Skapade svar

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 30 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Oj, mycket jobbiga tankar där. Låt oss fokusera på en positiv sak. Du har en läkartid som du ska ta tillvara på hur du än gör för att ta dig dit. Om du har svårt i tal eller upplever att läkaren inte lyssnar visar du din senaste post här för han/hon. Den beskriver tydligt hur du mår. Sedan skriver du här hur det gick, så fortsätter vi där ok? Mvh. Michael

    Nej jag har faktiskt ingen läkartid ännu tyvärr. Första gåtan jag behöver lösa är att hur jag bokar en läkartid när jag mår så här. Nästa blir hur jag tar mig dit. Osv. Livet är verkligen inte enkelt.

    Trådstartaren

    Hej. Låt dig själv skrika, gråta eller vad som behövs för att bränna slut på känslorna inom dig och sedan prova att ta dig ut korta stunder för att tillslut ta dig själv hela vägen till ett av dessa ställen igen? Kram Michael

    Önskar att det vore så enkelt. Det du föreslår är ungefär det jag gör varje dag, men samma känslor kommer tillbaka lika kraftfullt varje morgon eller dag när jag vaknar, och största delen av min vakentid går åt att försöka hantera dessa känslor och stå ut. Dessutom har jag blivit sämre med åren och pallar inte längre åka kollektivt som jag gjorde förut, eller besöka ställen där det finns mycket folk eftersom min känslighet för intryck har blivit värre (det var alltså flera år sedan någon följde med mig till sådana ställen och sedan dess har det hänt många tråkiga och tragiska saker i mitt liv som bidragit till att jag mår ännu sämre idag än jag gjorde då). Nu får jag faktiskt prioritera att få i mig mat samt ha rena kläder osv. För tillfället försöker jag även lösa hur jag kommer att orka boka läkartid och ta mig dit eftersom jag har på sistone blivit stundvis blind på ena ögat. Borde alltså agera innan det blir värre, och orkar typ ingenting. Att sätta stopp på sociala isolering utan hjälp från någon annan är alltså i stort sett omöjligt i min situation tyvärr.

    Trådstartaren

    Det är inte så lätt att skaffa IRL vänner och behålla dem.😪 Jag har inga direkta svar att ge bara min uppmärksamhet men beträffande din isolering så finns det i de städer jag kollat upp träffpunkter som fik/lunch serveringar till självkostnads pris där människor som behöver träffa andra gärna går. (eller sitter själva i vetskap om att de inte är ensamma i eländet) De andra gästerna och personalen är eller har varit i jobbiga perioder av sitt liv. Jag har en vän sedan ca 35 år som lever i samma isolering du beskriver, jag har fått följa med honom många gånger till ett av dessa fik. Efter ca 1 år började han ta sig dit själv. Kram Michael

    Vad fint att du orkat stötta din vän och ha tålamod. Jag har som bäst fått stöd att någon följt med mig till sådana ställen vid något enstaka tillfälle, sedan har de tänkt sig att de har gjort tillräckligt och jag borde klara mig själv, eller valt att stötta någon annan istället, t.ex. en ung kille som behövde hjälp för att komma ur drogmissbruk. Fint förstås att denna vännen valt att stötta en ung person förstås men samtidigt jobbigt för mig att bli bortprioriterad. Resultatet är ju att jag stannar kvar hemma och sitter fast i isolering. Annars skulle jag kanske kunna vara den som hjälper och stöttar andra. Det är min största önskan att få vara en sådan men verkar omöjligt tyvärr. 🙁

    Trådstartaren

    Du har så rätt, jag vill och ska inte ha uppmärksamhet i den här tråden eller någon annan utan uppmärksamheten ska ägnas åt de som behöver den. Du har min fulla uppmärksamhet i den här tråden men jag är bara människa med begränsad ork. Jag finns här för dig tillsammans med alla andra och vi ignorerar inte dig. Tyvärr är vi anonyma i forumet annars skulle jag ägna så mycket tid du vill åt att lyssna/prata med dig mellan fyra ögon. Mvh. Michael

    Tack. Med att ignorera menar jag det som jag delade i torsdags. Ingen har reagerat på det med ett enda ord. Inte heller den enda irl vännen som jag berättade detta till. Om någon kunde åtminstone säga något med stil att ”vad jobbigt” skulle det betyda jättemycket för mig. Men nej.

