[Olive Hynape]

Blue Qygyby skrev:

Ring vårdcentralen eller psykiatrin och när du är där förklara exakt hur du känner och överdriv. Skriv ner allt innan om det är svårt att berätta där! Ingen ska behöva må sådär en längre period. Och be om terapi, en behandlingsplan eller kbt och inte stödsamtal eller någon som bara sitter och nickar när man pratar och inte kommer med bra svar. Man behöver ofta riktig hjälp för att först få förståelse och sen för att ta sig ur allt. lycka till allt kommer att bli bra! <3

Jag tar redan medicin. Det finns inget de kan göra för mig. Vården har inte kompetensen att ta hand om psykiska problem som är så “diffusa” som de jag har/har haft. Jag har blivit behandlad som om panikattacker var något normalt. Ingen tar mig på allvar eftersom jag är en ung tjej som klarat av att hålla godkända betyg, inte har självskadebeteende, gjort något självmordsförsök eller är oattraktiv. Ibland känns det som om vården vill att jag ska göra ett “självmordsförsök” bara för att veta vad de ska göra med mig. Jag försöker ju fly från lidande och ett självmordsförsök skulle bara skada mig och skapa mer problem i livet. Tror de att jag är ficking dum eller?? Vill de att jag ska ha självskadebeteende eller göra ett självmordsförsök?? Jag håller in en massa ilska för jag känner mig som om jag blivit sviken som tonåring och nu måste jag leva med konsekvenserna av långvariga ångestproblem stress och depression.

Psykologen från vårdcentralen skulle ringa mig, men har säkert typ ingen tid så vafan ska hen göra?? Depressionsymtom är totalt normaliserade för mig nu. Det är normalt att ha självmordstankar, att ha IBS-symtom, att få  panikattacker, inte dricka alkohol med andra utan ensam, undvika sociala sammanhang. Önska att man kunde slå ned sig själv. Och sammanfattningsvis är allt detta mitt fel för att jag inte tog med mina föräldrar till BUP eller något. För att jag inte bara skaffade vänner i skolan eller gick på lite mer aktiviteter. Jag skulle också ha skolkat och bröjat röka, stöka på lektionerna osv, då hade jag kanske fått hjälp för då hade jag ju varit ett “problem”.

Jag önskar att folk bara hade kunnat säga att det inte finns något de kan göra för mig , eller bara sagt hur jävligt det är istället för att säga att de ska ringa en tid och sedan ringer de en annan. Eller ge mig en ordentlig diagnos och vara tydlig med den till mig så att jag om jag ej får hjlp av dem åtminstånbe kanske kan hjölpa mig själv lite. Bara fn ta alla.

[Olive Hynape]

Blue Qygyby skrev:

Hur försörjer du dig om du bor själv/inte bor hemma? när det kommer till jobb tror jag bara Fake it til you make it funkar! Det är få personer som har jättebra självförtroende när de börjar ett nytt jobb. Utan man fakear det och försöker se till att ta in all viktig information så man klarar av jobbet helt enkelt! Sen får man ju oftast upplärning! Så sök jobb som du tycker verkar intressanta och bara kräver gymnasieutbildning! Det kommer gå bra du kommer klara det galant 🙂

Jag tar studielån just nu för att klara mig. Jag har dåligt samvete för att jag tar lån hela tiden och känner mig som skit för att jag ej har ett jobb, men det verkar så långt borta. Har försökt volontärarbeta men klarar inte av att ha några förväntningar på mig alls och orkar inte längre passa tider. Kan inte heller säga vad jag vill göra och förstår inte hur jag ska kommunicera för att andra ska förstå hur jag känner eller vad jag vill.

[Olive Hynape]

Blue Qygyby skrev:

Och om du inte har gått till läkaren och berättat din situation det! Du kan få medicin utskrivet som kanske hjälper dig massor, och en samtalskontakt om du vill ha det:)

Jag tar antideppresiva sedan jag var 18 och har sökt hjälp flera gånger från vården. Jag tar sertralin och anksilon just nu. Om jag ska vara ärlig behöver jag bara kontakt med andra men jag har inte hittat en plats där jag känner mig trygg. Funderar på att gå till någon grupp i kyrkan, har prövat innan och det funkade inte, men kan testa nu igen när jag är på ny ort. Jag kommer dö om jag fortsätter som jag gör. Jag klarar det inte. Jag börjar vända mig bort från andra nu när jag väl börjar känna att jag har kontakt också på grund av mina självmordstankar. Jag har inte längre så värst mycket att säga som inte är negativt eller självnedvärderande. Det känns som om det aldrig kommer att bli bättre och att det vore bäst om jag bara försvann.

Jag vet ju att det är depressionen som talar men när det fortsätter såhär känner jag att jag bara kan vara en börda för mig själv och andra.

