Green Sevogo
Skapade svar
-
Jag måste bara skriva av mig Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Min mammas beteende har satt sina spår. Jag är sjukt social på fester, på jobbet och andra tillställningar där man kan hålla det till en ytlig nivå. Men jag vet inte hur jag ska bete mig för att behålla en riktig vän. Jag släpper aldrig någon nära, visar inte känslor (inte för att jag inte vill utan för att jag faktiskt inte vet hur man gör), jag sluter mig när någon ställer mer privata frågor, ler alltid och svarar att allt är bra även när jag håller på att gå sönder inombords. Jag saknar sociala förmågor för att knyta an till någon på djupet vilket gör att jag nog uppfattas som ganska ytlig och inte så ödmjuk. Tydligen är mycket av mitt beteende ett sätt jag lärt mig att hantera världen på för att klara av min mammas narcissistiska drag och hålla en distans till henne. Men att hålla en distans till henne kom med ett högt pris – jag håller en distans till alla. Nu när jag insett detta inser jag också hur otroligt ensam jag är (trots att jag har en egen familj). Det känns som att ingen riktigt förstår mig. Vill inte ha det såhär tills jag dör och vet inte hur jag ska vända ett beteende som präglats in i mig under så många år… Fy vad skit detta är!
Kan det vara så att din mamma fyllt dig med toxisk skam? Att du är rädd för att öppna dig för någon för att du har svårt att våga visa dina äkta sidor ifall du skulle få kritik. Den som skulle visa dig kärlek, din mamma, har bara gett dig skam och skuld, hon som skulle vara den vänliga rösten inom dig. Som tröstar, bygger upp så att du kan få en självkänsla och en inre röst som tröstar dig. Du har inte den inom dig, istället har du fått hennes hårda och giftiga röst som trycker ner dig, ställer höga krav av perfektion på dig själv. Därför är du livrädd för att vara dig. Du tror att du inte duger.
Isåfall, måste du döda den inre rösten. Fylla dig med ett annat “överjag” som är förlåtande. För mig är Gud där. Vill inte pusha religion här. Men hitta något inom filosofins värld om du inte är troende. Något som sätter nya värden för dig. Det som du vill leva efter och som ser det fina i dig själv. Som låter dig växa och vara fri från de krav du nu tror är “sanningen” . Du har redan en början. Du har sett hur din mamma tryckt ner dig. Du har ett annat sätt. Nu måste du bara sluta tro på allt som den människan sagt och gjort mot dig. Du kanske fortfarande är under hennes överjag. Du tror att hon delvis har rätt om dig, men det är bara hennes flykt inför sitt giftiga överjag, den skam hon projicerar på dig. Slå dig fri! Du har så mycket gott i dig ♥️
Instämmer! Du är värd det och gör helt rätt. Har en fråga till er alla, är det någon av som har konfronterat era mammor med denna vetskap eller diskuterat era upplevelser med er pappa? Jag skulle helst vilja bryta kontakten men det går ju inte utan att ge en förklaring. Och det tror jag inte att jag vågar. Hon skulle bryta ihop och skuldbeläggningen mot mig skulle vara total. Hur kan du ens säga så… Efter allt jag har gjort för dig… Kan bara tänka mig hur det skulle gå!
Tyvärr. Om du ska bli fri ditt medberoende så måste du just göra det som är svårast. Du måste sluta tänka på hennes behov framför ditt. Varför är det viktigast att hon mår bra men inte du själv….vem är viktigast i ditt liv? Du eller hon?
Om du ska bli fri måste du bli som hon just mot hon. Jag vet, jättetufft! ♥️♥️♥️
Tack för det fina stödet jag fick i går , jag blev rörd. Det är första gången som jag skrivit ,hoppas att jag gör rätt
Det är du värd! Du gör helt rätt! ♥️♥️♥️
Varför , går jag på allt som min mamma säger och får mig att göra.? Hon är över 80 år , manipulerande sarkastisk ,ljuger och de narcisstiska dragen har förstärkts. Jag började försöka bryta mig ur hennes klor när jag fick barn för 30 år sedan ,då hon la sig och ansåg sig ha rättigheter att klampa in i vår nya lilla familj.Honhar inte tålt min man ,hon nedvärderar honom och finner hela tiden fel. Jag har jämt en klump i magen av otillräcklighet, jag tycker hela tiden synd om människor, jag ser till att alla mår bra ,bjuder folk på mat fest och högtider ska firas. När de gått hem det har varit trevligt och gott , då känner jag Det var kanske inte nog fint…. Jag hatar att bli bortbjuden , jag är ful tjock osv Fast det inte stämmer är känslan där jämt. Vi syskon har efter 15 år förstått att vår mamma är sjuk ,det känns bra vi håller ihop. Men att ha en mamma som klappar sig själv på bröstet kan och vet allt alla andra är fina utom vi ,blir avundsjuk får utbrott är labil, hon är aldrig nöjd Det är nedbrytande psykiskt. Fattar inte att jag går på allt ,jag blir inte fri förrän hon har gått bort Sorgligt men sant
Du får tänka på hur otroligt stark du är! Vilket gott hjärta du har trots ett helt liv med en mamma som tryckt ner dig. Ser du inte vilken styrka du har! Du blev inte som hon, du har kämpat för det som du vet är rätt! Se på dig själv med kärlek för det! Inom dig fanns något vackrare än i henne. Du bryr dig om folk. Att andra har det bra! Det är tack vare dig själv! Du är en fighter!
