Indigo Jyrute
Skapade svar
-
Indigo Jyrute hur går det för dig? Finns det stunder då det inte är alldeles svart? Om skillnaden så bara är att det är mörkgrått. Vad gör du i de stunderna och kan du göra mer av detta? Du hade också ett liv innan den här mannen. Finns det någonting du gjorde då och som du älskade som inte påminner om honom, och som du kan ta upp igen nu? Kram.
Hej, va gulligt att du frågar hur det går.
Det var några dar jag va i chock o grät mycket, sen började jag komma till insikt om att det här ens hänt och grät mindre, kan inte lyssna på en del musik utan gråta men är inte som de första dagarna.
Jag har barn och har varit ganska mycket med dom och har jobbat en del och bara försökt hålla mig sysselsatt o inte ha nån kontakt med honom. Jag tycker om att vara i naturen och det gjorde jag innan honom,med honom och gör nu efter honom, det finns kvar. Har kollat på lite dokumentärer och pluggar en kurs.
Tyvärr finns även ett hopp om att han ska ändra sig kvar, fastän jag vet att det inte kommer hända. Eftersom det som är fakta inte kommer ändras och hans inställning kring de faktorerna. Han fråga om jag vill umgås ändå, typ “som vänner” men tveksam att det skulle funka tyvärr. Vi har ju känslor för varann..men jag vet inte, kanske bättre att iaf kunna träffa honom..vet inte
Är mycket ensam när jag har barn ledig veckorna och det är tufft. Blir svårt att hålla rutiner. Mycket som känns trist o meningslöst. Saknar sällskap, passion, att bara vara med nån jag verkligen vill ha, såsom jag ville ha honom.
Ja, svårt att kompromissa om en part vill ha hela paketet men inte vissa delar som ingår i det. Det finns ingen av och på knapp när det kommer till att vara förälder. Tycker dock att du gör dig själv en otjänst genom att fokusera på hur er relation skulle kunnat se ut- istället för att fokusera på hur du ska gå vidare för att Du ska må bra. När man blir besviken kan det bli så att man stannar upp och står och stampar på samma ställe, men det gör ingen nytta när negativa tankar och känslor tar makten över en som person, då blir man stående och kommer inte vidare. Jag hoppas att du snart kan ta ett kliv fram och bryta ditt tankemönster, och koncentrera dig på andra möjligheter istället för omöjligheterna du inte kan lösa. Var snäll mot dig själv.
Jag vet inte om jag kanske missförstår dig men i det här fallet menade jag att det finns en på/av knapp för mig som förälder, iom att jag har dom varannan vecka och det är två ganska separata liv för mig med och utan barn. Det var därför jag tänkte att man kan vara “deltidssambo” och han inte behöver komma in som en bonuspappa.
Ja du har rätt att man kan fastna i det negativa men för mig handlar väl om att jag tycker det är mycket roligare att göra saker med honom än att göra dom själv och tanken på allt man kunde ha gjort och istället går miste om är ju väldigt ledsam. Att göra saker jag själv mår bra av, ja men det är ju att göra t ex utflykter med nån jag tycker om, och då skulle det ju vara han. Jag kan göra det själv men det är inte samma sak. Allt blir ju trist.
Mitt liv är för jobbigt, pappa e arg för att jag inte bor hos han, mamma e arg för att jag inte hjälper till. Jag mår sjukt dåligt, mitt ex gjorde slut med mej för 2 månader sen och de gör fortfarande ont. Jag har försökt ta självmord 2 gånger. Jag har självskadebeteende o mamma har sett de och hon hotar med att om jag inte slutar så ringer hon bup. Mina tre vänner vet om de men inte någon annan. Vissa vet att jag gråter mej till sömns men dem vet inte varför. Mamma har tagit ifrån mig allt som jag kan skada mej med, igår fick jag en panikattack, antagligen fick jag den för jag inte visste vad jag skulle göra, ja kunde inte gråta, jag kunde gå. Jag bara satt på golvet helt tom. Jag vet inte vad jag ska göra, hjälp mig!!!!!
Hej.
Hur går det för dig nu?
Jag förstår att du är ledsen för du hade förhoppningar och fått känslor för den här personen. Du är besviken och sårad, med all rätt. En naturlig reaktion när man känner sig ratad av en person. Man klandrar sig själv, hittar fel och brister, man känner sig inte fullvärdig, livet tappar ljus och glans. Det gör alltid ont när man förlorar någon som betyder något i ens liv. Och det är en process att ta sig igenom en separation. Tycker ändå det var bra att du fick hans beslut innan ni blev alltför involverade i varandra, att det var ett genomtänkt beslut från hans sida på den punkten. Åldersskillnad kan ju göra att man är vid olika punkter i livet, och att ha ett förhållande med någon som har barn sedan tidigare betyder ju att det finns även andra personer att ta hänsyn till, som kan få det betydligt svårare med en separation än vad en vuxen har. Så även om det är svårt för dig just nu så anser jag, med tanke på dina barn, att du fick ett klokt besked om han inte var redo/ beredd att även bli en viktig och involverad person för dina barn. Och jag hoppas att du finner glädjen igen, för din och dina barns skull. Som är bland dom viktigaste relationerna att vårda för framtidens skull. 💗
Tack för utförligt svar.
