min mamma är narcissist

[Pink Tofity]

Red menive ! Livet kom emellan och jag ser nu att jag missade att svara ditt senaste inlägg. Förlåt mig. Flrstårnoch håller med dig i det du skriver.

 

Jellow bemere

skönt att det ger dig positiva känslor och gemenskap av det du läst. Det är hemskt att utsättas av sånt beteende och speciellt som barn. Vill du berätta vilka problem som du kämpar med idag? Jag har social ångest och ängslighet, svårt att visa känslor. Svårt med sociala sammanhang, om jag inte tränar på att utsättas för dom försämras jag snabbt. Har mycket känslor av att inte duga, brist på självkänsla och självförtroende. Lite identitetsproblematik, svårt ibland att veta vad jah står för och vad jag gillar etc. kul att du hittat hit.

[Yellow Bemere]

Hej,

Pink Tofity, jag känner mycket väl igen mig i de problem du skriver om, svårt för att visa känslor, dålig självkänsla, känner att jag inte duger och vet sällan vad jag vill eller tycker.

Jag har dock inte svårt för sociala sammanhang. Tvärtom så är jag väldigt bra på att “mingla” med andra så länge det hålls på en lagom ytlig nivå. Fester, jobbsammanhang etc funkar fint men jag har väldigt svårt att släppa fasaden och prata om djupare saker. Därför blir många av mina bekantskaper just ytliga, medan jag egentligen vill något annat. Dvs. Jag känner mig rätt ensam trots att jag är omgiven av andra och uppfattas som glad, utåtriktad och social.

Jag är också konflikträdd och livrädd för att misslyckas. Om jag misslyckas vet jag inte hur jag ska hantera det. Sätta ord på mina känslor är helt omöjligt. Periodvis har jag hanterat jobbiga saker genom att inte äta men det är en väldigt dålig strategi.

Att min mamma har denna störning fick jag relativt nyligen klarhet i (började gå på terapi och hon fick diagnosen av terapeuten utifrån vad jag berättade) Då var det som att många bitar föll på plats. Samtidigt är jag i en fas där jag ständigt tvivlar ( tankar som kanske minns jag fel, så illa var det väll ändå inte, det är nog jag som överreagerar, kanske är hon bara lite svår men inte narcissist  etc). Har du/ni också haft en sådan fas av tvivel?

[Red Menive]

1. Pink Tofity skrev:

   Red menive ! Livet kom emellan och jag ser nu att jag missade att svara ditt senaste inlägg. Förlåt mig. Flrstårnoch håller med dig i det du skriver. Jellow bemere skönt att det ger dig positiva känslor och gemenskap av det du läst. Det är hemskt att utsättas av sånt beteende och speciellt som barn. Vill du berätta vilka problem som du kämpar med idag? Jag har social ångest och ängslighet, svårt att visa känslor. Svårt med sociala sammanhang, om jag inte tränar på att utsättas för dom försämras jag snabbt. Har mycket känslor av att inte duga, brist på självkänsla och självförtroende. Lite identitetsproblematik, svårt ibland att veta vad jah står för och vad jag gillar etc. kul att du hittat hit.[/quote

Jag förstår, är själv borta härifrån ibland och glömmer läsa svar.

Jag köpte boken men har inte börjat på den ännu. Vill nog inte tro att min mamma är narcissist för det betyder ju att det är hennes fel att jag misslyckats kapitalt i livet…hur ska jag orka med det, när jag redan är så deppig och uppgiven av livet. Men när jag orkar ska jag läsa den, jag vill veta om det stämmer in på min mamma, trots allt.

[Teal Catuco]

Pink Tofity skrev:

nu är jag 30+ och har plågats av jobbiga känslor av att inte duga, en stress över att möta min mammas krav och viljor. bara för att nöja henne för en sekund så att mitt psyke kunnat få vila i iaf för en timme eller en dag. alla mina känslor jag behövt ha ett mammastöd för men som enbart förnedrat och förminskat dom, alla elaka kommentarer. hennes sätt att vända på att allt är mitt fel trotts att jag bara var ett barn med känslor. över hur hon som en tyrann vände alla mina syskon mot varandra, och hur hon idag fortsätter kontrollera våran relation. hur gon fått mig att isolera vår relation till andra i släkten. för att hon inte vill umgås. genom att inte svara andra familjemedlemmar och försvinner. men med uttryck och ton inte skulle uppskatta om att ta kontakt med andra osv. jag har alltid haft en känsla av att vara rädd för min mamma. det är en känsla som alltid funnits där, hon har aldrig fysiskt gjort mig illa men i allt som inte passar henne har hon försurat en hel stämning. så fort nyckeln i låset trycktes in och dörren öppnades fick jag alltid hjärtklappning och jag blev på helspänn. vad ska hon klaga på nu, kommer hon var glad? ställde jag iordning skorna ordentligt. har jag plockat undan smulorna i köket. jag har aldrig fått bestämma mina egna val. trotts att jag vetat att jag inte kapacitet inte klara vissa saker. hon har lämnat över allt ansvar vad gäller läxor och annat som normala föräldrar skulle vilja göra med sitt barn till min sytvfar. det är så jag uppfattar mina andra kompisar relationer till sina föräldrar. jag har vari avundsjuk på mina vänner som har föräldrar som kommer och kramar dom och uttycker kärlek inför mig. jag har aldrig fått en kram av min mamma, dom enda gångerna hon uttryckt kärlek på något sätt är enbart i vistelse med andra människor, då kan hon stoltsera över hur bra man är osv, det längtade jag till att ha folk hemma eller umgås med andra för då fick jag kärlek och kunde vilja min hjärna. men idag förstår jag att den är falsk. eller när hon ringde i telefonen, jag hörde alltid om hon var hemma själv eller om hon var bland andra. om hon var ensam var hon otrevlig, suckande och elak, men om hon var bland andra bytte hon ton och var glad sprudlande. det var så jävla skevt, jag regaerde med irritation och har fått hörahela min uppväxt över hur arg jag är bara, trotts att jag får allt och hon har offrat så mycket för oss och att jag ska vara tacksam. hon har köpt mig och mina syskon för pengar som inte ens är hennes. hon lever med en man som har god ekonomi. och det utnyttjar hon. hon skulle aldrig förmå sig själv att handla kläder på ex hm hon måste ha fina dyra kläder och hon måste ha nytt nytt. hon har ett yrke som inte ens skulle ge hälften av dom pengarna som spenderar. hennes man är fullt ut medberoende och hon är så elak mot honom, förnderar honom och försurar stämningen så fort hon inte får det på hennes sätt. hon har problem med spriten och så fort hon dricker byter hon personlighet, hon drack ofta när jag va barn och gjorde väldigt dramatiska saker, vilket bidrog till en händelse där hon var full och bråkade med en annan och hon skrek och väckte mig, men hon lämnade mig i hallen med dörren öppen och sprang efter denne man. hon lämnade sitt eget barn mitt i natten. hon har en hierarki om oss syskon också, min syster och jag har haft det tuffast vilket har åpåverkat oss till den grad att vi båda har diagnoser idag med svår självkänsla och utmattningssyndrom. mina andra två andra syskon mår inte heller bra. och det har också uppdagats. jag har tampats av psykisk ohälsa många år och det började när jag var barn, men jag fick aldrig hjälpen jag behövde trotts att jag visste det var fel som min mamma gjorde, jag bad på mina bara knän att köra mig till psyk för att jag mådde så fruktansvärt dåligt, eftersoma tt hon sa hella tiden att jag inte var frisk och att jag behövde hjälp, men när jag bad om den struntaee hon i den. för att hon njöt av att jag mådde dåligft och hon ville inte att jag skulee ta hjälp för att det skulle påverka henne, det skulle inte se bra ut. hon pratade ofta nedvärdernade om psykiskt sjuka. hon talade illa om alla som inte mttes hennes villkor, från att ena dagen höja någon till skyarna för att dagen efter tycka någon inte är vatten värd för att denne inte mött hennes viljor eller kränkt henne.. så fort någona v oss syskon blev dåliga eller hävdade att vi hade ont suckade hon alltid och blev arg. blev jag sjuk kände jag alltid stress över att jag skulle vara hemma för hon accepterade aldrig att man var vara hemma. då blev hon arg och visade missnöje, hade jag feber så kunde jag slappna av utan att få en uppläxning eller suckande. gissar att det var för att hon ville vara ensam hemme då hon arbetade mycket nätter då. jag försökte avsluta min sport som jag började tycka illa om på olika sätt. men det tvingade hon mig till att fortsätta med. återigen för hennes egna vila. till slut valde att flytta till min pappa då mina förläldrar är skilda. jag fick vila min stressade hjärna. men då kom breven. och dessa flying monkeys som man kallar det. vänner till henne sökte upp mig och berättade hur ledsen mamma är och att hon älskade mig och mina syskon. det blev aldrig bra hos min far så jag fick ta mig tillbaka till min mamma och det fick jag höra med hån hur dåligt allt var när jag bodde där. i vuxen ålder har jag hamnat i sasmtal då jag blivit arg och sagt saker hon gjort och sagt men det blånekar hon till. hon hävdar att det aldrig ägt rum. det förstår jag idag är en gaslighting. jag blir så fruktansvärt provocerad över hur hon kan ljuga mig iansiktet om saker hon sagt och ajg vet det. alla mina vänner som sagt att ”det ordnar sig, med tiden” ”jag upplever inte din mamma så” eller när jag blev utskälld av en familjemedlem över hur jag uttryckte mig till henne en gång hon bytte ton iför andra för jag visste hennes agenda och spel. idag är jag är så arg över hur ingen i skolan agerade över hur jag plötsligt flyttade till in pappa eller att jag uttryckte min ångest. varöfr gjordes ingen socanmälan. jag levde i psykisk terror. jag önskar att inget barn får vara med om detta. man kunde aldrig tro heller att att något var fel utåt sätt.. det har tagit många år för mig att få ro. och det blir lättare varje dag. men mina syskon är inte där än riktigt. de vet att något är fel men de är beroende av hennes sjuka relation. jag vill med denna text hitta andra med liknande bakgrund, så jag får prata. efter mina behandlingar inom psykiatrin i öppenvården med kbt och medicinering så har jag förstått att jag behöver prata om det här öppna mig. idag tampas jag med att inte föra över något av det min mamma gjort mot mig till mina egna barn, jag är livrädd att dom ska känna ens en gnutta av det jag upplevt. det var befriande att skriva detta.

