min mamma är narcissist

[Pink Tofity]

Teal fulima

 

hej och välkommen!

Allt det du skrev känner jag igen mig i! Speciellt vad gäller hennes möten med akademiker som hon helt oblygt kan hävda att hon är snäppet bättre. Skönt att du hittat hur och kan känna samhörighet och att bli förstådd. Det är ofta så för mig när jag var i tonåren alltid fick höra av andra att jag överreagerade. Det var det vidrigaste. När man försökte förklara men det var omöjligt och alla bara sa att det blir bättre med åren. Fyfan asså. Det kan jag blir sä upprörd över idag.

[Red Menive]

Min mamma håller också på att tala om saker hon vet bättre för folk som är experter inom något område. Hon är inte särskilt social men de få gångerna hon är med folk ska hon tala om hur saker egentligen funkar.

[Green Gidufu]

Läst alla era inlägg i denna tråden och känner så igen mig.

Jag 40+ insåg inte fören förra året hur allt eg. låg till. Utåt sätt hade jag en idyllisk barndom, men inombords var ngt fel. Jag var länge en skugga utan någon personlighet eller egna åsikter. Mamma dödade alla mina drömmar och alla mina val har jag gjort för att pleasa henne. Jag trodde det var så en dotter-mamma-relation skulle vara. Hon fick mig att känna skuld om jag någongång satte mig själv först eller om jag gjorde ngt roligt. Jag fick ofta höra att jag var elak och oomtänksam. Ännu är jag osäker i sociala sammanhang o gör allt för att komma bort från elak-stämpeln. Mamma gjorde allt för att splittra oss syskon men la det samtidigt på oss – att vi var avundsjuka på varandra o att det därför vi inte kunde umgås. I själva verket var/är det hon som planerar frön/pratar skit/lyfter upp för att frysa ut och för att man själv ska känna sig dålig.

Jag har läst boken – vilken aha-upplevelse! Jag har även börjat med övningarna i slutet. Än så länge bara i 2d, men jag hoppas de kan hjälpa mig att slippa skammen och skuldkänslorna.

[Yellow Bemere]

Är det inte konstigt (och väldigt sorgligt) att vi är så många som har gått ett halvt liv och känt på oss att något skavt men inte riktigt förstått eller kunnat sätta ord på det.

Minns att jag vid ett tillfälle som barn faktiskt ringde Bris för att prata om min mamma. Men jag kunde ju inte förklara varför hon fick mig att må så dåligt, och fick bara ur mig “min mamma fattar ingenting”. Jämfört med de telefonsamtal som Bris vanligtvis får ta emot så var ju detta inte en sån stor grej så det blev ett superfort samtal. Håller dock med om det som någon av er skrev tidigare – så himla jobbigt när ingen riktigt förstår hur det är. Knappt att man ens själv fattar!

Min mamma har dessutom förvandlat pappa till en skugga. När jag var yngre så vågade han säga ifrån (även om han alltid tog hennes parti när det gällde mig). När jag blev äldre höll han alltid men men pratade ändå. Nu säger han i stort sett ingenting alls över huvudtaget. Inte ens om vi skulle vara själva i ett rum utan henne.  Så sorgligt att se…

[Green Gidufu]

Håller med! Samma med min pappa. När jag var liten kunde han säga ifrån och jag minns honom som en omtänksam och levnadsglad person. Nu är han osäker/har dålig självkänsla och lever som en skugga. Ibland håller han med min mamma (i konfliktsituationer), men han har blivit allt mer tyst. Inga vänner har han kvar. Knappt min mamma heller för den delen.

[Green Gidufu]

Ibland önskar jag att jag aldrig fått insikten, att allt var så mkt enklare före (fast det ju eg inte var det). Tvivlar ofta på att mina minnen är sanna och försöker hitta vägar att släta över det som hänt…

[Red Menive]

Så känner jag också. Jag har aldrig tänkt så om min mamma tidigare utan mer att hon bara haft det tufft i livet och mycket smärtor både fysiskt och psykiskt och att det är anledningen till hennes irritation på allt och inget. Och om man någonsin säger något idag får man mest höra att hon är gammal och sjuk och inte orkar. Det är underförstått att det är tillåtet att skälla och vara otrevlig om man mår dåligt, men de reglerna gäller bara henne. Om jag blir upprörd ska jag skärpa mig och får höra “hur kan du göra så här mot din egen mamma”.