    Jo jag vet att alla är bara människor. Jag kanske kunde berätta till flera tills någon reagerar, säger någonting, så att jag kan känna att det jag känner har någon betydelse för någon annan än bara mig själv?

    Men jag är också bara en människa. Det tar kraft att berätta, och att stå ut med känslan när jag märker att jag inte får någon respons. Jag vet faktiskt inte ens vad jag ”borde” göra i min situation. Idag har jag gråtit hela tiden jag varit vaken och gör det fortfarande. Energin går åt det mest grundläggande behov, som att få lite mat i mig, kanske duschar osv. Igår var jag t.o.m. ute och handlade och mådde jättedåligt efteråt. Att se och höra alla glada människor som går i sina sommarkläder osv. Och minnas att jag har ingen att dela sommaren med. Önskar att sommaren vore slut snart. Egentligen känner jag samma när det gäller liv öht. Det är meningslöst att leva så här.

    Jag vet, man borde ta ansvar för sitt eget välmående, osv. Men jag vet inte längre vad det är jag gör fel eller vad jag borde göra annorlunda. Allt jag gör verkar bli bara fel. Mitt huvud är ett enda kaos, det kommer inga bra idéer längre (eller det gör det faktiskt men jag verkar oförmögen att förverkliga dessa idéer. Jag kan visst sätta igång med något konstruktivt men mår snart så dåligt igen att jag måste sluta med det). Läkarna kan bara skriva ut antidepressiva och jag har maxdos för tillfället, ändå är jag i stort sett sängliggande. Förutom på de dagar då boendestödjarna kommer och jag får något annat att tänka på, en annan människa att fokusera på. Så det verkar vara bara andra människor som får mig att må bättre. Men jättesvårt att skaffa irl vänner och sluta isolering när jag mår så här. Ska jag bara fortsätta må så här och vänta tills jag dör eller…?

    Trådstartaren

    Hej, Håller med dig ”Purple Nolube”, behövs flera fina människor som ”Green Cocoqa”. Mvh Erik

    Ja. Synd bara att han får så mycket uppmärksamhet på min tråd medans de smärtsamma saker som jag delat här ignoreras. Önskar att jag också kunde vara en fin och stöttande människa gentemot andra men det lär vara mycket svårt så länge jag tvingas bära denna enorma smärtan ensam och inte har någon som ser, hör eller bekräftar mig. Känner mig bara som en fullständig persona non grata som ingen bryr sig om och inte betyder något för andra.

    Trådstartaren

    Jag var visst i affekt när jag startade denna tråd. Syftet var alltså inte skälla ut Mind som organisation utan få uttryck på min frustration, som jag nämnde tidigare. Samtidigt kan jag nu med lite självdistans se att jag kanske omedvetet valde en rubrik som provocerar, i syfte för att just provocera, för att denna fråga skulle få den uppmärksamhet den förtjänar. Om det var ett konstruktivt sätt att lyfta upp saken eller inte, det kan man ha lite olika åsikter om. Jag är hursomhelst glad för att det väckte diskussion här. Tack för alla er som skrivit här, just nu orkar jag visserligen inte kommentera det tyvärr.

    Samtidigt har jag också lite dåligt samvete kring hur jag uttryckte mig, med tanke på hur Mind har hjälpt mig när jag mått som allra värst. De har bokstavligen räddat mitt liv vid flera tillfällen, visat mig empati och medkänsla samt bekräftat mig när de flesta ha svikit mig. Därför vill jag också passa på att be om ursäkt.

    Det som är tragiskt är att resten av världen inte gör som Mind. Jag är framför allt orolig för unga människor som kanske debuterar med sin psykisk ohälsa och kommer att få hårda smäll av samhället och psykiatriska vården när de söker hjälp för sina problem. Istället för att väcka falsk hopp tycker jag att det vore angeläget att förbereda dessa människor för vad som egentligen förväntar dem. Det är minsann ingen lätt uppgift att lära sig härda ut när man är skör och sårbar och beroende av andras hjälp. Jag har varit psyk.patient i över 20 år och har fortfarande mycket att lära. Men att tala sanningen och säga hur det egentligen ligger till, det tycker jag är det första och viktigaste steget. Just nu känns det som att detta problemet inte diskuteras. Det verkar viktigare att hålla fasad och sopa under mattan allt som inte är bra, ge en falsk bild av ett tryggt samhälle som bryr sig om sina medborgare.

