Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
0
  • som svar på: Har jag rätt att

    Ta kontakt med vården. Antingen vårdcentralen eller företagshälsovården. Du är 63 bast, du ska ju snart gå i pension och leva livet efter att ha slitit ett helt liv! Vore ju dumt att missa den belöningen efter alla år som trogen skattebetalare.

    Hållplatserna är som bussarna eller tågen som trafikerar dem, det kommer alltid flera.

    Glöm det, Sverige är inte usa.

    Hade du problem med alkoholen även före operationen eller är det ett problem som kom i och med depressionen?
    Det är inte helt ovanligt att man dricker för att döva sin ångest, men som du förstår är det inte hållbart i längden. Har du kontakt med psykiatrin? I annat fall kan det vara en god idé att ta kontakt med dem.

    Låter hemskt! Vad säger vården?

    Jag har inga egna barn, men jag har två föräldrar och en syster. Och här känner jag mig ensam. Jag känner mig som det femte hjulet när vi ses. Det känns som att jag absolut inte tillför någonting till familjen eller att jag ens hör dit.

    som svar på: Om mobbing

    Då låter det som att barnmisshandel är normaliserat? Precis som syskonvåld tenderar vara?

    Jag vet inte hur det ser ut i skolorna i dag. Jag hoppas att det är mycket bättre än vad det var för 20 år sedan, men jag har mina tvivel.

    som svar på: Om mobbing

    Självklart ska dialog alltid gå före våld. Men om dialogen är helt meningslös och problemen bara fortsätter år efter år så kan man inte fortsätta med samma meningslösa metod, då måste man hitta på något annat. Man kan inte göra samma sak gång efter gång och förvänta sig olika resultat.
    Skolan hanterar samma problem helt olika utifrån vem som utsätts. Om en elev misshandlas händer ofta ingenting, men om en lärare misshandlas av en elev resulterar det ofta i en polisanmälan för att skolan ska ”markera” att beteendet inte är acceptabelt. Jag kan bara dra slutsatsen att man inte ser lika allvarligt på problemet när det drabbar ett barn jämfört med om det drabbar en vuxen.
    På vilken arbetsplats som helst skulle det aldrig accepteras att en anställd dagligen blir fysiskt misshandlad av en annan. Det hade resulterat i en polisanmälan och åtal för misshandel. Men i skolans värld sopas det under mattan, det händer alldeles för många, varje dag. Garanterat, oavsett hur fina handlingsplaner än skolan har.

    Avslutningsvis vill jag bara berömma dig för att du stod upp för dig själv, starkt jobbat!

    som svar på: Om mobbing

    Mobbning kan stärka också. Jag blev mobbad två gånger i grundskolan. Jag misshandlade motparten båda gångerna varav den ena fick röntgas för hjärnskador. Det har absolut gjort mig till en starkare människa som möjligen har lite kort temperament när det kommer till orättvis behandling.

    Jag vill inte uppmana till våld, men jag förstår att du slog tillbaka. Ofta är vuxenvärlden väldigt tafatt när det handlar om att hantera problem kring mobbning. Problemen ska lösas via dialog. Men påfallande ofta förstår mobbarna bara ett språk, deras eget språk, nämligen våld.
    Jag blev själv mobbad under hela grundskolan och har själv upplevt hur totalt handlingsförlamad vuxenvärlden beter sig.
    Påfallande ofta utmålas mobbaren som det verkliga offret. Det kan t ex heta att h*n har svårt att reglera sina känslor, att h*n har det svårt hemma eller att h*n inte har ett utvecklat konsekvenstänkande. (Och därmed är beteendet berättigat)

    Jag tänker på min egen skoltid dagligen, trots att det är över 20 år sedan jag gick ut skolan. Tänker jag inte på den under dagarna så har jag fortfarande mardrömmar flera gånger i veckan. Mardrömmar som är som flashbacks, jag blir aldrig av med dem.

    Hade jag vetat vad jag vet i dag, nämligen att man kan göra precis vad man vill så länge man är under 15 år. Då hade jag gladeligen slagit ihjäl min värsta plågoande. Han som har sett till att jag fortfarande lider av PTSD efter vad han gjort mot mig.
    I dag känns det inte längre lika lockande, inte pga att mitt hat mot honom har minskat, utan pga jag inte vill bli straffad för något som jag egentligen borde ha gjort för 25 år sedan, innan jag blev straffmyndig.

    Det är bara du som kan bestämma om din far ska följa med till kuratorn, men det kanske ändå vore bra om han kan få dig att öppna dig mera?
    Jag tycker att du ska säga som det är utan att linda in allt i fina ord och formuleringar. Berätta om panikångesten, självskadebeteenden och om självmordstankarna.
    Din far uppskattar säkert att du är uppriktig och kuratorn kan göra en mer korrekt bedömning om du är ärlig från början, det kan spara mycket tid om rätt resurser sätts in från början.

    som svar på: Bluffsyndrom

    @Indigo Fijylo

    jag uppfattar dig som högpresterande med väldigt höga krav på dig själv, kanske för höga? Jag vet inte alls vilken bransch du jobbar inom eller hur många år du har jobbat. Men erfarenhet är ofta en stor del av jobbet inom många yrken. Och erfarenhet är inget man kan läsa sig till i skolan.
    jag tror inte att någon av dina kollegor ser dig som en bluff, och jag hoppas att du med tiden kommer att känna dig mer komfortabel i ditt yrke ju mer erfarenhet du samlar på dig.

    som svar på: Finns ingen utväg

    Känner igen känslan. Har du fått prova ECT? Vissa säger att det har hjälpt dem.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
0