Det hon har sagt eller gjort har inget med dig att göra! Hon har en egoistisk motor i sig som bara går och går. Inget du säger eller gör kan förändra det som varit eller kommer. Hon är gränslös, så stå upp för dig själv sätt dina gränser. Du har så mycket gott i dig och har varit och är starkare än du tror!
Kram♥️
Tack för att ni har skrivit om detta ! Hittade tråden igår och känner igen mig i mycket . Jag har tre äldre syskon , vi har alla blivit väldigt olika behandlade . Jag är uppväxt med att få höra av både föräldrar och syskon att jag är så bortskämd så det har jag trott . Nu i vuxen ålder kan jag undra i vad det bortskämda låg ? Jag har alltid haft ett mindre fint rum , det mesta var ärft , fick inte ens en egen första docka . Jag minns inte att jag har fått kramar och tröst direkt . Jag minns att när jag försökte sitta i hennes knä så var det mycket stånk för att man var tung eller annat . Jag var pappas flicka och fick väl mer uppmärksamhet och bekräftelse från honom . Jag försöker minnas hur det har varit , men jag tycker det är svårt . Jag har växt upp i tron att jag är bortskämd , att jag har så trevliga och gulliga föräldrar för det tycker alla , och de har ställt upp ekonomiskt i svåra perioder . Jag har alltid känt någon form av tacksamhetsskuld . Jag har alltid känt att jag har varit jobbig , fast jag kan inte komma på vad som har varit det jobbiga med mig . Men de har även pratat så om mig med syskon och släkt och bekanta . Jag hade mycket huvudvärk redan som liten , fick migrän och hamnade i Depp / utmattning tidigt . Fick mest kommentarer som vad är det med dig egentligen ? Det är konstigt att barn är trötta . Vi blir oroliga för dig när du har ätit alla de där kakorna , det är jättemycket kalorier i . Jag vet att jag har tänkt att jag har en spec relation till mina föräldrar efter att jag har flyttat hemifrån . Jag har ju vetat att jag nästan har gråtit vid nästan precis varje tillfälle vi har setts . Men har tänkt att de är extra tjatiga på mig som är yngst , och jag är extra känslig . Men jag har märkt att allt har blivit värre och värre och jag vet inte vem av dem det är som startar allting . Första åren efter att jag hade flyttat hemifrån gick det väl rätt bra , blev vi osams så kunde jag bara knalla hem igen och så behövde man inte höras på några veckor om man kände sig less . Men efter att jag har flyttat några mil ifrån och det blev att jag skulle sova kvar där vid besök för att även träffa vänner och familj så blev det bråk mer regel än undantag . Och ” grälen ” har börjat med att min mamma tycker att jag blänger , ser sur ut , ser konstig ut , är missnöjd och oftast förstår jag ingenting för jag har inte varit sur eller betett mig surt . Eller så börjar det med att pappa eller mamma börjar tyst covert aggressiv , slå i köksskåp , börjar tyst mutta lite om att jag varit slarvig på något vis . Sedan fortsätter de båda två att prata om mig ”det är då fan , tänk man kan inte tro är vuxen , varför är du sådär mot din mamma . De fortsätter och fortsätter som att de pratar i tungor , det blir högre och pappa blir argare och mamma är både arg och ledsen . Jag har blivit så ledsen och gråtit och förklarat mig att jag inte har varit sur , att jag skulle plocka ihop efter ” De har fortsatt och eldar på varandra och varför är jag sådär , jag har hukat mig och gråtit och sagt att jag orkar inte mer . De har ändå fortsatt och tänk att man inte kan säga nånting till dig , det här är ju vårat hem ! dessa ” bråk ” har blivit ännu värre senare åren då jag har varit sjukskriven för utmattning etc . De har varit som jävligast när jag hade behövt en familj som mest . Tidigare har jag gått på äggskal , men senaste åren så har inte ens det varit någon idé . Jag har varit öppen med sjukskrivningar , fått diagnos etc , berättat att jag börjat med medicin så just nu mår jag lite konstigt , förklarat mig i långa texter , att jag inte är sur , att de borde känna mig etc etc . Men allt jag har fått är ” och inte ser du glad ut när vi kommer ”ja du var väl ute i går förstås , du har ju sunkat ned hela lägenheten ” MIN lägenhet ! Ute och festat ? Jag var så utmattad att jag knappt kunde gå och handla mat . Att det har tagit så enormt på självförtroendet och att jag nu är helt nedtryck tror jag för många är svårt att förstå . Även för mig själv till viss del . Hur kan vad de