Pink Pyjumy
Skapade svar
-
Jag går själv igenom en djup depression nu med mycket ångest, har ett barn med samma problem så jag förstår även anhörigperspektivet. Vill bara skriva att du är fantastisk som stöttar, det är lätt att känna sig ensam i sånt här. Och det är inte lätt att få hjälp i vårdapparaten…håller tummarna för att det går åt rätt håll <3
Hej och tack så mycket för din kommentar! Jag är ledsen att höra att du mår dåligt, och ditt barn <3. Jag kan tänka mig att det blir ojämförligt tungt när man också själv är djupt deprimerad. Hoppas att du har någon att vända dig till för att få stöttning och avlastning <3
Vården verkar ju verkligen usel när det gäller det här; jag har väldigt svårt att förstå varför, även om jag så klart hört talas om detta även innan våra erfarenheter nu. Det är så otroligt orättvist att man inte kan ha bättre bemötande och vård i relation till psykisk ohälsa. Det är ju inte precis ovanligt eller okänt … (För mig har det här nog varit den situation i relation till vården som varit mest akut och farligast rent hälsomässigt, och samtidigt är det den absolut sämsta kontakt och behandling jag varit med om, vilket känns så fel.)
Min man är så klart fortfarande deprimerad men det mest akuta verkar ha passerat för tillfället. Han har inte pratat om planer att ta livet av sig de senaste dagarna (innan var de väldigt konkreta och konstanta), och har har lite smått börjat spela shack igen, som han ofta gjort tidigare och som jag upplever att han får viss ångestlindring av.
Tack igen för att du skrev, det värmer!
<3 Åh nej, gud så jobbiga och omständiga de är. Ledsen att höra också att det får såna konsekvenser för er då förstås. Så förskräckligt och skrämmande. Obehagligt också att som anhörig få se och uppleva baksidan av sjukvården med nyktra ögon. Känner du att du är stabil och okej om du vill säga? Vet att man så lätt kan köra över sina egna behov och kanske inte ens vågar riktigt känna efter när man är mitt inne i det, så vill dubbelkolla? <3 Värme
Vi har äntligen fått tag på intygseländet nu faktiskt, så nu hoppas jag att det kan bli lite lugnare för min man. Han får som jag uppfattar det väldigt mycket påträngande tankar och hakar upp sig på det som går fel. Så intyget har spökat väldigt mycket sedan mötet på VC. Det är hemskt att se hur dåligt det fungerar när man som patient inte klarar att stå upp för sig själv. Vi har ordnat med en fullmakt nu så att de inte kan neka mig att prata för honom (vilket de försökt med flera gånger tidigare, även när det gäller så enkla saker som att boka en tid).
Tack för att du frågar. Jag mår inte toppen, men det är nog relativt bra under omständigheterna, skulle jag väl ändå säga. Det är så klart är väldigt tungt att leva med det här, men jag försöker se det som något övergående.
<3 Åh, så fint att höra! Tack för att du delar med dig <3
Tack! Det går fortfarande någorlunda här; det är helt tydligt en annan stressnivå för min man nu när jobbet inte är en lika pressande sak. Han har börjat klara sig lite själv på dagarna utan att hela bryta ihop, vilket är ett stort framsteg.
Jag är däremot rätt besviken på hans vårdcentral fortfarande (men tacksam att de till slut gav oss en tid i förra veckan, så klart). Problemet nu är sjukintyget. Läkaren lovade att skriva ett i fredags, men vi har fortfarande inte fått det, trots flera påminnelser och löften om att det ska finnas på 1177 samma dag. VC är som sagt tidigare också nästan omöjliga att få prata med, man får ringa in och knappa in att man vill ha sjukvårdsrådgivning för att ens ha möjlighet att prata med en människa. Jag antar att det delvis beror på att de har för mycket att göra, men hela situationen att vården stöter bort oss skapar ännu mer suicidtankar hos min man och han är nu fullständigt övertygad om att de inte går att lita på och att vi inte kommer att få sjukintyget alls. Nu kan ju jag driva på, men i annat fall hade det nog blivit helt omöjligt för min man att få hjälp trots att han alltså velat, försökt och berättat för dem om måendet. Jag förstår i ärlighetens namn inte varför man behandlar patienter så.