Som barn sa hon ofta “att du inte skäms”  när jag bara ville försvara mig från något, påtala en orättvisa eller en besvikelse. Hon sa också att det där var väl ingenting och tjafsa om. Hon förminskade ofta mina känslor och mitt behov av att reda ut något som för mig var viktigt (för att slippa ångest).

[Blue Lunopi]

Varför , går jag på allt som min mamma säger och får mig att göra.? Hon är över 80 år , manipulerande sarkastisk ,ljuger och de narcisstiska dragen har förstärkts. Jag började försöka bryta mig ur hennes klor när jag fick barn för 30 år sedan ,då hon la sig och ansåg sig ha rättigheter att klampa in i vår nya lilla familj.Honhar inte tålt min man ,hon nedvärderar honom och finner hela tiden fel. Jag har jämt en klump i magen av otillräcklighet, jag tycker hela tiden synd om människor, jag ser till att alla mår bra ,bjuder folk på mat  fest och högtider ska firas. När de gått hem det har varit trevligt och gott , då känner jag Det var kanske inte nog fint…. Jag hatar att bli bortbjuden , jag är ful tjock osv Fast det inte stämmer är känslan där jämt. Vi syskon har efter 15 år förstått att vår mamma är sjuk ,det känns bra vi håller ihop. Men att ha en mamma som klappar sig själv på bröstet kan och vet allt alla andra är fina utom vi ,blir avundsjuk får utbrott är labil, hon är aldrig nöjd Det är nedbrytande psykiskt. Fattar inte att jag går på allt ,jag blir inte fri förrän hon har gått bort Sorgligt men sant

[Green Sevogo]

Blue Lunopi skrev:

Varför , går jag på allt som min mamma säger och får mig att göra.? Hon är över 80 år , manipulerande sarkastisk ,ljuger och de narcisstiska dragen har förstärkts. Jag började försöka bryta mig ur hennes klor när jag fick barn för 30 år sedan ,då hon la sig och ansåg sig ha rättigheter att klampa in i vår nya lilla familj.Honhar inte tålt min man ,hon nedvärderar honom och finner hela tiden fel. Jag har jämt en klump i magen av otillräcklighet, jag tycker hela tiden synd om människor, jag ser till att alla mår bra ,bjuder folk på mat fest och högtider ska firas. När de gått hem det har varit trevligt och gott , då känner jag Det var kanske inte nog fint…. Jag hatar att bli bortbjuden , jag är ful tjock osv Fast det inte stämmer är känslan där jämt. Vi syskon har efter 15 år förstått att vår mamma är sjuk ,det känns bra vi håller ihop. Men att ha en mamma som klappar sig själv på bröstet kan och vet allt alla andra är fina utom vi ,blir avundsjuk får utbrott är labil, hon är aldrig nöjd Det är nedbrytande psykiskt. Fattar inte att jag går på allt ,jag blir inte fri förrän hon har gått bort Sorgligt men sant

 

Du får tänka på hur otroligt stark du är! Vilket gott hjärta du har trots ett helt liv med en mamma som tryckt ner dig. Ser du inte vilken styrka du har! Du blev inte som hon, du har kämpat för det som du vet är rätt! Se på dig själv med kärlek för det! Inom dig fanns något vackrare än i henne. Du bryr dig om folk. Att andra har det bra! Det är tack vare dig själv! Du är en fighter!

Det hon har sagt eller gjort har inget med dig att göra! Hon har en egoistisk motor i sig som bara går och går. Inget du säger eller gör kan förändra det som varit eller kommer. Hon är gränslös, så stå upp för dig själv sätt dina gränser. Du har så mycket gott i dig och har varit och är starkare än du tror!

Kram♥️

[Blue Lunopi]

Tack för det fina stödet jag fick i går , jag blev rörd. Det är första gången som jag skrivit ,hoppas att jag gör rätt

 

[Green Sevogo]

Blue Lunopi skrev:

Tack för det fina stödet jag fick i går , jag blev rörd. Det är första gången som jag skrivit ,hoppas att jag gör rätt

Det är du värd! Du gör helt rätt! ♥️♥️♥️

[Yellow Bemere]

Instämmer! Du är värd det och gör helt rätt.

Har en fråga till er alla, är det någon av som har konfronterat era mammor med denna vetskap eller diskuterat era upplevelser med er pappa?

Jag skulle helst vilja bryta kontakten men det går ju inte utan att ge en förklaring. Och det tror jag inte att jag vågar. Hon skulle bryta ihop och skuldbeläggningen mot mig skulle vara total. Hur kan du ens säga så… Efter allt jag har gjort för dig…  Kan bara tänka mig hur det skulle gå!