min mamma är narcissist

Tack för ditt stöd förresten. Betyder mycket för mig kram ❤

Låter hemskt orättvist. Alla har rätt till vård om man behöver den. finns behovet om man söker hjälp är det ju bara så. Skulle påstå att det är olagligt att skriva fel i journalen förövövrigt. Så himla ledsamt och tråkigt att du inte kommit vidare med det här. Dessvärre så är våran upplevelse som dotter till en narcissistisk förälder inte glasklart idag, det är i nutid som jag förstått att man börjar prata om det mer. Jag har ibland tänkt stt jag ska anmäla henne (min mamma) för psykisk misshandel men det skulle omöjligen gå att leda i bevis för hur det har varit. Ord står mot ord. Däremot så finns det andra vägar att nå självläkning. Att läsa om sjukdomen, men också söka andra som haft liknande situation. (Som du gör nu) det finns en podd som heter ”älskade psykopat” där kan man lyssna till verkliga händelser bland människor som varit i en kärleksrelation, eller uppvuxen eller på andra sätt vara nära psykopaternoch narcissister. Jag rekomenderar den stark. Man får igenkänning.

precis det är den boken!

Den finns att låna på biblioteket!

Det glädjer mig att mina ord har betydelse för dig.☀️

Tack Ja jag har hört några avsnitt av den podden. Jag lyssnar mycket på allt kring psykologi och livsfrågor som jag kan hitta.

Jag vill köpa boken eftersom jag gärna vill ha den hemma för att gå tillbaka och läsa vid behov. Så jag tror att jag ska beställa den. Borde skaffa kort på biblioteket också, bara inte blivit av sedan mitt gick ut. Och sist var det stängt  när jag var där. Inte lätt när man inte har ork.

Ja jag har försökt ändra i journalen men har inte lyckats. Jag har haft två olika ombud som skulle hjälpa mig men det blev inte så av flera olika anledningar, det gick inte att ändra. Jag har tyvärr inte energi för att stångas med myndigheter. Det tar mer energi än vad det ger och varje gång jag är i någon tvist skadar jag mig själv av all oro och av bakslagen jag alltid får. Då är jag hellre fri från vårdapparaten och slipper den nedåtgående spiral och rädslor och självskadebeteende de skapar hos mig.

Saknar man hjälp från anhöriga och vänner står man sig slätt. Det vet dessa människor. Och då blir man överkörd. Jag har sett att de med nära relationer alltid lyckas få bättre insatser. Det räcker att ha med sig någon anhörig med auktoritet och kunskaper för att de ska skärpa sig. Det lönar sig inte att vara ignorant när det finns betydelsefulla personer i brukaren/patientens liv. Har man utöver det en hög social status behandlas man därefter. Men en ensam, fattig och sjukskriven kvinna triggar de sämsta sidorna hos folk.

Man önskar att samhället skulle vara rättvist men det är det inte tyvärr. Dementa t.e.x som saknar anhöriga som ser till dem då och då kan hamna i vidriga förhållanden i vården. Utan sociala kontakter hamnar man ofta längst ner i samhället.

Herregud, jag känner igen mig I så mycket av det som står i denna tråden. Har nyligen förstått att min mamma har en nsrcissistisk personlighetsstörning och har kommit halvvägs in i boken som nämns i tråden (du är inte knäpp…). Vill bara säga att det varit så skönt att läsa det ni skriver (även om det såklart är sorgligt att någon ska behöva känna såhär). Men jag känner mig lite mindre ensam efter att ha läst om era upplevelser…

Det värsta för mig var hur hon styrde och kontrollerade genom blickar, miner, tonläge och kroppsspråk. Jag visste omedelbart som barn när hon var missnöjda arg över nått jag gjort, men ingen annan märkte det för hon skrek ju inte på mig. Just det beteendet (passiv agrisivitet ) har satt sina spår och lett till problem som jag brottas med än idag.

Red menive ! Livet kom emellan och jag ser nu att jag missade att svara ditt senaste inlägg. Förlåt mig. Flrstårnoch håller med dig i det du skriver.

Jellow bemere

skönt att det ger dig positiva känslor och gemenskap av det du läst. Det är hemskt att utsättas av sånt beteende och speciellt som barn. Vill du berätta vilka problem som du kämpar med idag? Jag har social ångest och ängslighet, svårt att visa känslor. Svårt med sociala sammanhang, om jag inte tränar på att utsättas för dom försämras jag snabbt. Har mycket känslor av att inte duga, brist på självkänsla och självförtroende. Lite identitetsproblematik, svårt ibland att veta vad jah står för och vad jag gillar etc. kul att du hittat hit.

Hej,

Pink Tofity, jag känner mycket väl igen mig i de problem du skriver om, svårt för att visa känslor, dålig självkänsla, känner att jag inte duger och vet sällan vad jag vill eller tycker.

