Hem > Forum > Depression > Stötta/hjälpa anhörig i djup depression
Stötta/hjälpa anhörig i djup depression
-
Avregistrerad användare
<3 Jag läser. Läste i förmiddags också. Tänker att det låter som att han kanske når en viss botten nu när han blivit sjukskriven och att det väcker mycket känslor av hopplöshet till liv? Tror det kan vara vanligt att känna så när man precis blivit sjukskriven och kämpat på så himla länge <3 Att det blir så verkligt för honom på något sätt att han befinner sig där han är? Tror på att ge det tid. Få låta det landa i ett par dagar. Få distans till arbetet och tankar kring “vad de kan tänkas tycka” och frågor kring ens identitet mm. Jag vet ju inte helhetsbilden men ett förslag är att gärna uppmuntra honom till att han är påväg till något bättre, att det livet han levt varit ohållbart, att ni tagit rätt beslut.
Förstår att det här tar mer eller mindre all din kraft, fina du. Ledsen att det är så!
Värme
Pink Pyjumy Trådstartaren<3 Jag läser. Läste i förmiddags också. Tänker att det låter som att han kanske når en viss botten nu när han blivit sjukskriven och att det väcker mycket känslor av hopplöshet till liv? Tror det kan vara vanligt att känna så när man precis blivit sjukskriven och kämpat på så himla länge <3 Att det blir så verkligt för honom på något sätt att han befinner sig där han är? Tror på att ge det tid. Få låta det landa i ett par dagar. Få distans till arbetet och tankar kring ”vad de kan tänkas tycka” och frågor kring ens identitet mm. Jag vet ju inte helhetsbilden men ett förslag är att gärna uppmuntra honom till att han är påväg till något bättre, att det livet han levt varit ohållbart, att ni tagit rätt beslut. Förstår att det här tar mer eller mindre all din kraft, fina du. Ledsen att det är så! Värme
Tack för dina rader, skönt att få någon kontakt med omvärlden. Det stämmer nog att det är så att han slår i en botten nu. Han har mycket skamkänslor och pratar om att han är värdelös och fortfarande mycket om att dö. Och ja, tid är väl nyckeln. Igår lyckades vi till faktiskt ha några någorlunda normala samtal om annat än att dö eller hur vidrigt allt är, vilket känns otroligt viktigt för mig. Idag behövde jag åka till jobbet (fick jobba hemma för att kunna se efter honom honom i förra veckan), och det känns faktiskt okej eftersom han inte var i upplösningstillstånd när jag åkte hemifrån. Jag är medveten om att det säkerligen kommer fler bakslag, men försöker ändå att inte missa framstegen.
Avregistrerad användare<3 Åh, så fint att höra! Tack för att du delar med dig <3
Pink Pyjumy Trådstartaren<3 Åh, så fint att höra! Tack för att du delar med dig <3
Tack! Det går fortfarande någorlunda här; det är helt tydligt en annan stressnivå för min man nu när jobbet inte är en lika pressande sak. Han har börjat klara sig lite själv på dagarna utan att hela bryta ihop, vilket är ett stort framsteg.
Jag är däremot rätt besviken på hans vårdcentral fortfarande (men tacksam att de till slut gav oss en tid i förra veckan, så klart). Problemet nu är sjukintyget. Läkaren lovade att skriva ett i fredags, men vi har fortfarande inte fått det, trots flera påminnelser och löften om att det ska finnas på 1177 samma dag. VC är som sagt tidigare också nästan omöjliga att få prata med, man får ringa in och knappa in att man vill ha sjukvårdsrådgivning för att ens ha möjlighet att prata med en människa. Jag antar att det delvis beror på att de har för mycket att göra, men hela situationen att vården stöter bort oss skapar ännu mer suicidtankar hos min man och han är nu fullständigt övertygad om att de inte går att lita på och att vi inte kommer att få sjukintyget alls. Nu kan ju jag driva på, men i annat fall hade det nog blivit helt omöjligt för min man att få hjälp trots att han alltså velat, försökt och berättat för dem om måendet. Jag förstår i ärlighetens namn inte varför man behandlar patienter så.