    Jag kan ge ett exempel på det som hände mig idag. Har sedan ett år tillbaka fått kraftigt minskat stöd ifrån boendestöd, något som påverkat mitt mående jättemycket. Det har varit så pass allvarligt att bl.a. en boendestödjare gjort en orosanmälan om mig till kommunen, och jag har även fått läkarintyg ifrån psykiatriska mottagningen vilket bekräftar att hjälpbehovet är mycket större än det varit, och att minskat stöd har lett till att bl.a. min depression och ångest har försämrats. Jag har bra kontakt med de boendestödjarna som jag brukar träffa, och vi brukar prata öppet och ärligt om hur saker egentligen ligger till. Har förstått det ganska tydligt att kommunen kämpar med sin ekonomi och att de har kommit med sparkrav mot vård och omsorg. Därför är det vi som får hjälp av socialpsykiatrin som drabbats (och även boendestödjarna i viss mån då de inte har så mycket jobb som förut).

    Jag hade ett möte med en handläggare (per telefon pga corona) förra veckan. Då berättade jag hur det ligger till, vad det har haft för konsekvenser när jag haft minskat tid, osv. Det var en ny handläggare som jag aldrig träffat. Hon lät förstående när vi pratade, upprepade “jag förstår” som ett mantra osv. Ändå fick jag ingen bra magkänsla av samtalet, dock visste jag inte om det berodde på henne eller om det bara triggade igång minnen från hur det var ett år sedan då jag fick det tråkiga beslutet av kraftigt minskad tid. Sen fick jag hem utredning som hon hade skrivit och jag mejlade henne tillbaka med synpunkter kring vad hon hade skrivit. Pratade med henne i telefon idag igen och fick då veta att jag får minsann mer tid – ca 20 minuter mer i veckan. Detta är alltså löjligt, det gör knappast någon skillnad alls. Ok, nu kan de på kommunen med gott samvete säga att de har gett mig mer tid, men 20 minuter med tanke på min problematik och all tid och energi som jag lagt på att få mer tid beviljat; det är som ett subtilt sätt att säga “f**k you”.

    Jag frågade handläggaren hur hon resonerar när hon tycker att jag kommer att få “skäliga levnadsvillkorer” när det t.ex. inte har dammsugits i ett rum i min lägenhet på ett halvt år och att jag pga min utmattning glömmer bort vad jag har handlat, matvarorna ruttnar och blir mögliga och kan ligga i kylskåpet i flera månader utan att någon gör någonting åt det (själv har jag sällan ork för sådant), och att jag är orolig för att få ohyra i lägenheten, har haft skadedjur förut när jag inte orkat städa på egen hand och inte fått tillräckligt med hjälp heller. Jag nämnde också att jag vet att kommunen kämpar med ekonomin och att jag gissar att beslutet har lite med det att göra. Handläggaren hävdade att pengar har ingenting med saken att göra, fortsatt med sin “Jag förstår”-mantra och sen sa “men vi på kommunen bedömer att tiden räcker till allt det du behöver”. Utan att motivera hur. Försökte få ut lite information ur henne; vad menar hon med det. Fick inte ut något annat än “det är så vi bedömer”. Till slut orkade jag inte pressa, min erfarenhet är att det är bara bortkastad tid.

    Vad handläggaren gör här är att hon använder sig av dubbla budskap; låtsas vara empatisk och förstå min situation medan hon i sin handling visar sig ignorera och strunta i det jag säger. Hade hon ifrågasatt mig redan innan hon kom med beslut så hade jag fått veta vad hon egentligen tycker. Då hade det varit lättare för mig att agera och stå upp för mina rättigheter. Men genom att spela empatisk kom hon undan detta. Detta är en form av härskarteknik, dvs. en form av psykisk misshandel. Är jag förvånad? Inte ett duggt. Det är vardagsmat för mig att bli behandlad på det här sättet av dem som borde hjälpa mig. Är jag ledsen? Väldigt. Jag har gråtit idag när jag tänkt på hur samhället ser ut idag, det är inte sällan jag gör det. Vet inte om det är en tröst eller om det gör saken bara mer sorgligt när jag tänker på att jag är långt ifrån ensam att ha det så här. Kanske lite både och.

