Hem > Forum > Livet kan skava > Krossat hjärta och förlorat jobb

Krossat hjärta och förlorat jobb

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9
  • Under samma dag förlorade jag både den man jag blivit kär i och jobbet.

    Jag visste när jag skulle behöva sluta jobbet men blev helt chockad över mannens besked. Innan hade jag i alla fall umgänget med honom att se framemot och det gav mig jättemycket glädje. Så pass så det kändes helt okej att sluta jobbet och jag hade hopp att hitta ett nytt och att saker skulle lösa sig och i vår kunde jag komma tillbaka till säsongsjobbet där jag även träffade den här mannen.

    Nu vet jag inte hur det ska bli med nånting. Hur ska jag kunna jobba med honom där igen sen och vad ska jag göra under vintern..jag bryr mig inte ens längre om jobb och studier vill ingenting gråter och känner mig ensam och uppgiven. Jag orkar inte må såhär och gå igenom krossat hjärta situationen och känslorna, det hade kunnat bli så bra men nu helt över innan det ens påbörjats ordentligt.

    Mannen och jag har jobbat ihop och setts utanför jobbet några gånger, tidigare i veckan föreslog han en utflykt i helgen och att jag sen kunde sova över hos honom. Dvs vi skulle första gången vara hos honom och även ha sex. Men sen dagen innan planen så ringde han och sa att det nog inte är nån bra idé för då tar man ett steg till mot ett förhållande och det är något han i längden inte tror kommer funka pga åldersskillnaden mellan oss, att jag har små barn och att vi är på olika platser i livet. Han sa att allt är jättekul med mig, att jag är jättefin, att det säkert skulle kännas jättebra i några år, att han är förälskad i mig men sen ska man få en vardag att fungera och det tror inte han att vi skulle få. Att när man är i förälskelsen så blir man förblindad men sen ska vardagen funka. Att han inte vill bli en bonus pappa och att det kommer till det när man flyttar ihop mm.

    Jag blev väldigt och är ff förvånad. Det har känts så bra mellan oss senaste tiden och vi hade dom där planerna som han initierade. Vi kysstes tidigare i veckan. Allt kändes bra och jag var glad. Nu bara ledsen, tom, det gör ont att jag aldrig mer komma träffa honom (om jag inte söker jobb där igen som va planen från början), aldrig på ett romantiskt sätt, allt vi inte kommer göra och dela, alla skratt man går miste om, alla samtal, allt man hade kunnat dela helt enkelt, kärleken, glädjen, sexet vi aldrig hade, närheten och ruset av att vara med just honom, vill inte ha nån annan, söka efter nån annan.

    Känns så ledsamt att han inte gav det en ordentlig chans och såg hur det faktiskt blev istället för att se hinder och anta hur det kommer vara. Jag hade ärligt talat hellre haft 3 bra år med honom och sen att det inte funka än att bara sitta här med sina tankar och bilder över hur det hade kunnat vara. Att sitta ensam o må dåligt istället för att vara med honom

    Jag har mått dåligt tillräckligt mycket i mitt liv, fattar inte att jag inte bara kan ha det så många andra har, att jag kunde få uppleva det med honom.

    Fina du. Förstår att detta måste kännas smärtsamt. Det är stora förluster du upplevt och det är helt naturligt att du sörjer.

    Finns det någonting som kan hjälpa dig ta en dag i taget genom denna tid? Har du någon vän du kan ringa till, och träffa mer regelbundet? Eller finns det någonting som du tycker om att göra och som du har möjlighet att ge större plats under denna tid?

    Även om livet inte är rättvist så är också det lätt att som sörjande tro att de som får uppleva det som man själv inte får uppleva, är många fler än de är. Sedan vet man inte heller om de som har det man själv saknar, istället saknar någonting annat. Människor är inte alltid så lyckliga som de utåt ser ut att vara.

    Du är inte ensam.

    Kram.

    Trådstartaren

    Fina du. Förstår att detta måste kännas smärtsamt. Det är stora förluster du upplevt och det är helt naturligt att du sörjer. Finns det någonting som kan hjälpa dig ta en dag i taget genom denna tid? Har du någon vän du kan ringa till, och träffa mer regelbundet? Eller finns det någonting som du tycker om att göra och som du har möjlighet att ge större plats under denna tid? Även om livet inte är rättvist så är också det lätt att som sörjande tro att de som får uppleva det som man själv inte får uppleva, är många fler än de är. Sedan vet man inte heller om de som har det man själv saknar, istället saknar någonting annat. Människor är inte alltid så lyckliga som de utåt ser ut att vara. Du är inte ensam. Kram.

    Tack för svaret.