tycker påverka mig så ? Besöken har blivit mindre o mindre frekvent . Senaste två åren har jag försökt att hålla det till kortare besök och inte umgås med dem själva . För senaste åren har det inte bara varit att de retar sig på precis allt som är jag , man blir osäker på hur man egentligen uppfattas och ser ut eftersom det verkar vara otroligt hemskt . Jag trodde att min diagnos och utmattning och allt jag har berättat för dem om det skulle göra det lättare för dem att förstå mig , att de skulle kunna förstå att jag inte är slarvig eller dagdrömmande pga nonchalans . Att det skulle ge dem en förklaring och inte ta allt personligt . Men det jag minns att pappa sa var ” ja det står att man behöver ta en paus från dom med adhd ” min mamma hade sagt till psykologen att hon inte trodde att jag klarade av mitt jobb ” och det känns som att det istället fick vatten på sin kvarn ,alla med adhd är bråkiga och jobbiga och har svårt med relationer , alltså har vi rätt , det är som vi sagt hela tiden . Trots att jag alltid varit väldigt lugn och snäll , aldrig ens tonårsuppbrott . Jag har varit väldigt dålig på att dra gränser och de har alltid gått över gränsen . Men för några år sedan så fick jag för första gången nog på riktigt . Nu handlar det inte längre om att man har råkat ta en vanlig kniv till smör istället för smörkniv , eller att råkar se sur ut fast man bara ser ut som vanligt , eller om man faktiskt låter det minsta lilla irriterad mot sin mamma , trots att hon alltid ska komma med små små subtila pikar . Allra oftast så har det blivit lite som en chock för mig , vad var det jag gjorde denna gång som gjorde att de kunde bli så arg och besvikna , måste ha varit så liten sak eftersom jag själv inte vet . Oftast oftast är det ” hur jag är mot mamma ” men nu har de ibland inte ens börjat då men jag förstår ju att det är något jättehemskt jag har gjort . För det kan vara att de vill så gärna att jag ska komma och hälsa på och sen har de flera gånger ändrat att jag inte får komma ” det ska alltid vara något med dig , jag har varit och hälsat på , och planen har varit att jag skulle ha bott i deras stuga några dagar , men dagen efter är inte mamma hemma och pappa säger att nåt om att han kan skjutsa hem mig . Jag har alltså varit så hemsk mot min mamma så hon mår så dåligt av mig att jag måste åka hem tidigare . Det blir en overklighetskänsla , de har nu senaste ggr ändrat flera ggr och jag vet ju att det är pga mig . Antingen på något jag gjort eller inte gjort tillräckligt , eller så är det för hålla mig ur balans , för att straffa mig . Jag vet att de alltid har påpekat att jag ska ” ändra saker ” för jag vet mkt väl att de är kontrollfreaks och allt ska vara planerat . Så det beror inte på nåt annat än på mig . Jag har ett syskon som aldrig nånsin hamnat i luven med någon av dem , henne har jag anförtrott mig ganska mycket till . Men nu senaste två gångerna känns det som hon har vänt sig mot mig , hon har oxå låtit irriterad mot mig , känns som att hon låtsas att hon inte förstår vad jag säger ofta . Hon ska förklara saker för mig . Och nu senast när vi var där , så skulle hon vidare på sem åt andra hållet . Jag tycker att hon känns lite kall på morgonen . Hon går före till föräldrarna . Pappa kommer och hämtar mig och säger nåt om att vi får se hur det blir , han hade lovat att skjutsa hem mig . Jag känner direkt i kroppen att något är på gång , de säger att ska jag inte sova kvar en natt till , lugnt och skönt hos dem . Och mitt syskon drar iväg i bilen , och nu efteråt kan jag undra varför tog hon inte med mig till närmsta station ? Hon vet hur dåligt det brukar gå när jag är själv med dem ? Det låter ju omtänksamt att de vill ha kvar en natt till . Det är därför känslorna blir så dubbelt . Men sedan är det så konstiga anledningar till varför jag inte skulle få skjuts , och jag säger att ni behöver absolut inte skjutsa hela vägen , men att jag hade ju räknat med att åka hem . Och ber om skjuts till närmsta sj . Det finns inga biljetter på några timmar och jag börjar känna att pappa är irriterad för att han tyckte han har gett mig ett så bra förslag , vilket för mig inte alls var bra , och mamma börjar låta irriterad att det är för fan inte deras fel att inga biljetter finns och slår och river irriterad bland grejer . Jag känner sådan stress i kroppen ! Varför ska de ha mig