[Indigo Sekeke]

vet väl inte egentligen hur det är ha riktiga vänner längre. så länge sen.

[Indigo Sekeke]

Ja… eller när man måste spela en roll på jobbet och inte kan skrika ut allt man känner, utan av vana och osäkerhet anpassat sig, så man inte riktigt till slut vet sina egna åsikter… Då är ensamheten och döden så lockande…

Är van sitta själv, enda som blir sämre under högtider är förväntningarna – och att efteråt eller innan inte kunna säga “jag ska dit o dit”….

[Indigo Sekeke]

Han har väl alltid varit frånvarande, men blivit mer så på ålderns höst, särskilt när mamma nu är dålig. som han sluter sig. vi syskon lider av det… Men såklart, blir ju fortfarande ledsen. Jag tänker att när mamma gått bort kommer han (också) sitta helt själv.

Det blir väl bra när man väl kommer sig iväg… hinner planera bortgången sen. haha!

har vänner där, i kyrkan, men det är för mycket folk träffa oftast, och lite “ytligt”… behöver ju ha nära vänner, inte bara sitta och fika med några. och … sådana dyker ju upp i ens liv hur lätt som helst nu när jag mest sitter hemma själv

 

 

[Indigo Sekeke]

Det är väl inte någon enormt större skillnad denna helg mot förra, försökte städa och få ordning hemma, umgicks lite med mina föräldrar (tragiskt där då pappa bara sitter och är bitter och knappt säger hej), var sen ute och cyklade lite, sovit mkt.

funderar om jag ska orka gå till kyrkan idag (ja jag gör sånt ibland 😉 ), eller om jag ska ligga hemma och deppa… kanske ta mig ut lite.

har planerat umgås lite med en kamrat i kväll något att äta + valborg. vet dock inte… nu ångrar jag att jag föreslog det, för jag vill hellre vara själv och planera min bortgång.

[Indigo Sekeke]

Jag mår såklart ganska ok idag. Inte för att saker har ändrats, utan nog mest för att jag inte haft så stor chans bara “tycka synd om mig själv”…. jag är väl min värste fiende när jag börjar den nedåtgående spiralen. hehe…

 

 

[Indigo Sekeke]

tack för samtalet 🙂

[Indigo Sekeke]

De personerna finns nog egentligen, finns några i min närhet som vet om mycket om mig, och hur jag ibland brukar må. Men det är  inte så jag vänder mig till någon av dem  när jag mår galet skit – eller ens är brutalt ärlig, jag kommer aldrig kunna vara det. brukar filtrera.

sedan saknar jag vanliga vänner…

nåja, ska se på tv

[Indigo Sekeke]

jag trycker ner och isolerar mig för jag inser det inte är lönt försöka, att det är lika bra allt går åt skogen…  inget är ju roligt. inte ta en promenad, inte träffa någon halvnära vän..

det blir ju inte så lätt skaffa nya vänner. dels för de jag hade – flera har försvunnit bort av olika skäl. även en stödgrupp jag var med i upplöstes, så det känns ensamt o hopplöst av det skälet.

nej, det brukar konstigt nog (!) släppa ganska fort om jag faktiskt är bland folk eller så. förutom att det där gnager, att jag är rädd och alltid på min vakt… att jag inte förstår att det jag känner har jag all rätt känna o tycka. så jag blir nog utmattad vara bland folk, så när jag är hemma själv så pyser allt ur typ.

 

[Indigo Sekeke]

Hey!

Det var nästan en kuggfråga. vet ju inte, riktigt, eftersom jag är så van att – när jag mår lite dåligt, eller tror någon ska beröra något jobbigt personligt är så van att antingen (när jag mår dåligt) vara helt övertygad att jag alltid kommer må så här. Eller när jag tror någon ska beröra något personligt – då blir jag en följsam kameliont… som att jag lever flera liv, som inte får mötas eller sitta ihop.

Men jag gissar att om jag respekterade mig själv lite mer, litade på att jag har ett värde… skulle jag nog få mindre katastroftankar i huvudet… Nej kan inte riktigt svara enkelt på den frågan… känns som så mycket skulle bli annorlunda, och enklare.

När jag mår någorlunda – eller bra – har jag inga problem umgås med folk, varken privat eller jobbet, men när det blir nattsvart, som det blir så otroligt ofta… så isolerar jag mig ju, istället för höra av mig till någon jag litar på (har få som jag gör det med).

=)

 

[Indigo Sekeke]

Viss risk jag överlever dagen, ställde mig o duschade o grät (igen) över hur illa det är. Inser att mycket av hur jag mår beror på att jag nog … tycker illa om mig själv i grund o botten. Om jag bara kunde stå för mig själv och lita på att mina åsikter är värda något, skulle jag agera så oändligt mycket annorlunda.

Är inte ute efter tips o pepp just nu. inte heller råd att jag inte ska ta och leta efter snaran och gå ut i skogen, och söka hjälp istället. Det blir liksom inte bättre av sådana råd just nu. Tro mig, jag vet precis varför jag mår som jag gör, varför jag inte “passar in” och tycker jag måste trycka ner vissa sidor av mig som inte är korrekta i dagens samhälle….

Jag skulle inte skada någon om jag skulle börja må lite bättre, och ta vara på det liv jag fick bättre…

 

*suck*