Hem > Forum > Depression > Stötta/hjälpa anhörig i djup depression

Stötta/hjälpa anhörig i djup depression

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 20 totalt)
19
  • Min man har gått in i en djup depression och vill ingenting utom att dö, vilket han pratar om varje dag nu. Han har med nöd klarat jobbet hittills, men har nu äntligen gått med på att försöka bli sjukskriven och vi ska försöka få kontakt med vården imorgon.

    Min fråga nu är egentligen vad jag som nära anhörig kan göra för honom i den här situationen. Jag vet ju det grundläggande: finnas där om han vill prata, se till att mat och sömn fungerar någorlunda, försöka få ut honom på promenad om möjligt, men samtidigt inte skapa någon press utan ha tålamod. Och vårdkontakten är så klart ett framsteg. Han har vägrat hittills och sagt att han hellre dör.

    Hans mående pendlar ganska kraftigt, så ibland har vi det fortfarande ganska bra ihop, men det blir mer och mer tid som inte är så. Jag känner tyvärr att jag också delvis blir en fiende i hans värld, och han säger att det enda jag kan göra för honom är att hjälpa honom att hitta ett sätt att ta livet av sig, att det är den vänliga saken jag kan göra. Han menar att jag håller honom kvar i livet som bara är en plåga.

    Jag förstår självklart att det inte finns något enkelt sätt att förändra situationen, men skulle vara väldigt tacksam för tankar om hur jag kan hjälpa, om möjligt.

    Så fruktansvärt <3

    Tänker att det oftast kan bero jättemycket på personlighet och hur någon fungerar vid en mycket allvarlig depression. Ingen människa är den andra lik är nog min erfarenhet. Tror att du som hans fru agerar utifrån den djupa insikten du har om din mans själ – lita på din intuition vad du tror han behöver.

    En tanke jag får och som jag reagerar på är det om när han säger att du kan hjälpa honom ta livet av sig, att det låter som tecken på att han antingen är väldigt avstängd som kan säga så till dig eftersom det ju förstås skapar maktlöshet (vilket han ju också förmodligen inser), eller så är han bara desperat. Hur som helst är det ju lite tecken på ett lite så destruktivt sätt att försöka kanske motarbeta de som står honom närmast. Försök bemöt det med värme, även om jag förstår om du går sönder <3

    Med de personer som man märker att de inte söker hjälp (vet att du skrev att han nu sökt hjälp, menar mer som ett exempel på ett beteende), saknar en viss självinsikt att förstå hur sjuka de är och därmed en fara för sina liv. Då tror jag man kan behöva agera ibland mer så att man säger saker som ”chockar” typ; ”Nu åker vi till psykakuten. Jag ringer en taxi på direkten”. Min erfarenhet är att flera då kan ”vakna” och där risken att normalisera ett samtal i termer av att ta livet av sig kan minska. Man sätter en gräns för vad som är normalt att uttrycka sig om, i relation till vad man menar är på allvar, och inte.

    Mitt tips är sammanfattningsvis att skräddarsy hjälpen utefter den erfarenheten man har av när den personen tidigare haft problem (kan vara mindre problem), samt våga ändra sitt beteendemönster när man märker att det inte fungerade. Verkligen ha noll prestige eller liknande i det. Att ha som regel att lägga sig platt och lita på att den här personen kommer tacka en i framtiden. För det gör dem. Om det är något de gör, så är det detta.

    Help him do things that he was interested in and have a list of what kind of things makes him happy. That helps

    Trådstartaren

    Så fruktansvärt <3 Tänker att det oftast kan bero jättemycket på personlighet och hur någon fungerar vid en mycket allvarlig depression. Ingen människa är den andra lik är nog min erfarenhet. Tror att du som hans fru agerar utifrån den djupa insikten du har om din mans själ – lita på din intuition vad du tror han behöver. En tanke jag får och som jag reagerar på är det om när han säger att du kan hjälpa honom ta livet av sig, att det låter som tecken på att han antingen är väldigt avstängd …

    Tack till er båda som skrivit i tråden. Ja, jag känner ju min man, och försöker utgå från honom. Det svåra är att jag ibland (just nu i alla fall), inte riktigt vet vad jag ska ta mig till i och med att jag inte når fram längre, vid många tillfällen. Tidigare har jag ofta kunnat få honom att må bättre i alla fall tidvis, men nu är jag osäker eftersom han har börjat stöta bort mig/få ett konfliktfyllt beteende mot mig där han menar att jag inte är på hans sida. Jag känner att det är en risk att han slutar lita på mig om jag lägger mig i hans mående för mycket. Samtidigt talar han ju med mig om att dö hela tiden, så det är väldigt väldigt svårt att inte svara.

    Idag ska vi försöka ta kontakt med vården, och jag är rädd och orolig att vi inte ska bli tagna på allvar. Det har tagit lång tid av väldigt dåligt mående innan min man gick med på kontakten och hans förtroende för vården är inte så bra.

    <3 Förstår. Ta gärna sjukvårdspersonalen åt sidan om möjligheten finns. Be om några minuter annars och förklara att du är extremt orolig och att det här har pågått under en lång period redan – att det inte är i startgropen ni befinner er, utan snarare i ett kritiskt läge där han just ”går med på” att få hjälp – att de inte får missa den chansen.