[Olive Hynape]

Indigo Vutaqy skrev:

Befinner mig i samma sits. Är äldre än dig. Kanske försök hitta en livscoach? Någon som kan peppa utan fördomar? Jag har massor av misslyckandet och ångest och depression i ryggsäcken, ända sedan barnsben. Lever än, men det är knappt. Du behöver nog flytta hemifrån. Är det universitetsstudier du gett upp eller gymnasiestudier?

Jag gör högskolestudier. Har inte hoppat av än men studierna känns meningslösa.

[Olive Hynape]

Green Qeropy skrev:

Det känns som om det äntligen är min tid att dö. Hela jag tynar bort bit för bit. Mitt tal är vagt och närmast obegripligt. Kopplingen saknas där mina tankar går ändlösa labyrinter utan ändamål. Det är svårt att formulera mig så att det uppfattas riktigt och jag tappar ofta bort mig mitt i meningen. Jag ligger sömnlös om nätterna och stirrar i taket. Tidvis tittar jag på klockan och suckar åt åsynen. Jag tar tag om telefonen och söker mig runt på nätet i hopp om att någonting ska ge hjärnan tröst nog att slappna av och driva in i dvala. Ibland skriver jag något. Samtidigt snurrar det inom mig. Jag är tankspridd och alldeles tom och stum på samma gång. Sakta tar jag mig genom den långa natten, ändå tacksam för stillsamheten. Morgonen är högljudd och blek på ett sätt som tränger in det dystra ljuset i ögonvrån och släpper av tyngder stora som berg in bakom. Huvudet spricker åt smärta och apati i ett och samma moment av förtvivlan och uppgivenhet. Förvirring. Jag vill hoppa från en bro.

Jag är glad att du lever. Jag är glad att jag själv lever även om livet är smärtsamt.

[Olive Hynape]

Teal Sebyca skrev:

Är 21 år och går mitt tredje och sista år på universitetet. Har haft studierelaterad stress enda sedan högstadiet men nu känns det som om jag kommer snart nått min gräns. Har varit deprimerad länge och har sedan ett år tillbaka haft alkoholmissbruk för att hantera alla känslor. Just nu ligger jag efter i en del ämnen och och det är inte säkert att jag kommer ta examen vår 2024. Detta kanske låter som ett piss i havet jämfört med andra livsproblem men jag håller på att bryta ihop. En av mina största rädslor i livet är att misslyckas; jag har under lång tid mätt min värde i hur bra jag lyckas i livet och när saker går dåligt så rasar hela min värld. Jag känner mig så värdelös och denna veckan har det nått sin spets. Har gråtit varje dag, äter knappt, har tappat lusten för saker jag tycker är kul och har haft tankar om självskadebeteende och självmord för första gången på länge. Jag vill verkligen jobba ikapp men känner mig för utmattad och sliten att jag knappt orkar ta mig ur sängen många dagar. Jag har kunnat bita ihop och fortsätta kämpa tidigare men jag orkar bara inte längre. Känns som om jag är fast på toppen av ett stup och inte kan ta mig någonstans.

Jag är i en liknande situation. Jag tror att jag ska hoppa av och försöka hitta en annan väg. Plugga är meningslöst.

[Olive Hynape]

Blue Jymyqi skrev:

Ena stunden känns det som att jag kommer ta mig igenom mina svårigheter, att bli mer självständig våga köra iväg bilen själv och handla, uträtta ärenden.. Brukar alltid ha anhörig med mig trots att jag haft körkort i ett år. Löser jag det så kommer en stor del av min ångest försvinna. Men det är en vana och en svårighet som funnits under lång tid. Är 24år, vissa problem har funnits sen tidiga tonåren. Men nu måste jag klara av det för den anhöriga ska göra en större operation på sjukhuset och kommer vara borta en längre period. Risk för komplikationer med operationen men också att det kanske ändå sprider sig och inte finns något att göra. Ingen som vet. Ena stunden tänker jag att nu måste jag ju göra allt själv så då kommer det bli så tillslut. Men i en annan stund känner jag mig förtvivlad och att det är omöjligt, att jag är fegare än jag trodde. Det kommer inte gå. Senaste dagarna har mitt självskadebeteende kommit när jag får stark ångest, panikattacker. När situationen blir ohållbar. Hamnade i en dålig diskussion som spårade ur idag med en anhörig. Återigen vill jag då bara försvinna in i skogen. Att det ska förstå att mina problem är så pass allvarliga för mig att jag redan mår dåligt och att jag inte då klarar av att bli nedtryckt mera. Men samtidigt skulle jag inte vilja vara så taskig heller. Men det skulle nog bli en chock för dom om jag faktiskt stack. Det pendlar konstant med att jag ska klara det, till att det inte finns någon annan utväg. En rejäl berg och dalbana. Har gått hos kurator för första gången ett par gånger nu, men vi har pratat lite om min ilska och även mina svårigheter i vissa sociala situationer pga min ovana att vistas där och vara där själv. Inga andra direkta frågor om annat. Så jag har inte berättat om hur mycket det kan påverka mig ibland. Vet inte heller om jag skulle kunna eller vilja säga det. Men samtidigt finns det en anledning till att jag sökte hjälp. Men nu ska det avsluta samtalsbehandlingen och troligtvis var det sista gången vi sågs. Känner mig frustrerad och tar just nu timme för timme i hopp om att hitta styrkan och viljan igen att fortsätta försöka. För jag vet att jag egentligen kan om jag bara försökte.