<3 Jag läser. Läste i förmiddags också. Tänker att det låter som att han kanske når en viss botten nu när han blivit sjukskriven och att det väcker mycket känslor av hopplöshet till liv? Tror det kan vara vanligt att känna så när man precis blivit sjukskriven och kämpat på så himla länge <3 Att det blir så verkligt för honom på något sätt att han befinner sig där han är? Tror på att ge det tid. Få låta det landa i ett par dagar. Få distans till arbetet och tankar kring ”vad de kan tänkas tycka” och frågor kring ens identitet mm. Jag vet ju inte helhetsbilden men ett förslag är att gärna uppmuntra honom till att han är påväg till något bättre, att det livet han levt varit ohållbart, att ni tagit rätt beslut. Förstår att det här tar mer eller mindre all din kraft, fina du. Ledsen att det är så! Värme
Tack för dina rader, skönt att få någon kontakt med omvärlden. Det stämmer nog att det är så att han slår i en botten nu. Han har mycket skamkänslor och pratar om att han är värdelös och fortfarande mycket om att dö. Och ja, tid är väl nyckeln. Igår lyckades vi till faktiskt ha några någorlunda normala samtal om annat än att dö eller hur vidrigt allt är, vilket känns otroligt viktigt för mig. Idag behövde jag åka till jobbet (fick jobba hemma för att kunna se efter honom honom i förra veckan), och det känns faktiskt okej eftersom han inte var i upplösningstillstånd när jag åkte hemifrån. Jag är medveten om att det säkerligen kommer fler bakslag, men försöker ändå att inte missa framstegen.
En uppdatering, om det är någon som läser tråden fortfarande. Min man blev sjukskriven igår, och kommer att få ett sjukintyg i ca en månad (minst). Jag trodde att detta skulle dämpa hans ångest att inte behöva åka till jobbet, och i viss mån kanske det har gjort det, men det har varit fortsatt tungt under gårdagen och idag, och det ena efter det andra är ett oöverstigligt problem i min mans värld. Det enda han pratar om är i stort sett hur värdelöst allt är, hur han är ett misslyckande och att han måste dö. Emellanåt blir han också väldigt agiterad och det är ganska tungt att se honom så här. Han vägrar också att ta medicin (han har gått på SSRI några perioder tidigare och mådde inte av dem, så på sätt och vis förstår jag honom).
Jag känner att jag har svårt att avleda de negativa tankarna och också väldigt svårt att vara nära honom när han ständigt försöker stöta bort mig på olika sätt. Jag försöker tänka att detta går över, att jag ska vara där och ta hand om honom och att han kanske uppskattar det senare, men det är ganska dränerande.
Åh, så fantastiskt starkt gjort av dig, sannerligen! Blir glad och lättad att höra att ni nu fått en tid på fredag. Heja er <3 Det låter som att ni är i rörelse och att det går framåt. Hoppas också innerligt att det lättar med ångesten för din man att han inte behöver gå till arbetet imorgon, eller på ett tag kanske? Att han kanske kan vila lite i det snart och låta det få skjunka in också? <3
Ja, jag hoppas ju på sjukskrivning en lite längre period, i alla fall tills terminen är slut (han arbetar på universitetet och det är meningen att han ska undervisa nu vilket inte riktigt fungerar i det tillståndet han är i).
Har själv varit djupt deprimerad med självmordstankar och har anhörig med bipolär diagnos. När han varit i djup depression har det bara varit att ringa Psykakuten. Har ej gått att vänta. Var inte rädd. Du kommer inte att ångra att du ringt.
Hej och tack så mycket för det här, det är ovärderligt att få höra vad andra med erfarenhet av psykisk ohälsa tänker. Jag är annars rätt så ensam i det här just nu och det är inte så lätt att hålla tankarna i ordning.
