Ännu en helg

[Indigo Sekeke]

Så går ännu en helg av total hopplöshet, isolering, ledsamhet, ensamhet. Isolerar mig för jag ska kunna planera och genomföra ett bra avslut. Rädd att jag även denna helg inte gör det.

Har sökt hjälp på många olika sätt, men jag ska inte leva i den här världen i den här tiden, det jag är och känner är så tvärtemot vad mycket ska vara och är, så jag döljer vem jag är vad jag tänker. Orkar inte spela ett spel längre, vara glad och trevlig, när jag bara vill skrika ut och springa och försvinna.

Vad jag deppar över och lider av orkar eller tänker jag nog inte ge mig in på, för vet inte ens om det här är något “rop på hjälp”, utan bara ett konstaterande. 30 år av vridande och omväxlande förhoppning, omväxlande frustration, alltid ensam, alltid kluven. Det tar. aldrig. slut. aldrig.

[Indigo Sekeke]

Viss risk jag överlever dagen, ställde mig o duschade o grät (igen) över hur illa det är. Inser att mycket av hur jag mår beror på att jag nog … tycker illa om mig själv i grund o botten. Om jag bara kunde stå för mig själv och lita på att mina åsikter är värda något, skulle jag agera så oändligt mycket annorlunda.

Är inte ute efter tips o pepp just nu. inte heller råd att jag inte ska ta och leta efter snaran och gå ut i skogen, och söka hjälp istället. Det blir liksom inte bättre av sådana råd just nu. Tro mig, jag vet precis varför jag mår som jag gör, varför jag inte “passar in” och tycker jag måste trycka ner vissa sidor av mig som inte är korrekta i dagens samhälle….

Jag skulle inte skada någon om jag skulle börja må lite bättre, och ta vara på det liv jag fick bättre…

 

*suck*

Känner som du, tycker så otroligt illa om mig själv och agerar också därefter. Det går inte att kalla det för “dålig självkänsla” utan det är rent skärt missnöje som fullständigt väller ur öronen. En ständig påminnelse om ens oduglighet.
Tycker dock det var så intressant att läsa det du skrev om att agera annorlunda ifall den känslan inför sig själv vore mer positiv. Vill och orkar du säga hur det då skulle vara och te sig? <3

[Indigo Sekeke]

Hey!

Det var nästan en kuggfråga. vet ju inte, riktigt, eftersom jag är så van att – när jag mår lite dåligt, eller tror någon ska beröra något jobbigt personligt är så van att antingen (när jag mår dåligt) vara helt övertygad att jag alltid kommer må så här. Eller när jag tror någon ska beröra något personligt – då blir jag en följsam kameliont… som att jag lever flera liv, som inte får mötas eller sitta ihop.

Men jag gissar att om jag respekterade mig själv lite mer, litade på att jag har ett värde… skulle jag nog få mindre katastroftankar i huvudet… Nej kan inte riktigt svara enkelt på den frågan… känns som så mycket skulle bli annorlunda, och enklare.

När jag mår någorlunda – eller bra – har jag inga problem umgås med folk, varken privat eller jobbet, men när det blir nattsvart, som det blir så otroligt ofta… så isolerar jag mig ju, istället för höra av mig till någon jag litar på (har få som jag gör det med).

=)

 

Åh, känner så väl igen det också! Just när man skulle behöva nå ut till vänner så sluter man sig oftast i stället. Har för mig att jag läst hur det handlar om hjärnan som fungerar på det sättet att den signalerar “fara” och därför blir det mest naturliga att man isolerar sig och “släcker ner” då.

Det där med värde är jäkla knepigt också. Det sägs ju att man har ett sk. människovärde.
Jag undrar dock om man inte måste känna det här värdet liksom som en strålkastare emot en också för att ha lättare att känna och uppfatta det själv. Ensamhet och isolering gör verkligen att man har jättesvårt för att se hur tillståndet skulle kunna bli annorlunda – även om man har erfarenheter av att inte vara nere i det djupaste mörkamörka också –  i andra perioder.

Tycker det låter så hoppfullt att du inte har några problem att umgås med folk när du mår bättre!

[Indigo Sekeke]

jag trycker ner och isolerar mig för jag inser det inte är lönt försöka, att det är lika bra allt går åt skogen…  inget är ju roligt. inte ta en promenad, inte träffa någon halvnära vän..

det blir ju inte så lätt skaffa nya vänner. dels för de jag hade – flera har försvunnit bort av olika skäl. även en stödgrupp jag var med i upplöstes, så det känns ensamt o hopplöst av det skälet.

nej, det brukar konstigt nog (!) släppa ganska fort om jag faktiskt är bland folk eller så. förutom att det där gnager, att jag är rädd och alltid på min vakt… att jag inte förstår att det jag känner har jag all rätt känna o tycka. så jag blir nog utmattad vara bland folk, så när jag är hemma själv så pyser allt ur typ.

 

Jag tror jag förstår precis. Önskar du också att du hade åtminstone en person som du kunde vända dig till när du mår som sämst och som du verkligen kan vara brutalt ärlig med? Plus då, få förståelse, stöd och värme av?
Kan också uppleva att det spretiga blir just när man mår förskräckligt men det finns just ingen naturlig plats att vända sig till. Håller med om att de definitivt inte går eller hjälper alls att ge sig ut på hurtiga promenader i det tillståndet. Det är ingen liten huvudvärk som är problemet, utan man vill ju just dö då. Det är ganska allvarligt och djupt nere som man är då ju <3

[Indigo Sekeke]

De personerna finns nog egentligen, finns några i min närhet som vet om mycket om mig, och hur jag ibland brukar må. Men det är  inte så jag vänder mig till någon av dem  när jag mår galet skit – eller ens är brutalt ärlig, jag kommer aldrig kunna vara det. brukar filtrera.

sedan saknar jag vanliga vänner…

nåja, ska se på tv

Jag förstår. Det är väldigt naturligt att man väljer att filtrera. Är likadan.

Gör så!
Skriv gärna igen här ifall du vill prata lite senare  – om måendet dalar.

[Indigo Sekeke]

tack för samtalet 🙂

[Indigo Sekeke]

Jag mår såklart ganska ok idag. Inte för att saker har ändrats, utan nog mest för att jag inte haft så stor chans bara “tycka synd om mig själv”…. jag är väl min värste fiende när jag börjar den nedåtgående spiralen. hehe…

 

 

<3 Hehe, men vad fint att höra ändå! Heja dig!