    Trådstartaren

    Jag ville bara uttrycka min frustration och oro, har varit mycket ensam med mycket mörka tankar och självskadebeteende och alla, inklusive akutpsykiatri, har nekat hjälp.

    På Minds hemsida står det bl.a.: ”Om du har självmordstankar ska du inte hålla det för dig själv” och att ”Det finns hjälp att få”. Jag har varit där det inte har funnits något val än att hålla det för mig själv eftersom bl.a. psykiatriska akutmottagningen har bestämt sig att inte hjälpa mig, och att det inte har funnits någon som har lyssnat på mig. Eller de som har funnits där har kommit med anklagelser och dömande attityd.

    Så Purple Nolube tycker att det är okej att man står där utan hjälp med sitt självskadebeteende och självmordstankar och mitt i eländet borde bara komma ihåg att vården är inte perfekt och ta sig i kragen och hjälpa sig själv? Jag håller inte med. När man mår som sämst borde man faktiskt få rätt hjälp, då är det inte rätt läge att hålla på förstå hur icke-perfekt värld vi lever i. Jag vet att det finns många som har valt att ta sitt liv eftersom de har nekats hjälp på psykiatriska akutmottagningar, bland annat. Det är så världen ser ut idag, visst, men det är inte okej.

    Sen bara så du vet, jag håller på och arbetar mina gamla trauman på egen hand i brist på proffs hjälp och har gjort det i över 10 år. Du säger att jag måste PÅBÖRJA arbetet…??? Jag misslyckas med mitt ”arbete” med jämna mellanrum eftersom trauman och känslor som dyker upp är alldeles för svåra för att arbeta på egen hand. Då kommer självdestruktiva tankar och beteende och då är det ingen coaching-video eller självhjälpsbok som helst som hjälper.

    Hur mår du nu vännen? Kram

    Jag sitter här ensam en fredagskväll med skärsår på armarna och utsmetad mascara i ansiktet. Telefonen är tyst. Inga aviseringar eller meddelanden på sociala medier. Ingen som saknar mig. Allt är som vanligt. Den enda närhet jag har att tillgå är en nalle som min numera döda pappa köpte åt mig som barn. Det är den enda vän jag har. Jag kramar den stenhårt och känner hur den är alldeles blöt av tårar. Ändå gråter jag ännu mer, nästan tills jag kräks. Den mänskliga kontakt jag har är då jag träffar mitt boendestöd en gång i veckan, min psykolog eller när jag går till tandläkaren. Det känns sorgligt att bli glad av att gå till tandläkaren, men det är så det är. Utan dessa tre skulle jag sitta ensam och bortglömd konstant. Jag har ingen familj då bägge mina föräldrar är döda. De två olika fosterhem jag bott i har jag inte längre någon kontakt med då jag mådde så dåligt av deras sätt att behandla mig på. Jag är i 30-årsåldern, singel, utan barn och utan nära vänner. Min uppväxt är inhöljd i ett enda stort mörker och jag har varit aktuell inom psykiatrin så länge jag kan minnas. För ett par år sedan fick jag diagnosen autism och detta gör min vardag till ett helvete. Ett ännu större helvete än vad det redan är vill säga. Jag lever på försörjningsstöd och har övertrasserat kontot. Har ingen att låna pengar av och vet inte vad jag ska äta i helgen. Utan ekonomisk trygghet och det ständigt överhängande hotet om att få avslag på varje månadsansökan av Soc så är livet en turbulent upplevelse fylld av sömnlösa nätter, magont och ångestattacker. Egentligen är jag för sjuk för att arbeta men FK anser annat. Ångesten och rädslan sitter som en expanderande taggbuske i bröstet och ibland kan jag inte andas då ångesten blig för påtaglig. Är livrädd för att bli hemlös. Om jag blir det så har jag ingenstans att ta vägen. Jag känner mig ofta ensam. Min autism gör att jag föredrar ensamheten framför umgänge med andra, men ibland slår det över och jag blir påmind om hur otroligt ensam jag är. Jag önskar att jag hade någon som åtminstone saknade mig. Jag har gråtit så mycket ikväll att jag känner mig helt utmattad. Kanske lyckas jag somna, men hur jag ska härda ut i helgen vet jag inte.