Jag har dock inte svårt för sociala sammanhang. Tvärtom så är jag väldigt bra på att “mingla” med andra så länge det hålls på en lagom ytlig nivå. Fester, jobbsammanhang etc funkar fint men jag har väldigt svårt att släppa fasaden och prata om djupare saker. Därför blir många av mina bekantskaper just ytliga, medan jag egentligen vill något annat. Dvs. Jag känner mig rätt ensam trots att jag är omgiven av andra och uppfattas som glad, utåtriktad och social.

Jag är också konflikträdd och livrädd för att misslyckas. Om jag misslyckas vet jag inte hur jag ska hantera det. Sätta ord på mina känslor är helt omöjligt. Periodvis har jag hanterat jobbiga saker genom att inte äta men det är en väldigt dålig strategi.

Att min mamma har denna störning fick jag relativt nyligen klarhet i (började gå på terapi och hon fick diagnosen av terapeuten utifrån vad jag berättade) Då var det som att många bitar föll på plats. Samtidigt är jag i en fas där jag ständigt tvivlar ( tankar som kanske minns jag fel, så illa var det väll ändå inte, det är nog jag som överreagerar, kanske är hon bara lite svår men inte narcissist  etc). Har du/ni också haft en sådan fas av tvivel?

1. Avregistrerad användare skrev:

   Red menive ! Livet kom emellan och jag ser nu att jag missade att svara ditt senaste inlägg. Förlåt mig. Flrstårnoch håller med dig i det du skriver. Jellow bemere skönt att det ger dig positiva känslor och gemenskap av det du läst. Det är hemskt att utsättas av sånt beteende och speciellt som barn. Vill du berätta vilka problem som du kämpar med idag? Jag har social ångest och ängslighet, svårt att visa känslor. Svårt med sociala sammanhang, om jag inte tränar på att utsättas för dom försämras jag snabbt. Har mycket känslor av att inte duga, brist på självkänsla och självförtroende. Lite identitetsproblematik, svårt ibland att veta vad jah står för och vad jag gillar etc. kul att du hittat hit.[/quote

Jag förstår, är själv borta härifrån ibland och glömmer läsa svar.

Jag köpte boken men har inte börjat på den ännu. Vill nog inte tro att min mamma är narcissist för det betyder ju att det är hennes fel att jag misslyckats kapitalt i livet…hur ska jag orka med det, när jag redan är så deppig och uppgiven av livet. Men när jag orkar ska jag läsa den, jag vill veta om det stämmer in på min mamma, trots allt.

Tack för att ni har skrivit om detta ! Hittade tråden igår och känner igen mig i mycket .
Jag har tre äldre syskon , vi har alla blivit väldigt olika behandlade . Jag är uppväxt med att få höra av både föräldrar och syskon att jag är så bortskämd så det har jag trott . Nu i vuxen ålder kan jag undra i vad det bortskämda låg ? Jag har alltid haft ett mindre fint rum , det mesta var ärft , fick inte ens en egen första docka .
Jag minns inte att jag har fått kramar och tröst direkt . Jag minns att när jag försökte sitta i hennes knä så var det mycket stånk för att man var tung eller annat .
Jag var pappas flicka och fick väl mer uppmärksamhet och bekräftelse från honom .
Jag försöker minnas hur det har varit , men jag tycker det är svårt . Jag har växt upp i tron att jag är bortskämd , att jag har så trevliga och gulliga föräldrar för det tycker alla , och de har ställt upp ekonomiskt i svåra perioder . Jag har alltid känt någon form av tacksamhetsskuld . Jag har alltid känt att jag har varit jobbig , fast jag kan inte komma på vad som har varit det jobbiga med mig . Men de har även pratat så om mig med syskon och släkt och bekanta .