Tack för att ni har skrivit om detta ! Hittade tråden igår och känner igen mig i mycket .
Jag har tre äldre syskon , vi har alla blivit väldigt olika behandlade . Jag är uppväxt med att få höra av både föräldrar och syskon att jag är så bortskämd så det har jag trott . Nu i vuxen ålder kan jag undra i vad det bortskämda låg ? Jag har alltid haft ett mindre fint rum , det mesta var ärft , fick inte ens en egen första docka .
Jag minns inte att jag har fått kramar och tröst direkt . Jag minns att när jag försökte sitta i hennes knä så var det mycket stånk för att man var tung eller annat .
Jag var pappas flicka och fick väl mer uppmärksamhet och bekräftelse från honom .
Jag försöker minnas hur det har varit , men jag tycker det är svårt . Jag har växt upp i tron att jag är bortskämd , att jag har så trevliga och gulliga föräldrar för det tycker alla , och de har ställt upp ekonomiskt i svåra perioder . Jag har alltid känt någon form av tacksamhetsskuld . Jag har alltid känt att jag har varit jobbig , fast jag kan inte komma på vad som har varit det jobbiga med mig . Men de har även pratat så om mig med syskon och släkt och bekanta .

Jag hade mycket huvudvärk redan som liten , fick migrän och hamnade i Depp / utmattning tidigt . Fick mest kommentarer som vad är det med dig egentligen ? Det är konstigt att barn är trötta . Vi blir oroliga för dig när du har ätit alla de där kakorna , det är jättemycket kalorier i .
Jag vet att jag har tänkt att jag har en spec relation till mina föräldrar efter att jag har flyttat hemifrån .  Jag har ju vetat att jag nästan har gråtit vid nästan precis varje tillfälle vi har setts . Men har tänkt att de är extra tjatiga på mig som är yngst , och jag är extra känslig .
Men jag har märkt att allt har blivit värre och värre och jag vet inte vem av dem det är som startar allting .
Första åren efter att jag hade flyttat hemifrån gick det väl rätt bra , blev vi osams så kunde jag bara knalla hem igen och så behövde man inte höras på några veckor om man kände sig less .
Men efter att jag har flyttat några mil ifrån och det blev att jag skulle sova kvar där vid besök för att även träffa vänner och familj så blev det bråk mer regel än undantag .
Och ” grälen ” har börjat med att min mamma tycker att jag blänger , ser sur ut , ser konstig ut , är missnöjd och oftast förstår jag ingenting för jag har inte varit sur eller betett mig surt .
Eller så börjar det med att pappa eller mamma börjar tyst covert aggressiv , slå i köksskåp , börjar tyst mutta lite om att jag varit slarvig på något vis . Sedan fortsätter de båda två att prata om mig ”det är då fan , tänk man kan inte tro är vuxen , varför är du sådär mot din mamma . De fortsätter och fortsätter som att de pratar i tungor , det blir högre och pappa blir argare och mamma är både arg och ledsen . Jag har blivit så ledsen och gråtit och förklarat mig att jag inte har varit sur , att jag skulle plocka ihop efter ” De har fortsatt och eldar på varandra och varför är jag sådär , jag har hukat mig och gråtit och sagt att jag orkar inte mer . De har ändå fortsatt och tänk att man inte kan säga nånting till dig , det här är ju vårat hem !
dessa ” bråk ” har blivit ännu värre senare åren då jag har varit sjukskriven för utmattning etc .
De har varit som jävligast när jag hade behövt en familj som mest .
Tidigare har jag gått på äggskal , men senaste åren så har inte ens det varit någon idé . Jag har varit öppen med sjukskrivningar , fått diagnos etc , berättat att jag börjat med medicin så just nu mår jag lite konstigt , förklarat mig i långa texter , att jag inte är sur , att de borde känna mig etc etc . Men allt jag har fått är ” och inte ser du glad ut när vi kommer ”ja du var väl ute i går förstås , du har ju sunkat ned hela lägenheten ” MIN lägenhet ! Ute och festat ? Jag var så utmattad att jag knappt kunde gå och handla mat . Att det har tagit så enormt på självförtroendet och att jag nu är helt nedtryck tror jag för många är svårt att förstå . Även för mig själv till viss del . Hur kan vad de tycker påverka mig så ? Besöken har blivit mindre o mindre frekvent  . Senaste  två åren har jag försökt att hålla det till kortare besök och inte umgås med dem själva . För senaste åren har det inte bara varit att de retar sig på precis allt som är jag , man blir osäker på hur man egentligen uppfattas och ser ut eftersom det verkar vara otroligt hemskt . Jag trodde att min diagnos och utmattning och allt jag har berättat för dem om det skulle göra det lättare för dem att förstå mig , att de skulle kunna förstå att jag inte är slarvig eller dagdrömmande pga nonchalans . Att det skulle ge dem en förklaring och inte ta allt personligt . Men det jag minns att pappa sa var ” ja det står att man behöver ta en paus från dom med adhd ” min mamma hade sagt till psykologen att hon inte trodde att jag klarade av mitt jobb ” och det känns som att det istället fick vatten på sin kvarn ,alla med adhd är bråkiga och jobbiga och har svårt med relationer , alltså har vi rätt , det är som vi sagt hela tiden . Trots att jag alltid varit väldigt lugn och snäll , aldrig ens tonårsuppbrott .
Jag har varit väldigt dålig på att dra gränser och de har alltid gått över gränsen . Men för några år sedan så fick jag för första gången nog på riktigt . Nu handlar det inte längre om att man har råkat ta en vanlig kniv till smör istället för smörkniv , eller att råkar se sur ut fast man bara ser ut som vanligt , eller om man faktiskt låter det minsta lilla irriterad mot sin mamma , trots att hon alltid ska komma med små små subtila pikar . Allra oftast så har det blivit lite som en chock för mig , vad var det jag gjorde denna gång som gjorde att de kunde bli så arg och besvikna , måste ha varit så liten sak eftersom jag själv inte vet . Oftast oftast är det ” hur jag är mot mamma ”  men nu har de ibland inte ens börjat då men jag förstår ju att det är något jättehemskt jag har gjort . För det kan vara att de vill så gärna att jag ska komma och hälsa på och sen har de flera gånger ändrat att jag inte får komma ” det ska alltid vara något med dig , jag har varit och hälsat på , och planen har varit att jag skulle ha bott i deras stuga några dagar , men dagen efter är inte mamma hemma och pappa säger att nåt om att han kan skjutsa hem mig . Jag har alltså varit så hemsk mot min mamma så hon mår så dåligt av mig att jag måste åka hem tidigare .
Det blir en overklighetskänsla , de har nu senaste ggr ändrat flera ggr och jag vet ju att det är pga mig . Antingen på något jag gjort eller inte gjort tillräckligt , eller så är det för hålla mig ur balans , för att straffa mig . Jag vet att de alltid har påpekat att jag ska ” ändra saker ” för jag vet mkt väl att de är kontrollfreaks och allt ska vara planerat . Så det beror inte på nåt annat än på mig .
Jag har ett syskon som aldrig nånsin hamnat i luven med någon av dem , henne har jag anförtrott mig ganska mycket till . Men nu senaste två gångerna känns det som hon har vänt sig mot mig , hon har oxå låtit irriterad mot mig , känns som att hon låtsas att hon inte förstår vad jag säger ofta . Hon ska förklara saker för mig .
Och nu senast när vi var där , så skulle hon vidare på sem åt andra hållet . Jag tycker att hon känns lite kall på morgonen . Hon går före till föräldrarna . Pappa kommer och hämtar mig och säger nåt om att vi får se hur det blir , han hade lovat att skjutsa hem mig .
Jag känner direkt i kroppen att något är på gång , de säger att ska jag inte sova kvar en natt till , lugnt och skönt hos dem . Och mitt syskon drar iväg i bilen , och nu efteråt kan jag undra varför tog hon inte med mig till närmsta station ? Hon vet hur dåligt det brukar gå när jag är själv med dem ?
Det låter ju omtänksamt att de vill ha kvar en natt till . Det är därför känslorna blir så dubbelt .
Men sedan är det så konstiga anledningar till varför jag inte skulle få skjuts , och jag säger att ni behöver absolut inte skjutsa hela vägen , men att jag hade ju räknat med att åka hem . Och ber om skjuts till närmsta sj . Det finns inga biljetter på några timmar och jag börjar känna att pappa är irriterad för att han tyckte han har gett mig ett så bra förslag , vilket för mig inte alls var bra , och mamma börjar låta irriterad att det är för fan inte deras fel att inga biljetter finns och slår och river irriterad bland grejer . Jag känner sådan stress i kroppen ! Varför ska de ha mig kvar en natt till ? De verkar ändå inte tycka om att umgås med mig  !

