Pink Bulola
Skapade svar
-
Tack för dina fina ord. Jag vet inte om jag ens kan prata om det med någon, men jag vill gärna.
ja, och det är en början, att vilja. sedan resten kommer senare ❤️jag vill iaf säga att jag hejar på dig! och kämpa på<3
han tycker att jag lider av en allvarlig psykisk störning, men jag behöver ingen jävla medicin … jag fattar inte vad den ska göra?? Ibland tror jag till och med att medicinen GÖR mig psykotisk, att det är den som gör att jag är så fucked up i hjärnan, massa konstiga tankar osv, det hade jag inte innan , alltså …….. öööööööö
hmm. va konstigt. och vilken svår situation du är i. låter bättre att be om att få en ny läkare. och inte behöva stå ut med någon som har händerna för öronen och inte lyssnar
blir så berörd av ditt forum. jag kan inte börja tänka på hur förfärligt jobbigt det måste ha varit. och det påverkar en stort, varje dag, varje natt, när sådant händer. kanske du kan gå med i någon grupp, eller något sånt med personer som har gått igenom liknande saker, det kan hjälpa att veta att du är inte ensam, det du gjorde och känner är en normal/naturlig reaktion. för du ska inte behöva känna något skam över att du inte satte dit honom. han hota dig, du kunde inte berätta i och med allt annat. det är svårt med sådana saker, man lever med en oerhört stark känsla av skam. vet inte om detta går men kan du gå till vårdcentralen, säger att något påverkar ditt mående på det sättet det gör och att du behöver prata med någon, men att du inte kan berätta vad som påverkar dig tills du känner dig redo?❤️❤️
hej! är osäker på vad som kan hända. men det är inte smart att skita i medicinen om du MÅSTE ta den- jag vet att jag har gjort det, det sluta inte så bra.. men det var på bup akuten. så med öppenvården har jag ingen aning. men mitt bästa råd är att ta den. jag förstår hur jobbigt det är med mediciner, jag tar också abilify och andra mediciner. om den hjälper, ta den, om inte prata med läkaren igen och begär en anledning till varför du måste ta den om du behöver det. önskar dig allt lycka till! kämpa på❤️
<3 Vad fint! Något som varit/är avgörande för mig är att omge sig med ”rätt personer”. Vad förödande det är med exempelvis en omgivning som fullständigt struntar i ens mående och kanske till och med existens. Bara gör ens mående ett par resor värre.. I folkmun sägs det ofta att det nog inte är som man tror, att folk visst bryr sig, men det är ju så förljuget – visst kryllar det av folk som inte bryr sig ett smack. Märker en enorm skillnad i mitt mående och depression nu när jag i stället sållat ut alla dessa. Jag tror inte på magiskt tänkande ur den bemärkelsen att saker och ting ”bara blir” bättre (det är helt enkelt inte sant enligt mina erfarenheter), utan jag tror snarare man oftast behöver se sanningen i vitögat 🙂 Ställa sig frågor som: Får jag en dålig magkänsla av den här personen? Är den här personen genuint nyfiken på mig eller pratar den framförallt engagerat om sitt? Om jag haft behov av att prata, vilket bemötande brukar jag få då? Är det här en person som jag ser upp till och vill efterlikna? Gällande familjemedlemmar: Hade jag umgåtts med den här personen om vi inte vore släktingar? Omtanke känns i kroppen – när man får. Kärlek känns. Om du inte får dessa känslor är det helt enkelt inte en person som ger dig just detta. Förväxla inte att någon ”tar sig tid”, med empati – när du mår dåligt och söker stöd. Motparten kan tycka illa om en som just pratar ”om sitt”. Då känns det obehagligt i kroppen när man är sårbar. Den andra visar då förakt och ogillande. Akta dig för sådana personer. Har man en stöttande omgivning kan man bestiga berg och gå genom eld. Man är oslagbar.
du tar upp ett väldigt viktigt ämne där. det är verkligen viktigt med kärlek och omsorg. jag har haft många runtomkring mig som har dragit ner mig, märker STOR skillnad när jag blocka de och förklara att vi inte kan vara vänner, mycket mindre stress ångest osv. håller helt med!❤️med rätt personer i sin omgivning, som du sa så är man oslagbar. ❤️
hej! min läkare säger att allt tyder på att jag har bipolär sjukdom, typ 2 som du har. har ingen diagnos än men kommer kunna få en väldigt snart. i alla fall, förstår helt hur du känner dig. känner heller inte någon med bipolär sjukdom, och jag känner mig lite ensam och oförstådd. men med rätt medicinering och behandling kommer du kunna må så mycket bättre. inte några jobbiga, svåra depressioner, heller inte några hypomaniska perioder. jag lovar dig, det blir bra, du är INTE ensam!! jag tror på dig ❤️
hej! LPT är hemskt. jag kan helt förstå dig. även om jag inte blev tvångmedicinerad. jag fick inte gå ut på 1,5 veckor en gång. jag mådde skit. jag var så nära döden innan det där jäkla LPTet behövde sättas. jag nu i efterhand kan förstå varför det blev så. jag hade allvarliga psykiska problem. jag kunde inte tänka klart, var så svårt deprimerad. jag hade ”gräns psykotiska symtom ” som det stod i mina journaler. jag förstår helt hur jobbigt det är.