    Jag har inget stort nätverk, har väl en vän jag kan skriva med och sen min mamma. Tycker om att gå i skogen och i allmänhet vara i naturen. Problemet är att jag nu inte känner glädje eller lust till nånting. Och utflykter och promenader är ju sånt jag pratade med mannen om att göra så jag kopplar det till honom och vill inte göra det ensam längre. Jag förstår hur han tänker, känner, hans resonemang men är så ledsen att han inte satte känslorna framför de rationella tankarna. Vill inte träffa vara med nån annan än honom eller riskera att bli sårad igen. Men det framtid, det hemska nu är i nutid. Sova, ensamhet och ens egna känslor och tankar. Och hur ska jag kunna vara en bra mamma när jag mår såhär..det oroar mig också

    Jag förstår att du är ledsen för du hade förhoppningar och fått känslor för den här personen. Du är besviken och sårad, med all rätt. En naturlig reaktion när man känner sig ratad av en person. Man klandrar sig själv, hittar fel och brister, man känner sig inte fullvärdig, livet tappar ljus och glans. Det gör alltid ont när man förlorar någon som betyder något i ens liv. Och det är en process att ta sig igenom en separation. Tycker ändå det var bra att du fick hans beslut innan ni blev alltför involverade i varandra, att det var ett genomtänkt beslut från hans  sida på den punkten. Åldersskillnad kan ju göra att man är vid olika punkter i livet, och att ha ett förhållande med någon som har barn sedan tidigare betyder ju att det finns även andra personer att ta hänsyn till, som kan få det betydligt svårare med en separation än vad en vuxen har. Så även om det är svårt för dig just nu så anser jag, med tanke på dina barn, att du fick ett klokt besked om han inte var redo/ beredd att även bli en viktig och involverad person för dina barn. Och jag hoppas att du finner glädjen igen, för din och dina barns skull. Som är bland dom viktigaste relationerna att vårda för framtidens skull. 💗

    Trådstartaren

    Jag förstår att du är ledsen för du hade förhoppningar och fått känslor för den här personen. Du är besviken och sårad, med all rätt. En naturlig reaktion när man känner sig ratad av en person. Man klandrar sig själv, hittar fel och brister, man känner sig inte fullvärdig, livet tappar ljus och glans. Det gör alltid ont när man förlorar någon som betyder något i ens liv. Och det är en process att ta sig igenom en separation. Tycker ändå det var bra att du fick hans beslut innan ni blev alltför involverade i varandra, att det var ett genomtänkt beslut från hans sida på den punkten. Åldersskillnad kan ju göra att man är vid olika punkter i livet, och att ha ett förhållande med någon som har barn sedan tidigare betyder ju att det finns även andra personer att ta hänsyn till, som kan få det betydligt svårare med en separation än vad en vuxen har. Så även om det är svårt för dig just nu så anser jag, med tanke på dina barn, att du fick ett klokt besked om han inte var redo/ beredd att även bli en viktig och involverad person för dina barn. Och jag hoppas att du finner glädjen igen, för din och dina barns skull. Som är bland dom viktigaste relationerna att vårda för framtidens skull. 💗

    Tack för utförligt svar.

    Du har rätt i att det var ett genomtänkt beslut från hans sida och visade ett klokt, seriöst sätt. Men jag tänkte aldrig att han skulle behöva vara en bonuspappa, jag tänkte väl att jag bor med barnen barnveckorna och med honom övriga veckor, när det kommer till den punkten att man vill flytta ihop. Men han vill att man bor ihop heltid när man flyttat ihop och då blir det ju mer svårt att lösa.

    Jag känner mig ledsen, ensam, uttråkad, saknar honom o allt man hade kunnat dela istället för att vara ensam på varsitt håll. Det känns tomt och mörkt.

    Ja, svårt att kompromissa om en part vill ha hela paketet men inte vissa delar som ingår i det. Det finns ingen av och på knapp när det kommer till att vara förälder. Tycker dock att du gör dig själv en otjänst genom att fokusera på hur er relation skulle kunnat se ut- istället för att fokusera på hur du ska gå vidare för att Du ska må bra. När man blir besviken kan det bli så att man stannar upp och står och stampar på samma ställe, men det gör ingen nytta när negativa tankar och känslor tar makten över en som person, då blir man stående och kommer inte vidare. Jag hoppas att du snart kan ta ett kliv fram och bryta ditt tankemönster, och koncentrera dig på andra möjligheter istället för omöjligheterna du inte kan lösa. Var snäll mot dig själv.