Jag försöker tänka att jag måste bara behärska mig och hålla mig undan tills det är dax att åka .

Jag tog promenad , gick och badade , packade . Jag gjorde allt för att inte börja gråta eller verka som att det bekom mig .
De ville att jag skulle komma ut och sätta mig . Men jag visste att de igen ville ” prata ut ” och det går inte . Jag skulle ha börjat gråta , vilket verkar trigga dem , de skulle ta upp med passiv aggressiv hur jag har varit .
Så jag fixade och donade . Mamma kommer och frågar om jag är arg . Jag säger att jag inte är det . hon känns påträngande och jag är så rädd att börja gråta och hamna i deras psykterror . Hon vill ha en kram . Och jag säger nej inte nu , jag måste packa sen . Då börjar hon med mantrat ” låter såå förstörd ” hon vill inte ge mig en kram . Pappa kommer och börjar brösta upp sig och med hög rös , vill hon inte ge dig en kram nu heller ? Det är då själva fan ! Hon är ju din mamma iallafall ! Samtidigt som min mamma ser helt förvrängd ut och står och säger ” vad har jag gjort , har jag sagt något , berätta för mig . Jag känner hur hon luktar alkohol .Jag säger till henne bestämt att nu börjar inte du ,  försöker hålla mig helt lugn och säger att jag ska kramas när jag går , måste bara packa klart . Tar mina grejer , kramar mamma och säger tack . Det verkade göra min pappa nöjd .
Denna gång hann de inte börja sitt malande . Men det var som att jag såg dem med mycket klarare ögon . Jag såg hur sjukt de har betett sig mot mig och hur de måste ha passat på när jag har varit som mest nedbruten och lätt byte . De såg sjuka ut , mammas malande som bara slutade för att jag denna gång bara sa ifrån bestämt . Och pappa såg ut som han njöt .

