[Indigo Sekeke]

Dock, att vara en del av gemenskap innebär också att säga, nej inte nu, inte denna gång. Jag sa tidigare idag nej till att vara med ett gäng från jobbet ute och äta middag. Kändes som jag inte ville, och då blev det nej. inte för att jag mådde dåligt eller så, utan bara för jag ville inte 🙂 Kändes bra också. Måste inte säga ja jämt

[Indigo Sekeke]

Ja, andligt och socialt så uppstår vi inte i ett vaccum, nu är jag ju troende så den dimensionen är viktig, och det som burit mig genom allt hittils (utan den riktningen och förhoppningen/tron att någon finns där hade det varit än tuffare). MEN…. det räcker inte, utan man behöver även det sociala med människor i närheten.

Det finns ett fint ordspråk på Swahili som jag ibland återvänder till

“mtu ni watu”

(m = singular, tu = människa, ni = är, wa = plural, tu = människa)

dvs människa är människor.

meningen är att man är människa först i gemenskap med andra.

Det känns hoppfullt när man ser att närvaro, gemenskap finns, eller finns inom räckhåll.

Men så otroligt ont det gjort genom åren när det på olika sätt inte finns där… man vill bara dö då 🙂

[Indigo Sekeke]

En helg till. De måste inte vara katastrofala. Ibland ganska okay! Även de helger man känner, hu, undrar om inte även denna *måste* gå åt skogen känslomässigt, precis som nästan alla andra.

men nej det är inte nödvändigt… kan vara värt leva. även för mig 🙂

Vad har ändrats?

Alltså, jag har väl ett berg med saker som jag tänker, behöver ta och reda ut, så jättemycket har väl egentligen inte hänt.

Men tror att min egen hjälplöshet kom ifratt, och jag lite har börjat sträcka mig ut – här o där på nätet, passat på att vara lite mer social med min omgivning. försöker konsumera bra saker online och läsandes. Tänka på bra dagar.

Tror inte jag lärt mig så mkt från någon bok något sådant där banbrytande man hoppas ska lösa precis allt… “sätta gränser” är bra, kanske mer behöver få in det i mig lite, och att jag faktiskt kan tycka till lite här o där. kan inte skriva exakt skillnaden faktiskt 🙂

Nåväl, ett livstecken från mig.

[Indigo Sekeke]

Red Fulyno skrev:

Jag tog bussen in till psykakuten igårkväll. Satt ute i en timme innan jag vågade knacka på dörren. Personalen där var så trevliga och förstående. Fick en uppföljningstid inom öppenvården på torsdag. Är så nöjd med att jag åkte dit. Tyvärr mår jag jättedåligt igen men ska försöka hålla i fram tills tiden på torsdag.

Jättemodigt av dig!

Att må extra dåligt efteråt tror jag är “normalt” (finns det något normalt i sånt här), men känn styrkan i att du faktiskt tog tag i det!

[Indigo Sekeke]

När livet då guppar lite uppåt ett tag, inte bara nedåt… och allt känns lite bättre, eller mkt bättre, kanske för jag pratat här, gjort bra val utanför nätet… Och det guppar ner igen. Det är väl då det är viktigt jag är snäll med mig själv och inte “nej det ÄR inte lönt”, utan intalar mig att ja ja… ligg lågt en kväll. Gör inga tankevurpor nu. Se vad som händer… 🙂

 

[Indigo Sekeke]

Håller nog med i det mesta – man vet (om man överlever), att världen inte alltid förgör en… även om det kan kännas så

 

Det är ju inte modigt göra något om man inte är rädd 🙂

Utan mod är att göra saker trots man är rädd 🙂

 

 

[Indigo Sekeke]

Ja man får en inbyggd känsla av att det allt är en närastående katastrof, eller hur. Nästan oavsett om det är bra eller dålig reaktion. Så finns risken med människor att det går åt skogen.

enda vägen fram är – att ”resa sig upp” och gå vidare in i det jobbiga… det vet jag ju utifrån min historik av diverse psykiska saker jag kunnat få hjälp bemästra; brukar ta min (fd) sociala fobi som exempel. Jag hade kunnat lyssna på den och slutar med att få hemkörd mat utanför dörren… eller gå och handla. Krävdes ju såklart även gemenskap med andra, kunna prata ibland om det, när det gick bra eller dåligt.

det är väl så med det jag känner här också. Jag måste skaka av mig offerkoftan och ge mig vidare ut. Att ligga på sängen/soffa. Och självdö verkade ju fungera sådär….0

[Indigo Sekeke]

Eftersom man (i alla fall jag) ju egentligen vet orsakerna till varför jag mår som jag gör / gjort så blir det alltid lite kluvet läsa… Man kan ju känna “jaja, just det där vet jag ju”, och bli arg 🙂 Fast samtidigt…. om mycket handlar om att jag inte vaktar / vaktat på mitt eget jag utan låtit anpassa mig som en amöba eller ha svängdörrar i mitt liv för människor… så måste ju vägen framåt handla om att steka amöban så den blir mindre geleaktig utan fast som ett kokt ägg… eller låsa svängdörrarna… hm konstiga bilder… (tidigt på morgonen). Men handlar ju om att på olika sätt öppna munnen och säga som det är oavsett rädsla för konflikter.