kvar en natt till ? De verkar ändå inte tycka om att umgås med mig ! Jag försöker tänka att jag måste bara behärska mig och hålla mig undan tills det är dax att åka . Jag tog promenad , gick och badade , packade . Jag gjorde allt för att inte börja gråta eller verka som att det bekom mig . De ville att jag skulle komma ut och sätta mig . Men jag visste att de igen ville ” prata ut ” och det går inte . Jag skulle ha börjat gråta , vilket verkar trigga dem , de skulle ta upp med passiv aggressiv hur jag har varit . Så jag fixade och donade . Mamma kommer och frågar om jag är arg . Jag säger att jag inte är det . hon känns påträngande och jag är så rädd att börja gråta och hamna i deras psykterror . Hon vill ha en kram . Och jag säger nej inte nu , jag måste packa sen . Då börjar hon med mantrat ” låter såå förstörd ” hon vill inte ge mig en kram . Pappa kommer och börjar brösta upp sig och med hög rös , vill hon inte ge dig en kram nu heller ? Det är då själva fan ! Hon är ju din mamma iallafall ! Samtidigt som min mamma ser helt förvrängd ut och står och säger ” vad har jag gjort , har jag sagt något , berätta för mig . Jag känner hur hon luktar alkohol .Jag säger till henne bestämt att nu börjar inte du , försöker hålla mig helt lugn och säger att jag ska kramas när jag går , måste bara packa klart . Tar mina grejer , kramar mamma och säger tack . Det verkade göra min pappa nöjd . Denna gång hann de inte börja sitt malande . Men det var som att jag såg dem med mycket klarare ögon . Jag såg hur sjukt de har betett sig mot mig och hur de måste ha passat på när jag har varit som mest nedbruten och lätt byte . De såg sjuka ut , mammas malande som bara slutade för att jag denna gång bara sa ifrån bestämt . Och pappa såg ut som han njöt .
Puhh…jag känner med dig! Så hemskt! Frågan är om båda är narcisstister eller om det är din Pappa som triangulerar med din mamma som tredje kraft mot dig. Han lägger skam på dig genom att använda din mamma som extra skam påfyllning. “Se hur du beter dig mot mamma”. Du är en förlängning av någons överjag här. Allt som avviker från det de(han) anser vara rätt (du ska veta detta utan kommunikation) blir en narcisstisk skada i dem(han). Du är inte någon egen individ, i en narcisstisk värld finns inga gränser mellan barn och förälder. Om du aviker från det som är den rätta vägen (narcissistens överjag) skall du bestraffas med skam. För du drar skam över dom…och de har inga fel, så du får bli syndabock för allt som narcisstisterna känner kan ge dom skam inför sitt sjuka överjag som de skapar sitt falska persona inför. Jag tror du behöver gå No Contact. Du behöver läka och fylla ditt liv med människor som bekräftar dig och dina känslor. Det är inget fel på dig. Du har bara blivit drabbad av narcissim. Du kommer aldrig få något avslut, du kommunicerar med ett överjag som inte har några brister och aldrig kan se något fel i sig själv.
Tänker på dig!
Hej! Känner med dig! Det du borde läsa mer om och titta på är vulnerble narcissist. (Covert, fragile, shy)
Använder sig mycket av offer och martyrrollen. Du är en förlängning av henne. Av hennes värderingar och hennes känslor. Troligtvis ser hon det som hon själv fått offra i dig för att leva upp till sin falska persona som hon var tvungen att skapa i sin tidiga barndom för att undvika skam. Därav straffar hon det som i henne själv aldrig fick blomma ut. Hon har bara ett överjag, inget jag. Därför finns ingen inre dialog om rätt och fel i henne. Det hon är och känner är RÄTT. Går något i livet eller någon emot henne kommer vreden (passiv eller extrovert). Hon har dig som en syndabock. Du får bära all skam som hon projicerar ut på sin omgivning. Har hon någonsin kommit och bett om ursäkt? Hon kan inte känna skam eller skuld. Det är hennes känslor som endast är de som betyder något. Du kommer aldrig bli sedd tyvärr. Om du skulle gå på henne ännu mer kommer Gaslightning, hon kommer påstå att du hittar på saker som du minns hur hon behandlat dig. Ju mer man står upp mot en sådan här människa, ju mer kommer du inse hur sjuk hon är. Men om du fortsätter sätta henne först kommer det inte fram lika mycket då hon inte behöver försvara sig mot skam. Men man går under…man får aldrig kärlek för sin egen skull…de har gott humör om man ger dom SUPPLY(läs på)
Hoppas du kan frigöra dig. Det är ett traumaband som heter duga.
Kram