Jag lyckades faktiskt få tag på vårdcentralen igen efter lunch och förklarade läget och efter en hel del väl valda ord från min sida om hur de behandlar patienter i nöd ringde de upp senare och hade ordnat en tid på fredag. Min man har mått extremt dåligt idag och haft en stor mängd panikångestattacker så jag tog också beslutet att mejla hans arbetsplats om att han inte kommer in dit. (Min man menade att det är generande och bättre att ta livet av sig innan han ska vara på jobbet imorgon, men där kände jag att det får vara nog).
Att jag undvikit att ringa psykakuten hittills är för att min man är absolut livrädd för det, och säger att han aldrig kommer att prata med mig igen om jag ringer dem/tar med honom dit. Just nu sover han, men om det blir en värre situation innan fredag så får jag kanske ringa i alla fall.
Jag hoppas nu att det ska hjälpa att han inte behöver åka till jobbet imorgon. Jobbet är en stor stress för min man och de flesta självmordstankarna och panikattackerna har hittills haft med det att göra.
<3 Förstår. Ta gärna sjukvårdspersonalen åt sidan om möjligheten finns. Be om några minuter annars och förklara att du är extremt orolig och att det här har pågått under en lång period redan – att det inte är i startgropen ni befinner er, utan snarare i ett kritiskt läge där han just ”går med på” att få hjälp – att de inte får missa den chansen.
Detta är ett väldigt bra råd, och jag ska försöka göra så om jag får chansen.
Tyvärr har fick vi inte ens boka en tid imorse när vi ringde. VC hänvisar oss till att ringa igen och försöka få en drop-in-tid på fredag. Trots att vi ringde precis vid öppning gick det inte att få drop-in-tid idag, och de erbjuder inga tider nästa vecka: de släpps först då. Så ingen hjälp vare sig på lång eller kort sikt erbjuds, tydligen.
Det var min man som talade med dem, och hela samtalet verkar ha gått ut på att övertyga honom om att ta emot digital vård och inte komma in, att inga tider finns för att träffa någon osv. Jag har bett dem ringa upp mig igen och tänkte försöka förklara, men min man är nu i väldigt dåligt skick och jag är väldigt orolig.
Så fruktansvärt <3 Tänker att det oftast kan bero jättemycket på personlighet och hur någon fungerar vid en mycket allvarlig depression. Ingen människa är den andra lik är nog min erfarenhet. Tror att du som hans fru agerar utifrån den djupa insikten du har om din mans själ – lita på din intuition vad du tror han behöver. En tanke jag får och som jag reagerar på är det om när han säger att du kan hjälpa honom ta livet av sig, att det låter som tecken på att han antingen är väldigt avstängd …
Tack till er båda som skrivit i tråden. Ja, jag känner ju min man, och försöker utgå från honom. Det svåra är att jag ibland (just nu i alla fall), inte riktigt vet vad jag ska ta mig till i och med att jag inte når fram längre, vid många tillfällen. Tidigare har jag ofta kunnat få honom att må bättre i alla fall tidvis, men nu är jag osäker eftersom han har börjat stöta bort mig/få ett konfliktfyllt beteende mot mig där han menar att jag inte är på hans sida. Jag känner att det är en risk att han slutar lita på mig om jag lägger mig i hans mående för mycket. Samtidigt talar han ju med mig om att dö hela tiden, så det är väldigt väldigt svårt att inte svara.
Idag ska vi försöka ta kontakt med vården, och jag är rädd och orolig att vi inte ska bli tagna på allvar. Det har tagit lång tid av väldigt dåligt mående innan min man gick med på kontakten och hans förtroende för vården är inte så bra.
Låter jobbigt att han anser att allt är över och att han slösat tid på sitt yrke. Du borde såklart inte gå igenom det ensam men förstår att det är svårt att veta var man ska vända sig. Tror vården är rätt plats faktiskt. Du kan ringa för din egen skull också och få råd. Vad gäller honom är jag rätt säker att han kan få akuthjälp om du är orolig för att han skulle behöva det. Däremot borde han söka hjälp redan nu.
