[Indigo Sekeke]

<3 <3 <3

Ungefär så ja. Även om min bild, av ganska mycket tankeverksamhet, bokläsande, pratande och funderade givetsvis är både bredare, mer komplex än bara så. Så räcker det, behöver inte vrida ut hela min disktrasa på en gång.

Ja även kyrkan, som var en fristad tidigare, hehe… nu får jag förklara mig även där när ämnet kommer upp. lite lättare ibland för där känner jag de jag ska prata med.

På mitt jobb nu, de är vänliga mot allt, så om jag skulle prata hela vägen skulle de antagligen, jassåru, är det så det är, sen fortsätta dricka kaffe. Men det är skrämmande börja prata om det för – man kan alltid bli sårad och exkluderad och utkastad. På mitt förra jobb var det värre där förväntades jag ställa upp o joijka med.

 

[Indigo Sekeke]

förlåt om det blev lite rörigt, och jag vet inte hur mycket jag kan förklara eller “försvara” mig mer. än ungefär det jag gjort.

så otroligt ovan. men kanske bra försöka prata om min situation lite. för det är verkligen tungt vara ett ufo bland jordmänniskor. eller hur jag nu ska uttrycka så jag känner mig.

lättare vara helt själv o knappt träffa några och svårt träffa nya vänner för den sidan av mitt liv var stor och har tagit kraft och den kan jag sällan prata om. ser ju på den här dialogen hur svårt det är förstå 🙂

[Indigo Sekeke]

är inte så bra på förklara gissar jag och det jag är nu är inte vad jag var då. mår mycket bättre förutom just att det är väldigt jobbigt bo i ett så hbtq+-vänligt land jag i princip inte får finnas ,jag som valt något annat.

[Indigo Sekeke]

“bearbeta sår”, “känslor” -> nej är inte intresserad av killar nu. behöver inte det.

[Indigo Sekeke]

så det jag har jobbigt med är att jag valt en annan approach än de flesta gjort med “de känslorna”, och ingen brukar fatta…

[Indigo Sekeke]

Nej skäms inte över att jag inte kom ut o gick i pride tåget. är glad o stolt över att jag bearbetade mina känslor så jag inte längre kände jag behövde en man i mitt liv.

men är ingen kille som står på barrikaderna och skriker ut att det här är vägen för andra.

🙂

[Indigo Sekeke]

förväntar mig inte respekt här, eller förståelse för valet. Men ändå kul du har helt rätt i det som är jobbigast.

[Indigo Sekeke]

Känner mig som jag tillhör minoriteternas minoritet… eller något. Där dessutom lagstiftningen mer och mer går emot mina livsval. Leva i ett land där jag är totalt främling, där jag måste hålla tyst om det mest personliga jag varit med om. Är det konstigt jag längtar bort, säg.

[Indigo Sekeke]

Ja, det är väl 20000% rätt – att slippa bli ustsatt för fördommar, ifrågasättande, att inte bli accepterad. Spot on.

Min historia handlar ju om att jag hade känslor för killar (starka), och skulle i princip komma ut och gå i pridetåget, livet fick en helt annan vändning, eftersom jag steg för steg upptäckte mina egna sår, mina egna brister, och såg så mycket liknande hos andra jag dejtade. Så jag valde gå rakt motsatt väg – otroligt otroligt jobbigt, då hade jag lite stöd rumt omkring mig. Jag har massa åsikter och tankar (efter flera 10-tal år), men vet för mycket om mitt eget liv och andras liv så jag bankar inte ner något i halsen på någon. Vill bara få fortsätta gå den vägen. Bytte jobb eftersom det skulle firas o sättas upp flaggor överallt och jag höll på kräkas av det då jag inte var öppen om det där heller… går liksom inte tvingas bära ut regnbågsflaggor till andra när man själv valt bort det. Andra får göra det, eller tycka det är bra, men när jag själv måste… då är det nog.
Det jag skriver nu är som sagt väldigt personligt. och nog inte helt sammanhängande, för det blir mycket som bubblar ur.

Men du har helt rätt. Vill kunna leva ett liv, säga min historia, där det passar, utan att bli förkastad. Eller om jag blir det så kanske det är bättre än att inte säga den.

*suck*

[Indigo Sekeke]

Rörigt…. vet inte hur djupt i min egen grotta jag har lust gå och berätta och prata.

På en nivå – mår jag otroligt bra, och vet både min uppväxt, historik, mina livsval jag gjorde för massa år sedan. Livsval som går tvärtemot vad många säger man ska välja, men jag såg vad jag såg, och vet vad jag vet. Så kommer aldrig aldrig kunna välja annorlunda. Men är ingen “kille på barrikaderna”, så jag håller truten. Men det är svårt hålla truten och må bra samtidigt i denna värld. När de frågor jag brottades med och valde som jag gjorde, är de frågor som bejakas och “firas” i princip.

nåväl, jag gissar området jag vandrat ifrån på min livsresa i princip framgår även om jag inte skriver det.

Otroligt personligt, och jag förväntar mig nästan ingenstans få respekt eller förståelse längre.

[Indigo Sekeke]

Mja

>Har sökt hjälp på många olika sätt, men jag ska inte leva i den här världen i den här tiden, det jag är och känner är så tvärtemot vad mycket ska vara och är, så jag döljer vem jag är vad jag tänker. Orkar inte spela ett spel längre, vara glad och trevlig, när jag bara vill skrika ut och springa och försvinna.>

Skrev så här i början… och det är väl kanske omvänt – jag håller mig på min kant av rädsla att behöva börja nysta upp och visa upp sidor av mig som jag vet de inte kommer tycka likadant som jag om. Så isolerar mig i väntan på att jag ska börja må bättre. Inte för att jag är annorlunda, ser annorlunda ut, men har en annorlunda historik än många. Och jag vill inte stå på någon barrikad och slås. Utan bara få leva mitt liv. Jag bytte jobb för ett tag sen för att mina åsikter skevade så otroligt där, nu är jag på ett ställe där det inte skevar lika mycket – eller ja, de bryr sig inte lika mycket, men det kommer där också. jag vet.

[Indigo Sekeke]

På mitt (nya) jobb är man väldigt privat o intima med varandra, flera umgås på fritiden och man babblar om allt. Det är jag inte van. Men jag har mitt revir där jag inte släpper in någon på jobbet 🙂 🙂

Det är klokt pysa iväg och hålla sig till sig själv.

Nu pratar vi om en lång tid – så det är väl mycket så att jag inte klarat av knyta an till nya. och de få nära som har bott här har försvunnit iväg pga flytt och att livet glider iväg… :/

inget är roligt.