    Trådstartaren

    <3 Förstår. Ta gärna sjukvårdspersonalen åt sidan om möjligheten finns. Be om några minuter annars och förklara att du är extremt orolig och att det här har pågått under en lång period redan – att det inte är i startgropen ni befinner er, utan snarare i ett kritiskt läge där han just ”går med på” att få hjälp – att de inte får missa den chansen.

    Detta är ett väldigt bra råd, och jag ska försöka göra så om jag får chansen.

    Tyvärr har fick vi inte ens boka en tid imorse när vi ringde. VC hänvisar oss till att ringa igen och försöka få en drop-in-tid på fredag. Trots att vi ringde precis vid öppning gick det inte att få drop-in-tid idag, och de erbjuder inga tider nästa vecka: de släpps först då. Så ingen hjälp vare sig på lång eller kort sikt erbjuds, tydligen.

    Det var min man som talade med dem, och hela samtalet verkar ha gått ut på att övertyga honom om att ta emot digital vård och inte komma in, att inga tider finns för att träffa någon osv. Jag har bett dem ringa upp mig igen och tänkte försöka förklara, men min man är nu i väldigt dåligt skick och jag är väldigt orolig.

    Kära anhörig till man med djup depression. Ring Psykakuten när din man inte är i närheten och rådgör med dem om hur ni skall göra. Ni skall inte vänta över helgen! Om det inte redan är akut kan det bli det när som helst. Depression är en allvarlig sjukdom och typiskt är att man säger gör saker som man inte gjort om man varit frisk. Att han ber dig hjälpa honom att avsluta sitt liv är ett tecken på just det

    Har själv varit djupt deprimerad med självmordstankar och har anhörig med bipolär diagnos. När han varit i djup depression har det bara varit att ringa Psykakuten. Har ej gått att vänta. Var inte rädd. Du kommer inte att ångra att du ringt.

    Trådstartaren

    Har själv varit djupt deprimerad med självmordstankar och har anhörig med bipolär diagnos. När han varit i djup depression har det bara varit att ringa Psykakuten. Har ej gått att vänta. Var inte rädd. Du kommer inte att ångra att du ringt.

    Hej och tack så mycket för det här, det är ovärderligt att få höra vad andra med erfarenhet av psykisk ohälsa tänker. Jag är annars rätt så ensam i det här just nu och det är inte så lätt att hålla tankarna i ordning.

    Jag lyckades faktiskt få tag på vårdcentralen igen efter lunch och förklarade läget och efter en hel del väl valda ord från min sida om hur de behandlar patienter i nöd ringde de upp senare och hade ordnat en tid på fredag. Min man har mått extremt dåligt idag och haft en stor mängd panikångestattacker så jag tog också beslutet att mejla hans arbetsplats om att han inte kommer in dit. (Min man menade att det är generande och bättre att ta livet av sig innan han ska vara på jobbet imorgon, men där kände jag att det får vara nog).

    Att jag undvikit att ringa psykakuten hittills är för att min man är absolut livrädd för det, och säger att han aldrig kommer att prata med mig igen om jag ringer dem/tar med honom dit. Just nu sover han, men om det blir en värre situation innan fredag så får jag kanske ringa i alla fall.

    Jag hoppas nu att det ska hjälpa att han inte behöver åka till jobbet imorgon. Jobbet är en stor stress för min man och de flesta självmordstankarna och panikattackerna har hittills haft med det att göra.

    Åh, så fantastiskt starkt gjort av dig, sannerligen! Blir glad och lättad att höra att ni nu fått en tid på fredag. Heja er <3 Det låter som att ni är i rörelse och att det går framåt. Hoppas också innerligt att det lättar med ångesten för din man att han inte behöver gå till arbetet imorgon, eller på ett tag kanske? Att han kanske kan vila lite i det snart och låta det få skjunka in också? <3

    Trådstartaren

    Åh, så fantastiskt starkt gjort av dig, sannerligen! Blir glad och lättad att höra att ni nu fått en tid på fredag. Heja er <3 Det låter som att ni är i rörelse och att det går framåt. Hoppas också innerligt att det lättar med ångesten för din man att han inte behöver gå till arbetet imorgon, eller på ett tag kanske? Att han kanske kan vila lite i det snart och låta det få skjunka in också? <3

    Ja, jag hoppas ju på sjukskrivning en lite längre period, i alla fall tills terminen är slut (han arbetar på universitetet och det är meningen att han ska undervisa nu vilket inte riktigt fungerar i det tillståndet han är i).

    Trådstartaren

    En uppdatering, om det är någon som läser tråden fortfarande. Min man blev sjukskriven igår, och kommer att få ett sjukintyg i ca en månad (minst). Jag trodde att detta skulle dämpa hans ångest att inte behöva åka till jobbet, och i viss mån kanske det har gjort det, men det har varit fortsatt tungt under gårdagen och idag, och det ena efter det andra är ett oöverstigligt problem i min mans värld. Det enda han pratar om är i stort sett hur värdelöst allt är, hur han är ett misslyckande och att han måste dö. Emellanåt blir han också väldigt agiterad och det är ganska tungt att se honom så här. Han vägrar också att ta medicin (han har gått på SSRI några perioder tidigare och mådde inte av dem, så på sätt och vis förstår jag honom).

    Jag känner att jag har svårt att avleda de negativa tankarna och också väldigt svårt att vara nära honom när han ständigt försöker stöta bort mig på olika sätt. Jag försöker tänka att detta går över, att jag ska vara där och ta hand om honom och att han kanske uppskattar det senare, men det är ganska dränerande.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 20 totalt)
19

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.