 

[Purple Jypegy]

Hej!

Jag blir verkligen berörd av det ni skriver eftersom jag själv har en liknande berättelse.
Vill tipsa er om gruppen “Mamma, fattar du inte?” på Facebook.
Där finns andra i liknande situationer, vilket skapar en samhörighet.

Vi är inte ensamma. <3

[Pink Tofity]

Teal catuco ❤️

 

Känner så igen de känslor och den frustration du beskriver. Man tror att man är ensam i den här dysfunktionella känslan. Ibland tror man att man blivit tokig. Min enda och viktiga vädjan till digär att Du förutom söker stöd via dessa forum söker professionell hjälp som kan hjälpa dig läka förstå och hitta de verktygen så du kan hantera allt det du beskriver. Låter som att din syster blir manipulerad till och från din mamma eller utöver  samma narcissism. Det är plågsamt och psykisk misshandel som vi utsatts för. Det blir till slut en utmattning som präglar våra kognitiva sinnen. Det är inte lätt att gå igenom livet utan att få slappna av. Med vänlig hälsning,    Lilla jag

[Pink Tofity]

Purple jupegy! Åh nej har inte Facebook 🙁

 

[Green Sevogo]

Hej! Känner med dig! Det du borde läsa mer om och titta på är vulnerble narcissist. (Covert, fragile, shy)

Använder sig mycket av offer och martyrrollen. Du är en förlängning av henne. Av hennes värderingar och hennes känslor. Troligtvis ser hon det som hon själv fått offra i dig för att leva upp till sin falska persona som hon var tvungen att skapa i sin tidiga barndom för att undvika skam. Därav straffar hon det som i henne själv aldrig fick blomma ut. Hon har bara ett överjag, inget jag. Därför finns ingen inre dialog om rätt och fel i henne. Det hon är och känner är RÄTT. Går något i livet eller någon emot henne kommer vreden (passiv eller extrovert). Hon har dig som en syndabock. Du får bära all skam som hon projicerar ut på sin omgivning. Har hon någonsin kommit och bett om ursäkt? Hon kan inte känna skam eller skuld. Det är hennes känslor som endast är de som betyder något. Du kommer aldrig bli sedd tyvärr. Om du skulle gå på henne ännu mer kommer Gaslightning, hon kommer påstå att du hittar på saker som du minns hur hon behandlat dig. Ju mer man står upp mot en sådan här människa, ju mer kommer du inse hur sjuk hon är. Men om du fortsätter sätta henne först kommer det inte fram lika mycket då hon inte behöver försvara sig mot skam. Men man går under…man får aldrig kärlek för sin egen skull…de har gott humör om man ger dom SUPPLY(läs på)

 

Hoppas du kan frigöra dig. Det är ett traumaband som heter duga.

Kram

[Green Sevogo]

Teal Catuco skrev:

Tack för att ni har skrivit om detta ! Hittade tråden igår och känner igen mig i mycket . Jag har tre äldre syskon , vi har alla blivit väldigt olika behandlade . Jag är uppväxt med att få höra av både föräldrar och syskon att jag är så bortskämd så det har jag trott . Nu i vuxen ålder kan jag undra i vad det bortskämda låg ? Jag har alltid haft ett mindre fint rum , det mesta var ärft , fick inte ens en egen första docka . Jag minns inte att jag har fått kramar och tröst direkt . Jag minns att när jag försökte sitta i hennes knä så var det mycket stånk för att man var tung eller annat . Jag var pappas flicka och fick väl mer uppmärksamhet och bekräftelse från honom . Jag försöker minnas hur det har varit , men jag tycker det är svårt . Jag har växt upp i tron att jag är bortskämd , att jag har så trevliga och gulliga föräldrar för det tycker alla , och de har ställt upp ekonomiskt i svåra perioder . Jag har alltid känt någon form av tacksamhetsskuld . Jag har alltid känt att jag har varit jobbig , fast jag kan inte komma på vad som har varit det jobbiga med mig . Men de har även pratat så om mig med syskon och släkt och bekanta . Jag hade mycket huvudvärk redan som liten , fick migrän och hamnade i Depp / utmattning tidigt . Fick mest kommentarer som vad är det med dig egentligen ? Det är konstigt att barn är trötta . Vi blir oroliga för dig när du har ätit alla de där kakorna , det är jättemycket kalorier i . Jag vet att jag har tänkt att jag har en spec relation till mina föräldrar efter att jag har flyttat hemifrån . Jag har ju vetat att jag nästan har gråtit vid nästan precis varje tillfälle vi har setts . Men har tänkt att de är extra tjatiga på mig som är yngst , och jag är extra känslig . Men jag har märkt att allt har blivit värre och värre och jag vet inte vem av dem det är som startar allting . Första åren efter att jag hade flyttat hemifrån gick det väl rätt bra , blev vi osams så kunde jag bara knalla hem igen och så behövde man inte höras på några veckor om man kände sig less . Men efter att jag har flyttat några mil ifrån och det blev att jag skulle sova kvar där vid besök för att även träffa vänner och familj så blev det bråk mer regel än undantag . Och ” grälen ” har börjat med att min mamma tycker att jag blänger , ser sur ut , ser konstig ut , är missnöjd och oftast förstår jag ingenting för jag har inte varit sur eller betett mig surt . Eller så börjar det med att pappa eller mamma börjar tyst covert aggressiv , slå i köksskåp , börjar tyst mutta lite om att jag varit slarvig på något vis . Sedan fortsätter de båda två att prata om mig ”det är då fan , tänk man kan inte tro är vuxen , varför är du sådär mot din mamma . De fortsätter och fortsätter som att de pratar i tungor , det blir högre och pappa blir argare och mamma är både arg och ledsen . Jag har blivit så ledsen och gråtit och förklarat mig att jag inte har varit sur , att jag skulle plocka ihop efter ” De har fortsatt och eldar på varandra och varför är jag sådär , jag har hukat mig och gråtit och sagt att jag orkar inte mer . De har ändå fortsatt och tänk att man inte kan säga nånting till dig , det här är ju vårat hem ! dessa ” bråk ” har blivit ännu värre senare åren då jag har varit sjukskriven för utmattning etc . De har varit som jävligast när jag hade behövt en familj som mest . Tidigare har jag gått på äggskal , men senaste åren så har inte ens det varit någon idé . Jag har varit öppen med sjukskrivningar , fått diagnos etc , berättat att jag börjat med medicin så just nu mår jag lite konstigt , förklarat mig i långa texter , att jag inte är sur , att de borde känna mig etc etc . Men allt jag har fått är ” och inte ser du glad ut när vi kommer ”ja du var väl ute i går förstås , du har ju sunkat ned hela lägenheten ” MIN lägenhet ! Ute och festat ? Jag var så utmattad att jag knappt kunde gå och handla mat . Att det har tagit så enormt på självförtroendet och att jag nu är helt nedtryck tror jag för många är svårt att förstå . Även för mig själv till viss del . Hur kan vad de tycker påverka mig så ? Besöken har blivit mindre o mindre frekvent . Senaste två åren har jag försökt att hålla det till kortare besök och inte umgås med dem själva . För senaste åren har det inte bara varit att de retar sig på precis allt som är jag , man blir osäker på hur man egentligen uppfattas och ser ut eftersom det verkar vara otroligt hemskt . Jag trodde att min diagnos och utmattning och allt jag har berättat för dem om det skulle göra det lättare för dem att förstå mig , att de skulle kunna förstå att jag inte är slarvig eller dagdrömmande pga nonchalans . Att det skulle ge dem en förklaring och inte ta allt personligt . Men det jag minns att pappa sa var ” ja det står att man behöver ta en paus från dom med adhd ” min mamma hade sagt till psykologen att hon inte trodde att jag klarade av mitt jobb ” och det känns som att det istället fick vatten på sin kvarn ,alla med adhd är bråkiga och jobbiga och har svårt med relationer , alltså har vi rätt , det är som vi sagt hela tiden . Trots att jag alltid varit väldigt lugn och snäll , aldrig ens tonårsuppbrott . Jag har varit väldigt dålig på att dra gränser och de har alltid gått över gränsen . Men för några år sedan så fick jag för första gången nog på riktigt . Nu handlar det inte längre om att man har råkat ta en vanlig kniv till smör istället för smörkniv , eller att råkar se sur ut fast man bara ser ut som vanligt , eller om man faktiskt låter det minsta lilla irriterad mot sin mamma , trots att hon alltid ska komma med små små subtila pikar . Allra oftast så har det blivit lite som en chock för mig , vad var det jag gjorde denna gång som gjorde att de kunde bli så arg och besvikna , måste ha varit så liten sak eftersom jag själv inte vet . Oftast oftast är det ” hur jag är mot mamma ” men nu har de ibland inte ens börjat då men jag förstår ju att det är något jättehemskt jag har gjort . För det kan vara att de vill så gärna att jag ska komma och hälsa på och sen har de flera gånger ändrat att jag inte får komma ” det ska alltid vara något med dig , jag har varit och hälsat på , och planen har varit att jag skulle ha bott i deras stuga några dagar , men dagen efter är inte mamma hemma och pappa säger att nåt om att han kan skjutsa hem mig . Jag har alltså varit så hemsk mot min mamma så hon mår så dåligt av mig att jag måste åka hem tidigare . Det blir en overklighetskänsla , de har nu senaste ggr ändrat flera ggr och jag vet ju att det är pga mig . Antingen på något jag gjort eller inte gjort tillräckligt , eller så är det för hålla mig ur balans , för att straffa mig . Jag vet att de alltid har påpekat att jag ska ” ändra saker ” för jag vet mkt väl att de är kontrollfreaks och allt ska vara planerat . Så det beror inte på nåt annat än på mig . Jag har ett syskon som aldrig nånsin hamnat i luven med någon av dem , henne har jag anförtrott mig ganska mycket till . Men nu senaste två gångerna känns det som hon har vänt sig mot mig , hon har oxå låtit irriterad mot mig , känns som att hon låtsas att hon inte förstår vad jag säger ofta . Hon ska förklara saker för mig . Och nu senast när vi var där , så skulle hon vidare på sem åt andra hållet . Jag tycker att hon känns lite kall på morgonen . Hon går före till föräldrarna . Pappa kommer och hämtar mig och säger nåt om att vi får se hur det blir , han hade lovat att skjutsa hem mig . Jag känner direkt i kroppen att något är på gång , de säger att ska jag inte sova kvar en natt till , lugnt och skönt hos dem . Och mitt syskon drar iväg i bilen , och nu efteråt kan jag undra varför tog hon inte med mig till närmsta station ? Hon vet hur dåligt det brukar gå när jag är själv med dem ? Det låter ju omtänksamt att de vill ha kvar en natt till . Det är därför känslorna blir så dubbelt . Men sedan är det så konstiga anledningar till varför jag inte skulle få skjuts , och jag säger att ni behöver absolut inte skjutsa hela vägen , men att jag hade ju räknat med att åka hem . Och ber om skjuts till närmsta sj . Det finns inga biljetter på några timmar och jag börjar känna att pappa är irriterad för att han tyckte han har gett mig ett så bra förslag , vilket för mig inte alls var bra , och mamma börjar låta irriterad att det är för fan inte deras fel att inga biljetter finns och slår och river irriterad bland grejer . Jag känner sådan stress i kroppen ! Varför ska de ha mig kvar en natt till ? De verkar ändå inte tycka om att umgås med mig ! Jag försöker tänka att jag måste bara behärska mig och hålla mig undan tills det är dax att åka . Jag tog promenad , gick och badade , packade . Jag gjorde allt för att inte börja gråta eller verka som att det bekom mig . De ville att jag skulle komma ut och sätta mig . Men jag visste att de igen ville ” prata ut ” och det går inte . Jag skulle ha börjat gråta , vilket verkar trigga dem , de skulle ta upp med passiv aggressiv hur jag har varit . Så jag fixade och donade . Mamma kommer och frågar om jag är arg . Jag säger att jag inte är det . hon känns påträngande och jag är så rädd att börja gråta och hamna i deras psykterror . Hon vill ha en kram . Och jag säger nej inte nu , jag måste packa sen . Då börjar hon med mantrat ” låter såå förstörd ” hon vill inte ge mig en kram . Pappa kommer och börjar brösta upp sig och med hög rös , vill hon inte ge dig en kram nu heller ? Det är då själva fan ! Hon är ju din mamma iallafall ! Samtidigt som min mamma ser helt förvrängd ut och står och säger ” vad har jag gjort , har jag sagt något , berätta för mig . Jag känner hur hon luktar alkohol .Jag säger till henne bestämt att nu börjar inte du , försöker hålla mig helt lugn och säger att jag ska kramas när jag går , måste bara packa klart . Tar mina grejer , kramar mamma och säger tack . Det verkade göra min pappa nöjd . Denna gång hann de inte börja sitt malande . Men det var som att jag såg dem med mycket klarare ögon . Jag såg hur sjukt de har betett sig mot mig och hur de måste ha passat på när jag har varit som mest nedbruten och lätt byte . De såg sjuka ut , mammas malande som bara slutade för att jag denna gång bara sa ifrån bestämt . Och pappa såg ut som han njöt .

