Hem > Forum > Närstående > min mamma är narcissist

min mamma är narcissist

Visar 12 inlägg - 49 till 60 (av 63 totalt)
62
  • Instämmer! Du är värd det och gör helt rätt. Har en fråga till er alla, är det någon av som har konfronterat era mammor med denna vetskap eller diskuterat era upplevelser med er pappa? Jag skulle helst vilja bryta kontakten men det går ju inte utan att ge en förklaring. Och det tror jag inte att jag vågar. Hon skulle bryta ihop och skuldbeläggningen mot mig skulle vara total. Hur kan du ens säga så… Efter allt jag har gjort för dig… Kan bara tänka mig hur det skulle gå!

     

    Tyvärr. Om du ska bli fri ditt medberoende så måste du just göra det som är svårast. Du måste sluta tänka på hennes behov framför ditt. Varför är det viktigast att hon mår bra men inte du själv….vem är viktigast i ditt liv? Du eller hon?

    Om du ska bli fri måste du bli som hon just mot hon. Jag vet, jättetufft! ♥️♥️♥️

    Tänkte på min pappa när han levde, han tystnade för det var ingen idé att säga något eller ha någon åsikt för allt som han gjorde var fel. Nu har mamma en ny man sedan ngr år tillbaka , hon var en charmerande snäll människa från början Vi var förundrade vad som hänt .Nu har den mannen oxå tystnat och mamma är sitt rätta jag. Kan och vet allt . Blir aldrig nöjd, Men trevlig charmerande mot nya människor,tills de upptäcker hennes rätta jag och konflikter uppstår. Jag kan fortfarande inte förstå mig själv att jag inte kunde se hennes narcissism tidigare i mitt liv ? Jag har alltid varit snäll sett upp till henne ,varit duktig i skolan skött mig . Det har inte varit några problem Men jag har mått dåligt inte tyckt om mig själv ,struntat i mig själv ,Bara pysslat om andra.  Det är en svår sjukdom mamma har. En hemsk sjukdom

    Trådstartaren

    som Jag förstår så är störningen för knepig för att hon 1. Skulle Förstå dig (eftersom det är enligt henne aldrig något fel på henne) 2. Hon skulle anklaga dig för allt möjligt eller smutskasta dig inför alla. Det finns ingen möjlighet i världen att hon skulle säga ”jaha, jsg förstår jag har varit hemsk mot dig förlåt ” tyvärr, det är omöjligt. Min psykolog har vara gett mitt 3 alternativ. 1 Leva på som vanligt 2. Inte låts henne få ta del av mitt privata, köbslor jobb varsdagsproblem just för att hon inte ska få så mycket makt att Kunna använda mot mig. Hon vill ju veta vad om det går bra eller dåligt, så hon kan gotta sig om det stärker henne. Och hon vill ju kunna använda det för att såra dig. 3. Bryt helt och i allt. Säg tack och hejdå, men det är svårt. Man är så skör i själen efter stt ha levt i denna psykiska terror.

    Jag har konfronterat henne många gånger men hon förstår inte alls vidden av det som hänt, det går inte in. Hon kan skuldbelägga mig och då vet jag inte vad jag ska göra. Hon förstår ändå inte. Mår mest dåligt av allt som hänt i barndomen.

    Det är som att hon har två sidor. Den ena sidan är att hon kan lyssna och ta in saker trots sin höga ålder. Och att hon är trevlig. Det andra är att hon blir aggressiv, nedlåtande och klagar på precis allt och alla. Hon är väldigt knepig som person.

    Jag ser ingen poäng med att avsluta kontakten, den är redan sporadisk, plus att hon inte har långt kvar, hon är sjuk och gammal. Hon hör inte av sig särskilt ofta. Känner mest sorg när jag tänker på det som varit och hur jag formats av det. Det kan man ju ändå inte göra något åt.