    Trådstartaren

    Ja, svårt att kompromissa om en part vill ha hela paketet men inte vissa delar som ingår i det. Det finns ingen av och på knapp när det kommer till att vara förälder. Tycker dock att du gör dig själv en otjänst genom att fokusera på hur er relation skulle kunnat se ut- istället för att fokusera på hur du ska gå vidare för att Du ska må bra. När man blir besviken kan det bli så att man stannar upp och står och stampar på samma ställe, men det gör ingen nytta när negativa tankar och känslor tar makten över en som person, då blir man stående och kommer inte vidare. Jag hoppas att du snart kan ta ett kliv fram och bryta ditt tankemönster, och koncentrera dig på andra möjligheter istället för omöjligheterna du inte kan lösa. Var snäll mot dig själv.

    Jag vet inte om jag kanske missförstår dig men i det här fallet menade jag att det finns en på/av knapp för mig som förälder, iom att jag har dom varannan vecka och det är två ganska separata liv för mig med och utan barn. Det var därför jag tänkte att man kan vara ”deltidssambo” och han inte behöver komma in som en bonuspappa.

    Ja du har rätt att man kan fastna i det negativa men för mig handlar väl om att jag tycker det är mycket roligare att göra saker med honom än att göra dom själv och tanken på allt man kunde ha gjort och istället går miste om är ju väldigt ledsam. Att göra saker jag själv mår bra av, ja men det är ju att göra t ex utflykter med nån jag tycker om, och då skulle det ju vara han. Jag kan göra det själv men det är inte samma sak. Allt blir ju trist.

    Indigo Jyrute hur går det för dig? Finns det stunder då det inte är alldeles svart? Om skillnaden så bara är att det är mörkgrått. Vad gör du i de stunderna och kan du göra mer av detta?

    Du hade också ett liv innan den här mannen. Finns det någonting du gjorde då och som du älskade som inte påminner om honom, och som du kan ta upp igen nu?

    Kram.

    Trådstartaren

    Indigo Jyrute hur går det för dig? Finns det stunder då det inte är alldeles svart? Om skillnaden så bara är att det är mörkgrått. Vad gör du i de stunderna och kan du göra mer av detta? Du hade också ett liv innan den här mannen. Finns det någonting du gjorde då och som du älskade som inte påminner om honom, och som du kan ta upp igen nu? Kram.

    Hej, va gulligt att du frågar hur det går.

    Det var några dar jag va i chock o grät mycket, sen började jag komma till insikt om att det här ens hänt och grät mindre, kan inte lyssna på en del musik utan gråta men är inte som de första dagarna.

    Jag har barn och har varit ganska mycket med dom och har jobbat en del och bara försökt hålla mig sysselsatt o inte ha nån kontakt med honom. Jag tycker om att vara i naturen och det gjorde jag innan honom,med honom och gör nu efter honom, det finns kvar. Har kollat på lite dokumentärer och pluggar en kurs.

     

    Tyvärr finns även ett hopp om att han ska ändra sig kvar, fastän jag vet att det inte kommer hända. Eftersom det som är fakta inte kommer ändras och hans inställning kring de faktorerna. Han fråga om jag vill umgås ändå, typ ”som vänner” men tveksam att det skulle funka tyvärr. Vi har ju känslor för varann..men jag vet inte, kanske bättre att iaf kunna träffa honom..vet inte

    Är mycket ensam när jag har barn ledig veckorna och det är tufft. Blir svårt att hålla rutiner. Mycket som känns trist o meningslöst. Saknar sällskap, passion, att bara vara med nån jag verkligen vill ha, såsom jag ville ha honom.

     

     

     

    Vad fint att höra att du tar dig ut i naturen, har barnet att umgås med och att du läser en kurs. Fortsätt göra som du gör, att hålla dig sysselsatt med sådant du tycker om.

    När de ledsna stunderna kommer, så erkänn för dig själv vad du har dessa känslor. Sätt ord på det du känner och säg till dig själv att det är okej att känna som du gör. Att det kan komma en svacka fast det igår kändes som att du börjat komma över honom, är också helt normalt och betyder inte att du stannat i krisen. Livets väg är oftare krokig än rak.

    Men du kan med största sannolikhet bara få det bättre än du har det nu. I och med pandemin är det en extra svår tid att vara ensam i eller att ha sorg i nu. Detta eftersom det inte finns lika mycket att göra som annars och inte är lika lätt att träffa folk som annars. I takt med att samhället kommer att återgå till det normala så kommer det att bli betydligt lättare för dig att hålla dig sysselsatt också under de barnlediga veckorna.

    Fint att du skrivit av dig här på Mind forum. Om det kändes bra så fortsätt gärna skriv av dig om du inte redan fortsatt med det. Om det ska vara på Mind forum eller privat så att ingen kan läsa bestämmer du själv. Gör det som känns bäst från gång till gång.

    Om det är bra för dig att träffa mannen eller inte under processen att komma över honom, det vet bara du. Du skulle kunna reflektera över för- och nackdelar med det utifrån detta om det skulle hjälpa dig eller inte.

    Kram.

     

     

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.