 

Puhh…jag känner med dig! Så hemskt! Frågan är om båda är narcisstister eller om det är din Pappa som triangulerar med din mamma som tredje kraft mot dig. Han lägger skam på dig genom att använda din mamma som extra skam påfyllning. “Se hur du beter dig mot mamma”. Du är en förlängning av någons överjag här. Allt som avviker från det de(han) anser vara rätt (du ska veta detta utan kommunikation) blir en narcisstisk skada i dem(han). Du är inte någon egen individ, i en narcisstisk värld finns inga gränser mellan barn och förälder. Om du aviker från det som är den rätta vägen (narcissistens överjag) skall du bestraffas med skam. För du drar skam över dom…och de har inga fel, så du får bli syndabock för allt som narcisstisterna känner kan ge dom skam inför sitt sjuka överjag som de skapar sitt falska persona inför. Jag tror du behöver gå No Contact. Du behöver läka och fylla ditt liv med människor som bekräftar dig och dina känslor. Det är inget fel på dig. Du har bara blivit drabbad av narcissim. Du kommer aldrig få något avslut, du kommunicerar med ett överjag som inte har några brister och aldrig kan se något fel i sig själv.

 

Tänker på dig!

[Yellow Bemere]

Även jag känner igen mig I det som beskrivs och har även skrivit i denna tråd förut. Min mamma har aldrig varit fysisk mot mig men hon är en drottning på att kontrollera genom miner, tonläge och utfrysningsmetoden.

Jag är i 40-års åldern och borde ha”kommit över” hennes sätt att vara kan man ju tycka. Men nu har jag precis avslutat ett samtal med min mamma och är helt utdränerad på energi. Dessa samtal är så oerhört krystade och hennes tonläge visar tydligt när jag sagt något som inte faller henne i smaken.

Jag försöker tänka tillbaka på hur min barndom egentligen var nu när jag har vetskap om att mamma är narcissist (den vetskapen är ganska ny) Men jag minns inte så mycket faktiskt, är det vanligt att man förtränger?

