Har en bekant som “drabbats”. LPT funkar ju ibland om man har t.ex. barn som behöver skyddas. Själv har jag “glömt” ansvaret för barn när jag har mått för dåligt. När de nu är vuxna, inbillar jag mig att de klarar sig utan mig. Dock blir det en chock om jag sätter tofflorna, tar ner skylten alltså, inbillar jag mig. Hur långt sträcker sig mitt ansvar/omsorg om andra? Jag inbillar mig att om man kan bli “normal” och trivas med livet igen, så har LPT gjort nytta och man accepterar att den använts. För egen del har jag gett upp, tror inte att jag får någon positiv framtid, någonsin, men å andra sidan kan de inte hålla kvar mig utan blodsutgjutelse heller. Jag tror att man kanske ser olika på LPT om det gäller en själv eller en anhörig/vän. Jag tolererar inte andras ingrepp i min frihet, men om mina barn var i riskzonen kanske jag hade tänkt annorlunda? Tror nog att självsuggestion kan fungera ibland: “Det var detta jag ville egentligen, när jag kommer ut är jag tacksam.” Men själv är jag dålig på sånt. Mindfulness gav mig så mycket ångest att jag planerade in ett självmord p.g.a. det. Hade jag inte hoppat av mindfulnesträningen så hade jag inte levt idag. Mitt tips är att prata med någon som vill och kan lyssna (om du är lagd på det hållet), t.ex. en präst (som har absolut tystnadsplikt) om du inte kan med psyk. Prästen kan inte heller tvinga in dig i något. LPT kan fungera men inte för mig, kort sagt.