Att humörsvängningar, ångest, trötthet och andra jobbiga tankar och känslor är en stor del av att vara tonåring är ju ingen hemlighet precis, jag är 14 och att mina problem beror på hormoner är ju inte helt omöjligt, men det känns som något annat. Kan ju börja med att berätta om mina ”humörsvängningar”. Gud vad jag hatar det ordet, det är en sådan underdrift. Varje gång jag säger att jag har kraftiga ”humörsvängningar” eller ändringar i humöret så kommer mina vänner och säger att de vet precis vad jag menar, men nej det gör dem inte. När jag väl berättar exakt vad jag upplever så är det som att jag berättar om en främmande sjukdom för dem, och de kan inte känna igen sig. Det är såhär att under kanske 2-4 dagar är allt så jäkla bra mestadels. Är som en studsboll, massa energi och tankar som är alldeles för många för att få fatt i bara en åt gången. Tankarna rusar snabbare än vad jag kan prata så jag snubblar ofta på orden, känner mig motiverad men när jag ska ta tag i att göra något kan jag inte fokusera. Jag har inga bekymmer om vad folk tycker om mig, jag lever livet. Men jag kan också lätt bli väldigt irriterad, och då blandas irritation med adrenalin och det känns som att jag ska spricka. Känns som att jag är för stor för min egen kropp. Det är sällan jag tar ut ilska eller så på folk i min närhet, jag försöker mitt bästa för att hålla det inom mig, men det är bara en tidsfråga innan jag råkar skälla ordentligt på någon. Och helt plötsligt ändras det helt och hållet. I 3-5 dagar är jag på botten istället. Det kan antingen bara komma från ingenstans mitt i dagen, eller så vaknar jag med en halvdålig känsla som blir värre under dagens gång. Allt jag vill göra under dessa dagar är att gråta, och jag gör det också minst en gång per dag, allt känns meningslöst och tråkigt/jobbigt, har ingen motivation och vill isolera mig från allt och alla. Hatar mig själv och känner mig osäker. Får ångestattacker som gör mig illamående, som om jag ska spy närsomhelst, benen skakar, hjärtat slår så hårt så hela huvudet bultar och det känns som att jag ska svimma. Det är hemskt. Jag är medveten om att alla tonåringar upplever detta någon gång, men det är just att detta händer gång på gång som i en loop, och att det är så pass kraftigt som gör mig fundersam. Har kollat upp symtom till bipolär, och i princip allt stämde men kände att det inte riktigt var så allvarligt, så då hittade jag istället cyklotymi och ALLT stämde. Just nu däremot är jag i en period där jag känner mig ganska normal. Är inte hög på livet, men är inte deppig heller. Men de senaste två dagarna har jag bara känt mig tom. Känner inget speciellt liksom. Är varken glad eller ledsen. Jag längtar nästan tillbaka till när allt var kaos, och hoppas på att det kommer tillbaka snart. Saknar liksom att gråta ut, och att känna något i bröstet, och saknar också att vara hög på adrenalin. Inte nog med detta – jag har även lite konstiga idéer och tankesätt. Exempelvis, när jag ska dricka vatten eller någon annan dryck måste jag alltid skölja ur glaset tre gånger inuti, en gång utanpå och sedan tre gånger inuti igen, annars kan jag inte dricka. Eller jag skulle kunna om jag tvingade mig själv, men det tar emot och det skulle kännas så konstigt och äckligt. En annan grej är att när jag dricker kaffe så måste jag ALLTID lämna en skvätt i botten, kan inte dricka upp allt. Men det är inte så att jag liksom vill dricka upp allt men jag får inte bara för att, utan jag känner mig liksom färdig när det är en liten skvätt kvar, skulle jag dricka upp den skvätten skulle det bli så konstigt och fel. Sedan när det gäller skolmaten… jag tycker det är väldigt äckligt att alla elever liksom tar från samma mat, och att jag inte har sett när folk har tagit mat därifrån eller när maten tillagades. Så när jag tar mat kan jag inte äta upp allt, jag kan bara äta det på tallriken som ser fräschast ut. Det som jag anser ser ofräscht ut är ifall maten har blandats ihop eller rört vid det andra på tallriken, eller bara det min hjärna helt enkelt bestämmer är ofräscht. Skitkonstigt, jag vet. Så jag äter aldrig tills jag blir mätt. Att bli mätt är faktiskt inget jag tänker på utan när jag äter i skolan äter