp med är kopplat till den diagnos man har, utan man kan ju lika gärna behöva hjälp med andra saker, t.ex. att bearbeta svåra händelser.

    Det är exakt så. Dessutom är det väldigt vanligt med samsjuklighet när man har t.e. just ADHD – har aldrig hört talas om någon med denna diagnos som inte har drabbats av någon slags depression eller ångest någon gång. Så jag har väldigt svårt att förstå varför det inte går att få samtalsterapi på en ADHD-mottagning. Och om det nu visas sig att jag får ingen samtalskontakt pga detta så tycker jag faktiskt det är diskriminering. Ungefär lika knasigt om man inte skulle få hjälp för bruten arm bara för att man sitter i rullstol, om ni förstår vad jag menar…

    jag har en trasig, och ganska rädd, själ som jag behöver hjälp att laga. Jag behöver hjälp att våga släppa in andra människor.

    Jag med – bland annat. Egentligen tror jag vi människor är ganska liknande när det gäller känsloliv, oavsett vad vi har för diagnoser mm. Och samtidigt är vi alla såklart unika…

    Jag förstår att det känns hemskt att läkaren som skulle ringa inte har gjort det. Jag tänker att det kan vara så att personen i fråga har varit sjuk eller hemma för vård av barn. Jag hoppas att hon ringer i morgon! Det låter i alla fall positivt att hon förstod att det är viktigt att du får någon att prata med!

    Japp, har ingenting att klaga om det bemötandet jag fick på den nya mottagningen. Båda läkare jag träffade verkade väldigt förstående och kunniga och jag tror att de menar det när de sa att de ska göra sitt bästa. Men mottagningen har ganska nyligen delats upp till olika avdelningar och har förstått att det innebär administrativa problem mm. som tar sin tid (var patient på den gamla mottagningen innan den delades upp och måste säga att det var den bästa psykiatriska vården jag någonsin varit med om, och jag har varit patient på psykiatrisk öppenvård sedan 20 år tillbaka. Nu har det verkligen blivit mycket sämre. ) Och sen den här jä**a sommaren, många är på semester och det är personalbrist överallt… Så det finns säkert någon naturlig förklarning men kan inte hjälpas att det känns hemskt att det är just jag  som de väljer bort att hjälpa.

    Jag hoppas innerligt att det trots allt blir bra för dig på den här mottagningen. Om det inte skulle bli det så kanske det finns ytterligare någon mottagning du kan prova…?

    Vet inte… kanske, men det känns rätt tufft att hålla på leta och prova då jag har en hel del att bearbeta just nu. Och sen vet man aldrig hur det blir. Har nått min maxgräns när det gäller båda motgångar och korkade läkare och psykologer. Nuförtiden spricker jag så fort det är något som går snett, vet inte om jag vågar ta risken?

    Du är värd att få hjälp!

    Det känns precis tvärtom men tack ändå. <3

    som svar på: Jobbigt utan orsak

    Jag trodde att det skulle bli lättare under semestern. Var inte alls förberedd på att må så här dåligt. Orkar ingenting och känner mig mest likgiltig hela tiden. Livet blev inte som jag planerat och jag känner mig därför misslyckad hela tiden. Min man blir på dåligt humör och tar avstånd när jag har en sämre period vilket känns jobbigt. Har ibland självmordstankar fastän jag inte vill dö, något som skrämmer mig men som jag också skäms något otroligt för. Har ingen specifik orsak till varför jag mår dåligt för egentligen borde jag vara världens lyckligaste eftersom jag utåt sett har det bra. Skäms över att jag konstant är på dåligt humör ”utan orsak”. Är så trött på att må dåligt och får dåligt samvete när det går ut över mina barn.

    Kan det vara så att det faktiskt finns orsak, även om du inte vet vilken den är? Depression kommer ju ofta smygande, själv fick jag fruktansvärt huvudvärk som gjorde att jag var tvungen att sjukskriva mig i några år sedan. Då hade jag hållit på och sprungit till doktorn, uteslutat allt från hjärntumör till sömnapné då jag tyckte jag mådde bra psykiskt men efter att jag har gått på terapi har jag upptäckt att det finns massa med obearbetade trauman mm. bakom den fysiska smärtan. Nu vet jag ju inte hur du mår fysiskt men det jag vill säga är att vi människor kan vara jätteduktiga på att lura oss själva.

    Trådstartaren

    Och tydligen går det inte ens att redigera trådet… Fattar inte vart den sista k:n försvann från rubriken och försökte skriva om men det gick inte….

Visar 6 inlägg - 25 till 30 (av 30 totalt)
0