Hamnade i en två sådana situationer häromdagen. En person som inte vet jag är troende… och jag satt på ett ställe med några andra, och en av de andra började prata skattesatser och frågade “är ni med i svenska kyrkan?” nej sa en (pga ekonomi), ja sa en annan, nej sa jag (och … la till jag gick ju ur o är med i en frikyrka istället)” VA? vilken då? ja .. den o den… “jaha” sen gick samtalet vidare. Satt o tänkte sen, ja men stort o smått på olika ställen undviker jag säga enkla saker, tills de blir stora berg… och det där var ju ingen sak. Kommer kanske en följdfråga någon gång. Men so what? får väl komma en då…

Som sagt, mitt beteende gäller så olika saker i livet. Många har jag arbetat bort genom åren. Men i botten ligger ju en tanke “vad ska andra säga?”… kan vara typ vad som helst som sagt, personliga. eller fåniga saker om något jag köpt och insåg var dumt inköp.

Nåväl…

Känns bra och jag är på väg igen. Hur långt o mycket jag läser i boken vet jag inte, men den ligger i min kindle så den följer med och finns tillgänglig.

[Indigo Sekeke]

Det var ett klokt påstående… faktiskt 🙂 “folk är konstiga”…

Ja förmodligen, och man tycker själv att folk är knasiga men kastar inte bort dem ändå… så det är nog så sant.

Har börjat läsa lite,  har kanske inte kommit till passage med massa bra tips än – mer konsekvenser av dålig gränssättning, typ ökad stress, lägre självkänsla, sämre relationer, att man går omkring med en stickig offerkofta. Som om man inte vet det. hehe.. fast det är klart bra med igenkänningsfaktor. då finns säkert någon liten nyckel eller fras som man kan ta med sig famåt

[Indigo Sekeke]

Ja ungefär så – att inte låta bli säga saker… bara för “vad ska. folk tänka”.

Kan ju ibland vara struntsaker, som t.ex. på jobbet så har vi rätt köpa vissa saker till rabatterat pris, en router (sån där man har hemma i lägenheten för internet) t.ex. jag orkade inte dra det den vägen, utan köpte den själv till fullt pris på netonet. Men.. istället för att säga, jag gick o köpte den själv, så låter jag bli nämna det, även när kollegor köper likadana. Fatta… då blir man ju falsk bara för man inte vill få … frågan “men ville du inte ha rabatt?”. Jo, det kanske jag ville men orkade inte bry mig. Så läggs även ett routerinköp in i listan över saker jag behöver tänka på vad jag säger var.

Fjantigt exempel, som nog visar på … att det behöver inte vara så tuffa frågor jag ändå anpassar mig till situationer för att slippa få frågor, och vad folk ska tänka.

Andra frågor kan vara lite mer “känsliga” t.ex. att inte dricka öl/sprit. Det märks ju tydligt om man inte gör det, när det är fester och middagar. Men då sa jag bara lugnt som det var – jag undviker det för jag inte vill. Check i box, saken klar. Såklart så kommer det någon girlling ibland “du kommer börja igen”, ja kanske svarar jag – men då gör jag det för jag väljer inte för att någon trugar på mig 🙂

allt är väl inte nattsvart i hur jag tänker och anpassar mig om vad folk ska tänka… Men vanligare bland vissa frågor än andra.

mycket energi går ju till sånt, att parera, undvika. och dra sig undan för det är lättare.

 

[Indigo Sekeke]

Samtalet jag hade, med en okänd, utan att bli förkastad, kanske inte heller förstådd, men sedd åtminstone 🙂 Det var nyttigt igår, och jag mådde bra efteråt. Tack igen.

Fick för mig nu på eftermiddagen att googla lite på “sätta gränser” och hamnade i att jag lånade en bok “Att sätta gränser för sig själv och andra” – Åsa Krause, jag vet ju såklart inte om den är bra eller rätt för mig, men en del av mina bekymmer handlar ju såklart om att jag inte vet hela vägen hur jag ska förhålla mig till omvärlden o dess (i min hjärna) krav på hur jag ska vara eller tänka eller se. Så jag tänkte att lite högre skyddsmurar mellan mig och världen, inte genom isolering, utan genom lite verktyg, det kan inte skada. Förutom gråt o tandagnisslan när det går snett. Men gråter gör jag ju ändå i soffan. Så vad har jag att förlora..

 

 

[Indigo Sekeke]

tack för ett schysst samtal du!

livet kanske inte är hopplöst för någon av oss <3

ska jäsa lite i soffan o sen försöka ta mig ut en sväng innan solen går för mycket i moln nu