jag typ bara på autopilot. Slänger alltid något, vilket är så dumt. Även fast jag tar jättelite mat så slänger jag alltid något. Önskar att jag inte gjorde det, men kan inte rå för det. Ibland äter jag inte heller något i skolan för jag helt enkelt inte är hungrig, har massa annat att tänka på. En till sak… (känns som att jag redan har tagit upp så mycket och allt är jätterörigt, men det är så mitt liv ser ut just nu – jättemycket och jätterörigt.) Min mamma har också psykiska besvär. För ett par år sedan gjorde hon en utredning för borderline, men det visade sig att hon inte hade det. Hon tror dock att det var en missbedömning, och det tror även jag. Mina föräldrar är skiljda, pågrund av att mamma inte kan ha långvariga förhållanden. Mycket bråk hit och dit. Det har även jag varit med om när jag var yngre. Hon kunde bli skitarg och bara kasta ur sig massa dumma saker, men sedan bröt hon ihop i gråt och överöste en med ursäkter. Det är som att hon är två personer, en som lägger all skuld på den närmste personen och en som lägger all skuld på sig själv. Hon har alltid haft lätt för att bli irriterad, men nu på senare år har det nästan blivit värre. När det är barn utanför vår lägenhet som leker och är högljudda blir hon förbannad, går runt och pratar med sig själv och smäller med saker. Men sedan blir ilskan till förtvivlan och hon muttrar att hon ska ta livet av sig. Allt jag kan göra är att sitta i mitt rum och lyssna på det för jag vet att det bara är tillfälligt, och jag vet inte heller vad jag ska säga, men jag får sådan ångest. Tycker det är jättejobbigt när folk är arga eller orsakar höga och plötsliga ljud som tex att slå i skåpsluckor, och det blir som att någon lägger en stor klump av ångest i min mage. Hon får även tillfälliga idéer som ”kommer göra allt bättre” som att flytta exempelvis. Vi har flyttat två gånger inom loppet av två år, och anledningen till att det inte har blivit fler gånger är för att jag har sagt ifrån, dock vill hon verkligen flytta igen. Vi har inte bästa ekonomin heller så det är ju inte alls bra om hon ska flytta och hålla på. Jag har pratat med henne om att hon behöver träffa någon psykolog eller så, men det tycker inte hon. Att hon har det här beteendet är ju något som förvärrar mitt mående också, eftersom det ger mig oro när hon har sina utbrott även fast det aldrig är mot mig, eller någon annan än hon själv egentligen. Nu inser jag hur långt det här blev, och att ingen kommer läsa, men detta var mest för att få ur mig lite frustration. Om du har läst allt, tack så hemskt mycket för din tid! Känner någon igen sig i det jag har skrivit? Är det bara hormoner kanske?
hej! jag är också 14. jag ska utredas för bipolär sjukdom snart. och det verkar som att jag har det kan flera läkare säga redan. jag känner igen mig i det du skriver, alltså jätte mycket. jag har längre perioder av deppighet och sedan ”mani” alltså mer uppvarvade perioder. jag tycker att du borde ta kontakt med en läkare och berätta om dina symptom. för att prata snabbare osv är just tecken på uppvarvade perioder (så kallat hypomani/mani) vill inte säga att det verkar som att du har det för det kan man aldrig veta speciellt i en sån ung ålder. MEN det är ändå värt att starta en utredning. tycker jag, läkarna kan tycka olikt men ja❤️skickar all min kärlek till dig, önskar dig lycka till i livet!!!:)❤️det kommer att bli bra. du är inte ensam!
<3 Oj, det här är jätteallvarligt, fina du. Du är ju också ett barn fortfarande. Förstår att det är rörigt med olika diagnoser, domstol, utredningar och att det skapar förvirring och oro att stå i allt. Har du några tankar själv kring varför du är deprimerad? – om du vill säga? <3 Finns det någon person på den här planeten som du litar på och som du har kunnat vända dig till när det är som värst? Kram!
hej! tack för svar 🙂 jag är säkert deprimerad och möjligtvis bipolär pga trauma stress och att det går lite i släkten. jag har varit mobbad/retad osv. så det har inte varit lätt för mig. nu har jag personer som stödjer mig och som betyder allt för mig, men i perioder verkar jag bara kunna se mörker . vilket kan vara allt från veckor till månader mer konstant ångest och nedstämdhet ! ❤️