Jag hade mycket huvudvärk redan som liten , fick migrän och hamnade i Depp / utmattning tidigt . Fick mest kommentarer som vad är det med dig egentligen ? Det är konstigt att barn är trötta . Vi blir oroliga för dig när du har ätit alla de där kakorna , det är jättemycket kalorier i .
Jag vet att jag har tänkt att jag har en spec relation till mina föräldrar efter att jag har flyttat hemifrån .  Jag har ju vetat att jag nästan har gråtit vid nästan precis varje tillfälle vi har setts . Men har tänkt att de är extra tjatiga på mig som är yngst , och jag är extra känslig .
Men jag har märkt att allt har blivit värre och värre och jag vet inte vem av dem det är som startar allting .
Första åren efter att jag hade flyttat hemifrån gick det väl rätt bra , blev vi osams så kunde jag bara knalla hem igen och så behövde man inte höras på några veckor om man kände sig less .
Men efter att jag har flyttat några mil ifrån och det blev att jag skulle sova kvar där vid besök för att även träffa vänner och familj så blev det bråk mer regel än undantag .
Och ” grälen ” har börjat med att min mamma tycker att jag blänger , ser sur ut , ser konstig ut , är missnöjd och oftast förstår jag ingenting för jag har inte varit sur eller betett mig surt .
Eller så börjar det med att pappa eller mamma börjar tyst covert aggressiv , slå i köksskåp , börjar tyst mutta lite om att jag varit slarvig på något vis . Sedan fortsätter de båda två att prata om mig ”det är då fan , tänk man kan inte tro är vuxen , varför är du sådär mot din mamma . De fortsätter och fortsätter som att de pratar i tungor , det blir högre och pappa blir argare och mamma är både arg och ledsen . Jag har blivit så ledsen och gråtit och förklarat mig att jag inte har varit sur , att jag skulle plocka ihop efter ” De har fortsatt och eldar på varandra och varför är jag sådär , jag har hukat mig och gråtit och sagt att jag orkar inte mer . De har ändå fortsatt och tänk att man inte kan säga nånting till dig , det här är ju vårat hem !
dessa ” bråk ” har blivit ännu värre senare åren då jag har varit sjukskriven för utmattning etc .
De har varit som jävligast när jag hade behövt en familj som mest .
Tidigare har jag gått på äggskal , men senaste åren så har inte ens det varit någon idé . Jag har varit öppen med sjukskrivningar , fått diagnos etc , berättat att jag börjat med medicin så just nu mår jag lite konstigt , förklarat mig i långa texter , att jag inte är sur , att de borde känna mig etc etc . Men allt jag har fått är ” och inte ser du glad ut när vi kommer ”ja du var väl ute i går förstås , du har ju sunkat ned hela lägenheten ” MIN lägenhet ! Ute och festat ? Jag var så utmattad att jag knappt kunde gå och handla mat . Att det har tagit så enormt på självförtroendet och att jag nu är helt nedtryck tror jag för många är svårt att förstå . Även för mig själv till viss del . Hur kan vad de tycker påverka mig så ? Besöken har blivit mindre o mindre frekvent  . Senaste  två åren har jag försökt att hålla det till kortare besök och inte umgås med dem själva . För senaste åren har det inte bara varit att de retar sig på precis allt som är jag , man blir osäker på hur man egentligen uppfattas och ser ut eftersom det verkar vara otroligt hemskt . Jag trodde att min diagnos och utmattning och allt jag har berättat för dem om det skulle göra det lättare för dem att förstå mig , att de skulle kunna förstå att jag inte är slarvig eller dagdrömmande pga nonchalans . Att det skulle ge dem en förklaring och inte ta allt personligt . Men det jag minns att pappa sa var ” ja det står att man behöver ta en paus från dom med adhd ” min mamma hade sagt till psykologen att hon inte trodde att jag klarade av mitt jobb ” och det känns som att det istället fick vatten på sin kvarn ,alla med adhd är bråkiga och jobbiga och har svårt med relationer , alltså har vi rätt , det är som vi sagt hela tiden . Trots att jag alltid varit väldigt lugn och snäll , aldrig ens tonårsuppbrott .
Jag har varit väldigt dålig på att dra gränser och de har alltid gått över gränsen . Men för några år sedan så fick jag för första gången nog på riktigt . Nu handlar det inte längre om att man har råkat ta en vanlig kniv till smör istället för smörkniv , eller att råkar se sur ut fast man bara ser ut som vanligt , eller om man faktiskt låter det minsta lilla irriterad mot sin mamma , trots att hon alltid ska komma med små små subtila pikar . Allra oftast så har det blivit lite som en chock för mig , vad var det jag gjorde denna gång som gjorde att de kunde bli så arg och besvikna , måste ha varit så liten sak eftersom jag själv inte vet . Oftast oftast är det ” hur jag är mot mamma ”  men nu har de ibland inte ens börjat då men jag förstår ju att det är något jättehemskt jag har gjort . För det kan vara att de vill så gärna att jag ska komma och hälsa på och sen har de flera gånger ändrat att jag inte får komma ” det ska alltid vara något med dig , jag har varit och hälsat på , och planen har varit att jag skulle ha bott i deras stuga några dagar , men dagen efter är inte mamma hemma och pappa säger att nåt om att han kan skjutsa hem mig . Jag har alltså varit så hemsk mot min mamma så hon mår så dåligt av mig att jag måste åka hem tidigare .
Det blir en overklighetskänsla , de har nu senaste ggr ändrat flera ggr och jag vet ju att det är pga mig . Antingen på något jag gjort eller inte gjort tillräckligt , eller så är det för hålla mig ur balans , för att straffa mig . Jag vet att de alltid har påpekat att jag ska ” ändra saker ” för jag vet mkt väl att de är kontrollfreaks och allt ska vara planerat . Så det beror inte på nåt annat än på mig .
Jag har ett syskon som aldrig nånsin hamnat i luven med någon av dem , henne har jag anförtrott mig ganska mycket till . Men nu senaste två gångerna känns det som hon har vänt sig mot mig , hon har oxå låtit irriterad mot mig , känns som att hon låtsas att hon inte förstår vad jag säger ofta . Hon ska förklara saker för mig .
Och nu senast när vi var där , så skulle hon vidare på sem åt andra hållet . Jag tycker att hon känns lite kall på morgonen . Hon går före till föräldrarna . Pappa kommer och hämtar mig och säger nåt om att vi får se hur det blir , han hade lovat att skjutsa hem mig .
Jag känner direkt i kroppen att något är på gång , de säger att ska jag inte sova kvar en natt till , lugnt och skönt hos dem . Och mitt syskon drar iväg i bilen , och nu efteråt kan jag undra varför tog hon inte med mig till närmsta station ? Hon vet hur dåligt det brukar gå när jag är själv med dem ?
Det låter ju omtänksamt att de vill ha kvar en natt till . Det är därför känslorna blir så dubbelt .
Men sedan är det så konstiga anledningar till varför jag inte skulle få skjuts , och jag säger att ni behöver absolut inte skjutsa hela vägen , men att jag hade ju räknat med att åka hem . Och ber om skjuts till närmsta sj . Det finns inga biljetter på några timmar och jag börjar känna att pappa är irriterad för att han tyckte han har gett mig ett så bra förslag , vilket för mig inte alls var bra , och mamma börjar låta irriterad att det är för fan inte deras fel att inga biljetter finns och slår och river irriterad bland grejer . Jag känner sådan stress i kroppen ! Varför ska de ha mig kvar en natt till ? De verkar ändå inte tycka om att umgås med mig  !