Du har rätt i att det var ett genomtänkt beslut från hans sida och visade ett klokt, seriöst sätt. Men jag tänkte aldrig att han skulle behöva vara en bonuspappa, jag tänkte väl att jag bor med barnen barnveckorna och med honom övriga veckor, när det kommer till den punkten att man vill flytta ihop. Men han vill att man bor ihop heltid när man flyttat ihop och då blir det ju mer svårt att lösa.
Jag känner mig ledsen, ensam, uttråkad, saknar honom o allt man hade kunnat dela istället för att vara ensam på varsitt håll. Det känns tomt och mörkt.
Fina du. Förstår att detta måste kännas smärtsamt. Det är stora förluster du upplevt och det är helt naturligt att du sörjer. Finns det någonting som kan hjälpa dig ta en dag i taget genom denna tid? Har du någon vän du kan ringa till, och träffa mer regelbundet? Eller finns det någonting som du tycker om att göra och som du har möjlighet att ge större plats under denna tid? Även om livet inte är rättvist så är också det lätt att som sörjande tro att de som får uppleva det som man själv inte får uppleva, är många fler än de är. Sedan vet man inte heller om de som har det man själv saknar, istället saknar någonting annat. Människor är inte alltid så lyckliga som de utåt ser ut att vara. Du är inte ensam. Kram.
Tack för svaret.
Jag har inget stort nätverk, har väl en vän jag kan skriva med och sen min mamma. Tycker om att gå i skogen och i allmänhet vara i naturen. Problemet är att jag nu inte känner glädje eller lust till nånting. Och utflykter och promenader är ju sånt jag pratade med mannen om att göra så jag kopplar det till honom och vill inte göra det ensam längre. Jag förstår hur han tänker, känner, hans resonemang men är så ledsen att han inte satte känslorna framför de rationella tankarna. Vill inte träffa vara med nån annan än honom eller riskera att bli sårad igen. Men det framtid, det hemska nu är i nutid. Sova, ensamhet och ens egna känslor och tankar. Och hur ska jag kunna vara en bra mamma när jag mår såhär..det oroar mig också
Hej trådstartaren!
Känner igen mig i din beskrivning. Jag har känt en kille i mer än ett halvår nu och vi har gjort mycket ihop, även om bråkat mycket också så har vi haft väldigt roligt ihop.
Han är min enda vän och nån som jag länge trott ska stå vid min sida och inte lämna. Men nu verkar han ha tröttnat på mig och säger att allt är försent nu. Det känns så otryggt och jag känner mig dum och sårad. Han (och jag) har sagt många saker till varann bl a att vi inte ska överge varann men på sistone ligger det nära till hands verkar det som.
En annan person som uttalats sig kring vår relation kanske hade lite mer rätt än jag trodde ändå? Att han skulle tröttna på mig när han inte hade samma känslor längre.
Så otryggt att veta att planer kan ändras, inställningen man beskriver om nån kan ändras drastiskt på väldigt kort tid, att komma nån så nära att jag hade pratat med honom om vad som helst i förtroende och sen bli avvisad. Det är klart jag då desperat försöker hålla det liv…men det kanske inte går längre, kanske ger det oss båda mest negativ energi.
Men hur står man ut med att bli lämnad av nån som står en så nära? Över allt annat så känns det som att tryggheten rycks undan från en. Och det är nåt som lever kvar. Rädslan att bli lämnad, avvisad, inte få kontakt. Jag har varit med om det i tonåren också så jag vet spåren det kan sätta.
Hej,
jag är ensamstående förälder till två små barn (snart 1 och 3 år), och mår så dåligt just nu. Har en psykologkontakt via vårdcentralen som är ok men det hindrar inte att jag är otroligt sliten och less, har mycket ångest och hopplöshetskänslor över att det är såhär mitt liv ser ut nu.
Det har blivit så jobbigt sen andra barnet kom, innan dess hade jag resurserna att vara en någorlunda harmonisk och glad mamma, nu är det bara då och då jag är sån. Är mest stressad hela tiden och blir lätt arg/irriterad, känner mig helt otillräcklig och blir frusterad över att aldrig riktigt räcka till och kunna ha lugn och fokus på ett barn.
Pappan till barnen är inte så ofta med båda själv, han bor väldigt litet så barnen bor mycket mer hos mig, bara stora barnet som är några dar hos honom. Vet inte hur vi ska lägga upp det annorlunda men jag står inte ut som det är nu!