    Vet du, jag kom hit på forumet med avsikt för att kommentera min egen tråd och gnälla att ”ingen svarar, ingen bryr sig”.  Eftersom jag hade gråtit i flera timmar av ensamhet. Funderat om jag skulle åka till psykakuten bara för att få prata med någon men varit rädd för att möta någon kylig och fyrkantig läkare som saknar empati och bli tvungen att åka hem med ännu starkare känsla av förtvivlan (som det har hänt förut).

    Sen läste jag rubriken på denna tråd och tänkte att ”det där stämmer ju inte, det är visst jag som är den ensammaste människan i världen”. Av ren nyfikenhet var jag tvungen att läsa vad du hade skrivit. Blev nästan förvånad hur mycket jag känner igen mig! Inte 100 % men över hälften i alla fall. Just nu har jag varit vaken i nästan 26 timmar så orkar inte gå in i detaljer… men bl.a. det du skriver om ekonomisk osäkerhet och rädslan av att bli hemlös. Det kunde varit jag som skrev det.

    Jag slutade gråta direkt efter att jag läst ditt inlägg, eftersom jag känner mig inte lika ensam längre. Vet inte hur länge denna känslan håller men just nu kan lugna ner mig och kanske t.o.m. sova lite. Så trots att det är hemskt att läsa hur du har det vill jag tacka dig innerligt för din delning <3

    Ett tips. Var försiktigt speciellt om du är osäker. Antingen menar han allvar eller bara en sjuk manipulativ jävel. Min psykiskt sjuka flickvän tog livet av sej natten efter att jag lämnade henne för 4månaders sen. Min ängel är nu död. Räddade henne två gånger innan det hände så jag kände till allvaret. Kommer nog aldrig kunna förlåta mej själv för det. Lycka till fred och kärlek till dej

    Vill först beklaga sorgen. Det gör ont att läsa sådant där.

    Sen måste jag faktiskt kolla om jag tolkade dig rätt; menar du nu att vi som lider av självmordstankar antingen ska verkligen göra det eller så är vi sjuka manipulativa jävlar? Är det du som tänker svartvitt eller jag som tolkar fel?

    Det känns oerhört okänsligt att säga så i alla fall. Jag skäms enormt för mina självmordstankar och har mycket skuldkänslor för dem, och är ganska övertygad om att jag är inte den enda på detta forumet som känner samma sak. Det finns säkert otaliga anledningar till att man beter som killen här. Min erfarenhet är att de vanligaste skälen är antingen att hitta en lösning till ett problem eller situation där man inte kan se en annan utväg. Eller att man bär en enorm ilska inom sig och vänder känslan inåt istället för att agera utåt. Själv lider jag bl.a. av svåra trauman med dissociativa symtomen och inte fått någon tillräcklig hjälp för att bearbeta detta. Det är ett helvete att gå igenom och ibland känns det att det finns bara en utväg. Men eftersom jag ”bara” tänkt på det och pratat om det och inte gjort det på riktigt (förutom försökt en gång) gör mig inte till en manipulativ jävel. Egentligen tror jag att minst 99 % av oss är trasiga själar som skulle gynnas mycket mer av förståelse och medkänsla än förhastade bedömningar från främmande människor.

    Men klart att var och en är ansvarig för sina egna känslor och vi måste sätta gränser för att inte falla i det samma svarta hålet själv, oavsett vad det har för konsekvenser när vi gör det. Så det är inte ditt fel att din ängel tog det beslutet, fast jag förstår (eller kan inte förstå om jag ska vara riktigt ärligt) vilken skuldkänsla du måste bära. Precis som det är inte Yellow Hekatus fel hur det blir för killen efter separationen.

