Hem > Forum > Depression > Att sluta vara ensam och prata om depression… eller inte?

Att sluta vara ensam och prata om depression… eller inte?

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Det sägs att det är viktigt att inte vara ensam om man är deprimerad. Men jag vet inte riktigt hur jag ska tänka kring detta.

    Det har hänt alltför många gånger att jag har sökt mig till andra människor när jag har varit deprimerad. Ibland har jag lyckats få bra kontakt med någon men tyvärr är det mer vanligt att det blir helt fel. Det är så många som kommer med välmenade ord som faktiskt bara får mig att må sämre. Som t.e. ”Man ska tänka positivt” eller ”Du som är så fin och smart, tänk inte så”, osv. Eller så börjar folk bråka med mig eller kanske hota med att ringa 112 om jag avslöjar att jag har självmordstankar (trots att sådana tankar brukar försvinna när de möts med medkänsla). Och visst gör jag själv fel också. Projicerar mina negativa tankar och gamla trauman på andra. När jag mår dåligt så kan jag inte behärska mig även om jag vill.

    Av det sistnämnda anledningen tog min senaste relation slut i några månader sedan. Då bestämde jag mig att jag ska isolera mig så fort jag märker att det dyker upp negativa känslor för att undvika flera konflikter och brustna hjärtan. Och att jag ska hålla fasaden, säga ”det är bra med mig” när folk frågar hur jag mår och sen byta ämne, för att skydda mig från andra och slippa höra deras råd och tröstande ord som får mig att må så dåligt. Men nu verkar det som att detta håller inte i längden. Jag har fått för mig att ingen förstår mig, att andra människor innebär hot, att världen är en farlig plats och att det är farligt att visa sin sårbarhet för andra. Naturligtvis mår jag inte bra av att tänka så men tyvärr är det min erfarenhet av världen och andra människor.

    På mitt läkarintyg står det att jag lider av medelsvår depression. Idag gjorde jag Becks depressionstest och fick 32 poäng, vilket tyder på svår depression. Just nu har jag legat i sängen i fyra dagar utan att duscha eller gå ut (okej idag lyckades jag äntligen duscha men ändå…). Ändå vågar jag inte söka hjälp eftersom jag är så fruktansvär rädd att det ska bli fel. Visst, jag vet att man ”borde” använda lite urskiljning, att tänka vem man pratar med innan man pratar. Men tyvärr har depressionen gjort mig dum i huvudet. Jag har tappat min förmåga att läsa av människor, så risken är stor att jag öppnar mig till fel person. Det är svårt att prata överhuvudtaget, att formulera ord med en hjärna som inte fungerar. Att skriva är något lättare fast det går trögt, det har tagit en hel timme att skriva detta inlägg.

    Vet inte om någon här har något klokt att säga men det känns bra att skriva av mig lite i alla fall. Kanske någon känner igen sig?

    Avatar

    Hmm fundering om du inte hamnat i rätt ställe och kan börja prata här. Två fördelar – ingen kommer att säga att du ska rycka upp dig – möjligen kommer goda råd från oss men ingen kommer att få panik. Moderatorerna brukar lägga in länkar till var du kan söka hjälp om de tycker att någon uttrycker för kraftiga självmordstankar.

    Eftersom forumet är helt anonymt så ger den dig frihet att prata av dig och sedan kan du välja vad du vill säga offentligt och om du väljer att söka hjälp.

    Vi är flera här som gillar att hänga och prata med folk så du kommer nog att få svar av mig eller någon annan om du vill ha svar och inte bara skriva av dig – vilket är helt ok det oxå…

    vänliga kramar

    Jag förstår precis vad du menar, jag gjorde exakt samma sak förra året. Jag hade inga vänner, när jag kom hem satte jag mig på mitt rum hela kvällen. Jag var rädd för att söka hjälp, att jag skulle bli missföståd. Jag har fått en diagnos med svår deprission och svår ångest. Jag har sammlat tabletter, skurit mig och tänkt på döden minst en miljon gånger. Tills en dag när en kile började prata med mig, även om jag ignorerade honom fortsatte han att försöka, för att han såg att jag inte mådde bra. Nu ett år senare är jag tsm med den killen och jag är evigt tacksam. Tack vare honom sökte jag hjälp, jag tar tabletter mot deprission varje dag. Jag har fortarande ätstörningar och sover dåligt, men jag mår ändå lite bättre. Så det viktigaste är att tänka på är att det finns många människor som vill vara din vän, lyssna på dina problem och ta hand om dig om du bara låter dem. Lycka till!

