Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 55 totalt)
0
  • som svar på: Rädd att bli lämnad
    Trådstartaren

    Nytt år. Samma bekymmer och oro. Varför hör han inte av sig? Och när han gör det låtsats som ingenting och säger att jag borde förstå hur mycket han tycker om mig. Nej man är inte så upptagen, man prioriterar den man älskar. Han vill bara inte. Vill bara ha mig delvis och inte helt. Varför lägger jag så mycket energi på nån som inte lägger samma energi på mig? Jag kanske ska lämna honom istället, men jag vill verkligen inte det. Men jag vill inte heller gråta, vara orolig över att han inte ska höra av sig, räkna med att han inte svarar om jag nån gång ringer honom, vill att han prioriterar mig på samma nivå som jag prioriterar honom. Han är inte rädd att förlora mig, tror han skulle klara sig bra utan mig.

     

     

     

    Har separerat efter 7 år och kan inte hantera detta. Är lämnad i en stor 4a med alla minnen. Tung sten över bröstet, ingen hunger, bryter ihop till och från. Kan inte tänka, är rädd att jag inte ska palla jobba. Någon med tips hur jag ska agera mot detta.

    Jag förstår. Har inga lösningar men jag vill bara säga att jag känner igen ångesten och hur man bryter ihop och knappt kan gå till jobbet. Jag har också tänkt om och om igen vad är det för fel på mig, varför duger jag inte osv. Kram

    som svar på: Rädd att bli lämnad
    Trådstartaren

    Jag vet inte om det är kärlek. Jag vet bara att jag mår bra ibland och dåligt ibland. Bra när vi är tillsammans och har det bra. Dåligt när han inte hör av sig vilket är ovanligt sällan med tanke på hur nära relation man har. Blir fan knäckt känslomässigt, om o om igen.

    Trådstartaren

    <3 Nej det låter som att ni båda två, Red Menive och Indigo Jyrute, träffat skitstövlar?

    Kanske, jag tycker egentligen han räknas som en skitstövel men bryr sig gör han inte iallafall. Om jag är ledsen vill han inte prata. Man ska bara vara på bra humör hela tiden. Men jag kan inte vara det och vill ha nån som frågar, lyssnar, svarar, det vill säga bryr sig. Inte bara tycker man är jobbig som vill prata om nåt annat än nåt som är kul. Känns som att så länge jag är glad och vi har sex så gillar han mig men annars inte. Jag vet inte. Han säger ju egentligen inget annat vare sig jag är arg eller ledsen. Jag försöker att inte bli arg och tror ändå han ska fråga nåt eller bry sig om jag är hyfsat lugn men det gör han ju inte. Det är fan inte normalt men ändå ska jag vara den som bara vill prata och inte ta det lugnt. Nej..jag vill kunna säga nåt som bekymrar mig och tar energi så behöver det inte ens vara ett problem. Är han ens rädd att förlora mig pga detta? Vet ej.

    Trådstartaren

    <3 Tycker det låter lite som att misshandlarförhållande att man ska be om ursäkt för att man gråter? Att inte visa intresse när någon gråter känns så himla dysfunktionellt och skadligt? En sak är om någon generellt är dålig på att fånga upp en och kanske inte frågar något om ens dag eller liv, men liksom bli anklagande när man gråter tänker jag är mycket, mycket mer allvarligt än så, fina du. Hur upplever du det på en skala – om du vill säga? <3 Har du frågat den här killen vad som rör sig i hans känsloliv när du är ledsen? Det låter som att han kanske har en del att arbeta på med sig själv som reagerar så här offensivt och skadligt när den han står så nära mår dåligt? Min mamma brukade förr anklaga mig för krokodiltårar efter hon sårat eller sagt något jätteelakt. Det är som att det triggade henne när man bröt ihop och då när man grät var hon elakare än någonsin. Kändes på riktigt som en psykisk störning att reagera på det viset, istället för med empati. I hennes värld verkar det som att ingenting är på riktigt. Inga känslor, inga reaktioner, människor är inte riktiga varelser, trauman anser inte hon att hon kan skapa. Ingenting verkar tas in och därför tror jag hon agerar som hon gör, utan någon empati eller dåligt samvete. Skriver mest det här för att det finns något lärorikt tycker jag i att se hur människor reagerar på människor som gråter. Ifall någon är frisk torde man reagera normalt och empatiskt på den sårbarheten.

    Det låter väldigt påfrestande att växa upp med en mamma som agerade så. Ja jag håller med om att det är nåt psykologiskt fel att inte reagera när nån gråter. Men jag förstår ju också och som han säger så blir han stressad och vet inte vad han ska göra när nån gråter, det köper jag ändå, han är inte den första jag känt som varit så. Och säger han det så blir det en annan sak. Men att ta upp saker i efterhand och fortfarande vara lika oförstående har jag svårare för.

