Hem > Forum > Under 18 > Något är fel, men vet inte vad

Något är fel, men vet inte vad

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Att humörsvängningar, ångest, trötthet och andra jobbiga tankar och känslor är en stor del av att vara tonåring är ju ingen hemlighet precis, jag är 14 och att mina problem beror på hormoner är ju inte helt omöjligt, men det känns som något annat.

    Kan ju börja med att berätta om mina ”humörsvängningar”. Gud vad jag hatar det ordet, det är en sådan underdrift. Varje gång jag säger att jag har kraftiga ”humörsvängningar” eller ändringar i humöret så kommer mina vänner och säger att de vet precis vad jag menar, men nej det gör dem inte. När jag väl berättar exakt vad jag upplever så är det som att jag berättar om en främmande sjukdom för dem, och de kan inte känna igen sig.

    Det är såhär att under kanske 2-4 dagar är allt så jäkla bra mestadels. Är som en studsboll, massa energi och tankar som är alldeles för många för att få fatt i bara en åt gången. Tankarna rusar snabbare än vad jag kan prata så jag snubblar ofta på orden, känner mig motiverad men när jag ska ta tag i att göra något kan jag inte fokusera. Jag har inga bekymmer om vad folk tycker om mig, jag lever livet. Men jag kan också lätt bli väldigt irriterad, och då blandas irritation med adrenalin och det känns som att jag ska spricka. Känns som att jag är för stor för min egen kropp. Det är sällan jag tar ut ilska eller så på folk i min närhet, jag försöker mitt bästa för att hålla det inom mig, men det är bara en tidsfråga innan jag råkar skälla ordentligt på någon.

    Och helt plötsligt ändras det helt och hållet. I 3-5 dagar är jag på botten istället. Det kan antingen bara komma från ingenstans mitt i dagen, eller så vaknar jag med en halvdålig känsla som blir värre under dagens gång. Allt jag vill göra under dessa dagar är att gråta, och jag gör det också minst en gång per dag, allt känns meningslöst och tråkigt/jobbigt, har ingen motivation och vill isolera mig från allt och alla. Hatar mig själv och känner mig osäker. Får ångestattacker som gör mig illamående, som om jag ska spy närsomhelst, benen skakar, hjärtat slår så hårt så hela huvudet bultar och det känns som att jag ska svimma. Det är hemskt.

    Jag är medveten om att alla tonåringar upplever detta någon gång, men det är just att detta händer gång på gång som i en loop, och att det är så pass kraftigt som gör mig fundersam. Har kollat upp symtom till bipolär, och i princip allt stämde men kände att det inte riktigt var så allvarligt, så då hittade jag istället cyklotymi och ALLT stämde.

    Just nu däremot är jag i en period där jag känner mig ganska normal. Är inte hög på livet, men är inte deppig heller. Men de senaste två dagarna har jag bara känt mig tom. Känner inget speciellt liksom. Är varken glad eller ledsen. Jag längtar nästan tillbaka till när allt var kaos, och hoppas på att det kommer tillbaka snart. Saknar liksom att gråta ut, och att känna något i bröstet, och saknar också att vara hög på adrenalin.

    Inte nog med detta – jag har även lite konstiga idéer och tankesätt. Exempelvis, när jag ska dricka vatten eller någon annan dryck måste jag alltid skölja ur glaset tre gånger inuti, en gång utanpå och sedan tre gånger inuti igen, annars kan jag inte dricka. Eller jag skulle kunna om jag tvingade mig själv, men det tar emot och det skulle kännas så konstigt och äckligt. En annan grej är att när jag dricker kaffe så måste jag ALLTID lämna en skvätt i botten, kan inte dricka upp allt. Men det är inte så att jag liksom vill dricka upp allt men jag får inte bara för att, utan jag känner mig liksom färdig när det är en liten skvätt kvar, skulle jag dricka upp den skvätten skulle det bli så konstigt och fel.
    Sedan när det gäller skolmaten… jag tycker det är väldigt äckligt att alla elever liksom tar från samma mat, och att jag inte har sett när folk har tagit mat därifrån eller när maten tillagades. Så när jag tar mat kan jag inte äta upp allt, jag kan bara äta det på tallriken som ser fräschast ut. Det som jag anser ser ofräscht ut är ifall maten har blandats ihop eller rört vid det andra på tallriken, eller bara det min hjärna helt enkelt bestämmer är ofräscht. Skitkonstigt, jag vet. Så jag äter aldrig tills jag blir mätt. Att bli mätt är faktiskt inget jag tänker på utan när jag äter i skolan äter jag typ bara på autopilot. Slänger alltid något, vilket är så dumt. Även fast jag tar jättelite mat så slänger jag alltid något. Önskar att jag inte gjorde det, men kan inte rå för det. Ibland äter jag inte heller något i skolan för jag helt enkelt inte är hungrig, har massa annat att tänka på.