    Är det inte konstigt (och väldigt sorgligt) att vi är så många som har gått ett halvt liv och känt på oss att något skavt men inte riktigt förstått eller kunnat sätta ord på det. Minns att jag vid ett tillfälle som barn faktiskt ringde Bris för att prata om min mamma. Men jag kunde ju inte förklara varför hon fick mig att må så dåligt, och fick bara ur mig ”min mamma fattar ingenting”. Jämfört med de telefonsamtal som Bris vanligtvis får ta emot så var ju detta inte en sån stor grej så det blev ett superfort samtal. Håller dock med om det som någon av er skrev tidigare – så himla jobbigt när ingen riktigt förstår hur det är. Knappt att man ens själv fattar! Min mamma har dessutom förvandlat pappa till en skugga. När jag var yngre så vågade han säga ifrån (även om han alltid tog hennes parti när det gällde mig). När jag blev äldre höll han alltid men men pratade ändå. Nu säger han i stort sett ingenting alls över huvudtaget. Inte ens om vi skulle vara själva i ett rum utan henne. Så sorgligt att se…

    Det är jättekonstigt och som du skriver jättesorgligt . Men efter de här dagarna som jag har läst om era livsöden så lika mitt eget och känslorna som ni och jag har gentemot sin  mamma Sorgen skuld skam och ifrågasättandet av att det är fel på en själv och inte mamma. Så känner jag mig starkare. Jag bemötte mamma efter ett dramautbrott som hon utsatte min man för och vårt barnbarn fick se hennes elaka omogna barnsliga sida.Att  Jag vill ta en paus ifrån henne . För första gången känner jag inget dåligt samvete , efter 60 år.

    Vad härligt att du känner dig starkare och att du inte har dåligt samvete.

    Det är precis på grund av det du skriver som jag vill bryta, eller i alla fall avsevärt minska kontakten med min mamma. Med åldern har hon svårare att kontrollera sig och dramautbrott i form av utspel, miner, tonfall, arga blickar etc börjar nu utspela sig framför min man och våra döttrar, alltså hennes barnbarn. Jag kan acceptera hur hon har behandlat mig men hon ska banne mig inte få göra likadant mot mina barn!

     

    Precis så känner jag också! I somras gick min mamma över gränsen när hon involverade/skällde ut min make. Barnen hörde även allt och efter det har vi knappt haft någon kontakt. Där gick min gräns! Idag fyller min make år och min pappa har grattat, men inte min mamma. Min storebror (som är den ”flygande apan”) har inte heller grattat utan ist skickat ett argt mail till mig om vår gemensamma sommarstuga, som jag har god lust att sälja! Vill inte ha något mer med dem att göra!

    Jag måste bara skriva av mig

    Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Min mammas beteende har satt sina spår. Jag är sjukt social på fester, på jobbet och andra tillställningar där man kan hålla det till en ytlig nivå.  Men jag vet inte hur jag ska bete mig för att behålla en riktig vän. Jag släpper aldrig någon nära, visar inte känslor (inte för att jag inte vill utan för att jag faktiskt inte vet hur man gör), jag sluter mig när någon ställer mer privata frågor, ler alltid och svarar att allt är bra även när jag håller på att gå sönder inombords. Jag saknar sociala förmågor för att knyta an till någon på djupet  vilket gör att jag nog uppfattas som ganska ytlig och inte så ödmjuk.

    Tydligen är mycket av mitt beteende ett sätt jag lärt mig att hantera världen på för att klara av min mammas narcissistiska drag och hålla en distans till henne. Men att hålla en distans till henne kom med ett högt pris – jag håller en distans till alla.

    Nu när jag insett detta inser jag också hur otroligt ensam jag är (trots att jag har en egen familj). Det känns som att ingen riktigt förstår mig.  Vill inte ha det såhär tills jag dör och vet inte hur jag ska vända ett beteende som präglats in i mig under så många år…

    Fy vad skit detta är!