Jag försöker tänka att jag måste bara behärska mig och hålla mig undan tills det är dax att åka .

Jag tog promenad , gick och badade , packade . Jag gjorde allt för att inte börja gråta eller verka som att det bekom mig .
De ville att jag skulle komma ut och sätta mig . Men jag visste att de igen ville ” prata ut ” och det går inte . Jag skulle ha börjat gråta , vilket verkar trigga dem , de skulle ta upp med passiv aggressiv hur jag har varit .
Så jag fixade och donade . Mamma kommer och frågar om jag är arg . Jag säger att jag inte är det . hon känns påträngande och jag är så rädd att börja gråta och hamna i deras psykterror . Hon vill ha en kram . Och jag säger nej inte nu , jag måste packa sen . Då börjar hon med mantrat ” låter såå förstörd ” hon vill inte ge mig en kram . Pappa kommer och börjar brösta upp sig och med hög rös , vill hon inte ge dig en kram nu heller ? Det är då själva fan ! Hon är ju din mamma iallafall ! Samtidigt som min mamma ser helt förvrängd ut och står och säger ” vad har jag gjort , har jag sagt något , berätta för mig . Jag känner hur hon luktar alkohol .Jag säger till henne bestämt att nu börjar inte du ,  försöker hålla mig helt lugn och säger att jag ska kramas när jag går , måste bara packa klart . Tar mina grejer , kramar mamma och säger tack . Det verkade göra min pappa nöjd .
Denna gång hann de inte börja sitt malande . Men det var som att jag såg dem med mycket klarare ögon . Jag såg hur sjukt de har betett sig mot mig och hur de måste ha passat på när jag har varit som mest nedbruten och lätt byte . De såg sjuka ut , mammas malande som bara slutade för att jag denna gång bara sa ifrån bestämt . Och pappa såg ut som han njöt .

Hej!

Jag blir verkligen berörd av det ni skriver eftersom jag själv har en liknande berättelse.
Vill tipsa er om gruppen “Mamma, fattar du inte?” på Facebook.
Där finns andra i liknande situationer, vilket skapar en samhörighet.

Vi är inte ensamma. <3

Teal catuco ❤️

Känner så igen de känslor och den frustration du beskriver. Man tror att man är ensam i den här dysfunktionella känslan. Ibland tror man att man blivit tokig. Min enda och viktiga vädjan till digär att Du förutom söker stöd via dessa forum söker professionell hjälp som kan hjälpa dig läka förstå och hitta de verktygen så du kan hantera allt det du beskriver. Låter som att din syster blir manipulerad till och från din mamma eller utöver  samma narcissism. Det är plågsamt och psykisk misshandel som vi utsatts för. Det blir till slut en utmattning som präglar våra kognitiva sinnen. Det är inte lätt att gå igenom livet utan att få slappna av. Med vänlig hälsning,    Lilla jag