    Trådstartaren

    Nu har jag i alla fall skickat meddelande till psyk.mottagningen. Vet inte om det hjälper någonting, det får man se.

    Trådstartaren

    Hmm fundering om du inte hamnat i rätt ställe och kan börja prata här.

    Kanhända du har rätt. Men undrar hur långt det räcker. Jag har i princip kontakt med psykiatri men slutade gå på samtal ett par månader sedan, eftersom jag fick alltid sådan ångest när jag skulle åka iväg. Att jag skulle hitta alla mina grejer, klara av tågresan och så vidare. Och när jag satt där och pratade med terapeuten så kände jag att jag måste prestera, säga något klokt och passa på att prata nu när jag har chans, säga allt jag har velat säga under veckan, sen får jag inte prata med någon på en hel vecka. 45 minuter räcker inte till, jag fick nästan bara mer ångest av tidspressen. Och dessutom lider jag av mycket svåra trauman och terapeuten har bara KBT-utbildning. Han har erkänt att KBT räcker inte till för att bearbeta det jag varit med om. Men det var det som han hade att erbjuda. Trots att han lyssnade och var empatisk och förstående så kände jag ofta efter samtalen att det finns ingen som kan hjälpa mig (eller möjligtvis finns det om man har pengar att bekosta privat terapi själv, som långtidsjukskriven som lever under fattigdomsgränsen har jag inte det).

    Jag förstår precis vad du menar, jag gjorde exakt samma sak förra året. Jag hade inga vänner, när jag kom hem satte jag mig på mitt rum hela kvällen. Jag var rädd för att söka hjälp, att jag skulle bli missföståd. Jag har fått en diagnos med svår deprission och svår ångest. Jag har sammlat tabletter, skurit mig och tänkt på döden minst en miljon gånger. Tills en dag när en kile började prata med mig, även om jag ignorerade honom fortsatte han att försöka, för att han såg att jag inte mådde bra. Nu ett år senare är jag tsm med den killen och jag är evigt tacksam. Tack vare honom sökte jag hjälp, jag tar tabletter mot deprission varje dag. Jag har fortarande ätstörningar och sover dåligt, men jag mår ändå lite bättre. Så det viktigaste är att tänka på är att det finns många människor som vill vara din vän, lyssna på dina problem och ta hand om dig om du bara låter dem. Lycka till!

    Jag trodde också att min fd skulle varit stöd till mig – eller att vi skulle stödjat varandra, han har också haft sitt. Men ingen verkar orka med mig hur länge som helst. Som sagt blev det slut mellan oss i några månader sedan. Då orkade jag inte gå upp på morgonen och pratade om självmord. Då fick han nog och började skrika och skälla ut mig samt slå mig. Han som hade varit den som alltid hade stöttat mig och bl.a. börjat gråta av medkänsla när jag hade tidigare berättat hur jag blev utsatt för psykisk och fysisk misshandel hemma när jag var barn. Jag är fortfarande upprörd att han kunde göra samma sak mot mig. Samtidigt förstår jag honom, det är mänskligt att inte orka med någon som är så sjuk i huvudet som jag. Vi som hotar med självmord är ju bara manipulativa jävlar som inte förtjänar någon kärlek eller empati, eller hur?

    Så tyvärr är jag rädd att mina problem är alltför stora så att jag skulle få någon hjälp på riktigt. Och jag bryr mig om mina vänner alltför mycket så jag vill inte belasta dem med den skiten som jag lever i. Dessutom undrar jag hur jag ska våga ta den risken igen, att lita på en annan människa och sedan bli sviken igen. Sedan tror jag nästan att jag förtjänar inte att få någon hjälp, kärlek och medkänsla; hur jag beter mig mot andra vid depression kan ju betraktas som psykisk misshandel, man skördar ju vad man sår. Jag vill ju helst sluta vara sådan här men vad f*n ska jag göra när gamla trauman spökar och ingen verkar kunna hjälpa mig på riktigt?

    Tack för svaren i alla fall, båda två. Det känns faktiskt skönt att få svar, lite omväxling till den innersta dialogen som pågår i min hjärna 24 timmar per dygn och som inte leder någonstans.

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 30 totalt)
0