    Jag tror han har en del att jobba på men tror inte han är intresserad av att göra det. Känns inte som han i allmänhet behandlar mig särskilt speciellt, jämfört med andra människor och det gör mig ledsen och känns som han inte är så intresserad av mig just mig/bryr sig om mig. Eller när han skrikit på mig några gånger och jag skrikit tillbaks eller blivit ledsen.

    Trådstartaren

    Ja det där kan ju vara komplicerat och jag förstår att det kan vara svårt att veta vad man ska göra (mer för en del människor) om nån är ledsen till exempel. Har man autism måste det t ex vara väldigt svårt, som min son har. Men jag vet inte egentligen om det kräver ett högt EQ att bara fråga nån utan att vara anklagande varför nån är ledsen ellrr arg. Man kan ju också göra det i efterhand. Den man jag känner är mest anklagande “varför gråter du???” Alltså inte som att han egentligen vill veta. Alternativt vill inte prata alls. Han verkar ha svårt att förstå att andra kan reagera på om han låter arg eller inte verkar intresserad och så är det man själv som är dum som reagerar eller försöker prata, typ skapar problem. Han ser inte sin egen del i det. Så ja, det låter som låg empatisk förmåga.

    Jag tycker inte generellt det är svårt att hitta folk med empati, kanske män är lättare att missförstå för de visar inte lika mycket men jag har träffat män som är väldigt intresserade av att prata och bryr sig och lyssnar.

    Trådstartaren

    Jag har en relation med en man men han bryr sig inte om mig. Han frågar inte hur jag mår även om jag är ledsen eller liknande. Även om jag är tystare än vanligt eller när jag väl säger vad det är så pratar han inte ens med mig. Det spelar ingen roll vad jag säger känns det som. Han bryr sig ändå inte.

    Trådstartaren

    Låter jättejobbigt! Att vara nervös och orolig känner jag igen. Svårt att komma ner i varv. Jag sover jättedåligt nu. Orkar inte mycket på dagarna. Ja till slut måste man säga nej till dem som drar ner en men det är svårt, särskilt om man inte har något alternativ som är bättre. Livet blir meningslöst om man ständigt måste bryta med folk för att de skapar problem. Många har det inte alls så här, de har äkta relationer med personer som samarbetar och visar omsorg.

     

    Va jobbigt att du sover dåligt, dålig sömn kan verkligen ställa till det.

    Jag försöker mota bort mina tankar, hålla mig sysselsatt, går sådär framför allt på kvällarna.

    Ja, det är så tråkigt och ledsamt, tänker också så att det finns folk som har bra relationer med ömsesidiga känslor och som består. Jag tror inte det kommer hända mig ärligt talat.

    Trådstartaren

    Ja jag håller med, det känns omöjligt. Jag hade en sån person men den bröt jag med, ofrivilligt, och kvar står man med enbart en annan jag också måste hitta styrkan att bryta med igen. Men jag vet inte hur jag ska stå ut ensam. Med alla känslor och tankar. Jag känner mig svagare nu än för några veckor sen. Mycket ångest, svårt att sova, nervös och uppe i varv som att jag väntar på nåt dåligt. Distraherar mig på de vis jag måste men har inget lugn.

    Trådstartaren

    Ja det är så sant att det är väldigt svårt att vara sin egen klippa. Och sen blir arg på mig själv ibland också för att jag går emot min egen magkänsla, varför vända sig till nån som egentligen inte bryr sig på djupet bara för man inte har nån annan? Så desperat och ännu sämre för självkänslan. Om jag bara kunde stå ut själv bättre så skulle det vara okej. Och kanske acceptera sina egna misstag, men det är också skitsvårt.

    Ja man får hoppas det vänder nån gång.

    Trådstartaren

    Det hade jag också velat ha, någon som bryr sig. Allt är nattsvart och jag ser inget lus i tunneln. När jag berättar hur jag mår får jag tillbaka ”ta dig samman” eller klassikern ”så kan det väl inte vara”. När jag möt av detta då stänger jag av.

    Ja jag känner igen det. Ibland känns det som att man kan ändå tycka det räcker med negativa saker eller tillfälligheter på samma gång. Jag är samtidigt medveten om att jag kunde ha haft det värre och det finns dem som har det värre, typ de som förlorat ett barn eller liknande. Men det ändrar inte hur jag känner mig.

    De där meningarna är ju helt respektlösa, vadå så kan det inte va liksom? Det är väl som det är o man måste möta nån där den är.

    Det undrar jag med. Har svårt att se det framför mig men önskar att det gick att vänja sig vid.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 55 totalt)
0