    Trådstartaren

    Hmm fundering om du inte hamnat i rätt ställe och kan börja prata här.

    Kanhända du har rätt. Men undrar hur långt det räcker. Jag har i princip kontakt med psykiatri men slutade gå på samtal ett par månader sedan, eftersom jag fick alltid sådan ångest när jag skulle åka iväg. Att jag skulle hitta alla mina grejer, klara av tågresan och så vidare. Och när jag satt där och pratade med terapeuten så kände jag att jag måste prestera, säga något klokt och passa på att prata nu när jag har chans, säga allt jag har velat säga under veckan, sen får jag inte prata med någon på en hel vecka. 45 minuter räcker inte till, jag fick nästan bara mer ångest av tidspressen. Och dessutom lider jag av mycket svåra trauman och terapeuten har bara KBT-utbildning. Han har erkänt att KBT räcker inte till för att bearbeta det jag varit med om. Men det var det som han hade att erbjuda. Trots att han lyssnade och var empatisk och förstående så kände jag ofta efter samtalen att det finns ingen som kan hjälpa mig (eller möjligtvis finns det om man har pengar att bekosta privat terapi själv, som långtidsjukskriven som lever under fattigdomsgränsen har jag inte det).

    Jag förstår precis vad du menar, jag gjorde exakt samma sak förra året. Jag hade inga vänner, när jag kom hem satte jag mig på mitt rum hela kvällen. Jag var rädd för att söka hjälp, att jag skulle bli missföståd. Jag har fått en diagnos med svår deprission och svår ångest. Jag har sammlat tabletter, skurit mig och tänkt på döden minst en miljon gånger. Tills en dag när en kile började prata med mig, även om jag ignorerade honom fortsatte han att försöka, för att han såg att jag inte mådde bra. Nu ett år senare är jag tsm med den killen och jag är evigt tacksam. Tack vare honom sökte jag hjälp, jag tar tabletter mot deprission varje dag. Jag har fortarande ätstörningar och sover dåligt, men jag mår ändå lite bättre. Så det viktigaste är att tänka på är att det finns många människor som vill vara din vän, lyssna på dina problem och ta hand om dig om du bara låter dem. Lycka till!

    Jag trodde också att min fd skulle varit stöd till mig – eller att vi skulle stödjat varandra, han har också haft sitt. Men ingen verkar orka med mig hur länge som helst. Som sagt blev det slut mellan oss i några månader sedan. Då orkade jag inte gå upp på morgonen och pratade om självmord. Då fick han nog och började skrika och skälla ut mig samt slå mig. Han som hade varit den som alltid hade stöttat mig och bl.a. börjat gråta av medkänsla när jag hade tidigare berättat hur jag blev utsatt för psykisk och fysisk misshandel hemma när jag var barn. Jag är fortfarande upprörd att han kunde göra samma sak mot mig. Samtidigt förstår jag honom, det är mänskligt att inte orka med någon som är så sjuk i huvudet som jag. Vi som hotar med självmord är ju bara manipulativa jävlar som inte förtjänar någon kärlek eller empati, eller hur?

    Så tyvärr är jag rädd att mina problem är alltför stora så att jag skulle få någon hjälp på riktigt. Och jag bryr mig om mina vänner alltför mycket så jag vill inte belasta dem med den skiten som jag lever i. Dessutom undrar jag hur jag ska våga ta den risken igen, att lita på en annan människa och sedan bli sviken igen. Sedan tror jag nästan att jag förtjänar inte att få någon hjälp, kärlek och medkänsla; hur jag beter mig mot andra vid depression kan ju betraktas som psykisk misshandel, man skördar ju vad man sår. Jag vill ju helst sluta vara sådan här men vad f*n ska jag göra när gamla trauman spökar och ingen verkar kunna hjälpa mig på riktigt?

    Tack för svaren i alla fall, båda två. Det känns faktiskt skönt att få svar, lite omväxling till den innersta dialogen som pågår i min hjärna 24 timmar per dygn och som inte leder någonstans.

    Trådstartaren

    Nu har jag i alla fall skickat meddelande till psyk.mottagningen. Vet inte om det hjälper någonting, det får man se.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.