    Yellow Bemere,

    Starkt av dig att orka synliggöra något som du vill förändra. Fullt logiskt också att hålla andra på distans när man vuxit upp med en narcissist. Där man absolut inte fått lära sig knyta an till andra på ett djupare plan och dela känslor.

    Relaterar verkligen även om mitt huvudproblem handlar om kärleksrelationer där jag blir stum och inte alls kan anknyta på djupet. Känna tillit.

    Vet inte om ett steg kan handla om att aktivt arbeta med att känna in sina egna känslor? Vet inte hur du har det men jag kan ofta vara rejält avstängd och inte nå känslorna. Känner knappt hunger exempelvis. Tänker att i kontakt med kompisar kan man öva och även be om betänketid ifall man inte riktigt vet vad man känner kring en situation? Kan det vara något du börjar testa att försöka fånga känslorna i ett första led? Eller du kanske är jättebra på det redan men har svårare för att kommunicera ut dem? <3

    Jag måste bara skriva av mig Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Min mammas beteende har satt sina spår. Jag är sjukt social på fester, på jobbet och andra tillställningar där man kan hålla det till en ytlig nivå. Men jag vet inte hur jag ska bete mig för att behålla en riktig vän. Jag släpper aldrig någon nära, visar inte känslor (inte för att jag inte vill utan för att jag faktiskt inte vet hur man gör), jag sluter mig när någon ställer mer privata frågor, ler alltid och svarar att allt är bra även när jag håller på att gå sönder inombords. Jag saknar sociala förmågor för att knyta an till någon på djupet vilket gör att jag nog uppfattas som ganska ytlig och inte så ödmjuk. Tydligen är mycket av mitt beteende ett sätt jag lärt mig att hantera världen på för att klara av min mammas narcissistiska drag och hålla en distans till henne. Men att hålla en distans till henne kom med ett högt pris – jag håller en distans till alla. Nu när jag insett detta inser jag också hur otroligt ensam jag är (trots att jag har en egen familj). Det känns som att ingen riktigt förstår mig. Vill inte ha det såhär tills jag dör och vet inte hur jag ska vända ett beteende som präglats in i mig under så många år… Fy vad skit detta är!

    Kan det vara så att din mamma fyllt dig med toxisk skam? Att du är rädd för att öppna dig för någon för att du har svårt att våga visa dina äkta sidor ifall du skulle få kritik. Den som skulle visa dig kärlek, din mamma, har bara gett dig skam och skuld, hon som skulle vara den vänliga rösten inom dig. Som tröstar, bygger upp så att du kan få en självkänsla och en inre röst som tröstar dig. Du har inte den inom dig, istället har du fått hennes hårda och giftiga röst som trycker ner dig, ställer höga krav av perfektion på dig själv. Därför är du livrädd för att vara dig. Du tror att du inte duger.

     

    Isåfall, måste du döda den inre rösten. Fylla dig med ett annat ”överjag” som är förlåtande. För mig är Gud där. Vill inte pusha religion här. Men hitta något inom filosofins värld om du inte är troende. Något som sätter nya värden för dig. Det som du vill leva efter och som ser det fina i dig själv. Som låter dig växa och vara fri från de krav du nu tror är ”sanningen” . Du har redan en början. Du har sett hur din mamma tryckt ner dig. Du har ett annat sätt. Nu måste du bara sluta tro på allt som den människan sagt och gjort mot dig. Du kanske fortfarande är under hennes överjag. Du tror att hon delvis har rätt om dig, men det är bara hennes flykt inför sitt giftiga överjag, den skam hon projicerar på dig. Slå dig fri! Du har så mycket gott i dig ♥️

    Tack för era svar Green Sevogo och Red Simyna.

    Många kloka input. Jag är väldigt avstängd och känner i princip inget alls. Men jag ska försöka börja med att fånga mina egna känslor och våga visa mina äkta sidor utan att vara rädd för kritik.

    Återigen, tack för att ni tog er tid att svara

Visar 12 inlägg - 49 till 60 (av 63 totalt)
62

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.