Jag har också haft väldigt svårt att söka hjälp. Panikattacker är inte kul. Det kan vara svårt att berätta saker men man ska komma ihåg att de i vården har tystnadsplikt och är där för att hjälpa. Rent teoretiskt i alla fall. Om du kan så tveka inte att berätta vad du känner så att de kan hjälpa dig så mycket de kan, om du tror att det skulle få saker att bli bättre för dig

//kram

[Olive Hynape]

Red Haqaku skrev:

Jag har funderat fram och tillbaka. Men jag har bestämt mig. Jag ska avsluta mig liv…. jag har sträckt ut min hand ropat på hjälp. Men ingen ser eller hör. Jag har skrivit mitt brev… jag känner ett lugn och lite nervös konstigt nog. Det finns väl inget mera att säga. Ville bara säga högt liksom….

Är du kvar? Jag finns här på forumet om du behöver någon att prata med.

[Olive Hynape]

Blue Qygyby skrev:

Ring vårdcentralen eller psykiatrin och när du är där förklara exakt hur du känner och överdriv. Skriv ner allt innan om det är svårt att berätta där! Ingen ska behöva må sådär en längre period. Och be om terapi, en behandlingsplan eller kbt och inte stödsamtal eller någon som bara sitter och nickar när man pratar och inte kommer med bra svar. Man behöver ofta riktig hjälp för att först få förståelse och sen för att ta sig ur allt. lycka till allt kommer att bli bra! <3

Jag tror bara att jag behöver känna samhörighet med andra. Jag mår skit för jag har svårt att nå ut till andra.

[Olive Hynape]

Tack för era svar. Det känns ändå bättre att veta att man ej är ensam.

[Olive Hynape]

Purple Dosoge skrev:

Jag skäms för att skriva detta. Känner mig så extremt misslyckad. Samtidigt är jag så rädd. Jag vet inte varför jag skriver detta, eller om någon ens kommer läsa. Jag är bara så himla himla trött på det här livet. Jag är så trött på att kämpa mig fram var eviga dag. Så trött på att känna tuffa och jobbiga känslor dag in och dag ut. Min ångest är så stark att det känns som att den är med mig varenda sekund vad jag än gör. Mitt mående har lett till att jag inte orkar träffa människor, eller kunna jobba eller göra så mycket annat. Jag förstår verkligen inte meningen med det här livet. Jag önskar att jag hade modet att avsluta mitt liv. Jag är avundsjuk på människor som vågar göra det. För jag önskar att jag också kunde det. Finns det någon här som kan förstå mig?

Jag känner liknande. Är 21 så har inte hunnit testa så mycket men allt verkar vara så svårt för mig. Jag ser inte upp till de som tagit sina liv. Jag tycker att det är tragiskt och hemskt att lämna andra kvar med smärtan av att ha förlorat någon till självmord. Tänker dock mycket på det själv. Det har blivit värre på sistone. Jag vill inte begå självmord men tankarna finns där. Jag antar att jag sänder en liten bön för oss alla. Livet är förjävligt.

[Olive Hynape]

Pink Hufehe skrev:

Enligt min pojkvän då ska kvinnan ”ställa upp” för mannen , sexuellt. Han tvingar sig inte på mig längre men ibland säger han så, och jag börjar på riktigt bli förvirrad…är det inte så att ett förhållande ska vara på bådas villkor och om den ena inte vill ha sex just då så ska man acceptera det?? Har jag fel?? Jag förstår inte hur han har fått en så hemsk kvinnosyn, han fick mycket kärlek av sina föräldrar och har en hyfsad relation med sin mamma, alltså ?????? Har dem lärt honom det att det är så? Jag har inte frågat men det verkar ju så, därav undrar jag: ska kvinnan ”ställa upp” för mannen?? Är sjukt förvirrad

Om ni hade bytt plats och du hade varit den som ansett att han skulle ställa upp även om han inte ville just då, hade han då gjort det eller hade han protesterat? Han låter som en jävla skithög från min sida. Fattar att du är förvirrad om den du gillar är så. Fråga dig själv om det verkligen är värt det. Jag hade aldrig velat låta någon annan behandla mig så, det är rent respektlöst.