I mammas ögon hade jag dock en underbar barndom med resor, leksaker och sådana materiella saker. Funderar dock lite över hur andra ensambarn utan syskon upplevt sin barndom. Narcissister väljer ju ofta ut ett syskon som är favorit, ett som är syndabock etc. Som ensambarn får man ju spela flera roller samtidigt vilket är väldigt förvirrande…

Bra med detta forum, jag bara önskar att det fanns någonstans man kunde träffa de som gått igenom samma sak på riktigt. Hade kännts skönt att faktiskt prata med andra i samma situation. Men antar att detta är bättre än inget.

Skönt att skriva av sig lite. Kämpa på därute och kram till er!

 

 

[Pink Pequka]

Hej

Åh vad jag är glad att jag hittade detta forum!

Här är en till! Har i vuxen ålder  (40+) känt att något var fel med min och mammas relation men tryckt bort känslan. Det är ju min mor, man har ju bara en…

Jag är ensambarn och har alltid varit min mors förlängda arm. Jag har blivit tillsagd hur jag ska bete mig, vad jag ska säga mm allt för att hålla uppe en fasad om perfektion. Under min uppväxt har jag alltid fått lyssna på hur fel alla andra gör (medans min mor då var perfekt). Jag var vuxen när jag faktiskt insåg att nej man pratar ju inte illa om andra! I min värld var ju det ett normalt beteende.

Förra året började jag googla på narcissism och det var då bitarna föll på plats.

Känner igen så mycket av det ni skriver:

Red Menive:
”När jag ställde henne mot väggen som barn/tonåring blev hon hotfull. När jag gjorde det som vuxen har pappa försvarat henne och  sagt att jag förvärrar hennes hjärtproblem och att jag borde skämmas för hur jag ”beter mig”. Det enda var att jag ville tala ut och få veta varför jag behandlas så orättvist”

Och jag har precis som du upplevt att min mor inte är intresserad av mitt liv.

 

Det går verkligen inte att resonera med en narcissist. Har nyligen haft en diskussion med min mor och det slutade med att hon skällde på mig för att ha reagerat och sedan påtalade hon alla fel och misstag jag begått den senaste tiden.

Pink Tofity:
Just nu termin mamma mig tysta behandlingen efter vår senaste konflikt. Det är så plågsamt! Man vill ju precis som ni skriver ”reda ut” en konflikt.

 

Yellow Bemere:
Känner igen det här med att bli styrd av blickar, miner, tonläge. Minmamma är väldigt passivt agressiv.

 

Nu vet jag inte hur jag ska gå vidare? Är det nu jag ska gå ”no contact”? Det kan ju innebära en del tråkiga reaktioner från bland annat oförstående släktingar och att narcissisten smutskastar en för omvärlden.

 

Hur tänker ni? Hur begränsar ni kontakten?

 

Men framförallt är jag så tacksam över att jag hittade detta forum! Att äntligen hitta människor som förstår. Kram till er alla!

[Teal Fulima]

Hej

Läste igenom hela tråden och kan bara konstatera att jag känner igen mig i precis allt som skrivs här.. Så skönt att veta att man inte är ensam <3

Uppvuxen som enda barnet till en narcissistisk och alkoholberoende mamma och en medberoende pappa.
Fyller 40 och har – med åldern och efter många år med dåligt mående och terapi – sett hur hennes/deras beteenden har format mig.

Vet att min mamma kommer från en tuff bakgrund men vet inte exakt vad som har hänt. Hon är grandios, empatilös, väldigt fixerad vid status och det enda som har betytt något för henne är yttre attribut, mode, skönhet och materiella ting.
Hon har (precis som en av er andra skrev) nyttjat sig av pengar hon inte har och skor sig på min pappas arbete.

Hela min barndom har jag fungerat som en förlängning av henne.

Själv har hon varken utbildning eller arbete . Jag lärde mig tidigt, genom henne, hur fel det är på alla och samtalsämnena vid matbordet handlar (än idag) alltid om att snacka skit om andra.

Min pappa försvarar henne in i det sista och alla år har präglats av hennes manipulationer och triangularisering.

Jag har ofta fått skuld och skam kastat på mig och dåligt samvete à la; .. ”efter allt vi har gjort för dig”..

De kan göra saker för mig som jag aldrig har krävt eller ens har bett om och ska sedan ställas till svars för det, och ha dåligt samvete. Vill jag någon gång ge tillbaka, så tas det aldrig emot och gåvor samt presenter returneras och skickas tillbaka.

De är väldigt ensamma och har tappat många vänner genom åren och isolerat mig från mina: både släkt och vänner.

Mamma skapar olycka där hon drar fram med sina grandiosa utsvävningar, sitt skryt och sitt allvetande. Ett tydligt exempel var då hon blev bjuden till fest; där många av de inbjudna var högt uppsatta akademiker  och forskare vid ett universitet  – varpå mammas mindervärdeskomplex gav sig till känna. Hon visste bäst om det mesta och antagligen har väl detta retat sällskapet, som på ett fint sätt har avspisat henne.
Pappas försvar går igång direkt och så är karusellen igång: ”De kränkte din mamma” ”De är ena j-a översittare” osv…

Såhär ser det ut jämt…

Nu börjar hon bli äldre, hör dåligt och visar begynnande tecken på demens.. och blir därmed än mer lättkränkt. Skrattar jag och mitt barn.. så är det åt henne vi skrattar och jag åker på en utskällning av både henne och min far ”..efter allt vi har gjort för dig! Nämn nån annan som hade ställt upp så mycket för sina barn!!”