Ja, just nu blir det inte så mycket fokus på mitt mående, men jag ska prata med vårdcentralen och se om jag kan få någon typ av samtalskontakt för mig så småningom.
Nu har det varit något bättre med min man senaste dygnet vad gäller de akuta självmordsplanerna. Jag försöker ta upp sjukskrivning då hans mående kommer upp och i övrigt bara underlätta situationen så mycket som möjligt, men det har inte lett till något konkret ännu vad gäller vårdkontakt. Däremot har min man berättat för ett par av sina kollegor om sitt mående, och de verkar också vara inne på att hjälpa honom med sjukskrivning om han skulle gå med på det. Det känns bra att någon mer än jag vet att han inte mår bra. Jag har kollat upp en del telefonnummer, både för akut och mindre akut kontakt, så jag är beredd om min man skulle vilja få hjälp.
Vill återigen tacka för stöd och råd i den här extremt tunga perioden.
Tack för svar båda. Ja, det är ju en väldigt märklig idé som lösning på ett ändå ganska konkret problem (ur min synvinkel), men han har liksom gått i baklås omkring det här, och ser alla andra möjligheter som omöjliga och att det är bättre att ta livet av sig än att försöka ändra på något.
Till saken hör att han ser sin karriär som över och inte tycker att det finns någon annat han är kompetent för, och att han kastat bort de senaste tio åren av högprestigeutbildning och för honom väldigt stressande arbete för ingenting. (Min man är forskare och har hela tiden arbetat med sitt specialintresse, som han nu alltså inte klarar av att arbeta med, så det blir ju en livskris för honom.)
Han har också haft stress- och ångestproblematik länge och har en del tvångsbeteenden/intrusive thoughts som det verkar för mig, men är inte diagnosticerad för det utan bara depression sedan tidigare. Det har dock varit bättre senaste åren, men sedan blivit värre igen nu senaste tiden.
Jag ska försöka få honom att gå till vårdcentralen. Kan man annars åka till akutpsykiatrin och få hjälp, om det blir akut? Han är lugnare ibland, men får som skov när han inte riktigt går att resonera med men han är väldigt dålig på att be om hjälp i vården. Han kan också bli extremt arg/rädd och får lätt panikångestattacker.
Återigen tack för svar. Har svårt att själv samla tankarna runt det här.
Principen är att man alltid ska ta självmordstankar och planer på allvar. Vad ska han med sitt jobb till om det leder till att han skadar sig själv? Jag hade försökt hjälpa honom komma fram till en lösning för att förenkla de sista månaderna han har på jobbet han hatar. Om han verkligen inte vill försöka bli sjukskriven (vilken jag egentligen tycker verkar vara det mest rimliga, ifall det har gått så långt som tankar om självmord) kanske det finns något annat sätt att göra det enklare för honom? T. ex hade jag skapat en krisplan tillsammans med honom om hans mående skulle bli värre. Det är bättre att söka hjälp än att hoppa ut från ett fönster. Jag tror att det skulle vara bra om han i alla fall fick kontakt med vården. Han skulle kunna kontakta sin vårdcentral och prata om sitt mående med en läkare så att han kan få hjälp och råd. Om han inte själv vill det borde han göra det för din skull.
Tack för dina tankar. Det är svårt att reda upp i allt när man är mitt inne i det. Jag tycker ju att han ska ta kontakt med vården, men han vägrar och säger också att han aldrig förlåter mig om jag kontaktar dem. Jag försöker underlätta hans sista jobbmånader så mycket som möjligt (har ett liknande jobb och kan hjälpa mycket, men jag kan ju inte åka in till jobbet istället för honom.) Att han inte vill sjukskriva sig har att göra med att han tycker att han sviker arbetskamraterna och studenterna. Dumt, tycker jag, för det är ju knappast bättre för dem om han tar livet av sig. Men det verkar vara helt omöjligt att få några logiska resonemang runt det här med honom tyvärr.