Jag känner som dig, att vården är byråkratisk. Har haft kontakt med psykvården i 25 år och aldrig fått någon riktig plan för hur man kan hjälpa mig. Har mest blivit erbjuden boendestöd vilket är obegripligt för jag är hyfsat bra på sånt som rör vardagssysslor. Jag skulle aldrig ligga kvar halva dagen i sängen fast jag är deprimerad. Jag mår fysiskt illa av att bara ligga ner, måste röra mig, städar, diskar och tvättar varje dag. Tar promenader varje dag. Jag har ångest som jag bara fått mediciner för och Det har aldrig hjälpt. Jag är en känslig person och har mött många fyrkantiga personer som inte sett mig och läkare har kört över mig ibland kränkt mig på ett sätt som är oförsvarligt. Har tänkt och planerat ta mitt liv men är rädd för att misslyckas och bli en ”grönsak.” Är ensam utan familjemedlemmar och vänner.Den enda som hör av sig är mitt ex men han mår för dåligt själv för att vara ett stöd. Han mår själv dåligt av hur lite han pasar in.Jag känner oxå att världen styrs av psykopater, blir mer uppgiven för var dag när jag ser hur världen ser ut. Det är obegripligt! Önskar jag kunde hjälpa dig. vara ett stöd. Hoppas du är kvar?
Tack för svaret, det betyder mycket. Jo jag är kvar. Fick chatta med en volontär på självmordslinjen till slut.
Har du tänkt på vad du skulle behöva för hjälp istället för boendestöd? Det är ju iofs bra att du kan fortsätta med dina vardagssysslor trots din ångest. Jag är tvärtom, blir handlingsförlamad av min ångest och mörka tankar och behöver verkligen samhällets stöd att få någonting gjort.
För övrigt känner jag mycket igen mig i det du skriver. Jag är också väldigt känslig och det hur man uttrycker sig har stor betydelse. Hade säkert kunnat hantera avslag mycket bättre om handläggaren hade uttryckt sig på ett annat sätt. Men hon visar ingen hänsyn till vad jag känner. Jag har blivit utsatt för psykisk misshandel tidigare och haft människor i mitt liv med starka narcissistiska drag och detta sätt att bemöta mig triggar igång samma känslan av att jag är värdelös, mina känslor har ingen betydelse osv. I själva verket tycker jag att detta sättet att bemöta andra människor är en form av psykisk misshandel. Men det har blivit en norm i samhället, som du berättar att du varit med om samma sak. Jag tror på dig och är rädd att det kommer att bli värre i framtiden om t.ex. AI kommer att fatta beslut istället för levande människor. Robotar lär ju inte ha någon empatisk förmåga. Jag har faktiskt ingen lust att leva i en sådan värld, det är tillräckligt illa redan nu.
Samtidigt har jag tänkt att det vore väl bäst att vi som är utsatta hjälper varandra istället. Jag försöker få kontakt med någon eller några i min hemkommun som kan vara intresserade att hjälpas åt med hushållssysslor, till exempel. Det går visserligen ganska trögt eftersom mycket av min energi går åt att överleva och kämpa emot att inte skada mig själv. Men jag har inte gett upp ännu, hur svårt det än är att känna hopp i denna mörka världen…