Avregistrerad användare<3 Åh nej, gud så jobbiga och omständiga de är. Ledsen att höra också att det får såna konsekvenser för er då förstås. Så förskräckligt och skrämmande. Obehagligt också att som anhörig få se och uppleva baksidan av sjukvården med nyktra ögon. Känner du att du är stabil och okej om du vill säga? Vet att man så lätt kan köra över sina egna behov och kanske inte ens vågar riktigt känna efter när man är mitt inne i det, så vill dubbelkolla? <3
Värme
Pink Pyjumy Trådstartaren<3 Åh nej, gud så jobbiga och omständiga de är. Ledsen att höra också att det får såna konsekvenser för er då förstås. Så förskräckligt och skrämmande. Obehagligt också att som anhörig få se och uppleva baksidan av sjukvården med nyktra ögon. Känner du att du är stabil och okej om du vill säga? Vet att man så lätt kan köra över sina egna behov och kanske inte ens vågar riktigt känna efter när man är mitt inne i det, så vill dubbelkolla? <3 Värme
Vi har äntligen fått tag på intygseländet nu faktiskt, så nu hoppas jag att det kan bli lite lugnare för min man. Han får som jag uppfattar det väldigt mycket påträngande tankar och hakar upp sig på det som går fel. Så intyget har spökat väldigt mycket sedan mötet på VC. Det är hemskt att se hur dåligt det fungerar när man som patient inte klarar att stå upp för sig själv. Vi har ordnat med en fullmakt nu så att de inte kan neka mig att prata för honom (vilket de försökt med flera gånger tidigare, även när det gäller så enkla saker som att boka en tid).
Tack för att du frågar. Jag mår inte toppen, men det är nog relativt bra under omständigheterna, skulle jag väl ändå säga. Det är så klart är väldigt tungt att leva med det här, men jag försöker se det som något övergående.
Jag går själv igenom en djup depression nu med mycket ångest, har ett barn med samma problem så jag förstår även anhörigperspektivet. Vill bara skriva att du är fantastisk som stöttar, det är lätt att känna sig ensam i sånt här. Och det är inte lätt att få hjälp i vårdapparaten…håller tummarna för att det går åt rätt håll <3
Pink Pyjumy TrådstartarenJag går själv igenom en djup depression nu med mycket ångest, har ett barn med samma problem så jag förstår även anhörigperspektivet. Vill bara skriva att du är fantastisk som stöttar, det är lätt att känna sig ensam i sånt här. Och det är inte lätt att få hjälp i vårdapparaten…håller tummarna för att det går åt rätt håll <3
Hej och tack så mycket för din kommentar! Jag är ledsen att höra att du mår dåligt, och ditt barn <3. Jag kan tänka mig att det blir ojämförligt tungt när man också själv är djupt deprimerad. Hoppas att du har någon att vända dig till för att få stöttning och avlastning <3
Vården verkar ju verkligen usel när det gäller det här; jag har väldigt svårt att förstå varför, även om jag så klart hört talas om detta även innan våra erfarenheter nu. Det är så otroligt orättvist att man inte kan ha bättre bemötande och vård i relation till psykisk ohälsa. Det är ju inte precis ovanligt eller okänt … (För mig har det här nog varit den situation i relation till vården som varit mest akut och farligast rent hälsomässigt, och samtidigt är det den absolut sämsta kontakt och behandling jag varit med om, vilket känns så fel.)
Min man är så klart fortfarande deprimerad men det mest akuta verkar ha passerat för tillfället. Han har inte pratat om planer att ta livet av sig de senaste dagarna (innan var de väldigt konkreta och konstanta), och har har lite smått börjat spela shack igen, som han ofta gjort tidigare och som jag upplever att han får viss ångestlindring av.
Tack igen för att du skrev, det värmer!
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.