    En till sak… (känns som att jag redan har tagit upp så mycket och allt är jätterörigt, men det är så mitt liv ser ut just nu – jättemycket och jätterörigt.) Min mamma har också psykiska besvär. För ett par år sedan gjorde hon en utredning för borderline, men det visade sig att hon inte hade det. Hon tror dock att det var en missbedömning, och det tror även jag. Mina föräldrar är skiljda, pågrund av att mamma inte kan ha långvariga förhållanden. Mycket bråk hit och dit.
    Det har även jag varit med om när jag var yngre. Hon kunde bli skitarg och bara kasta ur sig massa dumma saker, men sedan bröt hon ihop i gråt och överöste en med ursäkter. Det är som att hon är två personer, en som lägger all skuld på den närmste personen och en som lägger all skuld på sig själv.

    Hon har alltid haft lätt för att bli irriterad, men nu på senare år har det nästan blivit värre. När det är barn utanför vår lägenhet som leker och är högljudda blir hon förbannad, går runt och pratar med sig själv och smäller med saker. Men sedan blir ilskan till förtvivlan och hon muttrar att hon ska ta livet av sig. Allt jag kan göra är att sitta i mitt rum och lyssna på det för jag vet att det bara är tillfälligt, och jag vet inte heller vad jag ska säga, men jag får sådan ångest. Tycker det är jättejobbigt när folk är arga eller orsakar höga och plötsliga ljud som tex att slå i skåpsluckor, och det blir som att någon lägger en stor klump av ångest i min mage.
    Hon får även tillfälliga idéer som ”kommer göra allt bättre” som att flytta exempelvis. Vi har flyttat två gånger inom loppet av två år, och anledningen till att det inte har blivit fler gånger är för att jag har sagt ifrån, dock vill hon verkligen flytta igen. Vi har inte bästa ekonomin heller så det är ju inte alls bra om hon ska flytta och hålla på.

    Jag har pratat med henne om att hon behöver träffa någon psykolog eller så, men det tycker inte hon.

    Att hon har det här beteendet är ju något som förvärrar mitt mående också, eftersom det ger mig oro när hon har sina utbrott även fast det aldrig är mot mig, eller någon annan än hon själv egentligen.

    Nu inser jag hur långt det här blev, och att ingen kommer läsa, men detta var mest för att få ur mig lite frustration. Om du har läst allt, tack så hemskt mycket för din tid! Känner någon igen sig i det jag har skrivit? Är det bara hormoner kanske?

     

    Jag är jätteglad att du skriver här. Jag är 23 och det jag kommer ihåg om att vara 14 är att i och med att skit händer med kroppen hela tiden blir man gärna väldigt uppmärksam på förändringar alls. Tonåringar märker allting samtidigt och man vet inte vad som är viktigt eller inte såvida man inte har starka känslor om en grej. Om du har tillgång till en kurator på skolan tycker jag du ber att få tid med de. Allting du beskriver här upplever jag som normalt, det är faktiskt ganska många som känner som du om det mesta här (särskilt det där med skolmaten) men för din skull kan du behöva träffa och prata med någon om hur allt det här känns.

    Hej,

    Tycker du ska lita på din magkänsla och intuition om att något känns fel. Hade inte hört om cyklotymi tidigare och läste på lite om det nu efter jag läste din text. Visst låter det som att det kan handla om det för dig- absolut!

    Håller med föregående talarna om att du kanske kan gå till skolkuratorn och be om ytterligare vägledning och råd? Kanske visa den här texten om dina symptom för den personen som kan guida dig rätt?

    Mamman du beskriver påminner mycket om min egen och jag minns att stressen och oron det framkallade var jättejobbig. Känner med dig!

    Värme

    Hej Red Vygado! Du verkar insiktsfull och bra på att uttrycka dina känslor, och känns därför äldre än 14 år på ditt brev. Ibland mognar man tidigare om man inte haft det så lätt i livet.

    Det låter som att du har lite tvångstankar och tvångshandlingar. Det kan man få när man är stressad. Du har en påfrestande hemsituation med din mamma, så det är inte konstigt om du är stressad. Kan även tomhetskänslan vara ett resultat av stress, att du blivit lite känslomässigt utmattad av hemsituationen och humörsvängningarna?

    Jag är övertygad om att psykiska symtom sällan uppstår ur intet utan beror på livsomständigheter i olika grad. Alltså att det inte bara är dig det är ”fel” på. Bra att du tar kontakt med skolkurator. Att du är bra på att förmedla dina känslor och behov kommer att vara till din fördel i samtalen, när det gäller att få rätt hjälp. Önskar dig varmt lycka till!

    Hej!

    Jag tror precis som Indigo Qugugo att det inte är bara dig det är fel på. Det verkar som att du har en jobbig situation med din mamma och det kan faktiskt ge upphov till de känslor du känner. Självklart behöver du stöd när du inte mår bra ändå och att gå till skolkuratorn är väl ett jättebra initiativ. Men försök att tänka att det inte måste vara något fel på dig. Man hinner förändras många gånger innan man blivit vuxen, både känslomässigt och psykiskt.

    Gör vad du behöver göra för att må bättre nu, ge inte upp utan fortsätt tills du hittar rätt stöd för dig. 🤗

     

     

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.