Vill avsluta mitt liv

[Purple Dosoge]

Jag skäms för att skriva detta. Känner mig så extremt misslyckad. Samtidigt är jag så rädd. Jag vet inte varför jag skriver detta, eller om någon ens kommer läsa.

Jag är bara så himla himla trött på det här livet. Jag är så trött på att kämpa mig fram var eviga dag. Så trött på att känna tuffa och jobbiga känslor dag in och dag ut.

Min ångest är så stark att det känns som att den är med mig varenda sekund vad jag än gör. Mitt mående har lett till att jag inte orkar träffa människor, eller kunna jobba eller göra så mycket annat.

Jag förstår verkligen inte meningen med det här livet. Jag önskar att jag hade modet att avsluta mitt liv. Jag är avundsjuk på människor som vågar göra det. För jag önskar att jag också kunde det.

Finns det någon här som kan förstå mig?

[Blue Jibaja]

Purple Dosoge skrev:

Jag skäms för att skriva detta. Känner mig så extremt misslyckad. Samtidigt är jag så rädd. Jag vet inte varför jag skriver detta, eller om någon ens kommer läsa. Jag är bara så himla himla trött på det här livet. Jag är så trött på att kämpa mig fram var eviga dag. Så trött på att känna tuffa och jobbiga känslor dag in och dag ut. Min ångest är så stark att det känns som att den är med mig varenda sekund vad jag än gör. Mitt mående har lett till att jag inte orkar träffa människor, eller kunna jobba eller göra så mycket annat. Jag förstår verkligen inte meningen med det här livet. Jag önskar att jag hade modet att avsluta mitt liv. Jag är avundsjuk på människor som vågar göra det. För jag önskar att jag också kunde det. Finns det någon här som kan förstå mig?

Ledsamt att läsa att du mår så dåligt, men jag förstår mycket väl hur du menar. Jag kan också tänka sådär ibland, att jag är avundsjuk på de som har vågat ta steget att avsluta sina liv och tänka “lyckos den” om personer som är döda.

Oavsett så vill jag bara skicka en kram till oss båda, och jag hoppas att du fortsätter kämpa. <3

[Olive Hynape]

Purple Dosoge skrev:

Jag skäms för att skriva detta. Känner mig så extremt misslyckad. Samtidigt är jag så rädd. Jag vet inte varför jag skriver detta, eller om någon ens kommer läsa. Jag är bara så himla himla trött på det här livet. Jag är så trött på att kämpa mig fram var eviga dag. Så trött på att känna tuffa och jobbiga känslor dag in och dag ut. Min ångest är så stark att det känns som att den är med mig varenda sekund vad jag än gör. Mitt mående har lett till att jag inte orkar träffa människor, eller kunna jobba eller göra så mycket annat. Jag förstår verkligen inte meningen med det här livet. Jag önskar att jag hade modet att avsluta mitt liv. Jag är avundsjuk på människor som vågar göra det. För jag önskar att jag också kunde det. Finns det någon här som kan förstå mig?

Jag känner liknande. Är 21 så har inte hunnit testa så mycket men allt verkar vara så svårt för mig. Jag ser inte upp till de som tagit sina liv. Jag tycker att det är tragiskt och hemskt att lämna andra kvar med smärtan av att ha förlorat någon till självmord. Tänker dock mycket på det själv. Det har blivit värre på sistone. Jag vill inte begå självmord men tankarna finns där. Jag antar att jag sänder en liten bön för oss alla. Livet är förjävligt.

[Teal Nuseqa]

Jag är i en sits nu när jag mått dåligt fram och tillbaka i hela mitt liv ..

Ekonomin är svår och varje gång jag kraschar ner på botten tänker jag att jag borde ge upp.

spara alla smärtan från att jag ”rasar igen eller aldrig blir frisk”

jag tänker att ju fortare jag försvinner desto fortare kan alla jag älskar läka och gå vidare

desto fortare kan jag slippa all ångest över allt jag gör i mitt liv och jag kan gå vidare.

Jobbet känns inte kul, jag orkar inget hemma och jag blir aldrig bättre

 

hur länge ska man orka? Hur ofta ska man fucka upp ett jobb eller bli sjukskriven för att man inte klarar av att jobba i längden när allt o livet känns meningslöst och det inte finns ork för något eller någon.

När allt jag sitter och tänker på är hur ful och värdelös jag är som inte lyckats reda upp mitt liv än och att jag försöker hålla mig uppe för dem i min omgivning.. men kraschen är påväg och dem förtjänar inte fler vändor av mitt dåliga mående.

[Blue Megifa]

Känner exakt likadant! Tänker att jag borde avslutat livet för flera år sedan istället för att hoppas att det skulle bli bättre. Nu har jag barn som behöver mig.

Det enda jag önskar är att bli accepterad för den jag är, vara någons prio ett, älskad och omhändertagen men det verkar inte vara för mig.

Jag känner att jag är en felande länk i världen, det finns ingen för mig. Jag finns för att absorbera sorg så att andra kan leva sina liv.