Hem > Forum > Depression > Kort och gott, jag lever
Kort och gott, jag lever
-
Det känns som om det äntligen är min tid att dö. Hela jag tynar bort bit för bit. Mitt tal är vagt och närmast obegripligt. Kopplingen saknas där mina tankar går ändlösa labyrinter utan ändamål. Det är svårt att formulera mig så att det uppfattas riktigt och jag tappar ofta bort mig mitt i meningen. Jag ligger sömnlös om nätterna och stirrar i taket. Tidvis tittar jag på klockan och suckar åt åsynen. Jag tar tag om telefonen och söker mig runt på nätet i hopp om att någonting ska ge hjärnan tröst nog att slappna av och driva in i dvala. Ibland skriver jag något. Samtidigt snurrar det inom mig. Jag är tankspridd och alldeles tom och stum på samma gång. Sakta tar jag mig genom den långa natten, ändå tacksam för stillsamheten. Morgonen är högljudd och blek på ett sätt som tränger in det dystra ljuset i ögonvrån och släpper av tyngder stora som berg in bakom. Huvudet spricker åt smärta och apati i ett och samma moment av förtvivlan och uppgivenhet. Förvirring. Jag vill hoppa från en bro.
Det låter som att du mår riktigt dåligt och du kanske är i en depression?
Du behöver vakna till liv. Ditt liv är inte slut än. Trots att känslan är stark, så försöker det dåliga måendet lura dig till att det inte kommer bli bättre. Men! livet förändras. Och ditt liv kan bli bättre. Jag förstår att det säkert är jätte svårt att se något ljus i dessa mörka dagar med dåligt mående. Och jag förstår ifall du inte ens tror mig när jag skriver att det kan bli bättre. Du behöver inte tro, utan bestämma dig för att du vill må bra. När du bestämt dig för att fortsätta leva och må bra och få hjälp så är det oftast inte så svårt som man tror, så länge viljan finns går allt!
Men fundera på något som gjorde dig glad förut, någon person du brukade vara med, eller något kul du gillade att göra och försök göra samma saker du gillade att göra innan du mådde såhär om det går. Förstår att det kan vara svårt att ens orka göra något när man mår så dåligt, men ta det stegvis. Gör en sak I taget och ta hjälp av människor omkring dig om du har det och uttryck dig om hur dåligt du mår. Du behöver ju inte säga det om det känns för svårt, du kan skriva det till någon du har förtroende för. Och ta hjälp av vården så de kan hjälpa dig att må bra.
Låt dig inte luras av din psykiska ohälsa. Du är så mycket mer än ditt mående, och dina tankar. Du är värd att må bra precis som alla andra. Du är värd att ha ett liv där du känner meningsfullhet och få vara glad. Låt inte ditt nuvarande tillstånd avgöra ditt slutgiltiga tillstånd. Du kanske plötsligt mår bra imorgon? Eller om några månader? Det kanske händer något som gör att livet vänder och blir jätte bra plötsligt? Du kanske träffar din största kärlek nästa år, eller så går din dröm i uppfyllelse? Och om du tar ditt liv kommer alla drömmar du har aldrig slå in. Den kärlek du var menad att få kommer kanske inte hitta någon annan kärlek.
Om du inte lever, kommer du aldrig få veta. Du kommer mista saker som var meningen för dig och människor som älskar dig kommer mista dig. Förstår att känslan är stark och att det kan kännas som enda Utvägen att ta sitt liv när man mår så fruktansvärt dåligt. Men Du hade aldrig varit här om det inte vore meningen. Så ta all hjälp du kan få!
Det känns som om det äntligen är min tid att dö. Hela jag tynar bort bit för bit. Mitt tal är vagt och närmast obegripligt. Kopplingen saknas där mina tankar går ändlösa labyrinter utan ändamål. Det är svårt att formulera mig så att det uppfattas riktigt och jag tappar ofta bort mig mitt i meningen. Jag ligger sömnlös om nätterna och stirrar i taket. Tidvis tittar jag på klockan och suckar åt åsynen. Jag tar tag om telefonen och söker mig runt på nätet i hopp om att någonting ska ge hjärnan tröst nog att slappna av och driva in i dvala. Ibland skriver jag något. Samtidigt snurrar det inom mig. Jag är tankspridd och alldeles tom och stum på samma gång. Sakta tar jag mig genom den långa natten, ändå tacksam för stillsamheten. Morgonen är högljudd och blek på ett sätt som tränger in det dystra ljuset i ögonvrån och släpper av tyngder stora som berg in bakom. Huvudet spricker åt smärta och apati i ett och samma moment av förtvivlan och uppgivenhet. Förvirring. Jag vill hoppa från en bro.
Jag är glad att du lever. Jag är glad att jag själv lever även om livet är smärtsamt.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.